måndag 7 september 2009

Ett år har gått.
Snabbt? Jag vet inte.
Ibland känns allt det hemska som igår.
Ibland känns det som om det aldrig funnits. Som om det aldrig hänt.

Arnold finns med mig varje dag. Varje dag.
I mina tankar. I mitt hjärta. I mig. Han finns i mig. Alltid. För alltid.

Det här året har gått bra för mig. Jag har klarat mig fint. Precis som jag lovade Arnold att jag skulle göra. Jag lovade att leva. Dock ifrågasätter jag om jag tillåtit mig själv att sörja. Ibland tror jag att jag inte ens förstått vad som hänt. Inte tagit in det fullt ut. Inte accepterat det. Medan jag ibland lutar mig tillbaka i tanken om att vi sörjde i ett helt år medan Arnold fortfarande levde. Vi var så vansinnigt medvetna om allt. På gott och ont. Det gav oss möjligheten att sörja redan i förväg. Att nästintill bli van vid tanken om att detta kunde hända. Så till den grad att när det inträffade så kom det inte som en chock. Många tankar var redan tänkta, känslor var redan kända och planer gjorda för hur livet skulle tvingas fortgå utan att vi får vara tillsammans.

När saknar jag Arnold som mest?
Varje dag. Hela tiden. I vardagen. I allt det vardagliga. I det lilla.
Nya upplevelser önskar jag få dela med honom. Bekanta upplevelser gör att jag minns hur det var att dela dem med honom. Han var min bästa vän. Den jag delade allt med. Jag saknar det.

Vi var med om ett så oerhört traumatiskt år från att han fick sin diagnos tills den dagen då vi förlorade kampen. Ett år och 17 dagar av förvirrning, hopp, förtvivlan och sorg men även glädje. Vi tillbringade hela den tiden tillsammans. Delade hela upplevelsen. Såg till att ta vara på tiden. Ta vara på varandra. Det gör mig glad. Jag vet att Arnold på många vis var lycklig sin sista tid. Vi gjorde det bästa möjliga av den sämsta möjliga av situationer.

Jag minns pizzakvällarna på sjukhuset. Jag minns hur vi såg på tv-serier, tätt ihopkrupna i den smala sängen. Jag minns våra spelturneringar. Hur han alltid vann i fyra i rad. Jag minns våra promenader i sjukhusparken. Jag minns hur vi oftast somnade tillsammans i hans säng för att jag sedan under natten skulle krypa ner på min madrass för att det blev för trångt och varmt. Jag minns våra samtal. Om livet. Om döden. Om kärleken.

Vad som gör mig ledsen är att denna tid var så traumatisk att den nästintill är det enda jag minns. Jag kan inte förmå mig att minnas händelser, upplevelser och dagar innan diagnosen. Alla vanliga minnen om tiden innan sjukdomen bleknar i det hemska och de starka minnena av det sista året. Min största och högsta önskan är att det inte ska förbli så. Jag vill minnas livet innan.

Vad som gör mig glad är att vi fick den sista sommaren. En sommar nästintill vanlig. Nästan normal. Visserligen var vi märkta av det som varit och dessutom fullt medvetna om vad som förmodligen komma skulle. Men vi valde att leva i nuet. Njuta av att nästan vara vanliga och normala under några veckor, månader. Jag är så glad över att han fick vara här hemma på gården. Köpa sin traktor. Köra röjsågen. Grilla i solen. Träna hund. Få en egen hundvalp i form av Tromb. Min kärleksgåva till honom. Jag är så innerligt lycklig över de veckorna. Han mådde bra. Han njöt. Han var lycklig. Det betydde allt för mig.

Innan Arnold gick bort bestämde vi oss för att om det skulle hända. Om vi inte skulle få fortsätta leva tillsammans så skulle vi varje år vid ett specifikt datum träffas på vår plats. Några km från vår gård. Ute vid havet. Vi bestämde oss för att vår förlovningsdag skulle bli datumet för dessa möten. Den 7 september. Varje år. Nu ville det sig så makabert. Så sjukt. Så vackert. Att Arnold gick bort just den 7 september. På årsdagen efter vår förlovning. På vår första förlovningsdag. Den 7 september är en dag av dubbelbetydelse. En dag av glädje och av sorg. En dag av och för kärlek.

Idag åker jag inte till jobbet.
Idag tillåter jag mig själv att vara ledsen.
Att ägna dagen åt minnen. Att dela dagen med Arnold.
Jag åker till graven. En plats som egentligen inte betyder något för mig. Han är inte där. Dock känns det fint att besöka graven då och då. Symboliskt. Jag träffar Lotta, vår gemensamma vän. Min bästa vän som varit ett enormt stöd under hela tiden och äter lunch och delar minnen med henne. Sedan packar jag en picnic. Tar hundarna med mig och beger mig ut till havet. Där ska jag träffa Arnold.

Jag längtar.

tisdag 9 juni 2009

Vi finns återigen på nätet.
Numera enbart under hemsidan http://www.retrieverliv.se/
Hemsidan kommer att handla om vårt retrieverliv, ett liv vi älskar och vårdar ömt. Ett liv som vi lever fullt ut. Varje dag.