Retrieverliv

2011-09-07T09:05:00.008+02:00

Så har ett år till passerat..

Det är konstigt det här med tid.
Arnold var sjuk i ganska precis ett år.
Ett år som kändes som en oändlighet.
Ett år som passerade så fort. För fort.
Allt på en och samma gång.

Det går fortfarande inte en dag då han inte finns med mig. I mitt hjärta. I mina tankar. Den minsta lilla detalj kan föra mina tankar till honom. Ibland stannar tanken hos honom i en enda sekund. Ibland stannar jag längre. Ibland njuter jag av att låta tankarna vandra. Ibland är det plågsamt. Oftast är det både och på en och samma gång.

I februari förlorade jag hastigt Peak. Arnold älskade våra hundar. Nästan mer än vad jag gör. Jag var inte den enda som tänkte tanken. Tanken om att det var Arnold som ville ha Peak hos sig. Den tanken kändes fin.

Under året som gått har jag upplevt mycket. Det största av allt är att jag fått en son. En underbar liten gosse som hade bråttom ut i livet. Han kom två månader för tidigt. Jag och min son har därför tillbringat mycket tid på sjukhus. Samma sjukhus där jag och Arnold tillbringade så mycket tid. Där vi hade våra samtal om livet. Om döden. Om kärleken.

Den där dagen för tre år sedan då jag tvingades lämna sjukhuset utan Arnold. När jag gick ut genom dörrarna mot ett nytt liv. Då sa jag högt för mig själv att jag inte skulle återvända förrän det var dags att föda barn. Föda fram nytt liv.

Jag kommer att berätta för min son om Arnold. Om en av de finaste och starkaste människor jag någonsin träffat. Jag kommer även att lära min son om livets skörhet. Om vikten att inte ta livet för givet. Att uppskatta varje dag. Se det stora i det lilla. Att njuta. Allt det som Arnold lärde mig.

Idag åker jag som vanligt till vår plats ute vid havet. Min och Arnolds plats. Platsen där vi sa att vi skulle träffas varje årsdag. Årsdagen som både blev vår förlovningsdag som hans sista dag. Än idag får jag rysningar när jag tänker på det. Hur kunde det bli så. Slumpen eller ödet. Fanns det någon mening med det. Att vår förlovningsdag också blev hans sista dag. Jag vet inte.

Jag åker ut till havet. Tar hundarna med mig. Hoppas och önskar att Arnold finns där. Att han är med oss. Att han ser att jag mår bra. Att jag är lycklig. Men jag önskar även att han ser min smärta. Smärtan jag trots allt bär med mig varje dag. Året om.

Smärtan av att jag saknar honom så...

2010-09-07T08:29:00.009+02:00

Idag är det två år sedan den där dagen. Dagen då jag förlorade mitt livs kärlek. Dagen då jag förlorade Arnold. I två år har han varit min ängel. Min skyddsängel. I två år har jag levt utan honom. Samtidigt med honom. Varje dag.

Jag lever ett jättefint liv idag. Jag har funnit en ny kärlek. Jag förverkligar drömmar. Jag har hästar utanför fönstret. Hundar och katter. Planer för framtiden. Visioner. Drömmar. Jag lever. Jag njuter. Varje dag.

Dock kommer det för alltid att finnas ett tomrum i mig. Ett tomrum dit jag då och då faller. Ett tomrum som kan kännas svart. Som kan få mig orkeslös. Hopplös. Men även ett tomrum som ger mig kraft. Ger mig vilja. Ett tomrum som får mig att leva. Varje dag påminner Arnold mig om livets skörhet. Livets värde. Jag lever för två. Varje dag.

2009-09-07T08:24:00.010+02:00

Ett år har gått.
Snabbt? Jag vet inte.
Ibland känns allt det hemska som igår.
Ibland känns det som om det aldrig funnits. Som om det aldrig hänt.

Arnold finns med mig varje dag. Varje dag.

I mina tankar. I mitt hjärta. I mig. Han finns i mig. Alltid. För alltid.

Det här året har gått bra för mig. Jag har klarat mig fint. Precis som jag lovade Arnold att jag skulle göra. Jag lovade att leva. Dock ifrågasätter jag om jag tillåtit mig själv att sörja. Ibland tror jag att jag inte ens förstått vad som hänt. Inte tagit in det fullt ut. Inte accepterat det. Medan jag ibland lutar mig tillbaka i tanken om att vi sörjde i ett helt år medan Arnold fortfarande levde. Vi var så vansinnigt medvetna om allt. På gott och ont. Det gav oss möjligheten att sörja redan i förväg. Att nästintill bli van vid tanken om att detta kunde hända. Så till den grad att när det inträffade så kom det inte som en chock. Många tankar var redan tänkta, känslor var redan kända och planer gjorda för hur livet skulle tvingas fortgå utan att vi får vara tillsammans.

När saknar jag Arnold som mest?

Varje dag. Hela tiden. I vardagen. I allt det vardagliga. I det lilla.
Nya upplevelser önskar jag få dela med honom. Bekanta upplevelser gör att jag minns hur det var att dela dem med honom. Han var min bästa vän. Den jag delade allt med. Jag saknar det.

Vi var med om ett så oerhört traumatiskt år från att han fick sin diagnos tills den dagen då vi förlorade kampen. Ett år och 17 dagar av förvirrning, hopp, förtvivlan och sorg men även glädje. Vi tillbringade hela den tiden tillsammans. Delade hela upplevelsen. Såg till att ta vara på tiden. Ta vara på varandra. Det gör mig glad. Jag vet att Arnold på många vis var lycklig sin sista tid. Vi gjorde det bästa möjliga av den sämsta möjliga av situationer.

Jag minns pizzakvällarna på sjukhuset. Jag minns hur vi såg på tv-serier, tätt ihopkrupna i den smala sängen. Jag minns våra spelturneringar. Hur han alltid vann i fyra i rad. Jag minns våra promenader i sjukhusparken. Jag minns hur vi oftast somnade tillsammans i hans säng för att jag sedan under natten skulle krypa ner på min madrass för att det blev för trångt och varmt. Jag minns våra samtal. Om livet. Om döden. Om kärleken.

Vad som gör mig ledsen är att denna tid var så traumatisk att den nästintill är det enda jag minns. Jag kan inte förmå mig att minnas händelser, upplevelser och dagar innan diagnosen. Alla vanliga minnen om tiden innan sjukdomen bleknar i det hemska och de starka minnena av det sista året. Min största och högsta önskan är att det inte ska förbli så. Jag vill minnas livet innan.

Vad som gör mig glad är att vi fick den sista sommaren. En sommar nästintill vanlig. Nästan normal. Visserligen var vi märkta av det som varit och dessutom fullt medvetna om vad som förmodligen komma skulle. Men vi valde att leva i nuet. Njuta av att nästan vara vanliga och normala under några veckor, månader. Jag är så glad över att han fick vara här hemma på gården. Köpa sin traktor. Köra röjsågen. Grilla i solen. Träna hund. Få en egen hundvalp i form av Tromb. Min kärleksgåva till honom. Jag är så innerligt lycklig över de veckorna. Han mådde bra. Han njöt. Han var lycklig. Det betydde allt för mig.

Innan Arnold gick bort bestämde vi oss för att om det skulle hända. Om vi inte skulle få fortsätta leva tillsammans så skulle vi varje år vid ett specifikt datum träffas på vår plats. Några km från vår gård. Ute vid havet. Vi bestämde oss för att vår förlovningsdag skulle bli datumet för dessa möten. Den 7 september. Varje år. Nu ville det sig så makabert. Så sjukt. Så vackert. Att Arnold gick bort just den 7 september. På årsdagen efter vår förlovning. På vår första förlovningsdag. Den 7 september är en dag av dubbelbetydelse. En dag av glädje och av sorg. En dag av och för kärlek.

Idag åker jag inte till jobbet.

Idag tillåter jag mig själv att vara ledsen.
Att ägna dagen åt minnen. Att dela dagen med Arnold.

Jag åker till graven. En plats som egentligen inte betyder något för mig. Han är inte där. Dock känns det fint att besöka graven då och då. Symboliskt. Jag träffar Lotta, vår gemensamma vän. Min bästa vän som varit ett enormt stöd under hela tiden och äter lunch och delar minnen med henne. Sedan packar jag en picnic. Tar hundarna med mig och beger mig ut till havet. Där ska jag träffa Arnold.

Jag längtar.

2009-06-09T23:19:00.004+02:00

Vi finns återigen på nätet.

Numera enbart under hemsidan http://www.retrieverliv.se/

Hemsidan kommer att handla om vårt retrieverliv, ett liv vi älskar och vårdar ömt. Ett liv som vi lever fullt ut. Varje dag.

2008-11-19T20:47:00.013+01:00

Den här bloggens första inlägg skrev jag den 29 juli 2007. Jag döpte bloggen till retrieverliv. Den skulle skildra livet på landet. Livet med retrievers. Livet och kärleken. Riktigt så blev det inte. Mycket har hänt. 178 inlägg finns att läsa i denna bloggs historik. Samtliga handlar om livet. Dock präglas över 160 av inläggen av jobbiga tider. Förtvivlan. Sjukdom. Sorg.

Bloggen har tjänat sitt syfte. Den har varit en ovärderlig ventil. Ni som följt bloggen har varit ett fantastiskt stöd. Jag har skrivit mycket i bloggen. Inte allt. Det finns mycket som ingen vet. Mycket som jag inte vill att någon ska veta. Trots att jag varit öppen har jag självfallet gallrat och noggrant valt ut vad jag skrivit. Vad jag delat med mig av och vad jag behållit för mig själv. Bloggen är dock idag en dokumentation av delar av det som varit och jag är innerligt glad över att jag skrivit. Det är tungt att läsa tillbaka i bloggen och återuppleva året. Så mycket känslor. Så mycket hopp. Så mycket förtvivlan. Så mycket kärlek.

Bland det sista jag sa åt Arnold då han fortfarande förhoppningsvis hörde mig. Men då läkarna tagit ifrån mig den sista gnutta hopp som fanns var att jag släpper honom. Under hela året hade jag talat om för honom att det enda sätt han kunde såra mig, göra mig illa var genom att ge upp. Ge upp kampen om att återvända till vårt gemensamma liv. Då jag fick beskedet att hoppet var ute var det viktigt för mig att ge honom min "tillåtelse" att släppa taget. Jag ville inte att han skulle plågas mer. Tårarna rullade och det var de svåraste orden jag någonsin uttalat men jag vet att det betydde mycket för honom att höra. Han ville aldrig göra mig illa. Han var så ledsen under året. Ledsen över vad han (sjukdomen/situationen) utsatte mig för. All sorg jag fick utstå. Min sista gåva till honom var mina ord. "Det är ok älskling, du får släppa taget".

Idag skriver jag i denna blogg för sista gången på obestämd tid. Den här bloggen handlar idag om leukemi. Sjukdom. Sorg. Det var inte meningen. Vem kunde tro att det skulle bli så. Så blev det dock.

Det känns tungt att avsluta bloggen. Tyngre än jag kunde ana. Känslosamt. Jag sitter med tårar i ögonen och en klump i halsen. Till och från svämmar det över. Det känns som att jag avslutar mer än bloggen. Som att jag stänger dörren till det förgångna. Så är det givetvis inte. Den dörren går inte att stänga. Jag vill inte stänga den. Bloggen har dock blivit så synonym med tiden som varit. Den representerar det som varit. Det känns tungt att skiljas från den. Känns nästan som ett svek. Men det är något jag känner att jag måste göra.

Jag vill återupprätta mitt retrieverliv. Det vill och behöver jag göra utan bloggen. Kanske kommer jag tillbaka en dag. Just nu behöver jag dock få gå vidare. Lämna det som varit. Inte glömma. Det gör jag aldrig. Dock behöver jag ett avslut. Det här kapitlet i mitt liv behöver ett avslut. Jag kommer alltid att bära den här erfarenheten med mig. Den har gett mig mycket. Den har fått mig att se på livet med nya ögon. Den har format mig. Den kommer att påverka mig i resten av mitt liv. Nu är det dock dags att gå vidare. Det känner jag. Det behöver jag. Det vill jag.

Som jag skrivit så många gånger förr så vägrar jag låta denna erfarenhet göra mig bitter. Jag vägrar sluta leva. Jag vägrar sluta tycka om att leva. Tvärtom tänker jag precis motsatt. Jag vill leva. Leva mer än någonsin förr. I många situationer som jag stöter på kan jag höra Arnolds röst inom mig. Jag hör hur han uppmuntrar mig. Hur han hade rått mig. Hur han vill att jag ska handskas med situationen. Med livet. Hans ord väger tungt i mitt hjärta.

Arnold var en fantastisk människa. En varm. Godhjärtad. Snäll. Vacker människa. Jag är så lycklig som fått ha honom i mitt liv. Han har påverkat mig på så många sätt. Han har lärt mig så mycket. Jag är en bättre människa tack vare honom. Det måste vara den finaste gåvan en människa kan ge. Tack Arnold. Tack för att jag fick ha dig i mitt liv. Tack för att du gjorde mig till den jag är idag. Jag kommer alltid att bära dig i mitt hjärta. Jag kommer för alltid att älska dig.

2008-11-06T10:51:00.010+01:00

Ville bara ge ett kort livstecken. Länge sedan sist.

Jag jobbar och sliter. Gör roliga saker och tar hand om mig själv.

Precis som det ska vara alltså. Jag mår bra. Riktigt bra faktiskt.

Gården är så vacker idag. Ni skulle bara se! Minus 7 grader. Frost i gräs och träd. Ett tunt, tunt snötäcke. Strålande sol. Magiskt vackert. Jag jobbar hemifrån idag eftersom jag alldels strax ska packa in mig och hundarna i bilen och bege mig mot stan. Jag ska lämna hundarna hos mamma och pappa och sedan beger jag mig iväg på en riktig ego-weekend. Jag åker ner till Uppsala och Stockholm för att träffa min syster och en del kompisar. Det blir lite spa, lite shopping och lite fest.

Som den ordspråksfanatiker jag är så bjuder jag avslutningsvis på ett citat från en stor tänkare med en mycket liten hjärna. Nalle Puh. :) Hans tankar är oftast djupare än de ter sig till en början. Jag kan se en hel del mening och anledning till eftertanke i följande citat.

"Om snöret inte håller, utan går av, är det bara att försöka med ett annat snöre"

2008-10-26T17:01:00.003+01:00

Dagarna kommer och går. Tiden går. Jag börjar sakta men säkert skapa en ny vardag för mig själv. Ett nytt liv. Ikväll sitter jag hemma på gården efter en jättefin helg. Jag har tänt ljus. Dricker te och filosoferar. Hur märkligt det än må låta så känner jag mig... Lycklig.

2008-10-18T10:11:00.011+02:00

Jag är en livsnjutare. Har alltid varit. Vill alltid vara.

Jag mår bättre än jag trodde att jag skulle göra. Jag och Arnold har ju som sagt pratat en hel del under det gångna året. Pratat om hur jag ska leva vidare. Spekulerat i hur jag kommer att känna. Jag mår ok. Faktikst. Jag tror att det bottnar i att jag är så trygg i min vetskap om hur Arnold hade velat att jag skulle tänka, känna och leva. Jag får inte dåligt samvete då jag skrattar och har roligt. Jag vet att han är glad för min skull.

Jag håller mig sysselsatt. Jag har alltid varit en rastlös människa som tycker om att ha fullt upp. Det senaste året har mitt liv stått på paus. Nu har jag så mycket att ta igen. Det spritter i kroppen på mig av iver och livslust. Jag vill leva. Fullt ut. Jag vill ta vara på varje dag. Arnold fick inte leva vidare. Men jag får. Jag vill leva även för Arnold. Det hade han velat.

Som jag skrivit tidigare så sörjer jag så mycket djupare för Arnold än för mig. Jag är så ledsen över att han inte får vara med i livet längre. Att han inte får uppleva saker och ting. Att han inte vet att Bailey numera är en elithund. Åh så jag önskar att jag kunde få berätta det för honom. Jag sörjer givetvis även för mig. Men jag vet att jag kommer att klara mig. Jag får ju fortsätta leva. Och jag har bestämt mig för att fortsätta älska livet.

Givetvis har jag svackor. Oftast när jag minst anar det. Jag ser en vacker vy. Ett svanpar. Hör en vacker låt. Då kan det brista. Så trots min optimism och livsglädje så sörjer jag givetvis. Jag blir ledsen. Jag tänker. Jag känner. Jag minns. Det gör ont men värmer samtidigt hjärtat. Jag är så tacksam över att få ha haft Arnold i mitt liv. Han lärde mig mycket om livet. Om kärlek.

Jag är så lyckligt lottad gällande så mycket i mitt liv.

Jag har ett fantastiskt arbete. I veckan har jag varit i Skellefteå på konferens med 100 lärare från norra Sverige. Shit vad de kan festa, lärarna. Galna dagar, kvällar och nätter. Så roligt och energigivande. Tänk att få ha roligt på jobbet. Varje dag. Det har jag.

Jag har en underbar familj som ställer upp i vått och torrt. Jag tog med mina systrar till fjälls för ett par veckor sedan. En hel dag med syrrorna. Hur bra som helst. Mina föräldrar är fantastiska som ställer upp som hundvakter närsomhelst. Tänk att ha en sån fin familj. Det har jag.

Jag har härliga vänner som alltid finns där och vill hjälpa till. Vi byggde en carport till husvagnen för ett par veckor sedan. Tusen tack för hjälpen. Ikväll har en av mina närmaste vänner, Lotta ordnat en fest för att jag ville ha en fest. En fest för att hylla livet. Tänk att ha sådana fina och varma människor i sin omgivning. Det har jag.

Mitt hem och min flock. Mina hundar som förgyller varenda dag. Min fritid som är så rik. Gården som är så vacker. Min idyll. Tänk att få ha ett så rikt liv. Det har jag.

Jag sitter i vardagsrumssoffan nu och ser hur solen börjar titta fram över gården. Hundarna är redan ute. Jag ska klä på mig och bege mig till skogs. Jag ska träna lite med hundarna. Det mår jag alltid gott av. Njuta av frisk luft. Njuta av livet.

Jag och mina fina systrar.

Syrrorna besteg ett berg för min skull. :)

Jag och två av mina tre.

Tina var nöjd då vi nådde toppen.

Vila och sol på toppen.

Anna trivdes också finfint.

Fjäll och choklad är en perfekt kombination.
Livskvalitet.

Carport på G.
Tack Anneli och Inge, Mattias och pappa för all hjälp!

Projektet slutfördes kvällen däpå.
Då var det Johan och Jenny och min kollega Jonny som hjälpte till.
Jenny skötte markservice medan jag, Johan och Jonny spikade.
Ett perfekt matchat team!

Jonny in action.

Bailey fick två belöningar för inträdet i elitklass.
1; sitta i soffan.
2; ostkrokar.

Sist men inte minst.
En bild på platsen dit jag går för att vara nära Arnold.
Vår plats.

2008-10-11T16:30:00.008+02:00

Bailey. Min älskade bruna dröm. Han slog till och fick en 1 i ökl på jaktprov idag igen. Idag med ett HP som grädde på moset dessutom! Domaren överöste oss med beröm. Han hade absolut ingenting att anmärka på. Allt var bra. Han tyckte att vi var ett genomarbetat ekipage som samarbetade väl. Jag tar även med mig berömmet om att jag förde Bailey på ett tyst och trevligt sätt. Provet började med en dubbelmarkering på land. Fortsatte med en vattendirigering. Sedan en dubbelmarkering på vatten. Ett fält i skogsterräng och sist en landdirigering. Bailey fixade allt galant. Min bruna drömhund. Elit-Bailey.

Vad skulle jag ta mig till till utan mina hundar. Älskade grabbar.

2008-10-07T21:12:00.003+02:00

En månad av saknad.

För evigt i mitt hjärta.
Jag älskar dig.

2008-10-04T17:07:00.009+02:00

Idag tänker jag skriva om glada saker. Mitt livs största glädjeämnen är hundarna. De senaste dagarna har hundarna bjudit på extramycket glädje och roliga stunder.

På torsdag var jag och Peak på fågeljakt. Första gången för Peak. Han skötte sig jättebra. Det var ovant att apportera skadeskjutna fåglar. Efter den första skadeskjutna som han la ner på backen och som försökte krypa iväg så släppte han dem dock inte förrän han kunde lämna av dem i hand åt mig. Jätteroligt att se hur bra han fungerar praktiskt. Vi hade en bra jaktafton med en hel del fåglar. Det var fyra jägare/skyttar och Peak var ensam apportör. Han hade fullt upp. Det sista vi gjorde var att med pannlampor i mörkret söka en skadeskjuten and som vi enbart hade en riktning på. Den hade krypit in i högt gräs och ris men Peak hittade även den och vi åkte hem nöjda och belåtna. Duktiga Peak!

Idag har jag startat Bailey på jaktprov. Jag kände mig förhållandevis lugn. Han har gått bra på träning på sistone. Provet hade ett trevligt upplägg. Rätt nivå för öppenklassen och en bra terräng. Provet började med en enkelmarkering på land som Bailey spikade. Sedan dags för passivitet under parkamratens dubbelmarkering på vatten. Bailey var HET som attan idag men han är alltid tyst och stadig. Idag dock på tårna. Vattendirigeringen väntade oss efter att parkamraten bärgat sina fåglar. Jag gör en miss och skickar Bailey lite slarvigt och tvingas kalla in han för omskick. Klantig matte. Omskicket gick dock bra och dirigeringen kom i hand. Sedan dags för fältet som gick i varierande terräng och där hundarna alternerades. Efter några vilt så fick en hund i taget gå en bit bort och ta sin landdirigering. Landdirigeringen spikade han också och fältarbetet var som vanligt jättebra. Frågan var om klantmattes miss skulle kosta oss första priset? Vi har flera 2:or sedan innan, samtliga med kommentarer som "gränsfall", "nära ögat" och "hårfint", jag kände mig inte sugen på en till sådan. Denna gång med enbart mig själv att skylla dessutom. Bailey hade ju skött sig superbra. Det faktum att han hade en tillfälligt klantig och nervös matte tyckte domaren inte att Bailey skulle belastas för. Bailey hade ju som sagt arbetat superbra. Resultatet blev därmed ett första pris! Tjohooo! :)

Jag önskar att Arnold hade varit med. Vid sådana här tillfällen saknar jag honom extramycket. Jag väljer att tro att han var med oss idag. Han var med oss på sitt sätt och jag vet att han ler och är stolt över oss.

Trevlig helg.

2008-10-01T18:58:00.008+02:00

Det är konstigt. Jag har så mycket funderingar och så många känslor men för första gången i mitt liv har jag svårt att få ner dem på pränt. Många gånger under de senaste veckorna har jag tänkt blogga men inte kommit mig för. Nu ska jag försöka. Jag ska också försöka att blogga mer frekvent framöver. Jag vet ju att bloggen varit bra för mig. Fungerat som en ventil. Jag kan behöva en ventil.

Känslorna går inte att beskriva med ord. Det är bara att glömma. De är alldeles för överväldigande. Dessutom åker mina känslor berg- och dalbana vilket gör det svårt att beskriva dem. Det känns olika minut för minut. Så att skriva om mina känslor lägger jag ner. Det går inte.

Tankar då? Många. Dels är det så mycket praktiskt att ta hand om. Dels är det många tankar både om det som varit och det som komma skall. De tankar som rör det gångna året är trots allt ganska positiva. Jag är så glad över att vi tillbringat så mycket tid tillsammans det senaste året. Vi tog verkligen tillvara på tiden vi fick tillsammans. En för mig ganska okänd person, en flyktig bekant skrev i ett mail till mig att "Din Arnold har fått uppleva mer kärlek av dig än många upplever under en hel livstid. Du gav honom en underbar sista tid". De orden värmde mer än avsändaren någonsin kan förstå.

Jag är också så innerligt tacksam över att vi pratat så mycket om hur min framtid skulle bli utan honom. Arnold var min bästa vän. Den jag delade alla tankar med. Den jag ville bolla ideér, planer och funderingar med. Jag är tacksam över att jag delat en hel del av de tankar som rör det liv som väntar mig nu med honom. Tack vare det vet jag hur han ville att jag skulle leva och tänka. Han ville att jag skulle sakna och sörja. Men han ville även att jag skulle gå vidare. Hitta livsglädjen som finns inom mig och ta tillvara på livet.

För Arnold var det viktigt att ge mig goda förutsättningar för ett eventuellt liv utan honom. Han skrev ett testamente med syftet att ge mig alla möjligheter att bygga upp ett bra liv. Han ville att jag skulle kunna bo kvar på gården om jag så önskade. Det var hans sätt att göra något för mig efter att han lämnat mig.

En av de vanligaste frågor jag fått den senaste tiden är just om hur jag tänker och känner gällande gården. Mitt svar är alltid detsamma. Just nu vill jag absolut bo kvar. Jag känner mig nära honom här. Jag trivs här. Det här är hemma.

Jag har också fått frågor om hundarna. Mina underbara hundar. De är min familj och min flock. Bailey och jag är så tighta att vilda hästar inte kan sära oss. Peak är en charmig stjärna. Tromb är Arnolds hund och jag har lovat Arnold att (försöka) föra honom till jaktchampionat. Ett löfte jag kommer att göra allt för att infria. Ingen av dem kommer alltså att flytta någonstans. Punkt slut.

Jag förstår att människor undrar en hel del. Har frågor till mig. Det är helt ok att fråga. Jag uppskattar öppenhet. Fråga rent ut. Jag svarar gärna. Jag fick en fråga om förlovningsringen. Hur länge jag kommer att låta den sitta kvar på fingret. Svaret är så länge det känns fel att ta av den. Så enkelt är det.

Överlag lever jag i mångt och mycket bara i nuet. Jag tror att många beslut kommer av sig självt med tiden. Då jag vet att mina känslor är något flackande just nu så väntar jag också medvetet med större beslut. Just nu låter jag det mesta bara vara. Väntar på mer stabilitet. Väntar ut mina känslor.

Begravningen blev fin. Ljus klädsel var ett önskemål från Arnold. Han hade även valt ut bilden han ville ha i kyrkan. Jag hade dessutom framkallat närmare 40 bilder på honom som jag satte upp i lokalen där minnesstuden hölls. Det verkade uppskattat av alla som deltog vid minnesstunden. Vi var 45 personer vid minnesstunden och säkerligen ett 20-tal till i kyrkan. I kyrkan spelades "What a wonderful world" upp. Låten som vi älskade. Låten som skulle ha varit vår bröllopsvals. Tusen tack alla ni som var där och gjorde dagen så bra den kunde bli. Tack också till alla som respekterat önskemålet om att istället för blommor ge bidrag till cancerfonden/blodcancerföreningen. Det var helt fantastiskt att höra hur många som lämnat en gåva i Arnolds namn.

Jag har hört att det blir lättare efter begravningen. Att Arnold får ro. Jag vet inte jag. Vet inte om jag tycker att något alls känts lättare efter begravningen. Det jag däremot vet är att graven i sig inte är platsen dit jag kommer att gå för att vara nära Arnold. Dels så är han nära mig hela tiden. Var jag än är. Dels så har vi en bestämd plats där vi är överens om att träffas varje år den 7 september. Datumet som ju är vår förlovningsdag och nu även blev hans sista dag. Platsen är ute vid havet. Där ska vi ses. Tillsammans med hundarna. Dit var jag och hundarna i fredags. Dagen efter begravningen. Arnold var där med oss.

Många människor frågar mig vad de kan göra. Dels för mig och dels i allmänhet. Mitt starkaste tips/önskemål till dem som vill göra något konkret är att bli blodgivare. Arnold har fått mängder av påsar med blod och trombocyter under det gångna året och det finns många människor vars liv bokstavligt talat hänger på att det finns blod från blodgivare. De som undrar om de kan göra något för mig har jag svårare att ge tips/önskemål till. Det faktum att ni erbjuder er gör mycket i sig. Er omtanke värmer. Jag är tyvärr inte så bra på att be om hjälp. Jag vill helst klara mig själv. Dock ska jag försöka bli bättre på att be om, och ta emot hjälp.

Jag blir väldigt ledsen ibland. Främst blir jag ledsen över att Arnold missar saker. Händelser som jag vet att han hade velat ta del av. Det kan vara något så enkelt som en vacker höstvy. Jag blir ledsen för hans skull. Över att han inte fick leva vidare. Jag blir givetvis även ledsen för min egen skull. Över att jag inte får leva vidare med honom. Att jag inte får dela mitt liv med honom. Inte bli gammal med honom. Men hur ledsen jag än är för min egen skull så är jag mer ledsen för hans skull. Han hade velat se och göra så mycket mer. Han hade så gärna velat leva.

Jag tror att Arnold skulle vara stolt över mig. Stolt och glad över hur jag hanterar mina känslor. Hur jag försöker leva vidare. Jag var hemma en vecka från jobbet. Sen var jag tillbaka. Jag älskar mitt arbete och det ger mig energi. Givetvis ska jag arbeta om jag mår bra av det. Jag håller mig medvetet sysselsatt även utanför arbetet. Jag tränar hund. Jag har hållt valpkurs för klubbens räkning. Jag träffar vänner. Jag jobbar på gården. Jag har många härliga människor i min närhet. Människor som ser till att jag inte behöver vara ensam mer än jag själv vill vara ensam.

Jag måste också få skriva några rader och uttrycka min tacksamhet till alla som hört av sig på olika sätt. Telefonsamtal, brev, mail, vykort, blommor. Jag blir så rörd av alla varma människor som känner med mig. Jag hoppas att jag på något sätt kan återgälda er värme.

Så hur mår jag. Att säga bra vore givetvis att ljuga. Jag mår inte bra. Däremot så fungerar jag. Jag sörjer men jag gräver inte ner mig. Jag pratade om detta med en vän häromdagen och vi kom fram till att jag på många sätt sörjt i över ett år. En del av sorgeprocessen har pågått i ett helt år. Andra delar av processen är givetvis nya. Sorg är dessutom personligt och ingen kan säga hur en annan ska sörja. Det tror jag är viktigt att komma ihåg.

Många säger att de imponeras av mig. Förundras över hur stark jag är. Jag ser det inte så. Inte alls. Dels så finns inget alternativ som jag ser det. Jag måste orka. Dels så ser jag det som min skyldighet gentemot Arnold. Jag och Ni har fått gåvan att leva. En gåva som togs ifrån Arnold. Om vi lägger av och inte lever livet varje dag så ser jag det som ett rent hån mot Arnold. Jag ska leva vidare och jag ska njuta av livet. Det är mitt sätt att hylla Arnolds minne.

2008-09-14T20:09:00.010+02:00

Jag vet inte hur jag ska börja. Jag har så många tankar. Funderingar. Huvudet är både fullt och tomt. Hjärtat likaså.

Jag ber redan i förväg om ursäkt om detta inlägg kan komma att bli långt. Splittrat. Förvirrat. Osammanhängande. Precis som jag just nu.

Det har gått en vecka. En vecka utan Arnold. Vi har aldrig varit ifrån varandra så länge. Det är jag glad för. Tacksam för.

Jag är tacksam för mycket. Tacksam för att vi hade en underbart fin fredagkväll tillsammans. Tacksam för att det gick så fort på slutet. Tacksam för att han slapp lida mer. Tacksam över att jag var där. Tacksam för att vi hade en fantastisk sommar där vi levde i nuet med en framtidstro. Tacksam för att vi hunnit prata om saker och ting. Tacksam för att vi varit realistiska. Tacksam för att jag fått uppleva vår kärlek.

Vi fann varandra för länge sedan. Vi väntade och kämpade innan vi äntligen fick vara tillsammans. När den dagen slutligen kom föll alla pusselbitar på plats. Vi fann den totala lyckan i varandra. I livet tillsammans. Vi var välmedvetna om att vi var lyckligt lottade och vi njöt av livet och av varandra. Vi pratade ofta om oss. Om hur lyckliga vi gjorde varandra. Hur stark vår kärlek var. Vi var tacksamma för livet hela den tiden vi fick tillsammans. Det tröstar mitt hjärta att veta att jag gjorde honom lycklig.

Jag är även tacksam för veckan som varit. För alla underbara människor som hört av sig. Skickat blommor. Presenter. Lagat mat åt mig. Hållt mig sällskap. Funnits där. Tack.

Veckan har varit tung. Konstig. Makaber.

Man ska inte, som 27-åring behöva boka tid på en begravningsbyrå för sin sambos begravning. Man ska inte behöva planera sin partners begravning. Man ska inte behöva lära sig vad en bouppteckning är och innebär. Många gånger under veckan har jag drabbats av en overklighetskänsla. Detta händer inte. Det är för sjukt.

Det är oerhört mycket att ta tag i. Det är nog på både gott och ont. Skönt att tvingas ta tag i praktiska saker. Konkreta saker.

Istället för känslor.

Vi har pratat om att detta kan hända. Ända sedan dag ett har även denna utväg funnits i våra tankar. Vi har varit realistiska. Vi har pratat om det. Ofta och mycket. Utan att för den skull ge upp. Vi har alltid trott att vi skulle vinna kampen. Dock är det skönt att nu ha våra samtal i ryggen. Jag vet hur Arnold tänkte. Hur han kände. Hur han ville ha det. Hur han ville att jag skulle ha det. Jag respekterar hans vilja in i minsta detalj.

På tal om att veta hur Arnold tänker och känner.

(Jag har svårt att prata om honom i imperfekt. Han "var" inte. Han ÄR.)

Jag har varit med Arnold hela vägen. Varje dag under det gångna året har jag vetat hur han mår. Hur hans tankar går. Utom hans sista timmar. För mig är det en jätteförlust. Att ha deltagit på denna mardrömsresa så till fullo. Delat resan, tankarna och känslorna hela vägen. Men sakna slutet. Jag förstår att jag inte kan få honom tillbaka. Jag skulle dock ge mycket för att få prata med honom i 15 minuter för att få höra hans slut på resan. Detta har varit vår "resa". Vår kamp. Jag har dock bara en del av slutet. Jag saknar den andra halvan.

I kort kan jag berätta att han låg i respirator. Nedsövd. Han hade en kraftig lunginflammation. Hans märg återhämtade sig inte efter cellgifterna. Hans njurar la av. Det hela gick väldigt fort på slutet. Han var fortfarande kontaktbar under lördagkvällen. Han gick bort mellan 16.30-16.45 på söndag eftermiddag. Jag ska försöka att berätta om hans sista dygn mer detaljerat så småningom.

Jag är avundsjuk på de som har en tro. De som tror sig veta vad som väntar "på andra sidan". Jag vet inte. Jag har ingen tro. Jag har bara en önskan och förhoppning. Min första och största önskan är att Arnold har det bra. Min andra är att vi kommer att ses igen.

Jag kommer att upprätta en minnessida på nätet för Arnold. En hyllning. Min önskan är också att jag ska hitta krafter till att skriva den där boken. Jag hoppas att jag ska kunna hjälpa andra i liknande situationer. Jag vill så gärna att något gott ska komma ur det här.

Jag vill fortsätta att använda bloggen som en ventil. Ni som vill och vågar får gärna fortsätta följa mig. Det kommer säkerligen att bli tungt. Det kommer att gå upp och ner. Ett steg framåt och två tillbaka. Jag är dock övertygad om att jag kommer att klara mig. Arnold skulle aldrig acceptera att jag la av. Att jag slutade älska livet. Jag älskar livet trots det som drabbat mig. Lärdomen bör för oss alla vara att leva livet och ta vara på var dag. Så kommer jag att fortsätta leva. Det är vad Arnold vill att jag ska göra.

Slutligen tusen och åter tusen tack alla som skrivit hälsningar här i bloggen. Era ord värmer mer än ni kan förstå.

-----------------------------------------------------------------------

Arnolds mamma bad mig även skriva in ett tack från hans familj.

"Tack alla ni som med energi och kraft stöttat Arnold i hans kamp mot denna fruktansvärda sjukdom, som tillslut blev honom övermäktig. Han kämpade tappert in i det sista. Vi som stod vid hans sida, höll hans händer, kramade honom såg sakta livet rinna bort.

Nina har förlorat sin älskade livskamrat, vi en älskad son, vår dotter har förlorat en älskad bror.

Det värmer i hjärtat att se den omtanke ni känner för oss. Saknaden och sorgen är enorm, livet blir aldrig detsamma igen, men Arnold kommer alltid att finnas med oss. Att känna denna maktlöshet och ovisshet som legat som en slöja över oss i drygt ett år är tärande för kropp och själ.

Återigen ett hjärtligt tack för allt det stöd och omtanke som ni visat vår älskade son Arnold och hans sambo Nina. Tack för blommor, kort, telefonsamtal samt varma tankar till oss andra.

Kramar till er från Arnolds föräldrar och syster med familj."

----------------------------------------------------------------------

2008-09-07T19:45:00.008+02:00

Nu är det över.

Arnold somnade stillsamt in i eftermiddags.

Det är vår ettåriga förlovningsdag idag.
Jag var där och höll hans hand. Det var fint.

Tusen tack alla ni varma männsikor som funnits med oss. Jag förstår att ni har många frågor. Jag lovar att skriva mer om någon dag, nu vill jag hem till gården med hundarna.

2008-09-06T19:59:00.003+02:00

Ca 2 timmar efter att skrev inlägget nedan kom samtalet från sjukhuset. "Du borde nog komma hit".

Arnold ligger på intensiven och kämpar nu bokstavligt talat för sitt liv. Läkaren var underbart ärlig och rak. Det uppskattar jag trots att han sa allt det jag inte ville höra.

"Det är jätte, jätteallvarligt. Det är livshotande. Det är mycket osäkert om han klarar sig".

2008-09-06T08:58:00.006+02:00

Vi som hade hoppats att Arnold kanske skulle kunna få komma hem i helgen. Inte en chans. Situationen har försämrats i och med en kraftig lunginflammation som han dragit på sig i veckan. Hans värden har inte börjat återhämta sig än utan han är nollad gällande immunförsvar. Hans egen kropp kan inte alls hjälpa till i läkningen. CRP har legat på över 300 varje dag denna vecka. Han pumpas med mediciner och smärtstillande och är till och från ganska groggy och drogad. Febern håller sig stadigt på mellan 39-40.5 och han har ont.

Han har aldrig varit i så här dåligt skick i Luleå. I Umeå har vi sett än sämre och värre dagar men så här kritiskt har det aldrig varit här hemma. Jag går med en ständig oro att de ska ringa från sjukhuset och tala om att han blivit sämre, eller värre. "Det är nog bäst att du kommer hit" är orden jag inte vill höra.

Jag förstår inte hur behandlingen ska fortskrida framöver. Som jag ser det så kan de inte trycka ner honom såhär fler gånger. Hans kropp pallar inte. Hans nya märg är inte nog stark, den återhämtar sig inte. Ingen vet hur behandlingen kommer att se ut framöver. Det beror på om hans märg överhuvudtaget återhämtar sig denna gång och vad ett eventuellt benmärgsprov säger. Vill det sig illa så kan vi ha kommit till punkten där både läkarna och vi tvingas erkänna oss besegrade.

Än är vi dock inte där. Arnold har en vilja av stål och han kommer inte att ge upp. Mentalt orkar han. Hur mycket det än krävs. Det är kroppen som är sargad. Han sa själv att det känns som att han inte ger upp livet, men att livet kanske ger upp honom. Men som sagt, än är vi inte där. Igår hade crp sjunkit lite och vem vet, idag kanske värdena vänder. Han kanske kan komma hem nästa helg.

Min vecka har till stor del bestått av jobb och hundar. Jag fortsätter att försöka leva och fokusera på mitt trots situationen med Arnold. Ingen av oss mår bättre av att jag sitter och hänger på sjukhuset. Det känner vi bägge två. Vi träffas nästan varje dag och vi pratar i telefon flera gånger per dag. Då har jag en koll på hur han låter och mår och kan utifrån det avgöra när jag behöver vara där, både för hans och min egen skull. Jag kommer om han kallar och jag åker dit när jag själv känner att jag behöver vara där.

Jag har tränat Bailey i veckan tillsammans med Inger, Bailey skötte sig fint men vi konstaterade att vi måste träna på sneda vatteningångar på vattendirigeringarna. Peak fick frisedel från veterinären igår så nu kan jag börja köra honom också igen. Idag, nu på förmiddagen ska jag ut och träna med Inger och nån till från SSRK igen. Skoj!

Jag har dessutom tagit på mig att hålla i en valpkurs för klubbens räkning i höst. Jag och en instruktörskollega hade första träffen i torsdags och det var ett härligt gäng valpar så det blir nog en trevlig kurs.

På jobbet har jag haft fullt upp, möten avlöser varandra och vi är i ett skönt stim just nu där många vill samarbeta med oss. Vi måste nästintill gallra mellan projekten som vi uppvaktas med. Lyxproblem. Jag projektanställde också i veckan en tjej som under ett år ska arbeta med ett specifikt projekt och på så vis avlasta oss som arbetar med den löpande verksamheten. Hon ska dessutom fungera som något av min högra hand gällande vissa bitar, vilket känns lyxigt och behövligt. Jobbet fortsätter att fungera som energipåfyllning för mig och det är skönt och roligt att vara där. :)

Nu är det dock helg och jag ska försöka att inte tänka jobb utan njuta av lite ledighet. Idag väntar som sagt hundträning nu på förmiddagen, sen ska jag till sjukhuset och sen är jag bjuden på en liten fest. Jag har vänt och vridit på huruvida jag ska gå på fest eller inte och kommit fram till att jag nog ska det. Det beror givetvis i första hand på hur Arnold mår idag men är han ok så går jag nog på fest. Tror jag.

2008-09-01T21:07:00.010+02:00

Det kanske låter konstigt men jag har känt mig lycklig idag. Trots allt.

Jag älskar att leva. Jag älskar mitt liv. Jag har så mycket fint i mitt liv. Så mycket jag värdesätter så högt. Jag blir varm om hjärtat då jag tänker på hur lyckligt lottad jag är. Trots allt.

Arnolds tillstånd är oförändrat. Stabilt dåligt. Hans crp vill inte till att sjunka. 176 idag. Feber. Smärtor. Trötthet. Han har fått en kraftig svaminfektion i munnen. Tungan är en enda stor varböld. Han kan knappt prata. De övriga värdena står också stilla. Denna vecka kan vi börja spana efter förändringar. Förhoppningsvis till det bättre. Värdena kan börja vända nu, men vi vet inte.

Han hälsar att han är less men att han inte känner sig uppgiven. Han kämpar och kommer aldrig att ge upp. Aldrig.

Vi träffas ungefär varannan dag. Han ligger ju på sjukhuset här i Luleå. Ca 40 minuter hemifrån. Jag känner mig trygg med att vara hemma. Jag vet att jag larmas först av alla om han stillstånd förändras. Igår var jag hos honom i några timmar. Vi såg några avsnitt av "Big shots", riktigt rolig serie. Skönt att bara umgås, sitta nära varandra och vara. Det är det man längtar efter och saknar. Närhet.

Jag jobbar fortsatt hårt. Jag har så roligt på jobbet. Vill knappt gå därifrån. Det är tungt också, men mest roligt. I helgen var jag och kikade på jaktprov i Piteå. Många bekanta som startade. Jag blev inspirerad. Åkte hem och tränade med Bailey som gick riktigt fint. Idag har jag också kört Bailey och han gick fortsatt fint. Kanske har vi hittat tillbaka formen. Hittat tillbaka till varandra.

Jag har anmält mig på jaktinternat i Gällivare den 13-14 september. Har dock inte bestämt vilken hund jag ska gå med. Peak har ju varit sjuk sen jaktprovet här i Luleå. Han går på antiobiotika och är inte iform än. Det vore roligare och intressantare att gå med honom än med Bailey tycker jag. Med Peak är det ju dags att börja avancera och det vore intressant med lite tips och input. Med Bailey vet jag precis vart vi står och känner mig ganska säker på hur jag ska gå vidare också. Så jag vet inte. Jag får klura ett tag till tror jag. Ska bli roligt med internat!

Jag älskar förövrigt den årstiden som vi avnjuter i norrbotten just nu. Ca 10 plusgrader, frisk luft och sol. Den absolut bästa tiden enligt mig. Jag skulle gärna vara utomhus hela dagarna.

Tromb växer och frodas. Jag har börjat träna lite smått med honom. Fotgående, inkallning och stop/sittsignal fungerar riktigt bra. Vi kör lite apportering också, mest linjetag och det tycker han är roligt och han är verkligen riktigt, riktigt duktig. Han visar en fin apportering, lämnar av fint i hand och är lyhörd för signaler. Jag är jättenöjd med honom! Han är dock något av en ögontjänare och hittar på en hel del bus då man inte har ögon i nacken. Dessutom är han morgonpigg som få. Imorse hade jag inte ställt någon klocka med tanken om att Tromb ju väcker mig mellan kl 6-7 varje morgon och har så gjort i flera veckor. Just denna morgon bestämde han sig för att det var dags för ett trendbrott och lät mig sussa sött till 7.45. Jag hade tid hos frissan 9 så det blev en fartfylld morgon vill jag lova.

Bilderna i dagens inlägg är från nån vecka sen när jag och mina nya kollegor var och paddlade kanot och kajak. Jag skrattar då jag ser bilden på mig själv i kanoten. Typiskt mig att sitta och asflabba åt ingenting. Bara för att liksom. För att livet är underbart. Trots allt.

2008-08-27T20:49:00.007+02:00

Jag tror att det är bra att jag har ett arbete som kräver mycket av mig. Både gällande tid, engagemang och fokus. Jag tror också att det är bra att jag har tre härliga fyrbenta grabbar som behöver mig. De ger mig energi, de får mig att skratta och de får mig att ta mig ut i skogen. Jag tror att det är bra att jag har ett liv som får mig att fortsätta leva.

Jag jobbar hårt och mycket. Min jobbsituation är smått kaotisk i och med min nya roll som regionchef som innebär väldigt många utmaningar. Vi är en liten organistaion bestående av tre personer, mina kollegor är alldeles nyanställda och jag har ytterligare en nyrekrytering på gång. Det är roddigt, stressigt och galet. Men även galet roligt. Jag stortrivs!

Jag hälsar på Arnold minst varannan dag. Vi har hittat en rytm som fungerar bra just nu. En rytm som ger mig möjlighet att behålla mig själv, inte tappa bort mig själv i rollen som anhörig igen. Dock kommer jag självfallet att finnas där varenda sekund om situationen ändras och läget blir mer kritiskt. Just nu fungerar dock detta bra och vi hinner längta efter varandra då vi är isär.

I söndags var hela flocken samlad en stund. Jag och hundarna hälsade på i sjukhusparken och Arnold kom ut till oss och vi njöt av sol och värme i ett par timmar medan hundarna lekte och badade. Den dagen betydde mycket. För oss alla.

Arnold mår ok. Läget är stabilt. Han är kraftigt infekterad och som vanligt vet läkarna inte var infektionen sitter. De helgarderar med antibotika och svampmediciner men inget tycks träffa rätt. CRP:t har legat på mellan 150-240 i flera dagar nu. Han har feber och är trött. Vissa dagar orkar han mer och andra dagar mindre. Igår rakade vi av han håret igen, det hade börjat falla i stora tussar så det var dags. Det tyckte han var tungt. Att förlora håret igen. En petitess i sammanhanget men en sån tydlig markering och påminnelse om att han är sjuk. Igen.

Annat som är tungt är att leva med ovissheten som faktiskt är värre än någonsin nu. Ingen har några som helst svar till oss. Ingen vet vad som kommer att hända. Även läkarna måste ta detta dag för dag. Det finns ingen plan utan planen revideras för varje dag utifrån hur Arnold mår och svarar på behandlingen. Än så länge vet vi ju inte heller vilken effekt cellgifterna haft. Eftersom hans värden är på botten så måste vi vänta tills de stiger innan några sådana prover kan tas. Dock finns en osäkerhet i när (om?) hans värden kommer att stiga då hans benmärg är såpass svag och tilltufsad.

Jag förstår att ni som läser har många frågor men som sagt så har vi inte några svar. Vi kan den här delen av resan vilket gör att vi tar det hela med hyfsad ro så länge inget oförutsett eller nytt händer. Vi vet med förnuftet att prognosen är dålig. Vi vet hur tufft det kan komma att bli. Vi vet att risken är stor att det hela slutar illa. Vi pratar om det. Vi tänker på det men slår sedan bort de tankarna och ersätter dem med mer hoppfulla tankar. Tankar om att han kan klara sig. Att vi kan vinna över leukemin. Att vi kan få vårt liv tillbaka.

Tack för att ni är med oss.

2008-08-19T18:50:00.013+02:00

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Var jag ska börja. Det är så många tankar, frågor, funderingar och grubblerier. Dock inga svar.

I onsdags för en vecka sedan påbörjades Arnolds behandling. Fem dagars cytostatikakur. Dygnet runt. Han har alltså legat inne sedan onsdagmorgon och suttit fast med dropp i ett fram till eftermiddagen igår. Han ligger fortfarande inlagd och kommer säkert att förbli inlagd en lång tid framöver men nu slipper han i alla fall dropp dygnet runt. Han har mått ganska hyfsat under hela tiden, kräkts en del och haft lite feber och varit trött men helt ok efter omständigheterna. Idag har han ett CRP (infektionsvärde som normalt ska ligga på under 10) på 153 och övriga värden har redan slagit i botten men han är på benen och mår ok. Otroligt nog.

Nu väntar en period då hans värden är låga och han är känslig för infektioner och komplikationer. Då hans värden förhoppningsvis börjar stiga om ca 10-14 dagar tar man ett benmärgsprov med förhoppningen att cellgifterna tagit död på leukemin i benmärgen. MEN. Det finns ett stort men. Även om det är positivt och nödvändigt att få bort leukemin ur benmärgen så kan vi inte jubla även om svaret på benmärgsprovet är leukemifritt. Han har mest troligt leukemiceller som gömmer sig runt om i hans kropp. Ingen vet var men man misstänket starkt att leukemin finns utanför benmärgen också. Vad betyder det då? Jo, OM han klarar sig till en ny transplantation så kommer han mest troligt att även behöva strålning för att på så vis eliminera risken att leukemiceller ligger någonstans och lurar. I dagsläget talar läkarna inte om "när" det blir en ny transplantation utan "om". Så ovisst är det om huruvida vi tar oss så långt.

Vi vet inte så mycket just nu. Mer än någonsin får vi ta en dag i taget. Allt är väldigt osäkert. Man vet inte hur hans kropp kommer att klara denna nya pärs. Man vet inte mycket alls faktiskt. Vi känner oss ganska försiktiga med vad vi ska tro. Vi känner att det är på både gott och ont att ha varit med om denna resa förr. Vi är lugnare då vi förstår mer men samtidigt är det tungt att veta vad som väntar. Vi har uttryckt önskemål om att Arnold ska få vara hemma mer än sist, men allt beror givetvis på hur stora komplikationer som uppstår, hur dålig han blir. Men vi ska försöka vara hemma mer, det ska vi verkligen.

Och jag då? Ja, jag har en situation på jobbet som gör det svårt för mig att vara ifrån. Jag stortrivs dessutom med mitt jobb och det ger mig energi. Jag vill jobba. Jag behöver jobba för att må bra. Efter ett långt och givande samtal med min läkare beslutade vi att jag ska arbeta 75%. Vi drar ner lite på tiden för att jag inte ska slita ut mig själv och för att få livets pussel att gå ihop. Jag har tre stora pusselbitar som måste fungera för att jag ska fungera. Jobbet, Arnold och hundarna. Fungerar de så fungerar jag.

Jag och Arnold har dessutom bestämt oss för att jag måste satsa lite mer tid på mig själv. Förra omgången tappade jag i mångt och mycket bort mig själv. Jag begränsade mig till att "bara" vara anhörig, Nina försvann utmed vägen. Det ska inte få hända igen. Jag sov på sjukhuset nästan varje natt, något jag inte kommer att göra denna gång. Vi sågs varje dag, inte heller det kommer vi att göra denna gång. Det är både för min, Arnolds, hundarnas och vårt förhållandes skull. Detta känns ok just nu men kan givetvis ändras. När det kommer tuffare tider så vet jag att jag vill och behöver vara hos honom mer.

Min ledstjärna har under hela resans gång varit att jag aldrig någonsin vill titta tillbaka på denna tid och ångra att jag inte var hos honom mer. Oavsett hur det slutar. Den ledstjärnan bär jag med mig även i fortsättningen.

Med tanke på vad som ger mig energi och om att inte tappa bort sig själv så valde jag att ha roligt i helgen. Vår hemmasektion Luleå SSRK hade sitt årliga jaktprov och på lördagen jobbade jag som funktionär hela dagen. På söndagen var det min tur att vara en nervös startande. Jag och Peak startade NKL och tog ett 1:a pris och är därmed uppflyttade till ÖKL. Peak är en kanonduktig hund och det känns skönt att lägga nybörjarklassen bakom oss. Nu ska vi börja träna lite nya saker, avancera och spetsa träningen. Jag ser verkligen framemot det!

Än har vi ju barmark i några månader... :)

(Samtliga bilder av Bernt Eriksson)

2008-08-12T20:17:00.011+02:00

Efter en underbar sommar där vi njutit av varandra och av livet varje dag möts vi nu återigen av ett mörker. Leukemin är tillbaka.

Cellgifter påbörjas redan imorgon. Om han överlever cellgifterna väntar en ny transplantation. Tillbaka på ruta ett med en värdelös prognos.

Vi ska givetvis försöka att vara positiva och optmistiska även denna gång. Men det känns svårt. Vi är helt tomma. Vi orkar inte mer.

2008-08-01T18:20:00.009+02:00

Dagarna går och idag avnjuter jag min sista semesterdag.
Jag känner mig dock enormt tacksam då jag faktiskt inte alls tycker att det ska bli tungt att börja jobba. Tvärtom. Riktigt roligt faktiskt. Det är få förunnat att känna så misstänker jag. Jag är lyckligt lottad. Jag är även lyckligt lottad som får leva det liv jag lever just nu. Med flocken samlad på gården och en massa härliga aktiviteter varje dag.
Lite kort om vad vi pysslat med...

Jag var och arbetade i Stockholm i 5 dagar och kom hem i söndags. EM i Ung Företagsamhet kan sammanfattas med två ord. Fantastiskt och magiskt. En upplevelse för livet. På måndag kom mamma och pappa och tillbringade dagen och kvällen hos oss. Pappa och Arnold hjälptes åt att gräva för de lyktor/lampor vi ska sätta upp längs uppfarten. Kommer att bli så fint! Sen blev det grillning och bastu.

På tisdag åkte vi till Harads där jag släppte av Arnold för en ganska speciell kväll. Han skulle nämligen köra hem traktorn som vi köpt. Mellan Harads och Jämtön är det ganska precis 10 mil. Traktorn gick knappt 30km/timmen. Ni kan räkna ut resten själv. Det blev en låååång kväll för Arnold. Själv avnjöt jag den i Persön hos Lena där vi pratade oss hesa. Tack för en trevlig kväll, det får vi göra om. SNART. :)

Vad är det med karlar och saker som brummar? Arnold stortrivs med livet på landet och "cruisar" runt på ägorna med traktorn i tid och otid. När han körde fast blev han bara glad. En utmaning. Kul när det strular lite sa han när han hämtade motorsågen för att såga bort stubbar och komma loss.

Under veckan har jag också haft ett projekt. Måla om ytterdörrarna. Vi har ganska speciella ytterdörrar och vi klurade länge på att "neutralisera" dem och helt enkelt måla dem grå-vita. Dock kändes det lite tråkigt så vi valde att behålla mönstret men byta ut lite färger. Denna bild är efter att underarbetet är klart med slipning och spackling.

Arnold avskyr att måla medan jag tycker att det är ganska roligt. Vår deal när vi köpte huset var att allt målningsjobb faller på mig. Här har "ramen" bytt färg och blivit lite mindre skrikig.

Resultatet! Det gula är borta och ersattes med en ljusgrå nyans. Det grön/blåa ersattes med en mörkgrå färg och det röda fick vara kvar för enhetlighet med huset. Vi är nöjda. Vad tycker ni?

I onsdags hade vi besök av Arnolds vänner från Stockholm. Johan och Sara med lilla Amelia var förbi. Efter dem kom även Jonas förbi med barnen och på kvällen kom min syster Tina med sambo för grillning, bastu och kortspel. En fullspäckad dag med andra ord.

Igår, torsdag var jag och Lotta på Rimx FM festival inne i stan på kvällen. Det regnade dock så det blev en ganska tidig och lugn kväll. Trevligt ändå. Idag har jag och Arnold varit in till stan en snabbis, vi träffade Lotta för en fika och ikväll kommer det bara att bli lugnt med lite film och praliner i soffan.

Självklart tränar vi en hel del hund också. Bailey fortsätter att kännas ur form. Dock har jag inte riktigt fokuserat på honom heller. Känns tråkigt att backa. Vi får se om vi kan hitta varandra under hösten. Förövrigt är han blekare (och fulare) än någonsin efter en, mer eller mindre hel sommar utomhus.

Peak är i högform och det nalkas prov för hans del. Jag kan ärligt talat säga att vi inte kan bli mer förberedda än vi är. Han kan allt han behöver för Nkl men som man brukar säga "på prov kan allting hända". Håll tummarna!

Tromb då? Ja, han är fortfarande en charmig liten herre med massor av bus för sig. Han skiljer sig från de andra hundarna jag haft såtillvida att han hittar på bra mycket mer bus bakom ryggen på en om man inte har ögon i nacken. Han är dock väldigt lyhörd och tycker om att träna på kommandon och att samarbeta. Tromb och Arnold är anmälda på kurs i höst och ser framemot det!

Just nu sitter vi hundvakt åt Norton också. Mamma och pappa är bortresta så Norre bor hos oss i 5 dagar. Många hundar blir det!

Alla som vi möter undrar hur Arnold mår. Han mår jättebra. Riktigt bra. Han har ork och han är aktiv mest hela tiden. Han har fortfarande ca 8 kg kvar till sin "matchvikt" men annars ser han fräschare och fräschare ut för varje dag. Dock fick vi något oroande besked i onsdags. Arnolds värden har börjat sjunka. Inte bra. Vi vet inte vad det betyder än. Kanske betyder det ingenting alls. Förhoppningsvis. Vill det sig illa så kan det betyda att något är fel. Att leukemin är tillbaka.
Den får inte vara det. Det får inte vara så.

2008-07-22T16:40:00.008+02:00

Nu blir det MF på gården. MatteFritt! :)
Imorgon bitti åker jag till Stockholm för att jobba under EM i Ung Företagsamhet. Jag kommer hem igen på söndagkväll. Som alltid så tycker hemmakära jag att det känns tungt att åka trots att jag är övertygad om att det kommer att bli jättetrevligt och givande.

2008-07-20T20:04:00.008+02:00

"Födelsedagen är dagen då man firar dig som en gåva till resten av världen"

Idag fyller vår Peak 2 år. Älskade "Picke". Vår aktiva, energifyllda kelpojke. Dagen till ära har det tränats med vilt. Han har även fått en extragod middag, välförtjänt efter ett mycket trevligt och lyckat träningspass dessutom. Peak är allt det jag hoppades och önskade få och jag hoppas och önskar att vi har många roliga år framför oss.

I fredags var vi till Umeå på "halvårs-kontroll". Något av en milstolpe. Vi åkte därifrån med lättat hjärta och leende läppar. Allt är ok med Arnold just nu. Ingenting pekar åt fel håll. Vissa saker kunde absolut vara bättre men i det stora hela mår han så bra han kan efter det som varit och är. Chimerismen som vi så spänt väntade på visade 95,5% donatorceller. Helt ok alltså. Allt är ok.

Vi fortsätter att leva som vi gjort den senaste tiden. Några månader i taget. Vi lyckas i mångt och mycket koppla bort sjukdomen i den vardag vi lever. Det är i tankarna om framtiden som vi tvingas inse hur sjukdomen märkt oss. Bränt oss. Vi ser på framtiden med stor tillförsikt.

"Ingenting är mer värdefullt än denna dag"

2008-07-17T21:37:00.008+02:00

Vem har tid att sitta vid datorn när livet leker och varje dag innebär nya äventyr? Inte jag!

Jag bjuder på ett litet referat om vad vi pysslat med de senaste veckorna. Ord blandat med bilder kan dock ändå aldrig återge hur bra vi haft och har det.

Vi har haft mycket besök av nära och kära, många trevliga kvällar och dagar på gården. Vi tränar en hel del hund med varierande resultat. Vi startade bland annat på klubbmästerskapet för Luleå SSRK. Bailey floppade totalt medan Peak skötte sig jättebra men hade otur med en markering vilket visade sig i totalpoängen. Överlag så är det ungefär så det ser ur just nu. Peak går som på räls medan Bailey backar. Tyvärr. Jag återkommer till hundtankarna senare i inlägget.

Husvagnsresan gick bara bra och var trevlig.

Vi åkte på fredagmorgon. Lycksele var första anhalten.

Där besökte vi djurparken där "närkontakten" med björnarna blev ett minne för livet. En björn slickade tom. min hand. Vi åkte ut och åt gott på kvällen och efter middagen sökte vi upp en fin träningsplats och körde lite markeringar med hundarna och avslutade sedan fredagen med en runda minigolf.

Vi är två tävlingsmänniskor. Behöver jag säga något mer? Arnold är tyvärr inte bara snäppet bättre mig på minigolf, han utklassar mig till och med då och då. Jag ser det som träning i att bli en bättre förlorare... :)

Vi har bestämt oss för att försöka sära på hundarna åtminstone någon timme då och då. Vi har varit alldeles för dåliga på det. De kan gott behöva lite ensamtid med oss någon gång. Peak hängde med på denna runda och hade full koll på varenda boll! :)

På lördag styrde vi kosan mot Östersund.
En stad vi länge velat se och besöka. Vi blev inte besvikna.

Östersund var jättevackert och vi blev förälskade i staden bägge två. Underbar natur och nära till fjäll. På lördagen besökte vi "Moose Garden" där vi fick stifta bekantskap med ett flertal tama älgar. Älgkalvarna var bara några veckor gamla och hur söta som helst. Älgtjurarna var maffiga och vissa av älgkorna var riktigt keliga som bilden ovan visar.

På lördagkväll bjöd min kollega Sara oss på middag hemma hos henne i Östersund och tipsade oss samtidigt om utflyktsmål för dagen därpå. På söndagen åkte vi nämligen till Åre. Vi besökte Lundhagsbutiken i Järpen på vägen och shoppade en hel del friluftskläder innan vi styrde kosan mot Åre. Mot fjällen.

Vädret för dagen inbjöd dock snarare till mer shopping än naturupplevelser. Det störtregnade nästan hela tiden. Under ett kort uppehåll hann vi dock upp på lite lågfjäll för en kort tur. Sen blev det mer shopping! :)

På måndag åkte vi vidare mot höga kusten. Vi åkte till Örnsköldsvik och fortsatte vår shoppingresa och handlade en hel del på Fjällrävens butik innan vi slog oss ner på campingen nedanför skuleberget.

Vi avnjöt en lugn kväll på campingen. Först blev det en minigolfrunda, denna gång med Bailey som en utmärkt caddie, sedan blev det en hemmakväll med film och godis i husvagnen.

På tisdag var det dags för skuleberget. Vi fuskade faktiskt lite och tog linbanan upp. Väl uppe kom vi på att vi skulle klättra ner till grottan och sedan klättra upp igen, så det blev en hel del svett ändå innan vi styrde kosan mot nästa mål. Umeå.

I Umeå hälsade vi på Anneli, Erik, Speja, Kuta och den ofödda lilla Malva i Annelis mage. Det blev en trevlig kväll med god mat och trevligt umgänge för både fyr- och tvåbenta.

På onsdag var det dags att åka hem igen efter en trevlig och givande resa. Campinglivet är nog ingenting för mig men att ha ett portabelt hem var inte fy skam. Gården kändes dock finare och mer välkomnande än någonsin när vi äntligen körde upp på uppfarten hemma. Borta bra men hemma bäst.

Redan på torsdag var dock det dags att packa oss i bilen och åka bort igen. Denna gång bara över kvällen. Vi lämnade hundarna hos pappa och plockade upp mamma och åkte till Storforsen, Älvsbyn för att se "Diggiloo" med bl.a. Nanne Grönwall, Linda Bengtzing, Måns Zelmerlöw och Lotta Engberg. En fantastiskt bra show som avnjöts i underbar miljö med en härlig picnic som grädde på moset.

Jag och mamma åker på olika musikevenemang, konserter, musikaler och shower stup i kvarten. Detta var dock första gången jag fick avnjuta något tillsammans med Arnold. Första men förhoppningsvis inte sista gången. :)

Annars så fyller vi verkligen våra dagar. Jag vet knappt själv med vad men vi är sysselsatta hela tiden. Vi har som sagt haft en hel del besök av vänner, nära och kära. Vi har varit och spelat kort hos Tina och Mattias. I tisdags kom Cissi och Pär från Piteå och bastade, drack vin och stannade över natten. Mycket trevligt. Igår var jag och mamma på bio och såg "Mamma Mia", rekommenderas! Ikväll har jag och Arnold varit ut och ätit gott och sedan hälsat på hos mamma och pappa.

Imorgon ska vi till Umeå, sjukhusbesök. Det är nu ett halvår sedan transplantationen, vi ska få reda på chimerismen och överlag prata om nuet och framtiden. Nervöst.

Vi tränar en hel del hund. Jag har gått en endagskurs i A-provs-träning med Bailey i Kalix. I måndags hade vi samträning med SSRK. Jag och Bailey har hamnat i ofas. Vi fungerar inte ihop just nu. Dirigeringarna går inte alls, framförallt inte på vatten. Inte alls. På samträningen var det walk-up som gällde, Arnold fick köra Bailey medan jag körde Peak.

Peak var som väntat jätteduktig. Det enda jag måste finslipa med honom är närsökssignalen annars är han i toppform. För Arnold och Bailey gick det också bra, markeringar sköter han fint och de tog även en motiverad landdirigering. Problemet för dem två är att Bailey kan mer än Arnold. De skötte sig dock fint bägge två. Tanken är ju inte att Arnold ska ta över Bailey utan bara att han också ska få göra annat än vara funkis hela tiden. :)

Bailey var anmäld på jaktprov imorgon och söndag. Jag strök oss. Jag kan och vill inte att starta honom just nu. Vi måste backa i träningen och hitta varandra igen. Hitta förtroende för varandra. Jag har tränat för svårt. För mycket omotiverat. Det är säkert mitt eget fel. Nu får jag stå mitt kast. Nåja, vi kommer igen!

Vi älskar verkligen hundträningen allihopa. Jag är så glad att jag/vi har en hobby som vi älskar och som ger oss så mycket energi och som får oss att ha så roligt tillsammans må så bra.

Tromb växer så det knakar. Han är en härlig busig valp. Han blir frustrerad då och då när allt inte går hans väg och visar att det finns mycket egen vilja i den lilla kroppen. Vi har börjat ställa lite mer krav på honom i vardagen. Arnold försöker åka ut till skogs med bara Tromb då och då för att stärka bandet dem emellan och träna honom enskilt på inkallning och liknande. Arnold längtar till att Tromb ska växa till sig så han får börja träna lite mer "på allvar", han brukar säga att det riktigt kliar i fingrarna av längtan att köra hund.

Idag fick Tromb lite ensamtid med både husse och matte när han fick följa med oss på en roddtur i vår lilla eka i vår lilla vik. Han tyckte det var spännande att titta på näckrosor och på årorna. Modigt lutade han sig över "relingen" och doppade tårna och hade nog gärna hoppat i. Han har en rejäl portion vattenpassion denna lilleman.

Tromb känns som en fullständigt självklar medlem i vår flock och han och Peak har så väldigt roligt tillsammans. Idag har faktiskt till och med Bailey lekt lite smått med honom till Trombs stora glädje. Överlag känns han fortfarande som en stabil, harmonisk och behaglig liten kille som dock visar mer personlighet dag för dag.

Jag har hittills haft en helt underbar semester. Jag njuter av vår vardag. En vardag som betyder en fullspäckad kalender men som även lämnar utrymme för spontanitet och flexibilitet. Slå oss gärna en pling om ni vill hälsa på eller hitta på nåt! Vi hittar en lucka!

Under tiden på sjukhuset var det vardagen vi längtade efter.
Nu lever vi i den efterlängtade vardagen. Vi njuter till fullo.

2008-06-30T17:58:00.008+02:00

Först av allt måste jag uppmana er att gå in på www.retrieverliv.se och se på alldeles fantastiska träningsbilder på hundarna. Superfina bilder på våra superfina hundar! Även Tromb provade vilt och var så stolt och duktig. Missa inte! Tusen, tusen tack syrran!!!

I helgen har vi varit på en kort husvagnstur. Vi åkte till Pite Havsbad på fredag eftermiddag och kom hem mitt på dagen igår, söndag. Vi har haft det bra, provat vagnen och fått med oss lärdomar och tips inför den längre resan som väntar. Hundarna fann sig bra i vagnen, Tromb var dock den enda som uppskattade den stora hund-dubbel-sängen. Bailey och Peak sov på golvet under vår säng. Vi har mest bara strosat, förundrats över alla campare, tagit det lugnt och ätit gott. Vi träffade ett par vänner på lördagkväll och drack lite öl och cider och surrade i en jättefin lounge med utsikt över havet. Vi spelade också minigolf, Arnold vann, mer än så behöver väl inte sägas om just det.

Ikväll kommer Norton och ska bo hos oss ett par dagar då mina föräldrar hjälper min syster att flytta. Hon flyttar ner till Uppsala. Snyft. Min andra syrra och hennes sambo kommer över för en pokerkväll ikväll. Trevligt. Tromb är lite dålig i magen och seg och trött, vi får hålla ögonen på honom och se åt vilket håll det verkar utvecklas. Annars så väntar lite hundträning, besök av flera vänner och dessutom klubbmästerskap för Luleå SSRK i veckan.

Fullt upp alltså. Precis som vi vill ha det! :)

2008-06-25T16:56:00.021+02:00

Sommar, sommar, sommar...
Nja, vi har haft mulet och regn i tre dagar nu, och mygg så in i norden! Nåja, jag är inte så mycket för stekheta soldagar så jag klagar faktiskt inte alltför högljutt, annat än på de förb*****e myggen!

Semestern är igång och jag är som vanligt rastlös. Tur att jag har två hundar att träna, en valp att se efter och en hel gård med projekt. :) Jag tar en tidig semester iår eftersom jag måste vara tillbaka på jobbet tidigt för att introducera mina nya kollegor innan terminen drar igång. Jag kommer att vara ledig i 4 veckor nu, sedan jobbar jag en vecka i Stockholm då Sverige står som värdnation för EM i Ung Företagsamhet. Efter EM får jag ytterligare en veckas ledighet. Sommaren kommer att innebära en hel del hund för vår del och vi ska dessutom iväg på en liten husvagnstur om 1,5 vecka. Då ska vi ner till Östersund, Åre och Höga Kusten. Trevligt, trevligt.

Hittills har vi hunnit träna en hel del hund, shoppat, småfixat lite här hemma, piffat till altanen, städat och organiserat i hallen, träffat lite kompisar, jag har varit på bio och nu till helgen är vi småsugna på att åka en kortis med husvagnen för att testköra den innan den längre resan. Vi håller oss sysselsatta! :)

Alla i flocken mår bara fint. Lillen växer och frodas. Han gör till och från skäl för sitt namn, framförallt så är han fantastiskt kvällspigg och kan utan tvekan gå på som en virvelvind precis innan läggdags. Han har hittat en lekfavorit i Peak och de två kan jaga varandra och smågnabbas nästan hur länge som helst. En favorit-move från Trombs sida är att attackera Peak bakifrån med ett nafs i låret. Det brukar resultera i en jaktlek som slutar i en brottningsmatch. Ömsesidigt uppskattat. :) De som träffar Tromb är snabba med att påpeka hans pälsmängd, hans söthet och det faktum att han är så trygg, lugn och behaglig. Även om han är i en ny situation och på en ny plats så tar han det alltid med ro och charmar alla.

Peak visar, oavsett hur mycket han må tycka om Tromb, en hel del svartsjuka och detta har även visat sig genom vissa protester i samband med träning. Han har inte riktigt gått som han brukar vid ett par träningar. Jag var iväg och tränade med bara honom en kväll och då gick det bra. Igår tog vi bara ut honom ur bilen och gick iväg och körde ett pass där han fick vara centrum för uppmärksamheten och då gick det också riktigt bra. Bailey går som han brukar men vi sliter med våra vattendirigeringar. Jag har så svårt att få honom "ut" då han är på håll. Han vinklar gärna åt höger eller vänster men att trycka honom rakt ut är knepigt. Bailey ska förövrigt till veterinären på måndag, vi ska börja medicinera hans epilepsi nu har jag bestämt, jag tycker att anfallsfrekvensen har ökat såpass. Tyvärr.

På tal om veterinär så fick mammas och pappas tik Sandy somna in i måndags. Hon blev 12 år och har levt ett lyckligt och bra liv. Den senaste tiden har dock glimten i ögat slocknat. Det är då man som hundägare måste sätta sina egna känslor åt sidan och tänka på hunden. Nu har hon det bra. Ägarbytet för Norton är något som vi inte stressat med trots att han snart bott hos mamma och pappa i två år. Nu är det dock gjort. Jag propagerar för att mamma och pappa ska skaffa en till golden men än så länge har min kampanj inte haft så stor genomslagskraft. Jag jobbar vidare.

Arnold var in på sjukan och tog en chimerism i måndags. Vi har ett inbokat möte på sjukhuset i Umeå den 18 juli. Eventuellt får vi svaret på chimerismen först då. Jag tror inte att vi kommer att ligga på och söka svaret innan dess faktiskt. Vi lever mycket för dagen just nu. Eller kanske är det mer korrekt att säga att vi lever en månad i taget. Oavsett hur man ser det så känns det underbart att se hur bra han mår, hur fysiskt stark han trots allt redan är och hur han njuter av livet.

Midsommar tillbringades på gården med besök av delar av min familj. Pappa jobbade tyvärr men övriga var på plats och jag var givetvis i mitt esse då jag fick agera värdinna och lekledare. Jag hade förberett en 10-kamp som lockade till många goda skratt. Ni får se bilderna nedan och dra era egna slutsatser! :)

De svarta tu på vår sommaräng

Bailey poserar

Fyra retrievers

Tromben

Sandy

Vi har en stor äng bakom huset.
Perfekt betesmark för våra tre hu.. kor.

2008-06-20T09:40:00.003+02:00

2008-06-14T22:29:00.022+02:00

Vi finns numera på en egen hemsida igen.
Välkommen in på www.retrieverliv.se!

Tromb har bott hos oss i en vecka nu. Han känns som en självklar flock- och familjemedlem och fortsätter att vara balanserad, trygg och mycket trevlig. Vi har haft en bra vecka på alla sätt och vis. En höjdpunkt var då benmärgsprovsresultatet kom och visade att märgen fortfarande är fri från leukemiceller. Det var väntat men det känns ändå skönt att ha det på pränt.

Vi fotograferar av naturliga skäl ganska mycket just nu så jag väljer att berätta om vår vecka med hjälp av lite foton. :)

Jag har jobbat hela veckan. Var bortrest måndag-tisdag. Tromb och jag hade pusskalas både innan jag åkte och när jag kom hem. Mysigt. :) Jag går på semester redan till midsommar så en enda arbetsvecka till väntar innan jag får ledigt och mer tid för flocken.

Arnold är en superb "hemma-man" och har oftast middagarna förberedda när jag kommer hem. Inte bara en kväll har vi grillat på gården. Antigen på grillplatsen eller på vanlig klotgrill. Smaskens!

Tromb tycks trivas på gården och har under veckan blivit modigare och busar alltmer med Bailey och Peak. Han upptäcker nya saker och platser varje dag och är jätteduktig på inkallning, sitt och att lyssna till sitt namn.

På onsdag väntade jaktkurs för mig och Bailey. Arnold följde med och hade Peak och Tromb med sig. Tromb fick vara med lite grann men låg mestadels och sov i bilen. Efter kursens avslut lånade jag en mås och gick ut i skogen för att se om Tromb ville apportera. Det ville han! Han var jätteduktig, sprang glatt till fågeln, greppade den spontant och snabbt över ryggen och kom stolt in till mig.
Jag blev tårögd. Arnold vart stolt som en tupp! :)

Peak och Bailey sitter och kikar på de andra hundarnas arbete på kursen. Bägge två är duktiga och stadiga i passivitet. Det är otroligt skönt att ha stadiga passivitetshundar, slippa "hålla koll" på dem och själv kunna slappna av och spana på de andra ekipagen och se och lära.

Tromb trivs i famnen och ligger faktiskt helst av allt på rygg och kelar. Jag som varit sugen på en liten hund njuter av att mysa med honom i famnen. Att pussa valpmage är ju inte helt fel!

Tanken är ju att Tromb i första hand är Arnolds hund. Jag har medvetet backat en del och låter Arnold ta den största biten med Tromb. De har redan utvecklat ett speciellt band och Tromb följer sött trippande Arnold vart han än går.

En kväll åkte vi ut till havet (bara några km från gården) för att hundarna skulle få bada och busa. Här posar samtliga "karlar" i huset!

Tromb är ett riktigt vattendjur. Karin på kennel Skattkammaren sa att vi hade ett passande namn på Tromb, att han verkligen är som en virvelvind. I vatten får vi bevis för detta, han verkar verkligen älska vatten och blir jättebusig och får "flattefnatt" som lockar till gapskratt.

Idag har det varit varmt som attan. Jag la ut vattenskålen på gården men det resulterade gång på gång i att Tromb välte ut den då han skulle "bada" i den. Till slut tog jag fram denna röda "back" som fick agera kombinerad vattenskål/valp-pool. :)

Peaks tass har fortfarande inte läkt fullt ut, men inom ett par dagar hoppas vi att han är fit for fight igen. Jag ser framemot att träna med honom igen, jag har fått med mig tips på några nya övningar från kursen och längtar efter att prova dem med Peak.

Arnold har inga problem med att få dagarna att gå med en valp i huset. Dessutom har vi en hel del projekt att ta tag i på gården. Imorgon kommer mina föräldrar och hälsar på och pappa har blivit ombedd att ta med sig arbetskläderna. Slyröjning tycks stå på schemat. Själv tänkte jag att jag och mamma tar hand om markservicen och "vaktar" altanen i solen. ;) Överlag så mår vi toppen, njuter av vardag, gården, naturen, maten, varandra och livet!

2008-06-08T11:01:00.011+02:00

Tromb.

Arnold och Tromb i Malmö innan hemfärd.

Tromb & syrran i valphagen.

Matte och Tromb i valphagen.

Peak får en hälsningspuss av nya lillebrollan.

Hela (lååånga) bilfärden gick som en dans.

Diverse sovställningar provades.

Skönt?
Sista dryga 60 milen åkte Tromb i bagageutrymmet
med Bailey och Peak.

Vi stannade och badade vid ett flertal tillfällen.
Denna bild till trots så visade sig Tromb vara en riktig hejare på att simma. Han och Peak lär ha många roliga simturer framför sig.

Myspaus.

Matpaus.

Hallå där. Vad är det jag ser? Orättvist!
(filen på nosen avslöjar att han redan ätit sin mat)

Äntligen hemma på gården.

Och så var de tre.

Lek på gården.

Det verkar vara ett helt ok ställe att bo på det här tycker Tromb.

Husse & hund.

Vår resa har gått fantastiskt bra. Över förväntan. Vilken Sverige-resa det blev. Intressant och imponerande att följa hur den svenska naturen förvandlas utmed vägen. Avlångt land brukar man ju säga. Alla typer av landskap har sin charm och vi har fått avnjuta många fina vyer.

Vår resa i korthet. Start från gården kl 6.30 på torsdag. Ankomst till Jönköping kl 22.00 där sov vi över på ett konferenscenter. Start mot Malmö kl 6.30 på fredag. Ankomst till Karin och Anders kl 10.00. Avfärd mot Åkersberga kl 14.00. Framme i Åkersberga hos Therese och Nicke kl 21.30. Avfärd hem till gården kl 6.30 på lördag. Hemma på gården ca 20.30. Vi har kunnat köra ganska långa sträckor utan att stanna då Tromb sovit. Däremot har vi satsat på lite längre pauser så han hunnit busa och trötta ut sig.

Tromb har tagit resan med stor ro. Sovit i bilen. Busat och badat de stunder vi stannat och varit en ren dröm att resa med. Han känns trygg och stabil. Mysig, busig och lyhörd skrev jag till uppfödaren i ett sms. Det sammanfattar honom ganska väl. Hårig kanske vi bör lägga till. Han har mycket päls. Mycket! :)

Första natten har också gått bra. Han har sovit hela natten. Han har en kompostbur i vårt sovrum men får nog alldeles snart flytta ut till hundrummet brevid vårt sovrum där Bailey och Peak sover.
Vad säger Bailey och Peak då? De är överlag inte speciellt intresserade eller roade av andra hundar. De nonchalerade Tromb ganska hårt till en början. Såg något lidande ut då Tromb skulle åka med dem i bagaget. Kurade ihop sig på ena sidan medan Tromb fläkte ut sig på den andra. Nu har de haft små mini-hälsningsceremonier här på gården och i huset och jag tror att det kommer att bli kanonbra. De kommer att älska honom lika mycket som vi gör.

Det är nästan magiskt hur fort man kan känna så starkt. Redan i bilen efter några mil strömmade mitt hjärta över av kärlek till denna lilla, håriga varelse. Efterlängtade Tromb.

Idag har vi sovit ut till 8.30. Hundarna har hunnit busa på gården en dryg timme. Sedan började Trombs ögon peka i kors så nu ligger han här brevid på min fleecejacka och sover sött. Det är hårt att vara valp.

I eftermiddag ska jag egentligen på jaktkurs från ca 15.00-21.00. Dock är både Baileys och Peaks tassar fortfarande i dåligt skick. Tyvärr har nog denna resa gjort dem lite värre. Även de har ju behövt bada och springa då vi stanat så läkningsprocessen har nog inte riktigt gått som den ska. Nu ska vi försöka hålla dem i stillhet och tvätta och lägga om såren varje dag så hoppas vi att de snart är bra. Idag är det en vecka sedan de skadade sig.

Jag åker ändå iväg på kursen en sväng för att träffa lite folk och se om jag kan få tips på nya övningar med mig hem. Bailey får följa med och få lite ensamtid med matte. Imorgon åker jag till Gällivare i två dagar och lämnar Arnold ensam med gänget.

Jag tror inte att han misstycker. :)

2008-06-03T19:55:00.010+02:00

Dag + 139

Aldrig har vi varit med om en så mentalt jobbig, frustrerande och oviss vecka som den gångna. Chimerismen som i vanliga fall tagit ca en vecka att få svar på drog av någon anledning ut på tiden och svaret har vi fått först idag.

Jag har jobbat som en tok vilket varit skönt och till viss del skingrat tankarna. Arnold håller sig också sysselsatt om dagarna och får tiden att gå. I fredags var vi på en härlig grillkväll hos våra goda vänner, Jenny och Johan. God mat, en massa spel och lek och dessutom lite gitarrspel och sång. En underbar kväll!

Lördagen tillbringades på jaktkurs. Arnold var funktionär medan jag alternerade mellan hundarna och körde dem bägge två. Peak gick sitt livs första walk-up, och det med beröm och Bailey visade att han kanske inte alls är en så kass markör som matte ibland beskyller honom för. När man går kurs tycker jag egentligen att det bästa som kan hända är att det skiter sig. Då får man möjlighet att visa upp sina brister och därmed också få råd och tips. Om allt går som det ska och hundarna löser allt friktionsfritt så kan man undra om man egentligen utvecklats eller fått med sig något från kursen. Nåja, ibland ska man väl bara få njuta av framgång också. Våra hundar skötte sig prickfritt och var en fröjd hela dagen. Efter en heldag i skogen åkte vi sålunda hem nöjda och stolta över grabbarna.

Annars så är vi utomhus till läggdags nästan varje dag. Träffar vänner. Grillar var och varannan kväll. Njuter av livet. Vi lever den vardag som vi längtat efter så det gjort ont. Vardagen innebär också mindre roliga saker såsom rejäla, djupa skärsår på grabbarnas trampdynor. Bägge hundarna lyckades skära sig då de badade häromdagen. Förmodligen hade någon (idiot) kastat något vasst i vattnet och bägge hundarna går nu med bandagerade tassar. Jag har varit i kontakt med veterinär och vi hoppas och tror att de ska kunna läka av sig självt. Stackars pojkar.

Arnold har drömt om en valp länge. Den drömmen utvecklades snabbt till en plan då han blev sjuk. Vi insåg att livet är kort. Självklart ska han uppfylla sin dröm. Få en egen hund. Men. Det finns ett men. Hunden ska vara en hund som också jag vill ha. Dels för att vi ska leva med hunden tillsammans och dels för att framtiden trots allt är oviss och jag måste känna att jag kan bli ensam med tre hundar. Jag är kräsen när det gäller linjer. Kräsen när det gäller uppfödare. Jag läser allt det finstilta. "Släkforskar" och granskar och funderar. Om och om igen.

För ett tag sedan hittade jag honom! Vår Tromb. Tromb är en flatcoated retriever som kommer från Skattkammarens kennel. Han heter "Skattkammarens Dr Strangelove" i stamtavlan. Han är idag 11 veckor gammal och i helgen flyttar han hem till gården. Hem till oss.

För Er som är nyfikna kan jag hänvisa er till dels Skattkammarens hemsida http://web.telia.com/~u40000083/ där Tromb finns på bild (bl.a. på förstasidan *tips*).
Dels till http://www.rasdata.nu/flat/hund/2008/s2502308.htm där hans stamtavla och ursprung finns tillgänglig.

Vi kommer att göra en rejäl Sverigeresa då vi hämtar hem honom. Tromb bor nämligen i Malmö, 1550 km ifrån oss. Vi åker på torsdagmorgon och kör till småland. Stannar över på vandrarhem. Kör sedan till Malmö på fredag och träffar Karin och hämtar Tromb. Sedan styr vi kosan mot Åkersberga och våra vänner Therese och Nicke som är gulliga och bjuder på husrum över natten för hela flocken. Bailey och Peak ska givetvis med och hämta lillebror. På lördag åker vi hem.

Det känns fantastiskt roligt att få hem en ny familjemedlem. En ny stjärna. Jag unnar verkligen Arnold denna "gåva" efter allt som varit. Jag längtar efter att se dem tillsammans. Det spritter i kroppen av glädje och längtan. Känslor som jag inte känt på länge. Lycka.

Chimerismen då? Den var oförändrad, vilket i dagsläget är bra. En seger på sitt sätt. Självklart hade det varit bra om donatorcellerna hade ökat. Givetvis. Dock är det jättebra att de inte hade minskat. Detta betyder att vi kan leva vidare som vi gjort. Med hopp om framtiden.
Vi väljer som vanligt att fokusera på det positiva.

Det mest positiva just nu är att vi har något stort att se framemot. Att längta efter. En ny familjemedlem. Äntligen får vi vår Tromb.

Tromb efter en virvelvind som förhoppningsvis ska svepa in med en hel del positiv energi i våra liv. Tromb efter trombocyter som vi tyvärr tvingats lära oss allt om under det gångna året.

2008-05-25T18:02:00.011+02:00

Dag + 130

Söndag tycks ha blivit min bloggdag. Veckan har rusat förbi med galet långa men även roliga arbetsdagar. Arnold har varit på provtagningar och sjukgymnastik och känner sig jättebra.

På fredagkväll styrdes bil och husvagn mot Umeå. Jaktprov med Peak stod på lördagens agenda. Helgen startade dock dåligt då vi inte fick igång värmen i husvagnen då vi väl skulle stanna för natten. Jag kastade några vattenmarkeringar under tiden som Arnold pysslade i vagnen. Detta slutade med att vi fick lägga oss fullt påklädda under täcket och med två blöta hundar i samma säng medan temperaturen utomhus nådde minusstrecket. *brrrr*

Nåja. "Imorgon är en annan dag" heter det väl. Igår, lördag vaknade vi hyfsat utvilade trots allt och kunde konstatera att Peak inte fått vattensvans som var min största oro. På provplatsen mötte vi många nya och gamla bekanta och hade en jättetrevlig dag.

Peaks insats för dagen var godkänd men inte mer än så. Jag kände inte riktigt igen min hund. Han kändes loj och travade under sökarbetet på fältet. Han stötte på en duva, vilket han aldrig apporterat förr och denna plockade han glatt upp men la ner på backen efter några meter och nosade lite och tog sedan upp den igen och kom in till mig. Han stod även och tvekade i några sekunder över kaninen. Vid vattenmarkeringarna hoppade han inte i med ett magplask som han brukar utan tvekade lite och klev sedan försiktigt i och hämtade markeringarna.

Han löste alla uppgifter på ett bra sätt men dessa två skönhetsfel gjorde att priset trots allt drogs ner till ett andra pris. Jag vet inte om jag ens ska försöka mig på någon bortförklaring eller ursäkt. Det som känns närmast till hands är väl viltovana och brist på vattenträning denna säsong. Jag vet inte. Dock känns inte dessa brister i dagsformen som något jag behöver oroa mig det minsta för utan de kommer nog att ge med sig allteftersom säsongen lider.

Vid den muntliga kritiken fick jag höra att jag hade en mycket lugn och trevlig hund och ett utmärkt fotgående. Det kan jag garantera var den första och sista gången jag får höra de orden på ett jaktprov. Jag har knappast lugna hundar och inte heller presterar vi något utmärkt fotgående på jaktprov. Bägge är heta som attan men dock väl i hand. En mycket uppskattad komplimang var dock att domaren tyckte att jag förde Peak på ett mycket trevligt sätt. :)

Protokoll

Samarbetsvilja: Mycket lyhörd inför sin förare. Förs med små medel. (5)
Sökarbete: Arbetar mycket målmedvetet i hela marken (5)
Fart: Fint terränganpassad (5)
Uthållighet: Utmärkt (5)
Näsa: Följer upp vittringar föredömligt (5)
Dirigerbarhet; Lättstyrd (5)
Markeringsförmåga: Koncentrerad och uppmärksam (5)
Skottreaktion: Lugn och fin (5)
Stadga: Fast i skott. Enstaka gnäll i passivitet utan att störa (5 och 4)
Apporteringslust: Inte hundraprocentigt spontan. Behöver en del stöd. Bra inlevereringar (3 och 4)
Apportgrepp: Korrekt i alla avseenden, trevliga avlämningar (5)
Simteknik: Simmar bra (5)
Vattenarbete: Skulle önskas mer direkt i vatten (4)
Hundtolerans: Inga problem (5)
Sammanfattanade kritik: En mycket tilltalande hund som balanserar samarbetsvilja och självständighet på ett mycket bra sätt. Belastas idag något av spontanitetsbrist. Mycket trevligt förd.

Idag har vi avnjutit en skön dag på gården. Mamma och pappa var hitbjudna på morsdags-grillning. En härlig dag som lett till att jag nu har tre sovande flockmedlemmar omkring mig. Veckan som kommer innebär främst en nervös väntan på provsvaret gällande chimerismen. Kanske får vi svaret imorgon. Det känns som att den kommer att visa åt vilket håll vi är på väg. 93% donator senast. Vi vill inte att det ska ha sjunkit. Om det ligger kvar därikring känns det som att vi får leva vidare som vi gjort de senaste veckorna. Har det ökat betyder det jippeeyy. Har det sjunkit måste vi nog bereda oss på att denna mardröm är långt ifrån över. Arnold har inte haft/har någon GVH vilket gör att vi nog i ren självbevarelsedrift anar och fruktar det värsta. Tyvärr.

2008-05-18T21:17:00.003+02:00

Dag + 123

En hel vecka sedan jag skrev. Dagarna går. Vi mår bra.

Arnold har varit in på provtagningar två gånger under den gångna veckan. I fredags fick han blod, värdena visade HB 79. LPK 3.7. TPK 45. CRP 4. Har gått upp i vikt lite grann. Håret har börjat växa ut så smått. Han mår jättebra.

Jag jobbar och står i. Jag har klivit upp på heltid vilket känns jättebra och dessutom verkligen behövs med allt som pågår på jobbet just nu. Inte bara att den ordinarie verksamheten ska löpa, jag rekryterar dessutom nya kollegor samt får en överlämning av mina nya arbetsuppgifter samtidigt. Mycket blir det. Roligt är det! I torsdags och fredags var jag i Gällivare där vi intervjuade kandidater. Jag har ju arbetat med rekrytering innan jag blev anställd hos Ung Företagsamhet men det är stor skillnad att rekrytera medarbetare/kollegor åt sig själv. En rolig men ack så svår arbetsuppgift.

I mitt jobb åker jag runt i Norrbotten en hel del. I tisdags var jag iväg till Arvidsjaur och Arjeplog och Arnold och hundarna följde med som sällskap i bilen. Trevligt. I Arjeplog passade vi också på att knata upp på en topp och beundra utsikten. Förena nytta med nöje.

Ikväll har jag och mamma varit kulturella igen och varit på konsert med "the real group". En verkligt musikalisk upplevelse. Imponerade och riktigt bra!

Veckan som kommer blir en intensiv arbetsvecka för min del. Kontorsdag imorgon. Haparanda på tisdag. Rekrytering blandat med skolbesök och möten onsdag, torsdag och fredag. Min kollega från Gällivare kommer och bor hos oss ett par nätter denna vecka vilket ska bli trevligt. På tal om besök så kanske vi ska klargöra att vi välkomnar besök och träffar gärna vänner och bekanta så länge Ni är friska och krya. Slå en pling bara!

Arnold ska in på provtagning på tisdag. Då tas en ny chimerism vilket självklart känns nervöst. Vi hoppas och önskar givetvis att donatormärgen ska ha tagit över mer och tryckt tillbaka hans egna gamla, sjuka märg. Svaret på det provet får vi tidigast på fredag.

Annars tränar vi hund. Är utomhus så mycket vi hinner och kan. Pysslar på gården. Träffar familj och vänner. Lever.

2008-05-11T19:04:00.008+02:00

Dag + 116

Idag har vi varit på Working Test i Skellefteå.
Det var min och Peaks tur att se hur vi fungerar i skarpt läge.
Det visade sig att vi fungerar riktigt bra! :)

För er hundintresserade som läser här hos oss kan jag berätta att dagens WT var upplagt som sig bör i fem rutor värda 20 poäng var. Alltså kan varje hund få en totalpoäng på 100 poäng. Jag har inte sett poängen vi fick ruta för ruta utan bara fått totalen, men jag bjuder på mina gissningar av våra poäng ruta för ruta nedan.

Vi startade med en dirigeringsruta. Inte alltför svårt alls utan ett enkelt linjetag in i skogen. Dock fullständigt omotiverat för hunden. Peak skötte sig finfint och löste uppgiften snabbt och effektivt. Det enda domaren anmärkte på var mattes onödiga, alltför frekventa söksignal. (min gissning; 17 poäng, avdraget mattes fel)

Sedan väntade för vår del en dubbelruta med dels ett "fält" som vid ankomsten till rutan visade sig vara ett närsök beläget i en liten ruta. Utmaningen blev att hålla hunden i rutan under de tre minuter man fick på sig att få in så många dummies som möjligt. Peak jobbade jättefint och tog mina signaler superbra och höll sig i rutan tack vare dem. Fem dummies fick vi in. Den andra delen av rutan var två enkelmarkeringar som Peak spikade snyggt. (min gissning är att vi tog full pott i dessa rutor, 40 poäng)

En ovanlig och inte helt lätt lydnadsruta följde därefter. Man lämnade hunden vid punkt ett och gick ca 10 meter fram från hunden till punkt två. Humpade en dummie och gick sedan vidare 10-15 meter till en tredje punkt. Man bildade en triangel av dessa tre punkter. Från punkt tre kallade man in sin hund för att sedan skicka hunden på den dummie man humpat. Terrängen gjorde att hunden inte såg nedslagsplatsen på dummien och förflyttningen gjorde att de enda referenser hunden hade kastades omkull. Peak kom in fint på inkallning och gick sedan ut på mitt kommando men hamnade fel i vind och började söka lite väl stort. Jag kallade in och skickade på nytt och då spikade han den. Fotgåendet tillbaka till domaren ingick också i bedömningen. (min gissning är 16 poäng pga omskicket)

Sista rutan var en mini-walk-up som man gick i par. Två störningsskott och kast som ingen hund hämtade in varvades med en varsin markering som hundarna fick hämta. Förflyttningen gick bra. Peak lite är het men mycket stadig, inget perfekt fotgående men absolut godkänt. Han är fast, uppmärksam och fin i skott och störs inte av att se den andra hunden jobba. Hans egen markering löste han dock bara sådär. Det tog ganska länge från att markeringen föll tills domaren gav mig klartecken att kommendera Peak och jag tror att han hann "släppa markeringen lite vilket resulterade i att han missbedömde avståndet och fick söka en kort stund. (min gissning är att vi fick 16 poäng pga den inte fullt effektiva markeringen)

Så var provet klart och jag fick använda mig av den gamla goda klyschan "Han har aldrig gjort så här förr..." och "På prov kan allting hända". Att Peak skulle "missa" en markering sådär var det sista jag trodde, markeringarna är ju hans styrka. Han löste ju uppgiften helt ok idag men han har nog sällan missat avståndet sådär. (Jag är extrempetig och många skulle nog tycka att han löste markeringen jättebra, men inte jag, jag vill ha perfektion.)

Resultatet då? 89 poäng fick vi ihop. Jättebra alltså. Jag är nöjd. Men. Det finns alltid ett men. Vi var en ynka poäng från vinst. Vinnaren fick ihop 90 poäng. Surt sa räven. Surt sa tävlingsmänniskan i mig. ;)

Bailey har varit med hela dagen och fått hålla husse sällskap i hejarklacken, han såg bra snopen ut när det vankades hemfärd.

"Vadå, var det här allt? Jag tror bestämt att jag missat något. Jag har hört många skott och sett brorsan hämta dummies till höger och vänster. När är det min tur? Det här är orättvist!!!" tycktes han tänka... :)

2008-05-09T17:33:00.004+02:00

Dag + 114
Vi har det så bra. Jag känner mig så lycklig. Varje dag.

Vi lyckas i mångt och mycket koppla bort tankarna på sjukdom och den ovisshet som framtiden innebär. Vi lever här och nu. Vi fångar dagen.

Min resa till Sthlm gick bra. Det var 4 intensiva men oj så roliga dagar. Jag stortrivs verkligen med mitt arbete. Tur är väl det med tanke på att de kommande 6 veckorna innan jag går på semester kommer att bli tuffa och stressiga. Jag ser dock enbart framemot det och ska på måndag äntligen börja jobba heltid igen. Som jag längtat!

Arnold mår bara bra. Senaste provtagningen i onsdags gav resultatraden; HB 83, LPK 3.4, TPK 32, CRP 11. Han har inte så mycket ork men det blir bättre och bättre dag för dag. Ätandet har också kommit igång på allvar nu och vi har både invigt den vanliga klotgrillen på altanen och vår grillplats på gården vid det här laget.

Nästan all snö är borta nu så det blir mycket hundträning. Arnold har provkört Bailey lite grann och det fungerar bra. Jag och Peak fungerar också riktigt bra. Det är verkligen en grymt bra hund jag fått tag på i honom. Han är en fantastisk markör, slår Bailey med hästlängder. Han är dessutom lyhörd och tar signaler bra, plus att han jobbar bra ute på fält. Jätteroligt att köra honom och jag ser i dagsläget inga som helst begränsningar för honom.

Under tiden som jag var i Sthlm slog Arnold slag i saken och köpte en husvagn. Så nu står en vagn här på gården och bara väntar på att vi ska bege oss på små helgturer och även längre bilsemestrar. Får väl se när vi hinner ta jungfruturen med den, som sagt är det ganska hektiskt en tid framöver.

Just nu ligger alla mina favoritkillar omkring mig och sover. De fyrbenta bröderna ligger nos mot nos och husse snarkar i soffan efter ett tufft träningspass på drygt två timmar. Jag själv sitter och bara har det bra. Jag älskar vår gård och vårt hem. Det känns underbart att vi kan erbjuda hundarna ett så bra liv. De är verkligen lyckliga och mår bra. Jag trivs med att ha en "hemma-man" här hemma medan jag jobbar. Jag njuter av att leva i en vardag som omger mig med allt det som är viktigt för mig i livet. Familj, vänner, ett givande arbete, ett underbart hem, friluftsliv, hundar och kärlek.

Carpe Diem

2008-05-01T10:49:00.004+02:00

Dag + 106

Igår hade vi ett inbokat möte med läkaren i Umeå. Efter besekedet som vi fick i fredags, att Arnolds egen märg vuxit tillbaka lite grann visste vi inte alls vad vi skulle förvänta oss av mötet. Arnold var ganska nervös och orolig. När vi kom in på avdelningen började han frysa/frossa och hacka tänder. Förmodligen en psykologisk reaktion av något slag. Det gick över efter några minuter.

Mötet med läkaren tog ca 30 minuter. Han gick igenom Arnolds värden som just nu är helt ok. HB 82. LPK 3.1. TPK 22. CRP 24. Han äter mediciner som påverkar både HB-värdet och trombocyterna så dessa två värden lär stiga när han avslutar kuren. Läkaren lyssnade också på lungorna som fortfarande inte är helt ok. Vi kan bara hoppas att det inte är några elaka leukemiceller som bråkar där. Arnold mår dock jättebra, är pigg och tar en hel del promenader och är ute mycket. Läkaren kommenterade att han är så brun i ansiktet. Jag bad läkaren skälla lite på Arnold som faktiskt inte får sola då man efter en transplantation är så mycket mer känslig och lättare kan drabbas av tumörer och andra cancervarianter. Efter lite övigt kallprat kunde vi inte hålla oss utan tog upp chimerismen och frågade vad det innebär att den vänt. Läkaren sa att det inte i dagsläget var något att oroa sig för och framförallt inget som ska/kan åtgärdas på något vis. Det är bara att vänta och se. En ny chimerism tas om 3 veckor och ett nytt besök i Umeå är inplanerat till den 3 juni.

Under denna sjukdomstid har vi kommit att hata ordet "individuellt". Att aldrig kunna få raka svar är något man tvingas vänja sig vid. Läkarna vet inte. Ingen vet. Därför blir man duktig på att försöka läsa av läkarnas ton och kroppsspråk. Man söker febrilt efter ledtrådar om vad de tror men av naturliga skäl inte kan uttala högt då det trots allt endast är spekulationer. I slutändan måste man helt enkelt lita på deras ord och försöka anamma deras sinnestillstånd. Igår var våran läkare på gott humör, han skrattade och log och verkade inte alltför orolig. Vi bestämde oss för att härma honom.

I Umeå möttes vi förövrigt av sommar. Närmare 20 grader och strålande sol. Vi hade givetvis varit förutseende och tagit med oss dummiesar och lite ombyteskläder. Vi åkte till stan och köpte med oss goda lunchbaguetter. Vi sökte oss sedan till ett grönområde där vi satte oss under ett träd och åt lunch medan hundarna tog ett första halvdopp för i år i en liten bäck. Sedan styrde vi kosan mot ett annat bra och stort grönområde där jag passade på att träna hundarna i en dryg timme.

På hemvägen pratade vi om att detta förmodligen kan vara den "vardag" som vi måste leva med framöver. Att inget veta. Att ta några veckor i taget i väntan på nya besked. Arnolds chimerism kanske är bättre vid nästa provtagning. Kanske sämre. Kanske kommer chimerismen tillbaka oförändrad. Ingen vet. Som vi ser det har vi två val. Vi kan antingen välja att sitta passivt och invänta svaret som vi får om ca fyra veckor eller så kan vi leva. Vänta eller leva. Aktiva eller passiva. Valet är enkelt!

Nu måste vi försöka utgå ifrån att det finns en framtid. Att saker vi planerar kan bli av. Det är lättare sagt än gjort dock. Självklart finns de mörka tankarna med oss. Varje dag. Men om vi låter de tankarna dominera så kommer vi i samma andetag tillåta att sjukdomen tar än mer av vår tid och energi än den redan gjort. Det vill inte jag. Jag vill leva på ett sätt som gör att om ett nytt bakslag kommer så kan vi se tillbaka på denna tid som en lycklig tid. Vi måste försöka leva fullt ut. Ingen vet vad morgondagen för med sig. Det bästa vi kan göra är att göra denna dag så bra som möjligt.

Arnold ska börja se sig om efter en husvagn åt oss. Jag tror att det skulle vara bra för oss att göra en sådan framtidssatsning. Utföra en handling som uppvisar framtidstro. Vi har ju redan en tilltänkt färdplan för en Sverigeresa i sommar. Det första vi ska göra om vi skaffar oss husvagn är dock att dra till fjälls. :)

Jag för min del mår också jättebra. Det är underbart att vara på hemmaplan. Få satsa på jobbet. Träffa familj och vänner. Träna hund. Vara ute i naturen. Mata mina småfåglar på gården. Laga mat i mitt eget kök. Leva vardagsliv helt enkelt. :)

Vad gäller mitt arbete så har jag faktiskt i veckan tackar ja till en ny tjänst. En befordran om man så vill. Jag tillträder som ny regionchef för Ung Företagsamhet Norrbotten i mitten på juni. Ett förtroende som jag är enormt tacksam för. Det känns jättespännande och roligt, en utmaning som jag verkligen ser framemot!

Ikväll ska jag, min mamma och ena syster gå på musikal. "Sound of music". Jag har längtat sen vi skaffade biljetterna. Vi har superbra platser och jag har jättehöga förväntningar. :) Arnold åker med in till stan och ska hänga med min pappa under tiden som jag avnjuter lite kultur. Imorgon ska Arnold på provtagningar och jag tänkte passa på att springa på stan under tiden. På lördag ska jag och mamma inandas mer kultur då vi ska gå på en "Abbashow" i vårt fina kulturens hus här i Luleå. På söndag tar jag flyget ner till Sthlm där jag ska jobba i tre dagar på SM i Ung Företagsamhet. Vi har 30 härliga elever som bildar årets trupp från Norrbotten. Håll tummarna för oss/dem. :)

Nu ska jag klä på mig och göra Arnold sällskap ute på gården. Idag ska vi premiärgrilla! JUMS som min syster Tina skulle ha sagt. :)

Ha en riktigt trevlig helg allihopa!

2008-04-27T19:45:00.015+02:00

Dag + 102
Lyckan var total då vi idag hittade lite barmark i skogen!
Flera timmars hundträning varvades med fikapauser med varm choklad.

Ni skulle bara veta hur många varierande övningar man kan göra på en liiiten, liiiten plätt barmark. Enbart fantasin sätter gränser! ;)

Husse hade det inte så pjåkigt på publikplats.

Jag och Peak är i topptrim och längtar efter provsäsong!

Bailey gör många riktigt bra saker men än finns det mycket finlir kvar.

Husse är grym på att kasta kluriga markeringar som uppskattas av både hundarna och matte. För att orka vara funkis behövs det dock energipåfyllning då och då.

Matte med två av sina favoritpojkar.

Det blev rent av så varmt att hundarna behövde en vattenpaus.
*lycka*

Huruvida hundarna längtar efter barmark är en helt annan fråga...

Lillemannen blev trött efter närmare två timmars träning.
Nåja, han vänjer sig allt när barmarken är ett faktum och dessa träningspass blir vardagsmat.

--------------------------------------------------------

"På det förgångna ska du inte tänka
och inte heller ska du slösa tankar på framtiden
- njut av nuet och de glädjeämnen som oväntat kommer och går."

2008-04-25T17:09:00.005+02:00

Dag + 100

Tro ingenting. Hoppas ingenting. Då kan du heller inte bli besviken.

Så fort vi tänker en positiv tanke eller ens vågar närma oss tanken om en framtid så dras mattan undan under fötterna på oss. Idag har vi fått dåliga nyheter. Hur dåliga de är vet vi inte.

Chimerismen som visar hur stor del av Arnolds blodproduktion som är donatormärgens respektive hans egna gamla märg visade att hans gamla märg tycks växa tillbaka. 93% donator och 7% han själv var resultatet. Inte bra. Inte bra alls. Hur illa det är och vad som kommer att hända får vi diskutera i Umeå på onsdag. Han har ju enligt de senaste proverna inte leukemi i kroppen just nu. Han mår bra. Cellgifter känns alltså inte som lösningen. Våra spekulationer handlar om allt från att "vänta och se" till en andra transplantation. Dock är de bara spekulationer och vi tvingas nu vänta fem dagar innan vi får veta mer.

Nu gäller det att göra det bästa av den tiden. Försöka ha en skön helg. Njuta av vädret. Gården. Hundarna. Varandra.
Försöka att inte tänka alls.

2008-04-23T21:32:00.005+02:00

Dag + 98

Vi är hemma. Faktiskt sedan i måndags. Inspirationen gällande bloggen tryter dock när en ny form av vardag letar sig fram och upptar vår tid. Jag misstänker och hoppas att ni ursäktar mig.

Arnold äter självfallet en hel del mediciner och måste regelbundet in på kontroller men vi är hemma. Det är det viktigaste. Dessutom kan jag med stor glädje meddela att han hjälpt mig att tömma en godisskål ikväll. Detta efter att han ätit varma mackor som jag fixade åt honom som middag. Så även ätandet börjar återkomma så smått. En enorm lättnad för oss båda.

Vi har njutit av fantastiska vårdagar med sol och plusgrader. Jag har tränat en hel del hund. Vi har bestämt oss för att jag tar över Peak eftersom Arnold inte kommer att ha ork att träna hund denna säsong. Han kommer att skaffa sig en Tromb (en flat) när orken är tillbaka. Träningen går bra med Peak som faktiskt känns startklar sånär som på vilt och vatten som av naturliga skäl inte tränats på en tid. Med Bailey känner jag dock att vi kört fast totalt. Nåja, vi har ju ett tag kvar innan jaktprovssäsongen är igång. Detta är verkligen den värsta årstiden här uppe i norr. Jag älskar årstiderna och vill ha en ordentlig vinter. Dock innebär en ordentlig vinter med mycket snö en långdragen "vår" med en evig väntan på barmark. Jag vill ha barmark nu!

Vi vet inte så mycket om hur det kommer att se ut framöver gällande sjukhus och elände. Det har ryktats om ytterligare en kur cellgifter "för säkerhets skull" men ingenting är klart än. Vi hoppas få en del svar på fredag då läkarna från Umeå lovade att höra av sig. Vi hoppas så innerligt att han inte ska behöva få mer cellgifter utan att han äntligen ska kunna få börja bygga upp lite ork och krafter igen. Både fysiskt och mentalt.

Arnold planerar förövrigt husvagnsköp för fullo. Får vi klartecken om att det inte vankas mer gifter så skulle jag inte bli förvånad om det står en vagn på gården inom ett par veckor.

Jag har klivit upp och jobbar 75% från och med denna vecka. Känns jättebra. Jobbet är verkligen en energikälla för mig. Imorgon åker jag upp till min kollega i Gällivare över dagen. Ska bli jättetrevligt.

Det känns märkligt att så smått börja tänka framåt. Inte bara en dag utan faktiskt lite längre än så. Självfallet är det mycket som är osäkert än. Så kommer det att förbli. Allting kan hända. Vi väljer dock att med stor tillförsikt börja planera och leva med en förhoppning om en framtid.

2008-04-19T10:46:00.008+02:00

Dag + 94

"Oh boy! Vilket vackert väder, solen skiner idag.
Oh boy! Inga tunga kläder behövs, och det gillar jag.
Så upp och hoppa, det är sol idag, och en så'n dag kan man inte ligga och dra.
Nej, lämna det och häng med mig ut då sommar'n kommer, nu e vinter'n slut.

Oh boy! Hör på fåglasången, de sjunger så man blir yr.

Oh boy! Rena gudagåvan, är det konstigt att jag är glad?

För solen skiner ju, och du är här, och jorden spinner i sin himlasvär.

Och faktiskt när man mår på detta vis, är världen nära på ett paradis."

Vi är hemma över dagen!

Arnold har permis men måste in och få intravenösa mediciner och dropp över natten. Febern är borta. CRP visade 117 igår och både de vita och de neutrofila klättrar i sakta mak. Han mår i det stora hela riktigt bra. Dessutom fick vi igår veta att benmärgsprovet som togs i torsdags var rent och fint. Inga leukemiceller där inte. Mycket bra!

Vi har underbart vårväder i norrbotten. Strålande sol och plusgrader. Flera stycken faktiskt. Jag börjar känna ett visst hopp om att vi kommer att få avnjuta en barmarkssäsong även detta år. Idag ska vi tillbringa hela dagen ute på gården. Lyssna till takdropp. Höra fågelkvitter. Grilla lite korv. Känna solen värma våra bleka kinder och bara njuta. Imorgon har vi tänkt följa precis samma plan. :)

I eftermiddag skjutsar jag Arnold till sjukhuset och hämtar samtidigt min syster Tina. Hon och jag åker sedan tillbaka hem till byn och ska tillbringa kvällen drickandes vin till Winnerbäck!

Trevlig helg.

2008-04-14T20:14:00.004+02:00

Dag + 89

Arnold ligger kvar på sjukhus. Kommer att ligga kvar en tid framöver. Vissa saker går framåt och andra står still. Ingenting går bakåt. Kanske är det just det halmstrået vi får hålla fast vid. Försöka glädjas åt.

De vita har börjat marschera tillbaka. De är inte jättesnabba. Knappast jättestarka. Men de kommer. Det är det viktiga. 1,7 idag. 0.7 i neutrofila vilket innebär att isoleringen hävs. CRP biter sig dock kvar på höga 264. Han går på panodil var tredje timme för att hålla febern i schack. Han äter knappt något alls. Fullständigt beroende av dropp. Han är less.

Jag är också less. Jag måste återigen ta ett beslut om hur jag ska fungera. Hur jag ska leva. Hur tusan jag ska få mitt liv att gå ihop. Min sjukskrivning går ut imorgon. Jag vill så gärna gå upp på heltid. Det är knappast det rätta. Det kanske skulle hålla en tid. Men sen då. Jag vet inte. Jag måste orka hålla igång hela livet runtomkring. Jobba. Hundar. Hus. Andas. Men jag måste börja prioritera även mig själv. Jag vet det. Jag har en plan. En plan som förhoppningsvis kan ge mig energi och glädje och få mig att så smått börja närma mig ett mer vanligt liv. Ett liv som dock även innehåller leukemi och sjukhus. Jag måste hitta en balans. En balans mellan det liv jag vill leva och det liv jag tvingas leva.

Jag har nått en insikt. En insikt som bär på en tung sanning. Min insikt rör det bästa jag vet. Vardagen. Vardagen som är livet. Det vi förgyller våra dagar med. Det vi fyller våra liv med. Vardagen som jag längtar efter så det värker i hela mig. Min insikt och den sanning jag måste acceptera och förlika mig med är grym. Vardagen är förlorad. Den vardag som vi hade. Som vi älskade. Den är förlorad. För alltid. Den kommer aldrig mer igen. Vi är så märkta av denna sjukdom. Av denna tid. Av den förstörelse som vår vardag drabbats av. Vår vardag kommer aldrig mer att bli sig lik. Det är en tung sorg och en stor förust.

Ovisshet måste vara det värsta tänkbara tillstånd. Smaka bara på ordet. Ovisshet. Inte en gnutta av sötma. Ovissheten är tung att bära. Kanske rent av det tyngsta. Vi har levt i ovisshet i snart 8 månader. Ovisshet gällande framtiden. Inte ovisshet om vad framtiden har att erbjuda. Snarare om framtiden finns. Överhuvudtaget.

Ibland önskar vi att bara få veta. Vill vill veta. Även om svaret skulle vara det värsta tänkbara. Även om svaret skulle vara svart så skulle svaret eliminera ovissheten. Det är dubbelbottnat. Vi skulle i och med svaret kunna tvingas möta det värsta tänkbara. Men om vi känner att ovissheten i sig är det värsta tänkbara och svaret skulle ta död på ovissheten så skulle svaret vara vår väg ut ur ovissheten. Ovissheten som vi lever med varje dag. Ovissheten som vi är så innerkligt trött på. Ovissheten som tär så. Ovissheten som vi tycker är det tyngsta att bära.

Innan jag avslutar för ikväll går mina tankar till Engla och hennes familj. Jag tänder, såsom många andra ett ljus ikväll kl 21 och funderar över hur hennes familj tänker kring det här med ovissheten. Ovissheten som släppt greppet om dem men som samtidigt inneburi att de tvingats möta det svarta svaret.

2008-04-11T17:17:00.010+02:00

Dag + 86

Vi fortsätter vår resa med tro hopp och kärlek som våra främsta vapen.
Arnold är fortsatt inlagd. CRP 376 idag. Dubbelsuck.
Hans sinnelag är dock positivt vilket är skönt att se.

Som jag påtalat vid ett flertal tillfällen ger en sådan här upplevelse nya perspektiv. Den får en att fundera mer. Tänka. Känna. Grubbla. Reflektera över livet på ett djupare plan än man tidigare gjort.

Idag vill jag bjuda er på en historia som jag fick imorse (tack Lena).
Historien skildrar en stor sanning. En påminnelse om vad som är viktigt. Ett bevis för att en människas handlingar och ord kan ha stor betydelse. Större än Du tror. Historien bjuder på en uppmaning till alla er som följer oss på vår resa.

------------------------------------------------

"En dag bad en lärare sina elever att skriva ner namnen på sina klasskompisar på ett papper. Sen bad hon dem tänka på det bästa de kunde säga om varje person och skriva ner det under namnet. Det tog klassen resten av lektionen att göra det, och när de skulle gå så lämnade dom sina lappar till läraren.

På lördagen gjorde läraren en lista till varje elev där det stod vad de andra hade sagt om eleven, och på måndagen fick dom den. Efter ett tag log eleverna. Är det verkligen sant viskades det. Jag visste inte att jag betydde så mycket för någon, och att de gillar mig så mycket, var de flesta kommentarerna. Hon visste inte om de visade eller diskuterade sina listor med sina föräldrar, men det gjorde inte så mycket. Uppgiften hade haft den effekt hon hade önskat. Eleverna var tillfreds med sig själva och varandra. Gruppen arbetade vidare.

Många år senare, blev en av eleverna dödad i Irak, och läraren deltog i begravningen. Kyrkan var fylld med alla hans vänner och en efter en gick de förbi kistan en sista gång. Läraren var den sista som välsignade den döde i kistan. När hon står där, kommer en av soldaterna, som var med och bar kistan fram till henne. Var du Marks lärare? Hon nickade. Sen sa han: 'Mark pratade mycket om dig'.

Efter begravningen deltog de flesta av Marks tidigare klasskamrater i en sammankomst. Marks mor och far var också där, de ville gärna prata med hans tidigare lärare. 'Vi vill gärna visa dig något' sa hans far, medan han tog plånboken ur sin ficka. De hittade det här på Mark, då han blev dödad. Vi tänkte att du kanske skulle känna igen det här'. Medan vek han försiktigt ut två pappersbitar, papper som tydligen hade blivit ihoptejpad p g a slitage från alla gångerna det hade vikts ihop. Läraren visste utan att se på papperet, att det var samma papper, som hon hade skrivit alla de fina orden klasskompisarna hade sagt om Mark.

'Tack för att du gjorde det här' sa Marks mor. 'Som du kan se, så var det värdefullt för Mark.' Marks kompisar samlades omkring henne, Charlie log snett och sa, 'jag har också kvar min lista, den ligger överst på skrivbordet hemma.' Chucks fru sa, 'Chuck ville ha det i vårt bröllopsalbum.' 'Jag har också kvar mitt, det är i min dagbok' sa Marilyn. Sen tog Vicky, en annan klasskompis, fram sin plånbok och visade sin lista för gruppen, och sa stolt. 'Jag har det alltid med mig, jag tror att vi alla har kvar vår lista.' Då satte sig läraren sig ner och grät. Hon grät för Mark och alla Hans vänner som aldrig skulle få se honom igen.

De flesta människor idag uppför sig som att de har glömt att livet en dag tar slut. Ingen av oss vet, när den dagen kommer. Så var snäll, berätta för de du sätter pris på och tycker om, att de är speciella och viktiga. Berätta det före det är för sent."

Jag vill önska alla er varma människor där ute en trevlig helg.

2008-04-09T16:01:00.008+02:00

Dag + 84

Ska jag börja med de goda eller de dåliga nyheterna.
Jag tror att jag börjar med det dåliga så kan jag avsluta positivt.

Arnold är fortfarande inlagd och lär förbli det ett tag. CRP är fortfarande högt. 250 idag. Lungröntgen häromdagen visade en stor svart fläck i den högra lungan. Skapade oro och förvirrning hos både oss och läkarna. En skiktröntgen bekräftade att det fanns något i lungan. En mörk fläck stor som en apelsin. De vet fortfarande inte med säkerhet vad. Nu arbetar de utirån att det antingen är svamp eller en kraftig och koncentrerad lunginflammation. Jag har ingen aning vilket vi ska hoppas på. Inte bra något av det.

Han har feber hela tiden. Mellan 37.8-39.8 typ. Rejäl frossa flera gånger per dygn. Han är svag och orkar knappt ta sig mellan sängen och toaletten. Han har ont i ryggen vilket kan bero på lungan. Ingen vet. De vita blodkropparna har inte lyckats stiga. De backar snarare. 0.23 idag. Inte bra. Han behöver de vita just nu. Kanske finns de där men dör i striden mot infektionen. Jag vet inte. Även blodvärde och trombocyter är låga och han behöver påfyllning varje dag. Dessa vet man dock har stark koppling till infektionen. Idag har han fått sina lungor spolade på något sätt. Jag vet faktiskt inte mer exakt. Jag har jobbat och väntar just nu på att han ska ringa och tala om att han är tillbaka på rummet så jag kan åka till sjukhuset. Det som glädjer mig är att han inte känns så nedslagen mentalt. Humöret känns stabilt.

Känns konstigt att övergå till att skriva om mig. Om de positiva nyheterna. Men det känns oändligt skönt att uppleva någon form av medgång i livet just nu. Jag fick jobbet. Eller rättare sagt så övergick mitt vikariat till en fast tillsvidareanställning. Underbart. Skönt. Roligt. Jag längtar så efter att ge järnet på jobbet. För er som inte vet det så jobbar jag på Ung Företagsamhet Norrbotten. Jag trivs fantastiskt bra! :)

2008-04-07T14:18:00.005+02:00

Dag + 82

CRP 270. Inlagd. Behöver jag skriva något mer. Suck.

I lördags började Arnold känna sig lite hängig. Jag såg att han var blek och bad honom lägga sig och vila. På kvällen började febern komma smygandes. På söndagmorgon var den där redan då vi vaknade. Han hade inte fått i sig någon näring alls på 1,5 dygn och såg lite vimmelkantig ut. Jag vill inte ha honom hemma då. Vi ringde till Umeå och bad att få bli inlagda i Luleå. Väl på sjukhuset i Luleå kom frossan och febern toppade 39.8 på kvällen. CRP visade en rejäl höjning och infektionen var ett faktum. Vi som nästan hann tro att vi klarat oss undan. Men nej.

Sjukhuset i Luleå känns bra. Känns mer som hemma. Arnold var trött och ville bara sova igår. Jag bestämde mig för att försöka göra något för mig själv. Jag och mamma tog en skogspromenad med hundarna och sen mötte vi upp Lotta för bowling. (mamma vann *hmpf*) Efter bowlingen åkte jag och mamsen ut och åt och sen fastnade vi hemma hos henne där jag hjälpte henne med en powerpoint-presentation i flera timmar. :)

Innan det var dags att styra kosan hemåt byn så ville jag höra mig för om hur Arnold hade det. Han svarade dock inte på telefon vilket orsakade oro hos mig och jag valde att åka till sjukhuset istället. Han mådde väl så bra man kan må med nära 40 graders feber, ingen näring i kroppen och ständiga slemkräkningar. Usch. Jag blev kvar nån timme innan jag åkte hem för att sova.

Vi hoppas så innerligt att de ska kunna behandla infektionen här i Luleå. Att vi slipper åka till Umeå. Han är för svag för att flyttas just nu i vilket fall. Som sagt så känns sjukhuset i Luleå dessutom så mycket trevligare. Det är en trevligare miljö och vi känner oss närmare hemmet, både rent fysiskt men även mentalt.

Arnolds värden ska ju vara stigande nu men det går långsamt. Dock är det bättre att infektionen kom nu än för en vecka sedan. Nu kan vi hoppas att antibiotika och hans stigande värden kan ta hand om infektionen på några dagar. Förhoppningsvis. De vita låg på 0.56 idag. Jag sitter hos mamma och pappa just nu efter att ha jobbat hela förmiddagen. Jag ska åka och titta till Arnold och hålla honom sällskap i några timmar snart. Får väl se om jag lyckas slita mig därifrån för att åka hem och sova. Jag packade med en övernattningsväska imorse för säkerhets skull.

Jag är en person som identifierar mig starkt med mitt arbete. Denna tid har tagit hårt på mig då jag arbetsmäsigt inte kunnat visa vad jag går för i den mån jag önskat. Imorgon har jag ett mycket viktigt möte på jobbet. Mycket viktigt. Min närmaste framtid yrkesmässigt avgörs till stor del under morgondagen. Jag känner mig inte nervös men dock spänd och förväntansfull. Jag längtar så efter att få ge järnet på jobbet. Så om jag kanske kan få vara lite egoistisk en kort sekund och be er hålla tummarna (j-kla klyscha) inte bara för att Arnolds infektion släpper utan även för mig lite grann...

"Den högsta belöningen för människans arbete är inte vad hon får för det
utan vad hon blir genom det."

2008-04-04T16:04:00.006+02:00

Dag + 79

Så fick vi samtalet från Umeå.

Läkarna väljer i nuläget att inte göra något alls. De tror och hoppas att cellgifterna som Arnold fick för två veckor sedan ska räcka för att trycka tillbaka leukemin. Om detta lyckats så hoppas man därutöver att den nya märgen ska komma så starkt att alla rester av Arnolds egen märg förgörs. Efter en transplantation får man mediciner för att hämma den nya märgen, detta för att förhindra att märgen kommer för starkt och för snabbt och riskerar att skada sin nya kropp. Efter att det konstaterades att Arnold hade leukemiceller i kroppen efter transplantationen slopade man den medicinen omedelbart bums. Nu vill man nämligen att den nya märgen ska härja fritt och ta plats, detta för att alla rester av hans gamla leukemiproducerande märg ska förgöras. Dock innebär slopandet av den immunhämmande medicinen också en stor risk. Den risken är man i dagsläget villig att ta, till förmån för att den nya märgen ska döda leukemin för gott.

Arnold är fortfarande låg i sina värden efter cellgifterna. Han är isolerad och väldigt infektionskänslig. För att ni ska förstå exakt HUR infektionskänslig han är kan jag berätta att om en bakterie hittar till honom behöver det inte ta mer än 30 minuter tills han ligger och frossar i 40 graders feber. Det går väldigt snabbt då man inte har något i kroppen som bekämpar bakterierna. Värdena bör börja vända vilken dag som helst och då ser vi framemot att träffa lite folk. Dock här på hemmaplan bland våra egna välkända bakterier. :)

Så vad händer nu?

Jo. Vi får vara hemma nu. För gott? Kanske!

I bästa fall behöver vi inte bli inlagda någonstans mer. Den 15 april ska Arnold till Umeå på provtagningar. Det kommer att tas massor med prover som kommer att avgöra fortsättningen. Man kommer självklart att ta ett benmärgsprov som ger svar på om det finns leukemi i hans märg. Likaså tar man en chimerism som avgör hur stor del av hans blodproduktion som kommer från hans egna märg respektive donatorns. (Den första chimerismen man tog på Arnold visade 100% donator. Den senaste visade dock bara 98.5 %. Det ingår absolut en viss felmariginal då man enbart räknar 200 celler av kroppens miljarder i ett sådant här prov.) Om allt är grönt efter dessa prover så får vi fortsätta med regelbundna kontroller i Umeå med förhoppningen att leukemin är borta. För gott.

Jaha. Vi satt och tittade på varandra efter att läkaren ringt och kände en form av antiklimax. Vi hade sett framemot dagen då vi skulle få åka hem. Dagen då vi skulle få veta att vi enbart behöver komma in på provtagningar. Den stora dagen liksom. Dagen D. Vi ville ha trumpeter och fanfarer, ballonger och serpentiner. Nu vart det så här istället. Vi bara råkade åka hem. Kanske för gott. Vad hände, vart tog trumpeterna vägen? Missförstå oss rätt. Vi klagar inte. Aldrig. Känns bara som att det hela avdramatiserades så totalt. Jag kan dock utan tvekan se fördelar med att det hela skedde på detta vis. Nu är vi mer beredda på bakslag. Vi är beredda på nästintill vad som helst. Vi kommer inte hem med inställningen att börja skapa en ny vardag. Inte än i alla fall. Vi slappnar inte av. Inte i en endaste muskel. Inte än. Just nu står vi med ena foten utanför ytterdörren med en resväska på väg till sjukan, den andra foten vilar skönt i soffan och vågar ana ett litet, litet hopp om att få stanna här hemma.

Summa summarum. Vi vet inte så mycket än. Vem vet. Inte jag. Vem vet. Inte du. Kanske klarnar en del efter proverna den 15 april. Kanske. Tills dess hoppas vi få vara hemma och sakta men säkert försöka skapa en ny vardag efter de förutsättningar som råder.

Idag har Arnold varit på provtagningar på sjukhuset här i Luleå. Värden enligt följande. HB 95. LPK 0.4. TPK 8. CRP 26. Han fick en påse trombocyter och vi glädjs åt att crp är lägre än på länge. Vi tycker att det faktum att crp är lägre när vi är hemma än på sjukan en gång för alla bevisar att vi ska vara hemma. Vi utsätts för färre risker här än på sjukhus. Vi är noga med hygien, han träffar inga människor och själen mår bra. På måndag väntar ny kontroll och då hoppas vi att de vita börjat vända och immunförsvaret börjat återvända.

Det som är svårast just nu är att Arnold har det enormt tungt med mat. Han har gått ner väldigt mycket i vikt. Han väger idag 64 kilo, 15 kilo för lite. Problemet är att han inte lyckas få i sig nog med kalorier varje dag. Han har inget sug efter mat. Han kan känna hungerskänslor men suget finns inte. Om han äter för mycket kräks han upp det. Så det handlar om små pytteportioner. Det tar dessutom tid för honom att äta. En tallrik fil och musli tar en halvtimme. Han skulle behöva äta något varannan timme men med hans tempo skulle han inte göra annat än sitta och äta om dagarna då. Dessutom rör han betydligt mycket mer på sig här hemma och gör därmed av med en del energi. Energi som han egentligen inte har. Jag är på honom om att han måste äta, jag hatar att tjata men jag måste. Om han fortsätter tappa vikt kommer han att bli inlagd för det. Utan näring i kroppen blir han svagare, mer yr och matt och kräks då pga det, och han har inte råd att kräkas upp det han en gång fått i sig. När kroppen blir svag blir den också mer mottaglig för infektioner så han måste försöka komma igång med ätandet. Han måste.

Jag för min del njuter självklart också av att vara hemma. Igår var jag på ett jätteroligt arrangemang för jobbets räkning. En tillställning med syfte att utöka sitt nätverk. Superskoj och givande. Pga vår privata situation har jag näst intill enbart arbetat administrativt det senaste halvåret. Gårkvällen påminde mig om hur mycket jag saknar de utåtriktade bitarna av mitt arbete. Jag måste ta mig en rejäl funderare över hur jag ska göra nu, om jag kanske ska kliva upp på heltid snart. Jag vill verkligen det. Annars så går vi nu in i den tiden då jag inte riktigt kan motivera mitt val av landsände. Jag älskar norrbotten med vintrarna och snön MEN i april börjar det klia i fingrarna och jag drabbas av en barmarkslängtan som heter duga. Givetvis är denna längtan starkt kopplad till hundträning. Hundträning som jag i möjligaste mån ändå försöker utföra i tung blötsnö där jag plumsar ner till midjan när jag lägger ut fält. Vi har en hel del snö, dock inte så mycket som bilderna i förra inlägget skvallrar om. De bilderna är tagna mot/på en snöhög som plogats från vår gårdsplan. Nu töar det så snön lär försvinna på ett nafs hoppas jag. :)

Helgen kommer att bli lugn. Om vädret tillåter lär det bli mycket tid utomhus. Hoppas på sol och plusrgader! I helgen ska jag också försöka att göra något roligt har jag bestämt. Jag har saknat sug och längtan efter att göra något sedan denna resa startade. Jag har verkligen känt att all energi har gått åt till att bara orka vakna och andas varje dag. Igår kände jag för första gången på länge att jag ville göra något. Tankarna snurrade och jag hann rent av klura över att gå ut och ta ett glas vin. Jag bestämde mig dock för att starta i lite mindre skala. Jag har utmanat min mamma på en bowlingrunda på söndag. :)

Ikväll blir det "Så ska det låta" för hela slanten. Jag älskar som sagt musikprogram och blir ofta lite väl engagerad då jag ser dem. Jag studsar i soffan, ställer mig upp och sjunger, jag blir arg när de har fel och Arnold brukar snarare se på mig än på programmet. Jag är mer underhållande hävdar han. Som den inbitne tävlingsmänniska jag är så tävlar jag också mot både dem på tv och mot mitt sällskap i soffan. Jag utmanar Arnold varje vecka och jag krossar honom varje vecka! ;)

2008-04-02T20:34:00.010+02:00

Dag + 77

"I see skies of blue and clouds of white
The bright blessed day, the dark sacred night
And I think to myself, what a wonderful world"

ps. HB 95. LPK 0.4. TPK 26. CRP 33.

2008-03-31T19:59:00.004+02:00

Dag + 75

Vi börjar med det viktigaste. Vi är hemma. Jag önskar att jag kunde sätta punkt där. Inte skriva mer. Att det vore det enda viktiga. Att vi kunde dra en suck av lättnad och bara vila oss i konstaterandet om att vi är hemma. Så är det dock inte.

Vi har fått nyheter idag. Dåliga nyheter. Vi vet dock inte hur dåliga dessa nyheter är än. Nyheterna är att donatorn inte kan lämna lymfocyter. Alltså blir det inte någon DLI för Arnold. På vilket sätt detta påverkar prognosen vet vi inte. Vad som nu väntar framöver vet vi inte heller. Våra läkare är borta på möte och återkommer på torsdag så då hoppas vi få mer insyn i hur planerna ser ut. Idag har vi kämpat för att inte fundera så mycket. Det enda vi kan göra är att spekulera och det är knappast konstruktivt i nuläget. Vi är helt enkelt nollställda och får lov att förbli det fram till torsdag.

Just nu är vi så otroligt less på det här. Det känns verkligen som att inte en endaste liten detalj kan gå vår väg. Det finns människor som tror på och hävdar att det finns en mening med allt som sker. Jag har ofta sällat mig till den skaran. Numera är jag mer fundersam. Om det finns en mening med allt som sker så undrar jag vad tusan meningen med allt detta är. Jag kan faktiskt förstå att det finns en mening med att drabbas av tragedi. Att utkämpa en strid. Att genomlida svårigheter. Man växer som människa. Man får nya perspektiv. Nya värderingar. Man lär sig att uppskatta livet. Leva livet fullt ut. Man går starkare ur erfarenheten och har en än mer välfylld ryggsäck inför framtiden. Allt detta förstår jag. Jag accepterar och kan även uppskatta det. Det jag inte förstår är varför vi måste drabbas av alla komplikationer och hinder som är tänkbara. Inte en sak har gått vår väg än. Inte en.

Jag älskar att leva. Det har jag alltid gjort. Jag uppskattar livet varenda dag. Det har jag också alltid gjort. Denna resa har självklart fått mig att se än klarare på livet. Livet har blivit än mer värdefullt. Jag kanske inte skulle vilja vara utan denna resa när det kommer till kritan och jag fått lite distans till det hela. Det jag ifrågasätter är dock om om alla dessa komplikationer verkligen ger oss något mer. För mig känns det numera enbart som att de tar.

Jag vill inte vara med längre. Faktsikt inte. Jag vill gå in i en bubbla. En bubbla där leukemi inte finns. Vi satt och läste tillbaka i bloggen häromdagen. Kändes tungt att inse hur länge vi levt med detta. Hur länge livet sett ut såhär. Ovisst. Otryggt. Onaturligt. Outhärdligt. Jag förstår inte att vi orkat. Jag gör faktiskt inte det.

Jag har utvecklat ett hat mot uttryck som "ta en dag i taget", "vi får ta det som det kommer", "vi får hålla tummarna" och "vi får se". Ändå är det dessa uttryck som speglar vår vardag just nu. Dessa uttryck är de vi måste leva utifrån. Vi vet ingenting annat. Ingen vet något annat.

Arnold mår fortsatt bra. Det känns nästan som en paradox. Man vill nästan skratta och gråta samtidigt över det faktum att han mår bra. Han har dock låga värden och är isolerad. Vi kommer inte att träffa några människor under tiden hemma. Han ska in på provtagningar på sjukhuset här i Luleå på onsdag och fredag. I början på nästa vecka ska vi till Umeå för uppföljning. Förhoppningsvis slipper vi bli inlagda. Dock kan både infektioner och GVH komma smygandes så vi tar inte ut något i förskott.

Det gör mig ledsen att inse att jag inte är en optmist längre. Inte på denna resa. Min optmism har sakta sinat. Varenda gång vi tänkt optimistiskt har vi blivit nerslagna. Varenda eviga gång. Kanske känns inte slagen lika illa om man förutsätter att de kommer. Om man står beredd. Jag vet inte. Är svaret att måsta tänka pessimistiskt för att inte få så ont av alla nederlag?

Jag vill avsluta med att meddela att jag inte kommer att blogga varje dag framöver. Bloggen har stundvis känts mer som en börda än som den lättnad och det stöd som den inledningsvis erbjöd mig. Jag kommer dock att fortsätta blogga några gånger i veckan. Då jag känner att jag har något att förmedla. Då det händer något avgörande. Då jag behöver skriva. Så bloggen kommer att fortsätta vara levande och jag hoppas och önskar att ni vill fortsätta följa med oss. Jag älskar verkligen att skriva. Bloggen har utan tvekan hjälpt mig mycket under denna tid. Liksom ni läsare med era kommentarer och ert stöd. Tack.

Jag har från många håll fått tips och önskemål om att skriva en bok. De tankarna och planerna börjar ta form. Jag vill gärna skriva en bok om mina/våra erfarenheter såvida de kan hjälpa andra. Vilket jag tror att de kan. Jag har halva boken klar tack vare bloggen. Dock finns det mycket som inte återfinns i bloggen. Tankar och känslor som jag valt att behålla för mig själv. Upplevelser som jag inte velat dela. Jag behöver tid på mig att sortera alla tankar och känslor och fundera ut vilka bitar som andra kan ha glädje och nytta av att ta del av. Jag vill även invänta bokens sista kapitel. Där är vi inte än.

2008-03-30T19:57:00.006+02:00

Dag + 74

Om man vill bota sin hundabstinens. Man är i desperat behov av något att göra i en ny stad. Om man inte kan träffa människor. Man både måste och vill vara utomhus. Vad göra?

Låna en pudel! :)

Idag förgyllde vi dagen genom att åka till Camilla och låna hennes söta dvärgpudeltik Jonna några timmar. Vi tog en promenad på ca 1,5 timme, lekte lite, kelade och hade skoj. Sen behöll vi henne en stund extra och åkte en liten runda med bilen, då fick Jonna ligga och sova i min famn. Urmysigt. Tack för lånet, Camilla! :)

Vi kan ju tänka oss att ha en liten pigg hund som komplement till flattarna. Pudeln ligger som en het kandidat. Främst Arnold har flaggat för just pudeln. Efter denna dag är vi faktiskt än mer övertygade om att just en pudel skulle kunna tillföra vår flock något. Bailey, Peak, Tromb och....? Ja, vad ska pudeln heta? Vi tänker oss något maffigt med pondus. Den lille ska ha det största namnet. Tips välkomnas!

Efter pudellånet var vi sugna på mer skoj innan vi skulle måsta återvända till sjukan. Vi åkte till Hissjö och träffade Anneli och Erik och deras två vorstehtjejer, Speja och Kuta. Vi var givetvis bara utomhus. Stod och pratade på en solig parkering. Man tager vad man haver. :)

Arnold mår så bra just nu. Detta har medfört att vi börjat klia oss i huvudet och undra vad tusan vi gör här egentligen. Lyckligtvis undrar många sköterskor detsamma och är med oss i kampen om hemgång. Vi ska ställa läkaren mot väggen imorgon och ifrågasätta det faktum att Arnold är inlagd? Kunde vi inte lika gärna vara hemma i nuläget?

Den största risken just nu är infektion. Det kan slå till väldigt snabbt. På en halvtimme kan han ligga i hög feber och frossa. Då har vi ju dock nära till sjukhuset i Luleå. Nästa risk är GVH, det kan dock inte komma innan märgen återhämtat sig efter cellgifterna. Alltså förmodligen inte på minst en vecka. GVH kommer dessutom inte i en akut variant över en natt. Detta gör att vi tycker oss kunna vara hemma i väntan på en eventuell infektion eller så småningom GVH. Vi tvingas säkerligen åka hit för att visa upp oss och ta prover två gånger i veckan. Vi har 30 mil enkelväg till Umeå men det kör vi så gärna. Vi offrar gärna två dagar på en vecka för att på så vis få vara hemma 5 dagar. Ingen tvekan.

Så håll tummarna för oss imorgon då vi ska försöka föra fram vår talan inför de beslutsföra! :)

2008-03-29T19:42:00.005+01:00

Dag + 73

En hyfsad dag utifrån förutsättningarna.

Arnold mår fortsatt bra. Värden idag visar HB 70 (blod har stått på menyn). LPK 0.4. TPK 21. CRP 32. Han har stora bekymmer med maten dock. Får knappt i sig något alls just nu. Inget sug och kväljningar av bara tanken på mat. Han väger 65 kg idag, minst 13 kilo mindre än han ska och brukar. :(

Vi har varit på en kort sväng även idag. Vädret bjöd på vind och hagel så det blev en tur i bilen. Jag passade också på att shoppa lite till. Kan bli dyrt det här med att ha bil här i Umeå. ;) Idag blev det ett par gore-tex skalbyxor som satt som gjutna. *nöjd*

Nu i eftermiddag/kväll har vi haft en spelturnering. Tänk er två inbitna tävlingsmänniskor i ett litet rum. Varning! Det blev en sjukamp och vinnare i varje gren presenteras nedan.

UNO - Vinnare Nina
(trots att jag spelade efter fel icke-gynnande regler ett tag)

MaxiYatzy - Vinnare Arnold
(händer typ aldrig, jag är evig stormästare egentligen)

Geni - Vinnare Nina
(efter en jämn omgång bör tilläggas)

TP Musik - Vinnare Nina
(som sig bör, vart dock svettigt då Arnold ledde stort ett tag)

Matsermind - Vinnare Arnold

(Mycket tur i denna match)

OrdYatzy - Vinnare Arnold
(skrällvarning)

4 i rad - Vinnare Arnold
(Förväntat, jag hatar 4-i-rad *mutter, butter*)

Resultatet blev alltså 4-3 till Arnold. Jag kräver mycket snar revansch!

Nu väntar det nya programmet på 4:an "Körslaget". Jag är en evig och hängiven musikprogramstönt så jag tänker bänka mig :)

Trevlig helg!

2008-03-28T18:41:00.020+01:00

Dag + 72

Sagan om de sex sköna dygnen.

Ord kan inte beskriva hur det kändes när vi satte oss i bilen i fredags och började köra norrut. Hemåt. Hem till gården. Efter bara en kilometer konstaterade Arnold att han kände sig friskare. Den känslan höll i sig under hela hemmavistelsen. Han har mått jättebra. Både fysiskt och mentalt. Just detta faktum fick mig att brusa upp och välkomna Arnold hem med en utskällning. Typ. Jag blev/blir irriterad över att upptäcka hur mycket han orkade/orkar. Om han har all denna kraft och ork, varför spenderar han 23 av 24 timmar i Umeå i sängen? Vi hade en lång diskussion där vi bägge fick ge med oss en del. Jag i fråga om att sjukhuset inte direkt bjuder på någon motiverande miljö eller något direkt att göra. Han i fråga om att han faktiskt blivit VÄLDIGT hospitaliserad och inte gjort allt han kunnat/orkat den senaste tiden. Oavgjort.

Vi har njutit sååå. När man ligger på sjukhus så länge som vi gjort så längtar man inte efter märkvärdiga saker. Inte paraplydrinkar på en vit sandstrand. Inte stora fester. Inte lyx och överflöd. Man längtar efter vardag. En vanlig hederlig (tråkig) vardag. Vakna i sin egen säng. Äta vid sitt eget köksbord. Se på Tv i sin egen soffa. Det ÄR lyx för oss.

Vi har haft tur med vädret som ni sett på en del bilder. Mycket tid har tillbringats utomhus varje dag. Skoter och promenader. Det som varit sämst under hemmavistelsen enligt Arnold. Förnedrande som han själv kallade det var att han inte orkade dra igång skotern själv. Hans kropp är ju så fruktansvärt sliten vilket han själv har svårt att både förstå och acceptera då och då. Att tvingas gå till grannen och be om hjälp att dra igång skotern var jobbigt tyckte han. (Varför jag inte orkade/lyckades dra igång den har jag ingen bra ursäkt för... Den var genomkall, det duger väl som ursäkt...?) Jag har tränat en hel del hund och Arnold har bistått med utvärderingar efter passen. Arnold har som sagt trots allt varit väldigt pigg och inte behövt sova middag utan hängt med hela dagarna. De första dagarna hade vi en del besök. Mina föräldrar var över på middag och bastu. Två vänner till Arnold hälsade på. Min syster Anna var förbi på fika. Arnolds föräldrar tittade förbi. Min mamma och min andra syrra, Tina och hennes sambo Mattias kom och körde skoter med oss. De sista dagarna isolerade vi oss dock pga Arnolds låga värden. Skönt att bara vara vi. hemma. Tillsammans. :)

Jag är så glad och nöjd över att vi faktiskt lycktas glömma bort sjukdomen under hemmavistelsen. Eller glömma är väl att ta i. Koppla bort sjukdomen. Vi har inte pratat om sjukdom och vi har inte låtit den hindra vår vardag. Visst hade Arnold en pillerdosa som hette duga med sig hem och visst var vi in på sjukhuset i Luleå två gånger för provtagningar men bortom det så har vi struntat i allt vad sjukdom heter. Det behövde vi. Båda två.

Vi var rädda att tankarna om att "detta kan vara sista gången" rörande vad som helst skulle dominera. Sista gången vi är hemma tillsammans, sista gången han träffar hundarna, sista gången vi vaknar i vår egen säng, sista gången vi åker skoter tillsammans... osv. Innan vi åkte hem fanns de tankarna. Mycket och ofta. Vi var rädda att hemmavistelsen både skulle göra gott och göra ont. Väl hemma så kändes de tankarna dock fullständigt bortblåsta och dessutom fullkomligt absurda. Självklart kommer vi att komma hem fler gånger. Självklart.

Återigen känns det märkligt att se Arnold så pigg och "frisk" och ändå veta om vilken allvarlig sjukdom som härjar i honom. Veta att läget fortfarande är väldigt känsligt. Allvarligt. Delikat. Igår när vi kom tillbaka till sjukhuset här i Umeå så blev vi snabbt påminda om läget. Vi var återigen omringade av sjukdom, mediciner, provtagningar. Suck. Vi vill inte leva såhär längre. Vi vill ut. Ut i verkligheten!!

Med vår inledande diskussion på hemmaplan friskt i minnet så startade dagen idag med de vanliga förmiddagsrutinerna, men efter att det konstaterats att Arnold inte behövde några transfusioner idag så begav vi oss iväg. Bort från sjukhuset. Bort från sjukdom. Vi åkte ut till havet. Promenerade och satt och solade. Skojade och skrattade. Jag lekte lite grann och Arnold skrattade åt mitt barnasinne. Efter den friska luften satte vi oss i bilen igen. Vi älskar att både åka och köra bil bägge två. Vi styrde kosan mot Örnsköldsvik. Fjällrävens outletbutik var målet. Arnold tog en tupplur i bilen medan jag shoppade. När vi väl återvände till sjukan kunde vi konstatera att vi varit iväg i drygt 6 timmar. Skönt. Sånt ska vi fortsätta med!

Arnold är på noll i sitt immunförsvar nu. Han är isolerad och vi är livrädda för infektioner. Vi får dock vistas utomhus och självklart i bilen. Det tänker vi göra. Det gör så otroligt mycket för psyket att se världen utanför. Man känner sig mindre instängd. Mer levande. Friare. Friskare.

Hemma, framför våra vackra (?) ytterdörrar innan avfärd mot Umeå igår.

Bilderna nedan är från dagens utflykt!

Arnold älskar att köra bil

Njutning i solen.

Kisande ögon i solen.

Hur man gör en snöängel.
1. Fall handlöst tillbaka i snön för att undvika handavtryck.

2. Platt på rygg. Tyng ner din kropp.

3. Vispa armar och ben fram och åter. :)

4. Ta dig upp genom att lämna minsta möjliga
avtryck av händer och hälar i snön.
Voíla!

Medan jag jobbade stenhårt med min snöängel
och mitt nästa projekt (se nedan)
så roade sig Arnold med att kasta snöbollar på mig. Fnys. ;)

Vintervariant av att skriva i sanden.

Varandras för alltid.

Kärlek.

2008-03-27T19:52:00.002+01:00

Dag + 71
Tillbaka i Umeå. Vemodigt.
Bloggar mer imorgon. Lovar.

2008-03-26T20:17:00.002+01:00

Dag + 70
Sista kvällen hemma.
Imorgon är en annan dag...

2008-03-25T18:27:00.004+01:00

Dag + 69
Mycket få människor lever idag
- de flesta förbereder sig för att leva i morgon.

2008-03-24T18:36:00.008+01:00

Dag + 68

Vi mår så bra.
Underbara dagar. Frisk luft. Sol. Lycka. Liv.

Vi förhandlade till oss en förlängd permission.
Vi återvänder till Umeå först på torsdag.

Tills dess ska vi fortsätta njuta. Leva.

2008-03-23T19:38:00.006+01:00

Dag + 67

"Var nöjd med allt som livet ger,
och allt det som du kring dig ser.
Glöm bort bekymmer, sorger och besvär."

Vi har precis sett "Djungelboken" efter en skön dag utomhus.
Vi fortsätter att njuta och ta tillvara på tiden hemma. Bloggen får vänta.

2008-03-22T19:40:00.006+01:00

Dag + 66

Vi har det gott. Hemma. Hela flocken. :)

Vill inte lägga någon tid på att blogga ikväll. Jag lovar att ni ska få ta del av hela vår härliga hemmavistelse så småningom.

2008-03-21T18:52:00.009+01:00

Dag + 65

Vi är hemma. Vi saknar ord. Känslan går inte att beskriva.

Då vi kom hem hade påskharen varit på besök och lämnat ett jättestort påskägg på trappan. Våra underbara vänner Jenny och Johan hade agerat kurir åt påskharen och ägget var fyllt med en massa godsaker för både kropp och själ. Även hundarna fick påskgodis. Jag vart så rörd och varm om hjärtat. Ni är helt fantastiska.

Igår fick vi ett gigantiskt påskägg från företaget Arnold arbetar för. Det innehöll galet mycket godis. Mestadels choklad. Mina ögon lyste då vi öppnade det tillsammans idag. Synd att Arnold inte har något godissug. ;) På köksbordet står även en vacker påskblomma som vi fick från Arnolds arbetsplats där även jag arbetat och har många vänner.

Idag vill jag också bjuda på två ordspråk. Hämtade ur två fina ordspråksböcker som jag fick med posten häromdagen.
Tusen tack Malin.

"Vi lever alla under samma himmel
men alla har inte samma horisont"
(Conrad Adenauer)

"Livskvalitet är förmågan att uppskatta det du har just nu,
istället för att gräma dig övder det du saknar"
(Karin Olofgörs)

Slutligen vill vi önska er alla en fin påskhelg.
Njut av livet, naturen och av varandra är vår uppmaning. :)

2008-03-20T19:57:00.014+01:00

Dag + 64
Min dag.

Tack syrran för sällskap och fotografering. Min syster tog drygt 400 bilder på mig och hundarna idag. Dessa är bara ett snabbt axplock hon gjort av guldkornen. Det kommer mera... :)

Vet ni vad?
Imorgon hämtar jag hem Arnold.

2008-03-19T17:33:00.003+01:00

Dag + 63

Jag sitter i vår fina, sköna soffa. I vårt underbara hus. På vår fantastiska gård. Med våra härliga hundar vid min sida. Nog med adjektiv för att ni ska förstå hur bra det känns? ;) Dagen har varit riktigt bra. Jag har jobbat på förmiddagen. Ätit en god lunch med en kollega. Éfter jobbet tog jag och hundarna en lång promenad på isen i skönt värmande sol. Jag har även hunnit hälsa på min syster och dricka te hos henne och sedan handlat mat innan jag styrde hemåt.

Nu ligger hundarna vid mina fötter och tuggar på ben. Jag ser framemot att avnjuta en skön hemmakväll alldeles själv. Lotta skulle komma över men kände sig lite tjock i halsen så vi avbokade. Som sagt så känns läget mer kritiskt än någonsin så inga bakterier är välkomna.

Det är många som har många frågor om många saker just nu. Som jag skrev igår så har jag inte alla svar men i kort så kan man väl sammanfatta läget så här. Arnold har leukemiceller i kroppen, hur många eller få de är vet man inte. Dock vet vi att de måste bort. Kanske skulle den nya märgen kunna ta hand om dem själv men det kan ta tid. Tid som vi inte med säkerhet har. Därför sätts cytostatika in. Cellgifterna ska döda leukemin nu. Medan den nya märgen ska se till att de aldrig kommer tillbaka. Man vill att den nya märgen ska ta över fullt och totalt nu. Härja fritt i kroppen för att på så vis kunna döda leukemicellerna. Dock innebär den nya märgens frihet också att krocken mellan Arnolds kropp och "transplantatet" är mer väntad. Den krocken kallas GVH och den kan bli akut och allvarlig. Speciellt om den slår ut vitala organ. Man vill ha lite GVH, det bevisar att den nya märgen är igång på ett kraftfullt sätt. Balans är nyckelordet.

Den andra stora risken är infektioner som han kan dra på sig då han återigen hamnar på noll i immunförsvar. Man vet heller inte hur länge han kommer att vara nere på noll då detta är en ny märg, inte hans gamla som vi känner (och hatar). Han kommer förmodligen att få en DLI (Donor Lymfocytic Injection) där man hämtar lymfocyter från donatorn i Tyskland och injicerar dessa i Arnold så att hans märg ska få det ultimata utgångsläget för att döda leukemin för alltid.

Sen får jag också frågor om vad som händer sen? Ja, förhoppningsvis inte så mycket alls. Förhoppningen är att detta ska reda ut det hela. Döda leukemin för gott och få hans nya märg att förse honom med enbart friska celler. Om det inte fungerar så får vi ta det där och då.
Nu tror vi på detta!

Idag mår Arnold bra. Hans värden har börjat sjunka men han känner inte av det än. Det enda som kan hindra en hemgång nu är feber. Så det ska vi inte ha! Dietisten på avdelningen har försett honom med en stor påse näringsdrycker och näringstillskott som ska ersätta näringsdroppet under tiden vi är hemma. Han äter bara kräm och gröt som det är nu så det har jag handlat hem idag. Han har besök av sina föräldrar idag och har tagit en promenad som han lovat mig att göra varje dag. Duktig kille! Det känns underbart att förbereda hans hemkomst och jag misstänker att även morgondagens städning kommer att gå som en dans med ett leende på läpparna för mig. :)

Kram på er alla goa människor där ute! :)

2008-03-18T15:53:00.004+01:00

Dag + 62

Kortisblogg idag
Arnold mår ok. Lite smärtor i bröstet. Feberfri. CRP på 40. De övriga värdena har redan börjat sjunka lite av cytostatikan. Hemgång förbereds på all sätt och vis. Vi hoppas hoppas hoppas.

Jag tar bussen till Luleå nu om några minuter. Känns tungt att lämna Arnold men jag känner att jag både måste och vill åka hem innan han kommer hem. Förbereda huset lite. Återkommer till Umeå på fredagmorgon och hämtar Arnold. :)

Det medicinska börjar nå en nivå som är överkurs även för mig nu. Jag har hängt med bra hittills men då allt nu är så osäkert och ingenting följer den givna planen så är det svårt att förstå vissa bitar. Det vi förstår är att utgångsläget är dåligt. Prognosen försämrad. Dock finns det de som överlever ett återfall. Om de än må vara få. Så länge de finns så kommer Arnold att vara en av dem. Det är allt vi behöver veta.

Vi har tagit en kort promenad idag och sen spelat lite kort. Mitt mål var att trötta ut Arnold så att han sover när jag åker. Nu ser jag hur hans ögonlock blir tunga så jag känner mig nöjd. Arnold ville dessutom att jag skulle påpeka att han vann kortspelet. Det händer typ en gång på hundra att han vinner över mig i Chicago. Där har vi ett ypperligt bevis för att ingenting är omöjligt! ;)

2008-03-17T18:06:00.003+01:00

Dag + 61

Tusen tack för alla era kommentarer. Ni är helt fantastiska med era underbara kommentarer, uppmuntran och stöd. Inte ska vi ge upp. Aldrig! Vi vet att vi har massor att leva för. Många äventyr som väntar. Det finns inte i vår världsbild att ge upp. Dock är det omöjligt att inte gräma sig när man får det beskedet vi fick i helgen. Inser den försämrade prognosen. Bakslaget har tagit hårt på oss. Och vi är hårt slitna som det är. Men vi reser oss. Det kommer vi alltid att göra. Hur många slag vi än tvingas ta emot. Var så säkra.

Arnold mår ganska bra idag. Han har fått en ny CVK inopererad. Cellgifterna startade imorse. Känns som ett enormt steg bakåt. Att få cellgifter igen. Det trodde vi aldrig. Vi försöker att tänka positivt och tycker att det är bra att de hittat orsaken till att allting blivit så långdraget. De kvarliggande leukemicellerna är förmodligen orsaken till att CRP aldrig ville sjunka. Orsaken till att Arnold aldrig blivit bra. Nu vet läkarna varför. De vet vad de ska slåss emot. Punktbehandling kan sättas in. Döda de jävlarna!

På något underligt sätt känns det som en lättnad. En lättnad att veta vad som felar. Att ha en plan. En viss tidsram. I flera veckor har vi levt i ovisshet. Bara väntat. Nu vet vi ungefär hur de kommande fyra veckorna ser ut. Det känns tryggt. Mitt i allt elände känns det bra att veta.

Cellgifterna är inte vad som i första hand ska bota Arnold. Det ska donatormärgen. De tar bort allt immunhämmande nu och släpper den nya märgen fri. Det innebär enorma risker. GVH-effekten kommer att komma som ett brev på posten. Då gäller att att nå en balans. Få nog med GVH (eller GVL, Graft versus leukemia som det kallas då) utan att märgen stöter bort organ. En mycket komplicerad balansgång. På liv och död.

Värdena kommer att åka i backen precis som vid alla föregående behandlingar. Denna gång kommer dock hans nolla i immunförsvar att vara än mer kritisk. Hans kropp är så svag och härjad att en infektion verkligen kan innebära livsfara. Jag vet själv inte om jag vill/vågar vara här då han är som lägst. En ynka bakterie kan vara livsavgörande. Vi får se hur han mår och hur det känns.

I helgen ska vi hem. Allt pekar åt det hållet. Alla på avdelningen vill att vi ska få komma hem. De jobbar aktivt för att det ska bli så. Det känns skönt. Vi tar dock inte ut något i förskott. Allting kan hända. Från en dag till en annan. Det har vi lärt oss vid det här laget.

Vi har precis kommit in efter en skön kvällspromenad där vi gått och pratat och skrattat åt gamla minnen. Arnold orkade faktiskt gå en ganska rejäl sväng och nu ligger han på sängen rosig om kinderna och kliar sig på sin fjortis-moppe-mustasch... :)

2008-03-16T11:22:00.003+01:00

Dag + 60

Känner egentligen inte för att skriva men tycker mig ha ett ansvar att informera er. Jag vet att ni är många som undrar.

I den vätskan som dränerades ur Arnolds lunga hittades leukemiceller. Dessa har förmodligen funnits där länge. Så att använda ordet "återfall" känns inte helt rätt. Dock benämns detta som ett återfall. Kanske har han aldrig varit helt leukemifri. Ingen vet. Det de vet är att sjukdomen finns kvar i kroppen. Kanske inte i märgen. Benmärgen har ju sett ut och ser ut att fungera precis som den ska. Så det är inte alls säkert att hans märg producerar leukemiceller, förmodligen inte. Dock finns sjukdomen i hans kropp och om ingenting görs så kommer den att ta över igen.

Det som händer nu är att Arnold sätts på cellgifter igen. De tror att hans kropp ska orka och klara det. Dock är kroppen hårt medtagen och svag så bara cellgifterna innebär risker. Cellgifterna är det enda som kan ha ihjäl leukemicellerna så den risken måste tas. Nu kommer han att få en 4 dagars kur. Händelseförloppet kommer fömodligen att se ut som vid de kurer han fick i Luleå. Alltså kommer han att åka ner i sina värden och sedan komma upp igen. Förhoppningsvis har då leukemicellerna dött. De kommer också att ge en extrados med donatorceller efter cellgiftskuren. Tidsmässigt får vi räkna med en månad till i Umeå. Minst.

Vi frågade om det fanns någon chans att få komma hem i några dagar efter att han fått cellgifterna. Det lät inte omöjligt men då måste han vara fri från allt intravenöst och ha ett "allmäntillstånd" som räcker för hemfärd. Vi får se.

Hur mår vi i allt detta då? Gårdagen var tung. Tyngre än någon annan dag hittills. Dödsångest sammanfattar nog dagen för oss. Vi pratade mycket. Mest om döden. Om hur livet ska se ut för mig efteråt. Praktiska saker. Känslomässiga saker. Allt. Vi behövde prata om det igår. Vi behövde få vara låga.

All osäkerhet tär så otroligt mycket på en. Att inget veta. Inte veta när vi kan tänkas vara hemma igen. Vi kan inte planera något alls. Alla "om" får en att bli galen. Jag oroar mig sååå för mitt jobb. Det är så lätt för andra att säga att jag ska strunta i det men jag kan inte det. Det är en viktigt för mig. Jag längtar efter hundarna så det värker i mig. Vi tappar så mycket tid med dem. Bara tanken på hundarna får mig att bli tårögd.

Det känns så fel att försöka peppa Arnold när jag själv inte vet hur tusan jag ska orka. Be honom kämpa när jag själv vill lägga av. Framåt kvällen igår började jag dock känna hur mitt optimistiska jag ville vakna till liv igen. Jag insåg att vi måste fortsätta kämpa som vi gjort hittills. Vi måste gå vidare. Strunta i detta farthinder, även om det verkligen var det värsta tänkbara farthindret. Vi måste tro att det fortfarande kan bli bra. Vi måste.

Idag ska jag rycka upp Arnold. Han måste bli mer rörlig. Han har legat i sängen i en vecka nu utan att ha varit ut. Om hans kropp ska orka med cellgifterna så måste han samla krafter och styrka under den tid som är kvar innan värdena åker i backen igen. Ingenting blir bättre av att ligga och vänta. Bara sämre. Han ger inte sig själv de bästa förutsättningarna om han inte gör allt som står i hans makt för att bli bättre. Läkarna och sköterskorna är på honom om att han måste upp. Både mentalt och fysiskt. Han vet detta själv. Jag vet att han vill kämpa men han behöver puschning. Jag känner att jag får använda mina sista krafter till att puscha honom. Hjälp mig gärna via era kommentarer. Jag läser upp dem åt han.

Läget ser utan tvekan sämre ut. Det ska vi inte sticka under stol med. Framtiden känns mer oviss. Vi ska försöka hålla planerna om husvagn och hundvalp vid liv. Jag lovar att vi ska försöka.

2008-03-15T08:52:00.005+01:00

Dag + 59

Konstaterat återfall.

Allt vi sett framemot togs ifrån oss. Vi känner oss fullständigt tomma. Kalla. Vi förstår inte hur vi ska gå vidare nu. Hur vi ska få dagarna att gå. Hur vi ska lyckas hoppas eller tro på en framtid alls.

Vi orkar inte med besök eller telefonsamtal. Vill bara vara ensamma. Tillsammans.

2008-03-14T19:21:00.007+01:00

Dag + 58

Idag har vi haft besök av Therese och Nicke från Åkersberga. Jag och Therese lärde känna varandra via internet och hunderiet för ca 6 år sen. Vi har träffats årligen sen dess, senast hälsade jag och Arnold på dem i april förra året. Jätteroligt att ni tittade förbi. Vi ser framemot att ses mer i sommar!

Tack vare vårt planerade husvagnsköp så kommer vi att åka runt på diverse hundaktiviteter runt om i landet. Vi har nämligen inte planerat matchande träningsoveraller och träskor på campingplatser. *haha* Husvagnen blir snarare vårt portabla hem som förenklar resor till och från hund- och friluftsaktiviteter som vi intresserar oss för. :)

Här får vi fortsatt positiva värden. HB 91. LPK 4.1. TPK 106. CRP 54. Febern håller sig också väck. Skönt. Dock har Arnold smärtor i bröstet. Nu på höger sida. Vänstersidan dränerades ju i början på veckan. Lungröntgen visade att han inte har vätska i höger lunga. Snarare kan det vara så att han har för lite vätska vilket gör att hinnorna gnids mot varandra och orsakar smärta. Det hugger till som knivar så fort han rör på sig så dagen har tillbringats i stillhet. Förutom smärtorna så mår Arnold ganska bra just nu. Bättre än på väldigt, väldigt länge. Underbart.

Idag tvingades jag ringa och förlänga min sjukskrivning. Vi minns hur vi skrattade då jag blev sjukskriven i tre månader, till mitten på mars. Så länge kommer det ju aldrig att behövas tänkte vi. Ack så fel vi fick. Nu förlängdes min sjukskrivning en månad. Det måste räcka. Jag hoppas att inte försäkringskassan sätter några käppar i hjulet. Jag har inte haft några problem med dem hittills vilket jag känner mig tacksam över.

I helgen åker jag nog hem och ser schlagerfinalen och hämtar hit en bil. Vi hoppas ju så innerligt att hemfärden närmar sig och vill ha en bil startklar på parkeringen. Kanske kan vi också ta någon liten biltur under nästa vecka och se världen utanför. :)

Trevlig helg!

2008-03-13T12:43:00.002+01:00

Dag + 57

Jag kom till sjukhuset kring midnatt igår. Därav denna sena uppdatering. Jag hoppas att ni inte hunnit bli alltför oroliga.

Det har gått bra att jobba. Vi har arrangerat en stor mässa som vi planerat och arbetet inför i flera månader. Känns skönt att nu lägga den bakom sig och konstatera att allt gick bra. Eller att allt gick bra är nog en överdrift. Tydligen tycks vi inte ha nog med elände och strul just nu. Vår andra bil beslutade sig nämligen också för att lägga av som grädde på det eländiga moset vi lever i. Jag kände återigen att gränsen var nådd för vad man faktiskt orkar handskas med på en gång. Men vad är alternativet? Att lägga av? Så jag valde att bortse från bilen och jobba på som vanligt och låtsas att livet var frid och fröjd i några dagar. Det lyckades jag med sådär. I efterhand tror jag att de senaste veckorna kommer att vara något av en dimma för mig. Autopiloten är påslagen dygnet runt. Jag är fysiskt närvarande men mentalt har jag en overklighetskänsla och varken tänker eller känner.

Arnold har haft en lite turbulent start på veckan. Han fick en stor vätskesamling i ena lungan och har fått dräneras för att bli av med den. Detta har medfört mycket smärtor men idag verkar smärtorna ha lättat markant i och med att vätskan är bortsugen. Han är så gott som feberfri. CRP visar idag ett all-time-low på 72.

Det känns tråkigt att erkänna att vi inte jublar. Att vi inte vågar tro att detta är den slutgiltiga vändningen. Vi har blivit brända så många gånger. Så fort tanken om hemgång slagit oss har vi blivit slagna på fingrarna. Så vi tar denna vändning med ro. Förberedda på att det fortfarande kan skita sig. Jag vet att det är tråkigt. Jag är ju en inbiten optimist. Jag känner inte igen mig själv i tankesättet men det känns enklare. Enklare att inte jubla än att jubla och tvingas ta tillbaka det.

Vissa framtidsplaner känns dock uppmuntrande just nu. Bland annat surfar vi runt och planerar att köpa husvagn. Bilsemester i Sverige, here we come! Dessutom kommer förhoppninsgvis vår Tromb att födas inom en mycket överskådlig framtid vilket får mig att att bli varm om hjärtat och le av längtan.

2008-03-09T16:57:00.013+01:00

Dag + 53

Jag vet inte var jag ska börja idag. Känns som jag bubblar av saker att skriva. Jag älskar att skriva. Det tar inte många minuter för mig att skriva inläggen som jag postar här i bloggen. Det är förlösande för mig att uttrycka mig i ord och skrift. Förlösande är ordet.

Arnold behövde sig en utskällning igen. Det fick han. Jag avskyr passivitet. Jag avskyr människor som intar en passiv roll. Arnold hade/har absolut intagit en passiv roll igen. Han ligger och väntar på att bli frisk. Stirrar i taket. Passivt. Grrrr. Hospitaliserad. Institutionaliserad. Ord som beskriver hans tillstånd. Mentala tillstånd. Kanske svårt att undvika efter en så lång sjukhusvistelse. Måhända. Jag accepterar det dock inte. Punkt slut. Spark i rumpan fick det bli.

Idag har han tagit sig i kragen. Vi har varit ute och åkt lite bil. Det gör så mycket att se världen utanför. Se att det finns mer än dessa fyra väggar. Mer än sjukdom och elände. Det finns en värld att längta ut till. Kämpa för att återvända till. Nu kämpar han igen. Mission completed.

Jag vill förresten påpeka att allt jag skriver i bloggen går via Arnold. Det här har utvecklats till en nästan mer privat och personlig blogg än jag känner mig bekväm med. Det är dock skönt att skriva så jag har valt att fortsätta. Arnold får dock alltid höra bloggarna innan jag publicerar dem. Jag vill inte trampa honom på tårna. Inte utelämna honom på något vis. Så det som skrivs i bloggen är singerat av oss båda.

Något annat jag vill skriva om idag är människor i vår omgivning. När man hamnar i en sådan här situation. Livskris. Då tvingas människor bekänna färg. Man får svart på vitt bevis för vad det är för typ av relationer man har. Vilken typ av människor man omger sig med. Det är onekligen på gott och ont. Risken finns givetvis att man blir besviken. Sårad. Att människor man litade på inte finns där. De har valt att inta en passiv roll. Vi har upplevt/upplever bäggedera. Vi har både blivit besvikna och sårade. De människorna som inte funnits här kommer heller inte att vara välkomna i våra liv framöver. Ni har visat era sanna jag.

Framförallt har vi dock lyckligtvis insett hur otroligt lyckligt lottade vi är. Många människor har visat sig helt underbara. Kända som okända. Bekanta som obekanta. Många människor har klivit fram och visat stöd. Varit fantastiska. Stöttande. Uppmuntrande. Fått en att orka när orken egentligen är slut. Alla fina mail jag fått. Gamla vänner som hört av sig, med regelbundna mail visat att de finns där. Ni vet vilka ni är. Nya bekanta som tagit kontakt. Visat sån värme och omtanke för mig/oss, för dem okända männsikor. Ni vet också vilka ni är. Vänner på hemmaplan som ärligt talat skulle hämtat hem månen åt mig om jag bett om det. Sist men inte minst min familj. Så lyckligt lottad jag är som har en sån familj. Min mamma och pappa som utan tvekan näst efter mig burit den tyngsta bördan under denna tid. Jag kommer att vara evigt tacksam och hoppas att jag får tillfälle att återgälda det fina ni gjort för mig/oss. Både min familj och mina vänner har verkligen ställt upp. Pluggat in allt om leukemi. För att på så vis försöka förstå. Försöka erbjuda samtalsstöd. De har kört hit till Umeå över dagen. För att träffa oss. Stötta oss. Förgylla våra dagar. Det betyder mer än ni någonsin kan förstå. Tack.

Jag blir varm in i själen av den värme och omtanke som många visat.

Idag har jag varit och ätit lunch hos bekanta. Jenny, Johan och Elina är i Umeå över helgen och hälsar på Jennys syster med sambo. Igår var vi ut och åt allihopa. Idag bjöds det på lunch hos Camilla och Juha. Där fick jag också träffa den underbara lilla pudeltiken Jonna. Jag och Arnold har lite smått på skoj pratat om att ha en liten hund också. Någon gång. Vi såg en jättefin dvärgpudel förra sommaren. Arnold blev kär redan då. Jag blev kär idag. Så en sån får det bli. Någon gång. En pigg liten hund som orkar med vårt tempo. Kan fjällvandra med oss. Dela vår vardag. Vår livsstil. :)

Idag bjuder värdena på något positiv läsning. CRP sjunker. Inte bara med några enstaka snäpp utan lite större kliv. HB 83. LPK 6.2 TPK 79. CRP 141.

Jag måste meddela att det kommer att bli ett två dagars glapp i bloggen nu måndag, tisdag. Jag ska till Piteå och jobba. Blir tre tuffa arbetsdagar som väntar. Ska dock bli ganska skönt att komma bort och tänka på annat. Fokusera fullt ut på något helt annat. Jag ser framemot det. Jag återkommer på onsdagskväll då jag är tillbaka här på sjukhuset.

Tack ni som stöttar oss via bloggen. Ni varma, fina människor.

2008-03-08T20:29:00.006+01:00

Dag + 52

Värden. Kräkningar. Feber. Avföring. Vikt. Dropp. Mediciner. Sömn. Piller. Näringsdryck. Det är allt Arnolds värld kretsar kring. Det är allt Arnold har att prata om. Det är allt vi har att prata om.

Efter 9 veckor instängda på ett rum har man inte mycket kvar att säga varandra. Det är den bittra sanningen.

Arnold har förändrats så mycket. Han är inte samma person längre. Inte alls faktiskt. Långt ifrån. Han är inte samma människa som jag blev kär i. Som jag älskar att umgås med. Älskar att leva med. Han är inte den människan längre. Det är oundvikligt att inte förändras. Förändringen har skett successivt. Mest här i Umeå. Han har varit med om så mycket dramatik. Livsavgörande händelser. Händelser som borde utöka världsbilden. Så länge han ligger kvar här så blir det dock inte så. Världen blir mindre. Hans värld är numera så liten. Den ryms inom dessa väggar. Dessa fyra väggar som kommit att bli hans hem. Hans trygghet.

Självklart älskar jag honom fortfarande. Det handlar inte om det. Kärleken finns där. Den är fortfarande lika stark. Det kommer dock att ta tid att hitta tillbaka till varandra. Få tillbaka det vi hade. Den relationen vi hade. Relationen och livet som vi älskade.

Idag ville jag åka till Ö-vik. Fjällräven har en outlet-butik där. Det är 11 mil enkelväg. Jag tänkte att Arnold skulle följa med mig. Han kunde hålla mig sällskap i bilen. Komma ut ett tag. Se något annat. Det gick inte. Han är för dålig. Han klarar inte en sån ”resa”. Vi tänkte om. Kanske en kortare biltur bara. För miljöombyte. Det gick inte heller. Han har inte ork nog. Så dålig är han.

Idag visar värdena HB 87. LPK 5.8. TPK 73. CRP 162.
Febern är något lägre. Allmäntillståndet lika bra/dåligt. Näringsdropp påkopplat igen. Vi blir nog kvar här ett tag till. Suck.

Jag kvävs i det här rummet. För mig har inte rummet blivit ett hem.
Det kan det aldrig bli.

2008-03-07T19:24:00.008+01:00

Dag + 51

CRP 183 idag. Händer inte ett smack.

Min dag började underbart. Hemma på gården. Massor med nysnö. Strålande sol. Glada hundar. Dirigeringsträning. Livskvalitet. Lycka.

Sen hann verkligheten ikapp mig igen. Packa väska. Packa bilen. Dumpa hundarna. Lämna gården. Nu sitter jag återigen på sjukhuset.
Tungt att vara tillbaka.

Jag längtar hem igen.

2008-03-06T20:21:00.006+01:00

Dag + 50

En till bra dag är snart till ände. Jag har jobbat en hel del. Varit ute och lekt med hundarna i nysnön. Haft besök av Jenny och Elina. Min syster Tina kom senare över på middag. Ikväll har jag jobbat lite till. Nu återstår att tvätta och diska. :)

Arnold mår fortsatt likadant. Varken bättre eller sämre. CRP är det enda intressanta värdet just nu. 187 visar det idag. De övriga värdena är stabila och bra. "Den nya benmärgen fungerar bra, det är du som inte riktigt fungerar" hade läkaren konstaterat imorse.

Det är skönt att vara hemma. Det är det. Jag förstår att alla i min omgivning tycker att jag ska åka hem och samla krafter. Njuta. Vila. Ladda batterierna. Så enkelt är det dock inte. När jag är hemma går jag i ständig oro. Arnold finns konstant i mina tankar. Det är svårt att vara ifrån honom. Jag behöver se honom. Höra honom. Veta hur han mår. Annars fungerar jag inte.

Något annat som gör att det är svårt att koppla av är att jag vet att jag snart ska tillbaka till Umeå. Tillbaka till rummet. Cellen. Fängelset. Så känns det. Vetskapen gör att jag inte kan slappna av. Inte njuta. Det är ju så tillfälligt det här. Det sköna. Hemmet. Dessutom påminner varje kvadratcentimeter här hemma om Arnold. Att vara här påminner mig om att han inte är här. Det känns tomt. Han fattas.

En annan aspekt som spelar in på huruvida jag kan "ladda batterierna" är det faktum att kontrasten då jag återvänder till Umeå blir så stor. Att vara hemma några dagar påminner mig bara mer om hur livet borde se ut. Hur underbart livet utanför är. Att komma tillbaka till sjukhuset och möta den verkligheten slår nästan ner en lägre än jag var innan jag åkte. Förstår ni? Det är nästan bättre att sitta där. I rummet. Bara vi två. Tysta. Stirrandes. Inte veta om något annat. Inte kunna jömföra. Det är nästan enklare. Nu är det ju självklart så att min onsdag-torsdag har varit roligare här hemma än om jag hade varit i Umeå. Givetvis. Det är dock tillfälligt. När jag återvänder till sjukan imorgon så vet jag inte om jag stärkts av dessa dagar. Inte där och då. Men kanske här och nu.

2008-03-05T19:42:00.006+01:00

Dag + 49

Vår hackspett Hacke väckte mig kl 7.30 imorse. Solen sken in i sovrummet. Himlen var klarblå. Det kändes som en bra dag. Jag klev upp och gav hundarna mat. Släppte ut dem på gården. Minus 18 grader ute. Gnistrande snölandskap. Fixade frukost. Med en stor kopp te satte jag mig ner för att jobba.

Märkte på en gång att det inte gick att få ordning på tankarna. Jag kunde inte koncentrera mig. Inte fokusera. Insåg ganska snart vad som felade. Jag visste inte hur Arnolds natt hade varit. Jag visste inte hur man mådde. Jag måste veta det för att själv kunna fungera. Ett sms senare kunde jag sätta igång med dagens jobb.

Kl 12.30 kom Lotta. Temperaturen hade lagt sig på behagliga minus 4 grader. Solen fortsatte att skina. Vi begav oss ut med hundarna. Jag körde lite linjetagsträning med Bailey och kände återigen hur träning av och med hundarna får mig att, om så bara för en stund släppa allt annat. Helt underbart. När vi återvände till gården tog vi tag i att städa bilen ordentligt. Bilen ska ju ner till Umeå. Ner till Arnold. Så den bör vara städad och fin. Vilket den blev. Tack för hjälpen Lotta!

Efter kl. 15 började det bli småkyligt så vi gick in. Jag lagade mat och bakade en kladdkaka. Några timmar senare satte sig Lotta i bilen tillbaka mot stan och lämnade mig med ett leende på läpparna. Jag har haft en jättebra dag! Tack vännen min.

Arnold mår ungefär som igår. Han hade varit ute på en kort promenad. Han bli dock flåsig av minsta lilla så det blir inga stora utsvävningar. Febern håller i sig mellan 37-38.5. CRP har tagit ett lite större kliv ner. 188 idag.

Jag stannar hemma morgondagen också. Ska jobba en hel del. Får nog besök av Jenny och Elina. Hinner dessutom umgås mer med hundarna. Det mår jag bra av!

2008-03-04T18:27:00.002+01:00

Dag + 48

Vet inte om det var rätt att åka hem men. Jag är hemma. Hemma på gården. Med hundarna. Jag ska försöka samla krafter. Försöka må bra. Försöka njuta. Försöka.

I Umeå står det still. Situationen står still. Läget står still. Ingenting händer. Ingenting! Det är det som tär så hårt just nu. Att ingenting veta. Inte ha en aning om när vi får komma hem. Det är så många människor som påverkas men vi kan ingenting säga. Vi vet ingenting. Det är tungt.

Dagens CRP visar 212. De vet inte vad det är för infektion de tampas med. De hittar inga antibiotikan som hjälper. De säger att vi måste ta en dag i taget. Det är så mycket lättare sagt än gjort.

2008-03-03T17:45:00.002+01:00

Dag + 47

HB 88. LPK 6.5. TPK 33. CRP 209.

Orkar inte skriva idag. Vill inte. Jag har slut på ord.

Slut i huvudet. Slut i hjärtat. Slut i själen. Bara slut. Hela jag.

2008-03-02T17:12:00.007+01:00

Dag + 46

Idag har vi varit här i 8 veckor (!!). 56 dagar. Det är galet länge. Galet.
Vi fortsätter att vara less. Uttråkade. Rastlösa. Vi har sån hemlängtan. Ni kan inte förstå.

Något annat galet är bussen som Lotta åkte med igår. Bussen som jag skulle ha åkt med om jag inte fått min onda föraning. Den krockade. Kan ni tänka er. Det är helt sjukt. Det gick bra för alla inblandade med det var en rejäl smäll som kunde ha slutat illa. Jag tror inte att det var meningen att jag skulle sitta på den bussen. En trafikolycka hade nog fått bägaren att rinna över för till och med mig. Det finns gränser för vad man orkar med. Just nu behövs det inte mycket för att man ska trilla över kanten.

De flesta har nog varit med om tillfällen då man känner att alla känslor bubblar så på ytan att minsta lilla får en att bryta ihop. Igår var en sådan dag. Trots att det som sagt bara var/är en bil så var det för mycket. Mest av allt blev jag ledsen och besviken över att helgen med Lotta inte blev av. En av de få glädjeämnen i livet just nu togs ifrån mig. Som sagt ursäktar jag mitt negativa inlägg men igår rasade jag. Lite grann. För en stund.

Arnold fortsatte att ha feber under gårdagen. Idag är han än så länge hyfsat feberfri. Han har inte varit på över 38 idag. Än. Det känns som att vi inte ens vågar tro att det vänder nu. Vi har blivit besvikna så många gånger. Det tär för mycket att gång på gång hinna hoppas för att sedan krossas. Nu väntar vi bara. Vi tror ingenting. Värdena idag visar HB 93. LPK 6.9. TPK 33. CRP 213.

Idag är min mamma och min syster Anna och städar vårt hus. Hur tokigt är det egentligen. Att någon annan ska städa vårt hus. Nu är det dock så. Huset måste vara välstädat när vi kommer hem. Oavsett när det blir. Lika bra att få det gjort. Så står det klart och väntar på oss. Nu kan vi åka hem när som helst. Tusen tack mamma och Anna för hjälpen. Vad jag är lyckligt lottad med en så fin familj som alltid ställer upp. Ni är helt fantastiska.

Min kväll blev helt ok igår trots allt. Det är tur att jag har fina vänner. Anneli ryckte ut som en vän i nöden. Middag på kinarestaurang följt av en stor godispåse och schlager hos henne. Som bonus fick jag kela med deras nyhämtade valp. En Kuta. Vorstehtjej på 8 veckor. Urmysigt.

På tal om valp. Vi planerar. Längtar. Det kommer att flytta in en Tromb hos oss. Snart hoppas vi. Tromb kommer att vara en flat dock. Inte en setter som vi pratat om tidigare. Settern får vänta något år. Jag sitter och lusläser stamtavlor. Kliar mig i huvudet. Klurar. Planerar. Fantiserar. Njuter. Mest av allt njuter jag. Det är underbart att hänge sig. Att fullt ut gå in i en annan värld för en stund. Dessutom är det underbart att tänka på framtiden. Vi längtar efter att få välkomna en ny liten herre i flocken. Erbjuda honom den fantastiska boendemiljö som gården ger. Få överösa honom med kärlek. Få hopp om livet igen.

Bilden ovan visar en drygt 8 veckors Bailey. Sötare än socker.

2008-03-01T10:43:00.005+01:00

Dag + 45

Jag träffade en kvinna i anhörigrummet igår. Hennes man har också AML. Idag är det ett år sedan han transplanterades. För ca en månad sedan uppdagades hans återfall.

Vi pratade länge om situationen som anhörig. Om allt ansvar det innebär. Både ansvar man vill ha och ansvar som läggs på en. Hur tufft det är. Hur stor risk det är att man själv klappar ihop. Om inte under resans gång så då man för första gången vågar slappna av. När då det kan bli. Vi pratade också om hur det blir då man får komma hem. Att ingenting är över tack vare hemgången. Man slappnar inte av. Det finns varken tid eller utrymme för avslappning. Då börjar snarare en ny resa. Det känns viktigt att förstå det. Även att ni förstår det. Självklart ska vi jubla då vi får åka hem. Det kommer att betyda jättemycket. Vi ska dock även komma ihåg att kampen fortsätter.

Jag vill påpeka att risken för återfall är väldigt liten efter en lyckad transplantation. Arnold som dessutom redan visar 100 % donatorceller bör rimligtvis inte ha några egna elaka leukemiceller kvar. Ingenting är dock omöjligt. På gott och ont.

De största riskerna efter hemgång är GVH och bakterier. Det som hänt de senaste dagarna visar tydligt hur känslig Arnold är mot bakterier trots att han nu har vita blodkroppar, han har en början till ett immunförsvar. En infektion innebär livsfara för honom. Så kommer det att vara en tid framöver. Idag mår Arnold ok. Febern håller i sig. Vi är less. Inte så vi ska ge upp men mer less än nånsin. Värdena för dagen är heller inte något som piggar upp. HB 80. LPK 6.8. TPK 34. CRP 246.

Precis då jag sitter och skriver detta så är min vän vän Lotta på väg hit. Jippeyy!! Vi har en härlig helg planerad. Jag längtar så! Hon kommer med vår bil som hon ska lämna här i Umeå åt oss så att den finns startklar då vi får åka hem. Dock avbryts mitt skrivande av att Lotta ringer. Bilen har stannat. Dött. Mitt på vägen. Jävla skit!

Nu, ett par timmar senare sitter Lotta på busstationen i Skellefteå och väntar på en buss hem till Luleå. Hon kunde ju ha tagit bussen hit men då hade hon inte haft en bil att ta sig mellan hotellet, sjukhuset och stan med. Det kändes enklare att hon åkte hem. Men där försvann drömmen om en trevlig helg. Det var ett evigt pusslande med att få bilen bogserad då den saknar en krok. Samtliga bärgare vägrade. Efter mycket om och men, miljarder telefonsamtal så fick vi tag på en krok. Bilen ska nu bli bogserad till en verkstad.

Jag sitter och undrar vad fan vi har gjort för att förtjäna allt skit??? Nu är ju detta bara en bil. Bara plåt. Vem bryr sig? Men det är bara så mycket. Hela tiden. Är det inte nog med att vi ska klara av att gå våra livs match mot en dödlig sjukdom. Vi måste ärligt talat vara hemska människor. Vi måste ha gjort hemska saker. Varför ska vi annars plågas så här. Utsättas för det ena nederlaget. Den ena prövningen efter det andra. Varför???

Jag bestämde mig för att åka hem själv istället. Skönt att komma hem. Träffa hundarna. Slappa i soffan. Kändes som ett bra alternativ. Jag hann till och med börja längta. Jag packade väskorna. Sa hejdå till Arnold. Gick ner för att sätta mig på bussen och möta Lotta i Skellefteå. Vad händer? Jag står och tar ut pengar till bussen och slås av en stark känsla av att jag INTE ska åka. Inte bör åka. Inte vill åka. Jag kunde inte bortse från den känslan. Jag skulle aldrig förlåta mig själv om jag inte lyssnade på den känslan. Om jag åkte och något hände. Det skulle jag inte fixa.

Så nu sitter jag här. Känner mig ledsen. Ensam. Uttråkad. Besviken. Arg. Tom. Ursäkta detta negativa inlägg men det är fan så svårt att hitta någon solstråle alls idag. Jag orkar inte.

2008-02-29T17:55:00.007+01:00

Dag + 44

Nej. Inget patienthotell idag. Febern kvarstår. Otroligt frustrerande. Även läkarna är frustrerade och vill skicka hem oss vid det här laget. Arnold mår dock inte nog bra. Så enkelt är det. Så länge han är dålig vill vi ju faktiskt vara kvar. Det är säkrast. Känns som en never-ending-story det här. Vi kastas mellan hopp och förtvivlan. Vi hinner hoppas. Glädjas. Nästa dag tas glädjen ifrån oss. Det tär som attan.

Dagens värden. HB 81. LPK 5.5. TPK 37. CRP 234.

Jag pratade med min mamma nyss. Hon och pappa satt och tog en öl och åt på en kvarterskrog. Vi blev så fantastiskt avundsjuka. Vi är så avundsjuka på alla er som får leva ute i verkligehten. Göra varadagliga saker. Leva livet. Vi önskar att ni uppskattar och värdesätter det ni har.

Vi är less. Så less.

2008-02-28T17:05:00.007+01:00

Dag + 43

"Längtan bär en människa halva vägen" (Isländskt ordspråk)

Arnold.

Jag längtar efter att fylla ett stort "Lapin-Kulta ölglas" med vårt goda vatten. Jag längtar efter att zappa mellan flera kanaler. Jag längtar efter att se Bailey stå vid trappan och med ögonen säga "nu går vi upp och lägger oss". Jag längtar efter att se Peak stanna halvvägs i trappan och vänta in mig. Jag längtar efter att ha på mig egna kalsonger. Jag längtar efter att dammsuga. Jag längtar efter att vakna på morgonen och titta ut genom luckan i sängramen. Jag längtar efter hackespetten Hacke som väcker oss kring 7.30 varje morgon. Jag längtar efter att gå ut till bagarstugan och tajma mortorvärmaren åt Nina. Jag längtar efter att släppa ut hundarna på gården. Jag längtar efter vår egen toalettstol som spolar så irriterande lånsamt. Jag längtar efter att ha tända ljus. Jag längtar efter att ha på mig mina fjällrävenbyxor. Jag längtar efter att träna hund. Jag längtar efter att se utsikten genom våra fönster.

Nina

Jag längtar efter att ta kläder ur en garderob. Jag längtar efter att öppna ett kylskåp med innehåll som jag valt. Jag längtar efter att höra det, enligt mig irriterande ljudet av hundtassar/klor mot parketten. Jag längtar efter att få duscha i min egen dusch. Jag längtar efter att laga mat. Jag längtar efter att slippa ha allt i en necessär och irritera mig över att aldrig hitta det jag söker utan att halva necessärens innehåll ramlar ut. Jag längtar efter mina enorma temuggar. Jag längtar efter att tömma diskmaskinen. Jag längtar efter att baka. Jag längtar efter att ge hundarna mat. Jag längtar efter att träna hund. Jag längtar efter att hämta posten. Jag längtar efter att stryka hundarna över ryggen när de går förbi mig. Jag längtar efter att åka bil tillsammans och säga "visst tog du in hundarna i bilen" åt Arnold varpå han blir osäker (varje gång, trots att han VET att han gjort det) och börjar vissla och säga hundarnas namn för att de ska titta upp och visa sig. :)

Idag visar värdena HB 82. LPK 2.7. TPK 39. CRP 247.

Läkaren gav oss lite hopp om att få flytta till patienthotellet imorgon. MEN. Då måste Arnold vara feberfri vilket han inte är än. Oavsett om det blir i helgen eller inte så närmar det sig. Liksom hemgången.
Oj så vi längtar.

2008-02-27T19:14:00.005+01:00

Dag + 42

Idag har CVKn rykt. Nu är det bara att vänta och hoppas. Än märks inga dramatiska skillnader men förhoppningsvis snart. Dagens värden visar HB 73. LPK 5.6. TPK 23. CRP 308. Eftersom alla tycks så övertygade om att det är cvk:n som spökat så pratas det återigen om hemfärd. Undebart. Arnold känner sig ok idag men är trött. Den mentala biten känns dock positivt vilket är skönt. Jag tycker att han haft en mental svacka ett tag men nu verkar han vara på den positiva banan igen.

Jag har haft en toppendag. Jag har träffat en syster till Bailey. Tjära bor här i Umeå och idag hade jag stämt träff med Eva-karin som äger henne. Jag följde med Eva-Karin till hennes arbetsplats. En naturbruksskola. Jag fick träffa och se en hel massa djur. Allt från marsvin till reptiler. Vi tog en promenad med Tjära och satt sedan och pratade nån timme. En mycket trevlig och givande träff. Jag blir som sagt glad och lycklig av och kring djur. Drömmen är faktiskt att en dag få arbeta med djur. En dröm jag vill förverkliga.

"Världen tillhör dem som har mod till att drömma och ta chansen att leva ut sina drömmar - var och en efter sina förutsättningar" (Paulo Coelho)

2008-02-26T18:02:00.006+01:00

Dag + 41

Lika bra att börja med värdena. HB 82. LPK 8.8. TPK 24.

Positivt är att Arnold nu producerar egna trombocyter. Transfusion har inte behövts sen i fredags. Mycket bra. Som ni minns så är självförsörjning gällande trombocyterna en förutsättning för hemgång.

CRP då? Håll i er. Sätt er ner. Förbered er. Suck. 266.

Febern ligger konstant på 38.5-40. Han känner sig svag och orkeslös.

MEN. Läkarna är inte speciellt oroliga. Faktiskt. Blir lite samma effekt som i flygplan. Så länge flygvärdinnorna ser lugna ut känner man sig ganska lugn själv. Om de börjar se nervösa ut. Då finns anledning till panik. Här finns ingen anledning till panik som vi kan se. Bara irritation. Frustration. Suckar.

Läkarna och även sköterskorna misstänker att infektionen är knuten till hans CVK. Infarten som han har på bröstet som suttit där sedan i oktober. De ska ta ut den imorgon. Om det är så att det är den som spökar så vore det toppen. Piece of Cake. Då bör man märka skillnad på både feber och crp nästan på en gång. Hoppas hoppas hoppas.

Den största skillnaden i nuläget gentemot senast då det började barka åt skogen är att han idag har ett immunförsvar. Hans kropp arbetar för honom. Han har hjälp inifrån. Otroligt betydelsefullt.

Idag mår han helt ok. Bättre än igår kväll faktiskt. Trots feber och högt crp. Jag tror att hans immunförsvar i kombination med antibiotikorna faktiskt redan hjälper. Vi har spelat kort idag. Jag vann. Alla spel. Han blev irriterad. Det är väl ett friskhetstecken om något.

Jag då? Idag när jag som vanligt promenerade till universitetet för att jobba konstaterade jag att jag närmast kan liknas vid en duracell kanin. På autopilot. En robot. Så känner jag mig. Eller rättare sagt så känner jag inte alls. Jag bara är. Jag bara gör. Tankarna om vad som kommer att "hända" med mig när detta är över blir alltmer förekommande. "När detta är över". När är det egentligen? Det är ju inte på långa vägar över då vi kommer hem. Hemkomsten känns dock som ett enormt viktigt steg. Jag tror att många spänningar släpper då. En viss gnutta vardag får smyga sig in. Då kanske det finns utrymme och tid för eftertanke. Bearbetning. Känslor. Hur kommer jag att må då jag slår av autopiloten. Det är frågan.

2008-02-25T17:06:00.005+01:00

Dag + 40

Då verkar det vara dags igen. CRP stiger. Febern stiger. Frossa. Nya antibiotikan. Återgång till droppställningen. Suck. Suck. Suck.

HB 87. LPK 6.4. TPK 22. CRP 126.

Ska det aldrig ta slut. Har vi inte plågats nog. Testats nog. Kämpat nog.

Känns tungt. Vi som nästan var hemma i våra sinnen.

Jag har jobbat ganska många timmar idag. När jag återvände till sjukhuset fick jag veta att allt blivit sämre. Luften gick ur mig. Känns hopplöst. Några dagar sedan sa min mamma att det var "2 steg framåt och 1 bakåt" för oss. Nu känns det som att det blev tvärtom. "1 steg framåt och 2 steg bakåt". Vi måste försöka tänka att detta är en sista sväng neråt. En sista dipp. Innan allt blir bättre.

Min förkylning blir varken bättre eller sämre. Är egentligen inte förkyld. Täppt i näsan mest. Trött. Less. Hängig. Ibland förstår jag själv inte att jag fortfarande står upp. Står ut. Att jag orkar. Mitt huvud spränger av oro, stress och dåligt samvete. Därutöver ska alla positiva, optimistiska framtidstankar få rum. Många har påpekat att min "krasch" kan komma efteråt. När Arnold mår bra. När jag tillåter mig själv att känna efter. Jag blir mer och mer rädd för att de har rätt. Det känns orimligt att tro att jag ska kunna fungera fullt ut från dag ett då detta är över. Jag kommer säkert också att behöva tid för återhämtning. Fysisk men framförallt mental.

2008-02-24T16:42:00.004+01:00

Dag + 39

Idag är en bra dag! :)
Vi har haft besök av mina fina föräldrar och bröderna bus.

Jag och mamma åkte och shoppade lite i några timmar medan Arnold hade sällskap av min pappa. När vi var färdigshoppade mötte vi upp pappa och Arnold utanför sjukhuset och tog en dryg halvtimmes promenad med hundarna. Flocken var tillfälligt samlad. Underbart.

Hundarna är verkligen en enorm källa till glädje. De ger energi. De ger kärlek. De får en att le. Alltid. För mig är hundarna en livsstil. En livsstil jag älskar.

Dagens värden visar HB 85. LPK 4.3. TPK 20. CRP 117.
Arnold känner sig lite halvskum idag. Han känner en märklig oro i kroppen. En obehaglig fysisk oro. Tempen pendlar kring 37-38. Han tappar lite för mycket vikt. 73 kg visar vågen. Besöket och träffen med hundarna gjorde dock gott för den mentala biten.

Tusen tack mamma och pappa för besöket och den energi som det medförde. Och tusen och åter tusen tack för att ni tar så väl hand om hundarna. Vad skulle vi göra utan er.

"Kan man glädjas för lite har man mycket att vara glad för"
Dagens ordspråk slog huvudet på spiken då jag med världens bredaste leende öppnade kuvertet med mitt nya visa-kort. Motivet på kortet hade jag valt själv. Bailey med en and i munnen. Så fint!

Bilden nedan är en favorit. Bröderna Bus vintern 2006.

2008-02-23T16:31:00.011+01:00

Dag + 38

Svårt att förstå att vi varit här i 48 dagar. Det är länge. För länge.
Lessheten sitter i. Vi är uttråkade och med stor hemlängtan. Dagarna ser likadana ut. Ingenting händer. Kanske ska vi vara glada så länge ingenting blir sämre. Vi önskar bara att vi kunde se större framsteg. Arnold mår helt ok. Kräks lite. Har småfeber. Frossar till och från. Tappar vikt. Mest av allt är han dock less. Allmäntillståndet påverkas av att han mår dåligt mentalt.

Dagens värden. HB 88. LPK 4.3. TPK 27. CRP 122.

Ibland känns detta som ett fängelse. Vi sitter i ett rum på ca 15 kvm. Det enda vi ser utanför fönstret är betong. Vi har suttit här i 7 veckor. Instängda.

Arnold är på många sätt mer less än jag. Han har också en, enligt mig alltför negativ inställning. Många negativa ord och tankar. Jag måste peppa upp honom hela tiden. Det är svårt. Svårt att peppa när man egentligen själv behöver peppning. Jag får peppa mig själv också! :)

Jag försöker att tänka framåt. Vara positiv. Optimistisk. Hitta på och engagera mig i framtida projekt. Saker som ska ske när vi kommer hem. Sådant som komma skall. Spännande saker. Framtiden.

Det finns många tankar som förändras när man går igenom sånt här. Värderingar omkullkastas. Prioriteringsordningen revideras. Man inser att meningar som man inleder med orden "någon gång ska jag..." bör man fundera en extra gång över. Är det något man vill göra så ska man försöka göra det. På en gång. Inte vänta. Då kanske det aldrig blir av. Ordspråket "Skjut inte till morgondagen det du kan göra idag" får en ny innebörd. Morgondagen kanske inte kommer. Alls.

En annan vanlig tanke inleds med "när jag blir pensionär ska jag...". Samma visa här. Fundera över vad det är du vill och varför du väljer att vänta med det. Vill du det nu, gör det nu! Lev livet medan ni kan!

Vi hoppas själv givetvis kunna leva som vi lär. När vi får börja leva igen hoppas jag att vi kommer att göra en del förändringar i våra liv. Förändringar som har sin botten i dessa tankar.

Idag har jag tagit en långpromenad ute i solen. Det var ljuvligt. Saknade hundarna dock. Jag handlade lite saker som jag till viss del hoppas kan råda bot på tristessen. Två tidningar. En resetidning och en jakttidning. (Inbjuder till framtidsplaner). Tre filmer. (Härligt att han orkar se film igen) Kortspelet UNO. (kompletterar vår redan enorma spelsamling) Jag tror starkt att vi till en liten del faktiskt kan påverka vår sitiuation. "Man har inte roligare än man gör sig" håller inte fullt ut i detta läge men lite grann tycker jag att vi kan lära ur de orden.

Ikväll väntar schlager. Som den schalgernörd jag är kommer jag att sitta och bedöma, ha åsikter, såga och jubla vartannat. Fullständigt oväntat är min favorit hittills faktiskt Sanna Nielsen från förra veckan. Jag gillar inte henne som den klämkäcka dansbandstjejen. Som en powerballaddrottning var hon dock underbar. Sällan en helt ny, ohörd ballad fastnar så som hennes låt gjorde. Jag tyckte den/hon var grym!

Jag älskar ordspråk (surprise, surprise).

Jag bläddrade i några fina ordspråks- och citatböcker och hittade detta som jag fastnade för just idag.

"En enda solstråle är nog för att driva bort många skuggor"

(Franciscus av Assissi)

2008-02-22T17:27:00.010+01:00

Dag + 37

Idag är vi less. Less på att ingenting händer. Det står still.
Vissa saker är kanske till och med lite sämre. Feber. Frossa.
Arnold kräks en hel del igen. CRP har slutat sjunka. Står och stampar.

Dagens värden visar. HB 89. LPK 4.1. TPK 11. CRP 126.

Jag känner mig inte heller riktigt kry. I sex månader har jag med ren viljekraft hållt mig frisk nu. Många känner nog igen tanken "nej, jag har inte tid att bli sjuk nu". Man tänker så en stressig vecka på jobbet. Veckan därpå när man slappnar av kommer förkylningen som ett brev på posten. Jag har inte slappnat av på sex månader. Tänker inte tillåta mig att göra det än heller. Jag kämpar emot!

Vi har ändå tagit en promenad idag. Vi försöker att hålla igång.
I sjukhusparken finns en damm där det bor en hel drös änder.
Dem kan jag titta på i timmar. De är så fina. Jag blir glad av djur.

Hoppas att ni får en trevlig helg!

2008-02-21T18:09:00.007+01:00

Dag + 36

Delad glädje är dubbel glädje.

Vi delar gärna med oss av glädjen då allt går bra.

Dock känner vi att glädjen kanske tenderat att vara lite väl stor hos många. Inte för att vara negativa. Inte för att vara pessimistiska. Men. Det är en lång väg kvar. Många stora risker. Inget är klart än. Än har vi inte vunnit. Men vi är på väg.

Idag har Arnold feber igen. Ingen hög feber men feber ändå. Han har dessutom en märklig icke-feber-knuten frossa som ingen blir klok på. Innan vi får åka hem kommer vi att få flytta till ett patienthotell under några dagar - en vecka. Vi misstänker att den flytten inte är långt borta. Kanske bara någon dag bort. Dock framskjuter denna feber som visat sig idag de planerna lite. Tyvärr. Nu hoppas vi att det inte är någon ny infektion utan bara lite feber. Då kan flytten till patienthotellet vara bra nära ändå.

Dagens värden visar. HB 92. LPK 4.7. TPK 18. CRP 126.

De flesta som hör om vår situation frågar hur det hela började. Hur Arnolds leukemi uppdagades. Till min förvåning ser jag att jag inte skrivit om det i bloggen. Så en kortfattad historik följer här.

I juli började Arnold känna sig trött i kroppen. Under augusti eskalerade tröttheten. Vi tränade en hel del hund ute på myrar. Tungtrampat för de flesta men Arnold kände att det var onormalt tungt för honom. Vi märkte också att han blödde lättare och att tandköttet var irriterat. Tisdagen den 21 augusti fick han tid på en vårdcentral. Vi trodde att han hade någon slags infektion och att lite antibiotika skulle rå bot på det. Helgen innan hans läkartid var vi på jaktprov. Arnold frös så han skakade. Han satte sig ner på marken och lutade sig mot en trädstam och frossade på ett sätt som en frisk människa inte gör. Någonstans i detta skede började jag ana oråd.

Söndagen låg han hemma i feber men på måndagen var det dags att återgå till arbete efter semestern. Några ipren fick honom att orka förmiddagen på jobbet. Jag hade gett strikta order om att han skulle gå hem efter halva dagen (jag lyckades inte övertyga honom om att vara hemma hela dagen, han är tjurig som få).

På tisdagen valde jag att följa med honom till vårdcentralen. Jag vågade inte släppa honom dit ensam. Vi tog två bilar. Jag skulle åka vidare till jobbet och han skulle åka hem efter läkarbesöket. Så var planen. På vårdcentralen togs ett blodprov. Läkaren återvände med en orolig blick. "Det är inte många som står upp med dina värden". Vi blev skickade till akuten på sjukhuset. Arnold fick absolut inte köra bil.
Nu började vi bli rädda.

På sjukhuset gick de fort. Många blodprover. Slangar. EKG. Blodtransfusion. Arnold själv minns inte mycket. Han var i chock. Jag minns. Tyvärr. Vi blev omedelbart flyttade till avdelningen. Fick ett rum. Vi märkte att många förberedelser gjordes som tydde på att vi skulle bli kvar där en tid. "Det handlar om en blodsjukdom". Beskedet vi fick den dagen. Vad finns det för blodsjukdomar undrade vi. Den enda vi visste om var leukemi. Det kan det ju inte vara. Det får det inte vara.

Onsdagen gick i ett enda töcken. Vi pratade. Vi grät. Vi väntade.

På torsdagen fick vi diagnosen. Det var leukemi. Världen rasade samman. Vi bröt ihop för en stund men tog oss samman och bestämde oss för att klara detta. Vinna över cancern. Jag lovade Arnold att vara med honom hela vägen. Arnold lovade mig att aldrig ge upp.

Jag lovade dessutom mig själv att vara hos Arnold. Vara med Arnold så mycket som möjligt. Ta vara på varje möjlig minut tillsammans. För om. Om vi inte skulle vinna. Så ville jag inte bära sorg, ångest och skuld över att inte ha varit hos honom. Inte tagit vara på varje minut.
Det skulle jag aldrig orka bära. Aldrig.

Vi har hållit våra löften så här långt. De har hjälpt oss. De har tagit oss en bra bit på vägen. I vår livs viktigaste och hårdaste match.
Vi mot leukemin.

2008-02-20T17:47:00.004+01:00

Dag + 35

Hej på er!

Det är ett tag sedan ni hörde av mig. Nina har gjort ett fantastiskt jobb med att skriva i bloggen varje dag. Vill återigen passa på att tacka för alla kommentarer. De betyder väldigt mycket.

De senaste veckorna har varit riktigt tuffa och jag har ganska diffusa minnen många dagar av dessa. Tack vare min underbart fantastiska kärlek så har det ändå rullat på bra. Hon är min stöttepelare och pådrivare när det behövs.

Den senaste veckans största projekt har varit att komma igång med maten. Jag känner mig fullständigt likgiltig inför mat just nu men vet att jag måste äta för att få igång magen och ätandet. Detta är viktigt för att vi ska kunna få åka hem. Varje måltid sitter jag och äter på ren vilja, utan att det smakar. Portionerna ser enorma ut fast de är små. De vill att jag ska äta lite ca var tredje timme. Det tar minst 30 minuter för mig att äta en måltid. När den är klar känns det ofattbart att det endast är drygt två timmar kvar till nästa. Det är tråkigt att inte kunna njuta av mat utan att måsta äta under tvång.

Dagarna här går väldigt sakta och ser i stort sett likadana ut hela tiden. Framstegen är tydliga men allt går väldigt sakta. Nu i efterhand när man har fått höra och förstått hur allvarligt läget var så inser man att jag faktiskt kommit väldigt långt. Får dock inte glömma att det återstår en hel del. Bl.a. GVH som Nina nämnt tidigare i bloggen. Dessutom fortsätter infektioner att innebära livsfara för mig en lång tid framöver. Sen är det ju så att det kvarstår en lång rehabiliteringstid. Återhämtning både fysiskt och mentalt. Jag känner utan tvekan att jag är på gång men inser att det är en lång väg kvar.

Idag har jag och Nina varit ute och promenerat runt två km. Det var riktigt skönt och stärkande för psyket att inse att jag orkar. Det är först nu orken börjar återvända. Det är ganska lustigt det här med tröttheten. Att inse att man kan vara så trött att man somnar mitt i en konversation nästan. Att vissa dagar inse att verkligen all ork man har den dagen går åt i en kort dusch. Det är sjukt att man skjuter på saker och ting för att man är så seg, ibland orkar man inte sträcka sig efter fjärrkontrollen. Då handlar det ju egentligen inte om fysisk trötthet utan likgiltighet. Man bryr sig inte. Man orkar inte bry sig. Nu är det dock bättre och jag orkar vara vaken om dagarna, se på tv, läsa lite, prata och ta korta promenader.

Värden idag. HB 75 (jag har fått blod idag) LPK 4.7. TPK 28.
CRP 124 (fjantsänkning men sänkning ändå)

Nu kom Nina tillbaka från universitetet där hon jobbat några timmar. Så jag ska be henne lägga ut detta i bloggen och sen ska hon få berätta om vissa spännande framtidsplaner som hon har luskat kring idag.

2008-02-19T17:49:00.005+01:00

Dag + 34

Tisdag den 19 februari - de goda nyheternas dag.

Idag fick vi svaret på det första chimeric-provet som tagits på Arnold.

Det provet visar hur stor del av Arnolds blod bildas av honom själv gentemot donatorns benmärg.

Arnolds blod bildas till 100 % av donatormärgen. Jipppeeyyyyy!!!

Med andra ord har han inget av sitt egna gamla immunförsvar kvar. Precis som vi vill att det ska vara. Inte heller någon dum märg som bildar leukemiceller. Nu är han 100 % ny. 100 % tysk. :)

Inte nog med de nyheterna. Det kommer mer!

CRP:t visar 129 idag. Det är dessutom ett släpande värde vilket betyder att 129 egentligen är gårdagens värde. Idag har han inte feber vilket tyder på att infektionen verkligen släpper taget. Morgondagens CRP (som alltså egentligen är dagens) kommer att bli hyperintressant. Jag tippar på solklart tvåsiffrigt! Värdena bjuder på riktigt trevlig läsning just nu. De vita blodkropparna stiger på egen hand och visar idag 4.3. Utan doping! Som grädde på moset så visade dagens utraljud av hjärtat att vätskan kring hjärtat börjat minska så smått. Ofattbart bra nyheter!

Idag har vi tagit en promenad. Blev nog en knapp kilometer i solen.
Ikväll ska vi försöka oss på en prestation som Arnold lyckades med igår för första gången på läääänge. Vi ska se film!

Vi tycks inte kunna dra ner mungiporna idag. Vi bara ler. :)

ps. bilden är inte tagen idag. Riktigt så högt hoppar han inte. Inte än.

2008-02-18T16:59:00.004+01:00

Dag + 33

Idag är en bra dag. Humöret är på topp. Värdena fortsätter åt rätt håll. Vi känner oss optimistiska och förväntansfulla.

Jag fick med mig Arnold ut på balkongen en sväng. Han gick hela vägen dit själv. Några längder avverkades på balkongen. Jag lyckades till och med mana fram några indianhopp. Sedan klarade han även att gå hela vägen tillbaka till rummet. Inte illa. Det är väldigt speciellt med tröttheten som infinner sig efter en sådan här resa som hans kropp varit med om. Tröttheten kan slå till på stört och då är det som att dra ner ridån. Det tar slut. Så det gäller att planera sina kraftansträngningar noga. Välja och vraka. Bestämma sig för var man vill lägga den lilla kraften och orken som finns. Prioritera.

Det är mycket positivt som sker just nu, här följer en sammanfattning.

HB - blodvärdet håller sig stadigt utan behov av trasfusioner. (87 idag)

LPK - Vita blodkroppar håller sig på en bra nivå utan doping. (3.7 idag)

TPK - Trombocyterna visar tydligt att de är på G. (24 idag)

CRP - Infektionsvärdet, långsamt men stadigt neråt. (148 idag)

Arnold kissar själv. Magen är igång. Han äter flera småmål om dagen. Inget näringsdropp krävs. Få måltider kommer upp igen. Kräkpåsen är inte längre en given syn i Arnolds hand. Han håller vikten. Andningen är bra. Syrgasen har varit frånkopplad i snart en vecka. De flesta medicinera har överförts till tablettform. CVK:n på halsen togs bort idag. Alla pratar om att han ska hem. Snart.

Det som gäller för att en hemfärd ska bli möjlig är.

Arnold måste kunna äta och få i sig nog med kalorier.

Infektionen måste vara under kontroll eller helst bortflugen.

Vätskan i hjärtat/lungorna får inte öka.

Han måste bli självförsörjande på trombocyter.

Samtliga läkemedel måste kunna tas/ges i tablettform.

Som ni ser så är vi på väg. På god väg. Ändå kan vi få räkna med en tid till i Umeå. Han är självklart fortfarande väldigt sliten av allt han varit med om. Han har tappat mycket muskler. För att inte säga alla muskler. På grund av hans minst sagt dramatiska resa vill läkarna hålla ett extra öga på honom. Det kommer de även att vilja göra när vi kommit hem. Regelbundna road-trips till Umeå kommer att bli vardag.

Man blir sjuk av sjukhus. Man blir frisk av att vara hemma.

Detta är vedertagen fakta. Det kommer att hjälpa oss att ta oss hem. Snart.

2008-02-17T19:49:00.014+01:00

Dag + 32

Tillbaka i Umeå. Skönt.

Underbart att vara tillsammans igen!

Min gulliga mamma skjutsade ner mig till Umeå och fick också möjlighet att träffa Arnold. Ömsesidigt trevligt. :)

Värden idag. HB 87. LPK 3.6. TPK 15. CRP 152.

Allt pekar fortfarande spikrakt åt rätt håll. Som det ska.

Arnold mår bra och har en positiv känsla inför framtiden. Han har insett att han måste ta en dag i taget för att inte bli galen av otålighet. Hans hemlängtan är enorm. Jag visade upp bilder som jag fotat hemma och det frambringade tårar i ögonen av längtan.

Jag har haft en trevlig och skön helg.
Det känns som att avbrottet från sjukhuset gjort gott.
Det har varit jättehärligt att träffa hundarna. Idag dumpade jag tratt-Peak hos mamma och tog en långpromenad på isen med Bailey. Bara vi två. Underbart. På isen sprang jag på ett gäng vänner och min syster. Bailey hade turen och lyckan att få åka lite skoter med Lotta. Syrran var dessutom gullig och fotade mig och Bailey lite med sin superkamera. Jag och Bailey har en speciell relation. Han är min bruna dröm.
Jag tycker att bilderna talar för sig själv.

2008-02-16T18:36:00.006+01:00

Dag + 31

Jag är hemma. Hundarna är hemma. Arnold saknas.

Jag har haft besök av min syster idag. Trevligt.
Ikväll får jag det ultimata schlagersällskapet i form av Lotta. :)

Peak har små svårigheter med tratten och går in i saker och ting. Det värsta är att inte kunna lägga huvudet i mattes knä som vanligt. Sötis. Bailey tycker att tratt-brorsan är lite småjobbig men är söt och överseende. Överlag är det skönt att vara hemma men längtan och saknaden efter Arnold är givetvis enorm.

Arnold mår som han mått de senaste dagarna.

Febern håller i sig och det gör honom trött.

Värdena idag visade HB 87. LPK 4.4. TPK 30. CRP 167.

CRP:t har sjunkit. Bra. Trombocyterna har hållt sig för första gången på länge. Jag tror att han fått trombocyter varje dag förrutom två sedan transplantationen. Det verkar alltså som att han börjat producera trombocyter själv. Det vore kanonskönt om de började stabilisera sig.

Det vart rent ut sagt ett j-kla liv efter mitt inlägg häromdagen.
Många som kände sig träffade.

För att förtydliga så alla vet exakt vad som gäller så känner jag mig tvingad till att återgå till ämnet. Trots att jag tycker att det är överspelat sedan länge.

Jag är i Umeå ensam. Ja. Jag önskar att jag hade någon som kunde lösa av mig då och då. Dela övervakningen och sällskapshållningen av Arnold med. Det är sant. Det skulle underlätta. Det skulle vara skönt.

Arnold vill inte att hans föräldrar ska komma till Umeå. Det får stå för honom. Han har dessutom en syster som nyligen fått barn som därför knappast kan vara min back-up och dela vakandet med mig. Så är det. Att jag ändå önskar att jag hade någon att dela detta med står för mig. Det håller jag fast vid.

Varken jag eller Arnold orkar med en massa tjafs. Det gör knappast situationen bättre. Det sliter bara mer på redan slitna själar.

Så med detta önskar jag att alla som känt sig träffade och drabbats av skuldkänslor och samvetskval lägger ner ämnet här och nu. Punkt slut.

Imorgon skjutsar min mamma tillbaka mig till Umeå. Förhoppninsgvis kommer jag hem igen inom ett par veckor. Den gången för att hämta bilen för att sedan hämta Arnold och återvända hem i samlad flock.

Avslutningsvis. Jag mår bra. Jag är trött. Jag är less. Jag är slut. MEN. Jag mår förhållandevis bra.

Just ikväll tror jag att jag kommer att må riktigt bra.

Tänk er själv. Hemma. Tacos. Egen soffa. Hundarna vid fötterna. Schlager. En god vän.
Perfekt!!

2008-02-15T10:02:00.002+01:00

Dag + 30

Allt känns bättre idag. Jag vet inte varför. Kanske för att jag fick ventilera en hel del känslor i gårdagens inlägg. Det behövdes. Gårdagens inlägg kändes utlämnande. Nästan privat. Men det är så jag känner. Det behövde komma ut. Nu känns det lättare. Själen känns lättare. Faktiskt.

Vi hade en väldigt mysig och bra kväll igår. Jag och Arnold. Pratade i timmar. Det är länge sen vi har pratat ordentligt. Han har varit så påverkad av mediciner, smärta och situationen i stort. Han har inte kunnat erbjuda något samtalsällskap. Samtalsstöd. Igår kväll ville vi aldrig sluta prata. Vi lyckades under några timmar hitta tillbaka till våra gamla roller som pojkvän och flickvän. Sambos. Partners. Älskande. Glömma bort rollerna som anhörig, vårdare, sjuk och patient. Det var skönt. Underbart rent av.

Det finns inga som helst tvivel hos någon av oss att detta kommer att gå bra. Vi vet det. Det kommer bara att ta längre tid än vi hade trott och hoppats. Men vad är väl några extra veckor om de i sin tur erbjuder en framtid, flera lyckliga år tillsammans.

Dagens värden visar HB 87. LPK 4.8. TPK 16.

De vita har faktiskt inte rasat som vi trodde att de skulle göra. De kan fortfarande sjunka men för oss känns det positivt att de utan doping håller sig på en sådan här nivå så länge. CRP:t har vi inte hunnit få än. Arnold känner sig som igår. Helt ok.

Jag åker hem över helgen. Jag gör så. Det känns faktiskt bra. Just nu känns det som att jag lika gärna kunde stanna. Efter gårdagskvällen känns allt lättare. Men jag åker hem ändå. Jag kommer tillbaka på söndag. Mamma skjutsar hit mig. Skönare än att åka buss. Det blir bara två dygn isär. Vill jag komma tillbaka tidigare så kan jag göra det. Det känns bra. För oss båda.

2008-02-14T17:30:00.007+01:00

Dag + 29
Vill börja med att önska er alla en fin alla hjärtans dag.

Jag är kvar i Umeå. Peak får komma hem imorgon. Jag våndas fortfarande över beslutet om huruvida jag ska åka hem över helgen.

Arnold mår precis som igår. Oförändrat.

Dagens värden visar HB 79. LPK 4.7. TPK 13. CRP 171.

Han har fått både blod och trombocyter. CRP:t har ju inte tagit något jättekliv upp men ökat lite. De vita sjunker då han inte längre får "dopingmedlet" som piskar på dem. Värdena är läkarna hyfsat nöjda med. Dock är västkan kring härtat lika omfattande som innan. Likaså vätskan i lungorna. Arnold är trött av febern. Sover mycket.

Hittills då människor frågat mig hur jag orkar har jag med gott samvete svarat. "Jodå, jag orkar. Det går bra". Nu börjar orken tryta. Jag har inte sovit ordentligt på över tre veckor. Det är mycket spring på rummet om nätterna. Arnold är vaken en hel del. Mår illa osv. Då vaknar jag. Hjälper honom med diverse. Piggnar till. Kan inte somna om. Efter tre veckor ligger jag efter en hel del gällande sömnen. Ständigt trött.

Jag önskar att jag hade någon som kunde avlösa mig. Någon som jag kunde dela detta med. Jag tror inte att det är möjligt för en person att orka hur länge som helst. Ensam. De flesta som går igenom en sådan här resa. En resa som innebär en lång sjukhusvistelse. Sjukhusvistelse där man inte vill att den sjuka ska vara ensam. Obevakad. De flesta delar det ansvaret. Den uppgiften. Den bördan som det innebär för själen att leva i denna miljö. Den delar man. Jag träffar andra anhöriga i anhörigrummet här på avdelningen. Det är bland annat någon som är här hos sin svägerska. För att avlösa sin bror. Många som är två. De flesta har möjlighet att åka ifrån några dagar. Med gott samvete. Vid behov. Jag är här ensam. Jag är i detta ensam. Det är därför jag inte kan åka hem med gott samvete. Det är därför jag inte kan eller orkar åka härifrån. Lika lite som jag orkar vara kvar just nu.

Den fysiska tröttheten är ingen match. Den fixar jag. Det är den själsliga tröttheten som börjar göra sig påmind. Jag är slut. Det finns snart inte mer att ge. Det är svårt att förklara känslan. Jag vet inte om ni kan förstå. Jag försöker ändå. Nina har inte existerat på snart 6 månader. Hela mitt liv har kretsat/kretsar kring Arnold. Min identitet är utplånad. Min person känns utplånad. Jag finns inte.

Missförstå mig rätt. Jag är inte hungrig efter uppmärksamhet. Inte alls. Självklart ska Arnold stå i centrum. Så ska det vara. Något annat finns inte. Något annat tillåter jag inte. Det känns dock förödande för ens självbild att känna hur jag långsamt försvunnit. Jag är övertygad om att jag kommer att "hitta mig själv" igen när denna resa är över. Men just här och nu. Idag. Finns inte jag. Det är tungt.

Jag har helt underbara vänner och världens bästa och finaste familj. De stöttar. Självklart. De finns där. Ni är inte glömda. Inte ouppskattade. Tro aldrig det. Det jag dock önskar att jag hade är någon att dela det konkreta med. Det praktiska. Det känslomässiga har jag många som jag kan dela med. Ni är underbara.

Jag märker att jag har ett behov av att prata om det jag går igenom. Det jag lever med. Det som är min vardag. Den vardagen som innebär att jag numera inte är Arnolds flickvän. Jag är hans vårdare. Jag behöver prata om min vardag. Berätta om otäcka detaljer. Vidriga detaljer. Detaljer som man aldrig trodde att man skulle behöva uppleva med sin partner. Inte i trettioårs åldern. Jag behöver prata om detta. Dela det. För att själv bearbeta det.

Nu känns detta som en klagolåt. Det är inte meningen. Jag behöver bara få ur mig. Ventilera. Ni behöver I N T E bli oroliga för mig. Jag klarar mig. Jag håller inte på att gå under. Jag är bara trött.
Jag är själsligt tömd. Tom.

Som den optimist och positiva människa jag är så vet jag dock att det kommer bättre tider. Jag vet att vi kommer att må bra igen.
Det känns skönt. Det lättar hjärtat.

"Ju större motstånd vi stöter på
desto mer energi utvecklar vi för att ta oss igenom"

2008-02-13T16:04:00.003+01:00

Dag + 28

Arnold känner sig tyvärr lite sämre idag. Främst är det febern som påverkar honom. Allmäntillståndet känns sämre. Andningen är försämrad. Munnen så torr att pratet blir sparsamt. Han går upp i vikt lite igen. Idag plockar dom bort nästintill samtliga antibiotikan för att se om vissa värden blir bättre. Han blev dock av med katetern idag. Får kissa själv hädanefter. Alltid något!

CRP:t hade stigit lite grann och vi måste vänta till morgondagen innan vi vet om det är en trend eller bara något tillfälligt. Hoppas innerligt att det inte är en ny infektion. Jag tycker att han har haft nog av den varan.

Värdena för dagen lyder HB 83. LPK 5.4. TPK 11. CRP 166.

Jag känner att jag vill tala om att Arnold råkat ut för väldigt många och svåra komplikationer. Riktigt såhär tufft ska det inte behöva vara. Han har haft otur. Tyvärr. Nu är det dock så och förhoppningsvis har vi tagit oss förbi den gropigaste biten av vägen. I dagsläget är det fortfarande infektionen och vätskan kring hjärtat som är de stora problemen. Dessutom måste vi nu börja hålla ögonen öppna för GVH. Graft Versus Host betyder det. Det är en reaktion där transplantatet och hans kropp krockar. Det kan vara väldigt allvarligt. Behöver dock inte vara det.

Igår pratade vi med en kurator. Det blev ett långt samtal. Ett bra samtal. Återigen fick jag känslan av att vi inte riktigt insett och förstått hur allvarligt läget varit/är. Hur kritiskt Arnolds tillstånd varit/är. Jag skriver varit/är men till största del så är det något som varit. Läget just nu är stabilt. Men vi vet ju att det kan vända fort. Det känns dock skönt att höra att både läkare, sköterskor och kuratorn använder ordet "när" i meningen "när ni får åka hem". Inte ordet "om". Det har under en tid varit frågan om "om". Nu bör det handla om "när".

Under gårdagen var det många som kommenterade vår otålighet. Vår hemlängtan. Det är absolut ett friskhetstecken att känna otålighet. Det dröjer dock länge innan vi kan åka hem. Jag märker ju att Arnold är långtifrån "hemklar". Hemfärden är dock något som vi kan ana i horisonten nu. Det är svårt att inte skynda. Rådet var att ta en dag i taget. Svårt.

Peak har återhämtat sig fint. De hittade en leksaksbit i magen på honom. Från en sån flätad knut. Varning utfärdas. Han får kanske komma hem imorgon eftermiddag. Jag sitter och våndas och har ångest över huruvida jag ska åka hem några dagar eller inte. Som sagt så är Arnold stabil just nu. Jag har inte varit hem på 3 veckor. Jag vill träffa hundarna. Tvätta kläder. Dock fungerar inte en hemfärd energigivande för mig. Jag vet att jag mest kommer att oroa mig och känna stress över att inte vara här. Min gulliga mamma lovade dock att skjutsa hit mig i ilfart om jag skulle behöva det. Så det lutar åt att jag åker. Bara några dagar.

Ikväll blir jag hämtad av min vän Anneli. Jag ska bli bjuden på middag. Hemlagat. Lycka!

2008-02-12T18:27:00.000+01:00

Dag + 27

Hittar inte riktigt någon inspiration till att skriva ikväll.

Peak blev akutopererad igårkväll. Ligger på djursjukhus nu och kommer att få ligga kvar några dagar. Känns jobbigt att inte vara där. Känns som att jag sviker hundarna när jag inte är där när de mår dåligt.
De är mitt ansvar. Jag är deras trygghet.

Värdena här ser fortsatt bra ut.

HB 87. LPK 6.0. TPK 10. CRP 154.

Vi försökte luska fram hur länge vi kan tänkas tvingas bli kvar här. Minst 2-3 veckor var svaret. Minst. Det känns tungt. Samtidigt är det i det stora hela en kort tid. En vecka hit eller dit. Arnold mår ju fortfarande piss om man jämför med en frisk människa. Skulle vi må som han gör nu så skulle vi konstatera att vi aldrig mått sämre. Han som däremot mått så mycket sämre än han gör nu tycker sig må ok.

Trots att dagarna känns långa just nu så kan vi konstatera att vi tagit oss över krönet. Nu är det nerförsbacke.

Det känns skönt.

2008-02-11T17:23:00.000+01:00

Dag + 26
Arnold vill börja med att tacka för alla gratulationer! :)

När man legat på sjukhus så länge som Arnold har gjort. När man varit sjuk så länge. Då är det inte konstigt att man blir less. Riktigt less. Enligt mig finns det två sätt att hantera det på. Lessheten. Antingen kan man bli less och lägga av. Inte ge upp men lägga av. Inta en passiv roll. Ligga i sängen och invänta tillfrisknandet. Passivt. Eller så kan man inta en aktiv roll. Hitta jävlaranamman. Göra allt som står i ens makt för att påskynda tillfrisknandet. Aktivt.

Igår kände jag att det var dags att kicka Arnold i rumpan. Han fick sig en mild utskällning. En kort föreläsning. En predikan om ni vill. Oavsett vilket man benämner det som så fick det önskad effekt. Idag har jag en aktiv Arnold som använder lessheten på ett konstruktivt sätt. Bra!

Idag har vi tagit en kort promenad ute. Med rullstol. Arnold gick dock ca 150 meter själv. Det gick inte undan. Till och med Agda 88 med rollator gjorde en omkörning men vad spelar det för roll. Han är på benen i alla fall. Om nån vecka får Agda 88 passa sig! :)

Värden idag; HB 90. LPK 5.8. TPK 11. CRP 174.

Från och med nu kommer han inte att dopas med läkemedlet som sätter sprutt på de vita. Så till imorgon kan vi förvänta oss en liten nedgång. Han har tappat vikt. Ligger bara några kilo över matchvikten. Han har även börjat äta lite smått. Allt går åt rätt håll.

Idag är vi dock återigen oroliga för lillkillen därhemma. Peak.

Han har kräkts och inte ens kunnat behålla vatten sedan natten mellan lör-sön. Ikväll har mamma och pappa tvingats åka in på djursjukhus med honom igen. Min misstanke är att han svalt något olämpligt. Suck.