Då var det dags igen.

Vi lyckades inte gömma oss.

Infektionen har hittat Arnold.

Feber och frossa. Muskelkramper, antibiotika, blododlingar, febernedsättande mediciner, muskelavslappnande mediciner, prover och en mer övervakad och kontrollerad tillvaro.

Helgens önskade hemgång är numera en illusion. Tyvärr.

Förra omgången av infektioner och medföljande feber och frossa var tung för oss båda. Den varade i en vecka. CRP (infektionsvärdet som på en frisk mnsk ska vara under 10) var som värst på 165 och febern uppe på 40,9. Igår var febern uppe på 39,6 och dagens CRP var 98.
Muskelkramperna vid frossan var dock jobbigare, smärtsammare och dessutom kombinerade med kräkningar och Arnold blev betydligt mer medtagen än han blivit innan.

Vi började klura och fundera lite på det här med låga trombocyter (blodplättar) i kombination med muskelkramper. Att ha så låga trombocyter som Arnold har gör att han lätt kan drabbas av inre blödningar. När musklerna krampar så kraftigt som dom gör under hans frossa-attacker så kan vi tänka oss att en blödning lätt ska kunna uppstå i en muskel. Arnold tog upp detta på läkarronden idag och ska nu under denna infektions/feber/frossa-period få hålla trombocytnivån lite högre. (I vanliga fall släpps han inte under 10 men nu höjs det värdet kanske till 15, nämnvärt dock att en frisk mnsk ligger på mellan 150-400!!!) För min del är det tungt att se honom må dåligt och inget kunna göra. Dessutom vill jag inte att han ska behöva vara ensam då han mår som sämst. Vi ska gå igenom detta tillsammans. Varje dag.

Arnold hälsar att han känner sig riktigt less på att ligga på rummet trots att det i princip är det enda han orkar med just nu.

"Om det aldrig vore mörkt skulle man heller aldrig uppskatta ljuset"

Själv har jag faktiskt (till Arnolds stora avundsjuka) varit hem till gården både igår och idag. Jag bor på sjukhuset med Arnold hela tiden som han ligger inlagd. I början hade jag planer/tankar om att kombinera nätter på sjukhuset, hos mamma och hemma på gården. Men det har naturligt fallit sig som så att jag sover på sjukhuset varje natt som Arnold gör det. Vi sover bäst tillsammans. Så enkelt är det.

Dock åker jag hem till gården någon gång per vecka för att titta till huset, ta in posten osv. Igår tog jag med mig mina kollegor ut på landet för jobba, passa på att andas lite lantluft och laga tacos. Mycket trevligt. Idag har jag och min pappa klyvt ved och pysslat lite på gården medan fem hundar glatt lekt och härjat. Mitt hjärta blir varmt då jag ser Bailey och Peak må gott på gården.

Det är en sorg i sig att inte kunna bo hemma.
Att inte få njuta av vårt paradis.

Men den tiden kommer.
Vi har många dagar att se framemot på gården.

Hemma.

Inlagda sedan i fredags.

Blåa trianglar på dörrarna skvallrar om att nu är det illa.

Immunförsvaret är på botten.

Faktiskt lägre ner på botten än någonsin förr.

Dagens provsvar;

(normal/friskvärden inom parentes)

HB - 85 (125-150)

LPK - 0.03 (4-11)

TPK - 5 (150-400)

CRP - 19 (under 10: friskt)

Vi ska lägga till några egna värden också.

Våra värden följer en enhetlig skala mellan 1-10.

Vi krånglar inte till det så 10 är för enkelhetens skull max.

LPS - 8 (Less På Sjukhuset)

HPT - 7 (Humöret På Topp)

HoHL - 10 (Hem och Hund Längtan)

Idag har vi fixat internet till sjukhuset. *Jeeeyyy!!!*

Sitter alltså och bloggar från händelsernas centrum idag. Internet är både bra och dåligt. Vi hittar en hel del information på nätet, men informationen kan både vara stärkande, upplyftande eller väldigt nedslående. Vi har dock hittat några bloggar som vi följer med stort intresse. Innehavarna av dessa bloggar är personer som genomgår/genomgått samma resa som vi men som ligger tidsmässigt någon månad före oss. Mycket intressant och givande att följa dem.

Trots att värdena alltså nått botten-noteringar så mår Arnold ganska bra, infektionerna verkar hålla en viss distans och vi tackar ödmjukast så länge de håller sig ifrån oss. Inkubationstiden från att en enda liten bakterie når Arnold till att han kan ligga i frossa och feber är under en timme. Så känslig är han just nu. Inget i hans kropp jobbar mot bakterier. Så i princip kan hans tillstånd ändras under tiden som jag skriver detta inlägg. Läskigt. Värdena skall dock, om inget oväntat händer, börja vända framåt helgen. Vi har förhoppningar om att kanske rent av få åka hem till helgen om allmäntillståndet fortsätter att vara bra.

Allt det som händer får verkligen oss att tänka på vad som är viktigt i livet, man får utan tvekan perspektiv på saker och ting. Jag har alltid varit en person som uppskattar det lilla. Som kan sitta på en stubbe i skogen och beundra naturen och känna lycka över livet. Känt mig och vetat mig vara lyckligt lottad med familj, vänner och kärlek. Men... Efter detta känns det som att jag ytterligare insett hur skört livet är, hur mycket onödigt vi lägger vår energi på. Livet är verkligen kort. Ordspråk som "Carpe Diem - Fånga dagen" och "Skjut inte till morgondagen det du kan göra idag" känns högaktuella.

Arnold har länge drömt om en hund. Med mig fick han två stycken på köpet (högst vinsten enligt honom själv). Hunden han drömt om är en irländsk setter. Jag tycker att han ska få en. Att hans dröm ska uppfyllas. Vi kikar därför just nu lite halvt om halvt efter kennlar. Mycket är självklart osäkert. När det kan bli möjligt i tid osv. Men tanken finns där. Tanken om en Irländsk setter hane som ska heta Tromb.

Tromb efter trombocyter.

Dessutom ska vi ha en katt. En bondkatt. En gårdskatt. En kisse. Nisse. En kisse-Nisse. :)

Nu ska jag sluta svamla, men räkna med mer kontinuerliga uppdateringar hädanefter.

För vi har internet på sjukan! Tjohej! :)

Dagens ord

Gulligt

Fridfullt

Leva

Mäktigt

Njutning

Hopp

Vackert

Tryggt

Evigt

Tillsammans

Framåt

Hemma på nåder.

Vita blodkroppar visade igår morse vid provtagningarna 0,75 (normalvärde 4-11). Värdet som avgör om vi blir isolerade får inte vara under 0,5. Vi gillar att skapa lite dramatik. 0,67 kändes lagomt högt över för att dom preciiiis skulle våga släppa hem oss ett par dagar till. Hundarna fick dock inte följa med hem den här gången. De anses öka infektionsrisken. De fick stanna hos min underbara mamma.

Idag har vi en heldag hemma. Bara vi två. Vi kommer att ta det väldigt lugnt dock. Arnolds immunförsvar är så gott som obefintligt just nu. Att få ett litet sår kan leda till blodförgiftning eller en infektion och innebära livsfara. Jag övervakar honom som en hök och skulle helst se att han bara satt pall i soffan. Jag måste vara hård med honom.

Imorgon, fredag blir vi inlagda igen. Fredag är ingen dum dag att bli inlagd. Vi har ända sedan början haft en fredagstradition på sjukan. Pizzakväll. Numera kombinerar vi pizzakvällen med idol. Våra favoriter är Daniel och Amanda. Så fredag är verkligen ingen dum dag att bli inlagd. Nästan så man ser framemot det. Nästan. ;)

Bilden ovan föreställer blodkroppar, något som blivit ett vardagligt samtalsämne i vår värld idag.

Men innan ni ska få en kort lektion i vår vardag så vill vi berätta att... *trumvirvel*

- Vi är HEMMA!!!!
Arnolds värden fortsätter att vara bra även efter att den senaste cellgiftskuren avslutades natten mellan mån-söndag. Så vi fick permission i några dagar innan värdena börjar vända och en längre sjukhusvistelse väntar.

Idag har vi varit ute och tränat hund, bägge bröderna skötte sig fantastiskt bra då vi hittade spännande nya terränger att köra fält i. En klipphäll rekommenderas verkligen som variation till vanliga skogssök. Imorgon åker vi in till sjukan för provtagning och om det fortsätter att se bra ut kan vi kanske, kanske få vara hemma någon dag till, håll tummarna!

Nu ni, vässa era hjärnceller!

Leukemi - Blodcancer.

Leukemi är egentligen ett samlingsnamn för många olika blodsjukdomar som har sin uppkomst i olika typer av sjuka vita blodkroppar. Arnold har diagnosen AML - Akut Myeloisk Leukemi.
(ca 350 fall i Sverige per år)

För att fastställa diagnosen och för att följa sjukdomens utveckling tas regelbundna benmärgsprov. (Arnold har hittills tagit 5 st) Detta är ett prov som tas i ländryggen, en ytlig lokalbedövning följs av en (grov, usch) nål som sticks in genom benet för att på så vis nå märgvätska som sugs upp och skickas för analys. Analysen visar hur stor del av blodet som är leukemidrabbat. Vi började vår resa med mellan 80-90% sjukt blod och är som vi skrev i föregående inlägg nu nere på under 5 %. Man behandlar Arnold med cytostatika, dvs. cellgifter. Dessa får han intravenöst via dropp. För att underlätta för alla transfusioner samt prover som tas under behandlingen så opererar man in en CVK, Central Ven Kateter. Arnold har haft en på halsen men har nu fått en mer bestående variant som sitter på bröstet och går in i en ven bakom nyckelbenet.

Cytostatikan ges i omgångar, oftast ca 4-6 dagar per omgång, sedan inväntar man effekt och resultat. Kroppen måste också hinna återhämta sig innan man kan köra en ny omgång cellgifter. Arnold har i dagsläget fått tre kurer. Kur nummer ett tog inte alls, gav inget resultat, vilket medförde att nästkommande kur inleddes nästintill omedelbart efter den första. Då den kuren gav ett lyckat resultat, Arnold nådde remission (under 5% leukemiceller kvar) så fortsätter behandlingen med konsolideringskurer som har som syfte att upprätthålla remissionen samt att trycka tillbaka eventuella återstående elaka cancerceller. Han kommer att få liknande konsolideringsbehandlingar ända fram tills benmärgstransplantation. (mer om transplantationen längre ner)

Vi är väldigt fixerade vid olika värden. Höjdpunkten varje dag (nja...) är att få in A4 pappret med en sammanställning av svaren på morgonens prover. Dessa ger oss ett hum om var i tidscykeln vi befinner oss, hur cellgifterna verkar ta samt vad vi kan vänta den närmaste tiden i form av allmäntillståndsförändringar, möjlighet att få vara hemma etc.

Följande värden följer vi dagligen.

Hb - De röda blodkropparna som transporterar syre ut i kroppen.

Normalvärde; ca 125-150. Arnold har som sämst legat på 55 (då vi blev inlagda) Just nu har Arnold ett lägsta värde, 80 som hans läkare släpper ner honom till. När hans värden är under 80 får han blodtransfusioner. http://www.geblod.nu/

LPK - Vita blodkroppar vars huvudsakliga uppgift är immunförsvaret.

Normalvärde; 4-11. Arnold har som sämst legat på 0,21.
Dessa kan inte läkarna påverka genom transfusioner.

TPK - Trombocyter, Blodplättar ser till att blodet koagulerar.

Normalvärde; 150-400. Arnold har legat som sämst på 6.
Då man har låga trombocyter kan man lätt drabbas av inre blödningar. Om Arnolds värden sjunker under 15 så får han transfusioner.

CRP - För många känt som "snabbsänka".

Visar hur mycket infektion som finns i kroppen.

Under 10 anses friskt; inga infektioner. Arnold har som värst legat på 165 då han hade hög feber, frossa och mådde som sämst.

Vi följer ytterligare ett värde med intresse, nämligen en beståndsdel av de vita blodkropparna som i än större utsträckning avgör hur bra immunförsvaret är för tillfället. När detta värde når ett visst läge, under 0.5 så blir vi isolerade på sjukhuset. Då är kontrollen enorm och inga bakterier får komma i kontakt med Arnold.

Arnold ska benmärgstransplanteras. Detta för att minimera riskerna för återfall och nå största möjliga chans att uppnå livslång bot. Benmärgen producerar blodet och i Arnolds fall producerar hans benmärg blod med leukemidrabbade celler, därför måste benmärgen bytas ut. Detta är en i sig ganska enkel process. Man byter egentligen inte ut själva märgen utan man tillför snarare nya stamceller som ska producera blodet i benmärgen i fortsättningen. Transplantationen görs genom dropp, donatorns stamceller kommer in i Arnolds blod och hittar sedan till benmärgen och börjar där producera nya blodkroppar. Detta kanske låter enkelt och friktionsfritt men dock kan väldigt många komplikationer tillstöta. Framförallt så måste Arnolds eget immunförsvar tryckas ner till obefintligt vilket självklart i sig är en enorm risk då minsta lilla infektion bokstavligt talat kan bli livsfarlig. Kroppen kan inte ta hand om en infektion alls. Det tar tid för den nya benmärgen att komma igång vilket innebär att immunförsvaret kommer att vara kraftigt försvagat en lång tid efter transplantationen. Infektioner kommer att vara fortsatt livsfarliga. Dessutom kan den nya benmärgen angripa organ i den nya kroppen, en så kallas GVHD-effekt. (Graft-versus-host-disease)

Det vi vet idag är att transplantationen kommer att bli av. Det söks donator redan nu. http://www.tobiasregistret.stockholmcare.se/
Vi kommer att bli flyttade till Universitets sjukhuset i Umeå och får räkna med att vara där i ca 1 månad. Efter transplantationen kommer Arnold att få åka hem men under strikta restriktioner och med täta kontroller. En lång, tuff återhämtnings- och rehabiliteringsperiod väntar. Men det ska vi fixa. Tillsammans.

Ni som orkat läsa ända hit ner kommer framöver att hänga med bättre då vi väljer att redovisa lite värden och dylikt. Prat om värden har som sagt blivit en stor del av vår vardag så vi delger gärna även er dem, både vid positiva och negativa svängningar.

Tack för att ni finns med oss.

ps. vi är två nyfikna själar och undrar vilka som står bakom alla anonyma kommentarer...? :)

Nu var det ett tag sedan bloggen uppdaterades. Det har varit fullt upp.

Jag har inte så mycket tid att skriva nu heller men en kort lägesrapport ska ni få.

Jag tänkte skriva lite om värden, behandlingen och leukemi i allmänhet i nästa inlägg. Det kommer att göra det lättare för er att följa med i vad som händer.

I onsdags blev vi inlagda igen, stärkta av en underbar tid hemma och redo för nästa match mot cancern. Känns dock konstigt att Arnold ska bli inlagd när han är "frisk". Att han ska lägga sig i en säng och bli patient när han känner sig pigg nog att vara ute i verkligheten. Menmen, så är det, behandlingen måste självklart fortsätta.

I torsdags sattes cellgiftskuren igång. Det togs dessutom ett nytt benmärgsprov då det förra kom tillbaka med resultatet "cellfattigt". Ingen analys hade kunnat göras om hur den förra behandlingen bitit.

Igår, fredag åkte vi ut och åt gott på eftermiddagen. Då Arnolds värden fortfarande är bra så kan vi röra oss ganska fritt de tider han inte sitter fast i dropp-maskinen. När vi kom tillbaka till sjukhuset fick vi det fantastiska, underbara, mycket viktiga beskedet att Arnold nått remission. Det innebär att cancern är borta. Typ.

Det innebär i korthet att han har mindre än 5% leukemiceller i kroppen just nu. Då betraktas man som "cancerfri". Dock är risken för återfall så enorm, nästan given, att man alltid fortsätter med behandling för att ha chans att nå livslång bot. Dessutom ska ju Arnold benmärgstransplanteras så han måste genomgå en hel del förberedande behandlingar inför det. Oavsett vad som väntar så kändes detta besked som en enorm seger. Det var också en förutsättning för fortsättningen och för att prognosen för livslångt bot inte ska förändras/försämras. Arnold har hela tiden betraktats som en intermediärrisk patient" och hade han inte nått remission efter denna kur så hade han graderats om till en högrisk patient.

Efter första behandlingen konstaterade vi att det stod 1-0 till leukemin.

Efter denna behandling kan vi ändra resultatet till 2-1 till oss! :)

Vårt mål, att vinna denna kamp, att återvända hem i samlad flock, att fortsätta leva vår underbara vardag känns lite närmare. Arnold har en mental bild, en målbild som han gärna tar fram, både när det känns tungt och när det går bra.

Det är en bild av oss. Nästa sommar. Hemma på gården. Hundarna leker. Jag sitter på altanen och solar. Arnold klipper gräset.

"Framgångens hemlighet är att aldrig släppa målet ur sikte"

Men som jag skrev i början så har jag inte så mycket tid att skriva just nu. Vi är hos min mamma och pappa nämligen.

Japp, ni läste rätt. VI är hos mamma och pappa. :)

Eftersom Arnolds värden fortsätter vara bra så är vi som sagt ganska fria än så länge. Han får cellgifter på morgon och kväll och sitter då fast på sjukhuset i ca 6 timmar i streck, men tiden mellan, ungefär mellan kl. 14-21 så kan vi göra vad vi vill. Ikväll vill vi åka ut och äta på en mysig och mycket bra pastarestaurang med mina föräldrar. Det är precis vad vi ska göra. Alldeles nu på en gång. Trevlig helg.

Då var det dags igen, att med skräckblandad förtjusning blogga.

Nina frågade om man får ha det så här bra i förra inlägget, svaret på den frågan är given.

Den senaste veckan har bestått av fint väder, korvgrillning, två underbara hundar, varm choklad, lite kortare promenader, göra gården höstklar, otroligt goda middagar (med även vin till igår kväll) och underbart sällskap i form av min kärlek.

Något som varit roligt att se är hur glada hundarna är över att jag är hemma. Dom är på mig och svansar runt benen hela tiden, dom är också mer kelsjuka, det gillar jag. Det var även kul att se att jag och Peak fortfarande funkade bra som ett team tillsammans. Han är ju min lillkille.

När man upplever allt ovanstående, vem kommer då ihåg sju veckors sjukhusvistelse, dryga fyrtio graders feberattacker, frossa, cellgifter, blodtrycksfall, illamående, mediciner mm.?

Klart man kommer ihåg men det känns väldigt avlägset. När jag tittar i backspegeln så har det gått bra allting. Jag känner mig mentalt stark och är övertygad om att nästa kur kommer att gå bra.

Jag och Nina är starka tillsammans och vi kommer att gå segrande ur detta med ny livserfarenhet och om möjligt ännu större kärlek och respekt för varandra. (Du är min solstråle) Jag tycker att det är fascinerande att vår kärlek verkar lysa igenom och uppfattas så starkt via bloggen, även av människor som vi aldrig träffat live.

Det första jag gjorde i måndags när vi kom hem var att göra upp en brasa i spisen och märkte direkt hur skönt det var att få göra vanliga saker som man normalt sett inte ens funderar på utan bara gör. Dagen efter kom jag på mig själv med att stå och le när jag skrapade bilrutan. En lyckokänsla spreds i kroppen. Vardagen är underbar! Vi har sovit tillsammans många nätter i sjukhussängen som är åttio cm bred och det har gått bra men det ska erkännas att det var lycka att få krypa ner tillsammans i dubbelsängen hemma.

I onsdags var det dags för provtagning och borttagning av cvk.n. Jag fick en påse blodplättar för att inte blöda så lätt när de skulle dra bort cvk.n genom vilken jag fått alla cellgifter och alla prover tagits. (cvk:n är en slang som gått in i en ven vid halsen) Allt gick som det skulle men de bad mig sitta kvar ett tag ändå och tur var väl det för efter en kvart så började det bränna i luftrören och jag blev alldeles kallsvettig. Illamåendet kom och jag gick till toaletten och bad Nina ringa på en sjuksköterska. När sköterskan kom ledde hon mig fort tillbaka till stolen och började ta blodtryck, det visade sig att jag haft ett blodtrycksfall ner till 108/46. Läkare kom men de kunde inte förklara varför detta hänt men som försiktighetsåtgärd så tog de ett blodprov för att se om jag haft någon blodpropp och jag fick även ta en lungröntgen. Inget av dessa visade något problem. Jag var orolig att jag skulle bli inlagd för observation men som tur var fick vi fara hem och fortsätta ha det bra.

På Fredag var det återigen dags för provtagning och efter att jag fått höra resultaten så vandrade jag omkring på moln hela dagen. Mina röda blodkroppar var stabila, de vita hade stigit ytterligare och mina blodplättar hade dubblerat sig. Jag fick även höra att jag skulle få vara hemma till tisdag eller onsdag.
Detta gav mig kraft och jag kände att det skulle vara kul att träffa lite människor trots att vi sagt att vi bara skulle vara hemma och inte riskera att utsättas för onödiga bakterier. Vi hälsade på mina föräldrar en sväng och bad sedan min syster och hennes sambo Claes att komma och titta på idol hos oss på kvällen. Det blev riktigt trevligt med kladdkaka och en massa chips och godis. Under helgen har vi även hälsat på hos svärmor och hon och Ninas yngsta syster Tina har varit en sväng hos oss på söndag eftermiddag. Vi gräddade våfflor och hade trevligt.

Ikväll ska vi ut och åka lite bil, jag har alltid älskat att köra bil men nu är det en ännu större njutning och frihetskänsla. Efter det väntar film och mys i soffan.

Detta blir nog det sista jag skriver nu. Nina har lovat att förmedla kommande inlägg och kommentarer. Jag ser framemot att höra från er, det betyder verkligen mer än ni kan ana.

Vill avsluta med ett citat som funnits i mina tankar denna vecka och samtidigt påminna er om att uppskatta er vardag.

“And I think to myself, what a wonderful world..."

Får man ha det så här bra?

Jag vill nästan utfärda en varning för följande blogginlägg.

Detta inlägg kommer utan tvekan att fungera som motvikt mot all den sorg, smärta, rädsla och klagan som denna blogg och dess läsare tvingats utstå.

- Varning för lycka! :)

Vi har haft helt underbara dagar.
Hemma Tillsammans. Precis som det ska vara.
Leendet på läpparna vill inte ge sig och stegen känns lätta på de små rosa moln vi fått vandra på under dessa dagar.

Det är sån enorm känsla av "rätt" som infinner sig. Jag vet att man inte kan säga så, det är inte korrekt svenska, korrekt grammatiskt eller korrekt på något sätt men det är precis det jag känner. Att allt känns rätt. En känsla som säger "det är precis såhär det ska vara". En känsla av rätt. :)

Ni anar inte hur mycket man kan uppskatta vardagliga saker. Att öppna ett kylskåp och själv få välja sin frukost. Att sitta och se på tv i en soffa. Att kratta gården. Att duscha i sin egen dusch. Att åka bil tillsammans. Att laga mat. Att släppa ut hundarna på gården. Att dammsuga. Att hämta posten. Att ha en vardag. Tillsammans.

Så vad har vi då gjort dessa dagar?

Vi har njutit, mycket, hela tiden. Vi har ätit gott, bara favoriträtter varje dag. Vi har varit utomhus, på vår fantastiska gård, massor. Gjort höst på gården. Grillat korv på gården. Bytt däck. Krattat. Vi har även tränat lite hund, efterlängtat. Vi har eldat i spisen och haft mysiga kvällar i soffan. Pratat och skrattat. Vi har levt.

Det är ju så här livet ska vara. Jag älskar mitt liv, mitt hem, min flock.

Tuffa tider väntar dock. Arnolds värden är riktigt bra just nu och han känner sig pigg i både kropp och själ. Det är underbart att se honom så "frisk". Läkarna är också jättenöjda med utvecklingen och är uttalat positiva inför fortsättningen. Vi väntar svar på ett benmärgsprov i början på nästa vecka, det svaret är på många sätt avgörande för fortsättningen. Oavsett provresultat kommer han att bli inlagd i mitten på nästa vecka och en ny kur cellgifter väntar.

Denna tid hemma har dock utan tvekan fungerat som bränsle för bägges våra trötta själar. Vi känner oss redo att möta nästa sjukhustid med nya krafter och en om möjligt ännu större vilja och övertygelse om att klara av att vinna kampen över denna hemska sjukdom för att få återgå till vardagen och livet som vi älskar och vill leva. Tillsammans.

ps. Arnold har utlovat ett blogginlägg till innan han läggs in. Han har nog surfat in på bloggen 5-10 ggr/dag för att se om fler lämnat kommentarer åt honom, han är nog snart fast i bloggträsket han med! ;)

Vädergudarna vill ha och tycker om att ha oss hemma.
Vi har bjudits på fantastiska höstdagar.

Paus i solen.



Arnold fick efter lite tjat tillåtelse att byta däck,
jag är hård med att han ska vila och inte ta ut sig.


Det är roligt att jobba på gården, jag njuter av varje sekund.

Korvgrillning och sol på grillplatsen på gården.



Husse och Peak.
Precis som det ska vara.

Denna syn är det vackraste och lyckligaste jag sett på länge.
Bilden är tagen genom vardagsrumsfönstret i förmiddags,
Arnold och grabbarna hämtar posten.

Idag överlåter jag bloggandet åt Arnold.

Hej allihopa! Detta är nytt för mig, jag har aldrig bloggat förr. De flesta av er har jag aldrig träffat men känner till er tack vare Nina. När jag legat på sjukhus utan tillgång till internet så har Nina läst upp era mail och kommentarer från bloggen vilket har värmt mycket. Det är skönt att höra att det finns folk som tänker på en.

De sju veckor som jag varit inlagd har nu när man ser tillbaka gått bättre än vad man kanske hade trott från början om nån hade frågat mig. Jag tycker själv att jag mår bra men får mig en kalldusch då jag ser mig i spegeln eller på kort och inser att jag ser ganska härjad ut. Jag mår mentalt bättre än vad jag ser ut att må fysiskt. Igår när vi skulle åka hem fick jag en aha-upplevelse, jeansen var betydligt större än tidigare. Idag mätte vi omfång på vader och lår och insåg att jag och Nina har samma mått numera. Jag har gått ner drygt 10 kg.

Jag vill även att ni ska förstå hur underbar och fantastisk Nina är. Hon ställer upp för mig hela tiden och finns alltid där. Jag älskar dig över allt, puss på dig!

Idag har varit en helt underbar dag. Den startade med en vanlig skön hemma-frukost (skönt att slippa den enformiga frukosten på sjukhuset) tänk att mat kan betyda så mycket. Igårkväll åt vi en god hemlagad middag, det var det bästa jag ätit på två månader. Det är så skönt när man är hungrig och maten verkligen smakar som den ska. Senare på dagen har vi tagit en härlig tur ut i skogen i solen med en termos choklad och glada hundar. Bilderna nedan visar hur underbart det var.

Som jag sa först så har jag aldrig bloggat förr och det här var svårare än jag trodde, jag är dålig på att få ner känslor på papper. Jag avslutar nu men vill passa på att säga att ni ska sköta om er och värdesätta det ni har!

Vet ni vad!?
Idag får vi åka hem.
Ikväll får vi somna i vår egen säng.
Imorgon får vi vakna hemma.

Efter sju veckor får vi återvända hem till gården i samlad flock.
Hur länge vi får vara hemma vet vi inte, kring en vecka tror vi.
Vi måste vara försiktiga eftersom värdena fortfarande är låga.
Vi måste åka in för provtagningar varannan dag.
Men vad spelar det för roll, vad spelar något alls för roll?
Vi får åka hem.

"Kan man vara glad åt lite har man mycket att vara glad åt"

Idag är jag glad över att...

Arnold har varit feberfri i två dagar!

Jag har haft en mycket trevlig arbetsdag.

Grabbarna och jag har tagit en lång, skön promenad i den vackra höstskogen!

Det är tungt nu...

Arnold har haft väldigt hög feber i flera dagar. Feberfrossa som får sängen att skaka och kroppen att krampa. Sedan kraftiga svettningar när febern släpper. Han har svårt att sova om nätterna, vi får byta sängkläder några gånger varje natt. Han har ont i kroppen av att bara ha legat i flera dagar, frossa-attackerna gör dessutom att musklerna blir tillfälligt spända och får jobba hårt. Värdena är i botten så det finns stora risker för inre blödningar. Infektioner biter sig lätt fast och verkar inte vilja släppa greppet. Jag tycker att han pumpas med mediciner precis hela tiden men just nu är det inget som verkligen hjälper. Jag har varit på sjukhuset hela helgen. Jag vill vara hos honom när han har det jobbigt. Fast det är tungt för mig att se honom må dåligt så vill jag vara där. Hela tiden. Men maktlösheten är tung att bära...

Dom säger att det bör börja vända nu, att värdena ska börja stiga snart.
När värdena stigit nog och han inte behöver få mediciner intravenöst så ska vi få åka hem i några dagar. Han har legat inne och varit isolerad i 6 veckor nu. Vi behöver få komma hem ett tag. För att ladda batterierna. Hämta energi. För sen börjar hela denna karusell från början igen med en ny behandling...

Bland annat den här bilden hänger på vårat rum på sjukhuset.
Vi drömmer om och längtar efter att få köra uppför uppfarten.
Tillsammans.