måndag 7 september 2015



"Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag
och någonting alldeles oväntat sker.
Världen förändrar sig varje dag
men ibland blir den aldrig densamma mer"



Tack.
För allt Du lärde, och fortfarande lär mig.
Varje dag.

söndag 7 september 2014


Jag var där idag.
Var Du?

Sex år sedan du försvann.
Sex år sedan jag förändrades.
För alltid.

lördag 7 september 2013

5 år.
Ett halvt decennium.
En evighet. 
En kort sekund.

Ilska. Sorg. Hopplöshet. Saknad. Kärlek.

Känslor som varje dag finns i mig.
Du finns i mig. Varje dag.

Jag vill ha dig här.

Om ens för en kort sekund. 
En evighet.

Älskar dig.

I all oändlig evighet.

fredag 7 september 2012

Årsdag igen. Det känns faktiskt så. Igen. Tiden går fort. På sätt och vis. Det känns som att hela mitt liv med Arnold var en annan tid. I ett annat liv. Ibland känns det som att det aldrig ens hänt. Det är så overkligt. Det kan inte ha hänt. Det får inte ha hänt. Men det hände. Det hände idag för 4 år sedan. Vi förlorade kampen. Jag förlorade min älskade. En annan tid tog vid. Ett annat liv.

Under året som gått har Arnold fått sällskap av Bailey. Vår älskade bruna drömhund gick bort i slutet på januari. Nu får Arnold ta hand om honom. Och Bailey och Peak har återförenats med varandra. Och med sin husse.

Idag när jag var ut till vår plats. Min och Arnolds. Ute vid havet. Platsen där vi skulle ses varje år på vår förlovningsdag. Dagen som också blev hans sista dag. Idag när jag var där för att "prata" med Arnold så tog jag bara med mig Tromb. Han är den enda hunden jag har kvar som träffat Arnold. Som känner Arnold och som Arnold känner. Det är många saker som förändras och utvecklas som gör att livet med Arnold blir alltmer avlägset för mig. Inte bara i tid utan även på annat vis. Huset vi köpte har byggts om och liknar inte alls det som Arnold kände till. Gården har både fått nya byggnader och blivit av med gamla. Det är inte längre den drömgård vi köpte. Det är en annan drömgård. I ett annat liv. Jag har också förändrats. Mycket. 

Ibland får jag frågan om jag någonsin tänker på hur livet vore om Arnold hade fått leva. Nej. Det går inte att tänka så. Det går inte. Jag har ingen aning. Det blir en tankevurpa på en gång. Så nej. Jag tänker aldrig så.

Det jag däremot tänker på och reflekterar över var och varannan dag är allt Arnold inte får vara med om. Inte ta del av. Som han går miste om. Han hade så gärna viljat få fortsätta att uppleva. Glädjas. Känna. Se. Höra. Leva. Han hade velat leva.

Jag vet inte hur minnet fungerar. Det jag vet är att jag och mitt minne inte samarbetar då det kommer till Arnold. Jag minns med mitt förnuft. Jag läser tillbaka i bloggen. Jag tänker tillbaka. Jag minns fakta. Men jag har svårt att minnas känslor. Jag kan inte höra hans röst. Jag kan inte minnas hur det kändes att ha hans hand i min. Jag kan inte minnas känslorna. Kanske är det ett självförsvar. Kanske släpper jag inte fram de minnena. Kanske vore det för tungt att minnas. Både de stora känslorna av kärlek. Och de tunga känslorna av sorg. Jag vet inte. Men jag önskar att jag kunde minnas mer med hjärtat. Jag vill minnas med hjärtat. Hur ont det än må göra.

Jag har alltid berörts av låttexter. Arnold tyckte mycket om den svenska sångerskan Laleh. En av hans favoritlåtar var Lalehs "Live tomorrow". Texten är även citerad i bloggen vid något tillfälle minns jag. Laleh har under det gångna året släppt en låt som heter "Some die young". Den låten hade Arnold tyckt om tror jag. Texten träffar mig rakt i hjärtat.

En annan låt som träffar mig rätt i hjärtat är Melissa Horns "Jag saknar dig mindre och mindre". Refrängen lyder;  "Jag saknar dig mindre och mindre, det kommer annat i vägen och det är bra. Jag saknar dig mindre och mindre, jag har glömt dig en vacker dag". Jag blir arg när jag hör låten. Den texten stämmer inte. Jag vill inte glömma. Jag kan inte glömma.
Jag glömmer aldrig. 

Älskad och saknad varje dag.

onsdag 7 september 2011

Så har ett år till passerat..
Det är konstigt det här med tid.
Arnold var sjuk i ganska precis ett år.
Ett år som kändes som en oändlighet.
Ett år som passerade så fort. För fort.
Allt på en och samma gång.

Det går fortfarande inte en dag då han inte finns med mig. I mitt hjärta. I mina tankar. Den minsta lilla detalj kan föra mina tankar till honom. Ibland stannar tanken hos honom i en enda sekund. Ibland stannar jag längre. Ibland njuter jag av att låta tankarna vandra. Ibland är det plågsamt. Oftast är det både och på en och samma gång.

I februari förlorade jag hastigt Peak. Arnold älskade våra hundar. Nästan mer än vad jag gör. Jag var inte den enda som tänkte tanken. Tanken om att det var Arnold som ville ha Peak hos sig. Den tanken kändes fin.

Under året som gått har jag upplevt mycket. Det största av allt är att jag fått en son. En underbar liten gosse som hade bråttom ut i livet. Han kom två månader för tidigt. Jag och min son har därför tillbringat mycket tid på sjukhus. Samma sjukhus där jag och Arnold tillbringade så mycket tid. Där vi hade våra samtal om livet. Om döden. Om kärleken.

Den där dagen för tre år sedan då jag tvingades lämna sjukhuset utan Arnold. När jag gick ut genom dörrarna mot ett nytt liv. Då sa jag högt för mig själv att jag inte skulle återvända förrän det var dags att föda barn. Föda fram nytt liv.

Jag kommer att berätta för min son om Arnold. Om en av de finaste och starkaste människor jag någonsin träffat. Jag kommer även att lära min son om livets skörhet. Om vikten att inte ta livet för givet. Att uppskatta varje dag. Se det stora i det lilla. Att njuta. Allt det som Arnold lärde mig.

Idag åker jag som vanligt till vår plats ute vid havet. Min och Arnolds plats. Platsen där vi sa att vi skulle träffas varje årsdag. Årsdagen som både blev vår förlovningsdag som hans sista dag. Än idag får jag rysningar när jag tänker på det. Hur kunde det bli så. Slumpen eller ödet. Fanns det någon mening med det. Att vår förlovningsdag också blev hans sista dag. Jag vet inte.

Jag åker ut till havet. Tar hundarna med mig. Hoppas och önskar att Arnold finns där. Att han är med oss. Att han ser att jag mår bra. Att jag är lycklig. Men jag önskar även att han ser min smärta. Smärtan jag trots allt bär med mig varje dag. Året om.

Smärtan av att jag saknar honom så...

tisdag 7 september 2010



Idag är det två år sedan den där dagen. Dagen då jag förlorade mitt livs kärlek. Dagen då jag förlorade Arnold. I två år har han varit min ängel. Min skyddsängel. I två år har jag levt utan honom. Samtidigt med honom. Varje dag.

Jag lever ett jättefint liv idag. Jag har funnit en ny kärlek. Jag förverkligar drömmar. Jag har hästar utanför fönstret. Hundar och katter. Planer för framtiden. Visioner. Drömmar. Jag lever. Jag njuter. Varje dag.

Dock kommer det för alltid att finnas ett tomrum i mig. Ett tomrum dit jag då och då faller. Ett tomrum som kan kännas svart. Som kan få mig orkeslös. Hopplös. Men även ett tomrum som ger mig kraft. Ger mig vilja. Ett tomrum som får mig att leva. Varje dag påminner Arnold mig om livets skörhet. Livets värde. Jag lever för två. Varje dag.

måndag 7 september 2009

Ett år har gått.
Snabbt? Jag vet inte.
Ibland känns allt det hemska som igår.
Ibland känns det som om det aldrig funnits. Som om det aldrig hänt.

Arnold finns med mig varje dag. Varje dag.
I mina tankar. I mitt hjärta. I mig. Han finns i mig. Alltid. För alltid.

Det här året har gått bra för mig. Jag har klarat mig fint. Precis som jag lovade Arnold att jag skulle göra. Jag lovade att leva. Dock ifrågasätter jag om jag tillåtit mig själv att sörja. Ibland tror jag att jag inte ens förstått vad som hänt. Inte tagit in det fullt ut. Inte accepterat det. Medan jag ibland lutar mig tillbaka i tanken om att vi sörjde i ett helt år medan Arnold fortfarande levde. Vi var så vansinnigt medvetna om allt. På gott och ont. Det gav oss möjligheten att sörja redan i förväg. Att nästintill bli van vid tanken om att detta kunde hända. Så till den grad att när det inträffade så kom det inte som en chock. Många tankar var redan tänkta, känslor var redan kända och planer gjorda för hur livet skulle tvingas fortgå utan att vi får vara tillsammans.

När saknar jag Arnold som mest?
Varje dag. Hela tiden. I vardagen. I allt det vardagliga. I det lilla.
Nya upplevelser önskar jag få dela med honom. Bekanta upplevelser gör att jag minns hur det var att dela dem med honom. Han var min bästa vän. Den jag delade allt med. Jag saknar det.

Vi var med om ett så oerhört traumatiskt år från att han fick sin diagnos tills den dagen då vi förlorade kampen. Ett år och 17 dagar av förvirrning, hopp, förtvivlan och sorg men även glädje. Vi tillbringade hela den tiden tillsammans. Delade hela upplevelsen. Såg till att ta vara på tiden. Ta vara på varandra. Det gör mig glad. Jag vet att Arnold på många vis var lycklig sin sista tid. Vi gjorde det bästa möjliga av den sämsta möjliga av situationer.

Jag minns pizzakvällarna på sjukhuset. Jag minns hur vi såg på tv-serier, tätt ihopkrupna i den smala sängen. Jag minns våra spelturneringar. Hur han alltid vann i fyra i rad. Jag minns våra promenader i sjukhusparken. Jag minns hur vi oftast somnade tillsammans i hans säng för att jag sedan under natten skulle krypa ner på min madrass för att det blev för trångt och varmt. Jag minns våra samtal. Om livet. Om döden. Om kärleken.

Vad som gör mig ledsen är att denna tid var så traumatisk att den nästintill är det enda jag minns. Jag kan inte förmå mig att minnas händelser, upplevelser och dagar innan diagnosen. Alla vanliga minnen om tiden innan sjukdomen bleknar i det hemska och de starka minnena av det sista året. Min största och högsta önskan är att det inte ska förbli så. Jag vill minnas livet innan.

Vad som gör mig glad är att vi fick den sista sommaren. En sommar nästintill vanlig. Nästan normal. Visserligen var vi märkta av det som varit och dessutom fullt medvetna om vad som förmodligen komma skulle. Men vi valde att leva i nuet. Njuta av att nästan vara vanliga och normala under några veckor, månader. Jag är så glad över att han fick vara här hemma på gården. Köpa sin traktor. Köra röjsågen. Grilla i solen. Träna hund. Få en egen hundvalp i form av Tromb. Min kärleksgåva till honom. Jag är så innerligt lycklig över de veckorna. Han mådde bra. Han njöt. Han var lycklig. Det betydde allt för mig.

Innan Arnold gick bort bestämde vi oss för att om det skulle hända. Om vi inte skulle få fortsätta leva tillsammans så skulle vi varje år vid ett specifikt datum träffas på vår plats. Några km från vår gård. Ute vid havet. Vi bestämde oss för att vår förlovningsdag skulle bli datumet för dessa möten. Den 7 september. Varje år. Nu ville det sig så makabert. Så sjukt. Så vackert. Att Arnold gick bort just den 7 september. På årsdagen efter vår förlovning. På vår första förlovningsdag. Den 7 september är en dag av dubbelbetydelse. En dag av glädje och av sorg. En dag av och för kärlek.

Idag åker jag inte till jobbet.
Idag tillåter jag mig själv att vara ledsen.
Att ägna dagen åt minnen. Att dela dagen med Arnold.
Jag åker till graven. En plats som egentligen inte betyder något för mig. Han är inte där. Dock känns det fint att besöka graven då och då. Symboliskt. Jag träffar Lotta, vår gemensamma vän. Min bästa vän som varit ett enormt stöd under hela tiden och äter lunch och delar minnen med henne. Sedan packar jag en picnic. Tar hundarna med mig och beger mig ut till havet. Där ska jag träffa Arnold.

Jag längtar.

tisdag 9 juni 2009

Vi finns återigen på nätet.
Numera enbart under hemsidan http://www.retrieverliv.se/
Hemsidan kommer att handla om vårt retrieverliv, ett liv vi älskar och vårdar ömt. Ett liv som vi lever fullt ut. Varje dag.

onsdag 19 november 2008

Den här bloggens första inlägg skrev jag den 29 juli 2007. Jag döpte bloggen till retrieverliv. Den skulle skildra livet på landet. Livet med retrievers. Livet och kärleken. Riktigt så blev det inte. Mycket har hänt. 178 inlägg finns att läsa i denna bloggs historik. Samtliga handlar om livet. Dock präglas över 160 av inläggen av jobbiga tider. Förtvivlan. Sjukdom. Sorg.

Bloggen har tjänat sitt syfte. Den har varit en ovärderlig ventil. Ni som följt bloggen har varit ett fantastiskt stöd. Jag har skrivit mycket i bloggen. Inte allt. Det finns mycket som ingen vet. Mycket som jag inte vill att någon ska veta. Trots att jag varit öppen har jag självfallet gallrat och noggrant valt ut vad jag skrivit. Vad jag delat med mig av och vad jag behållit för mig själv. Bloggen är dock idag en dokumentation av delar av det som varit och jag är innerligt glad över att jag skrivit. Det är tungt att läsa tillbaka i bloggen och återuppleva året. Så mycket känslor. Så mycket hopp. Så mycket förtvivlan. Så mycket kärlek.

Bland det sista jag sa åt Arnold då han fortfarande förhoppningsvis hörde mig. Men då läkarna tagit ifrån mig den sista gnutta hopp som fanns var att jag släpper honom. Under hela året hade jag talat om för honom att det enda sätt han kunde såra mig, göra mig illa var genom att ge upp. Ge upp kampen om att återvända till vårt gemensamma liv. Då jag fick beskedet att hoppet var ute var det viktigt för mig att ge honom min "tillåtelse" att släppa taget. Jag ville inte att han skulle plågas mer. Tårarna rullade och det var de svåraste orden jag någonsin uttalat men jag vet att det betydde mycket för honom att höra. Han ville aldrig göra mig illa. Han var så ledsen under året. Ledsen över vad han (sjukdomen/situationen) utsatte mig för. All sorg jag fick utstå. Min sista gåva till honom var mina ord. "Det är ok älskling, du får släppa taget".

Idag skriver jag i denna blogg för sista gången på obestämd tid. Den här bloggen handlar idag om leukemi. Sjukdom. Sorg. Det var inte meningen. Vem kunde tro att det skulle bli så. Så blev det dock.

Det känns tungt att avsluta bloggen. Tyngre än jag kunde ana. Känslosamt. Jag sitter med tårar i ögonen och en klump i halsen. Till och från svämmar det över. Det känns som att jag avslutar mer än bloggen. Som att jag stänger dörren till det förgångna. Så är det givetvis inte. Den dörren går inte att stänga. Jag vill inte stänga den. Bloggen har dock blivit så synonym med tiden som varit. Den representerar det som varit. Det känns tungt att skiljas från den. Känns nästan som ett svek. Men det är något jag känner att jag måste göra.


Jag vill återupprätta mitt retrieverliv. Det vill och behöver jag göra utan bloggen. Kanske kommer jag tillbaka en dag. Just nu behöver jag dock få gå vidare. Lämna det som varit. Inte glömma. Det gör jag aldrig. Dock behöver jag ett avslut. Det här kapitlet i mitt liv behöver ett avslut. Jag kommer alltid att bära den här erfarenheten med mig. Den har gett mig mycket. Den har fått mig att se på livet med nya ögon. Den har format mig. Den kommer att påverka mig i resten av mitt liv. Nu är det dock dags att gå vidare. Det känner jag. Det behöver jag. Det vill jag.

Som jag skrivit så många gånger förr så vägrar jag låta denna erfarenhet göra mig bitter. Jag vägrar sluta leva. Jag vägrar sluta tycka om att leva. Tvärtom tänker jag precis motsatt. Jag vill leva. Leva mer än någonsin förr. I många situationer som jag stöter på kan jag höra Arnolds röst inom mig. Jag hör hur han uppmuntrar mig. Hur han hade rått mig. Hur han vill att jag ska handskas med situationen. Med livet. Hans ord väger tungt i mitt hjärta.

Arnold var en fantastisk människa. En varm. Godhjärtad. Snäll. Vacker människa. Jag är så lycklig som fått ha honom i mitt liv. Han har påverkat mig på så många sätt. Han har lärt mig så mycket. Jag är en bättre människa tack vare honom. Det måste vara den finaste gåvan en människa kan ge. Tack Arnold. Tack för att jag fick ha dig i mitt liv. Tack för att du gjorde mig till den jag är idag. Jag kommer alltid att bära dig i mitt hjärta. Jag kommer för alltid att älska dig.

torsdag 6 november 2008

Ville bara ge ett kort livstecken. Länge sedan sist.
Jag jobbar och sliter. Gör roliga saker och tar hand om mig själv.
Precis som det ska vara alltså. Jag mår bra. Riktigt bra faktiskt.

Gården är så vacker idag. Ni skulle bara se! Minus 7 grader. Frost i gräs och träd. Ett tunt, tunt snötäcke. Strålande sol. Magiskt vackert. Jag jobbar hemifrån idag eftersom jag alldels strax ska packa in mig och hundarna i bilen och bege mig mot stan. Jag ska lämna hundarna hos mamma och pappa och sedan beger jag mig iväg på en riktig ego-weekend.
Jag åker ner till Uppsala och Stockholm för att träffa min syster och en del kompisar. Det blir lite spa, lite shopping och lite fest.

Som den ordspråksfanatiker jag är så bjuder jag avslutningsvis på ett citat från en stor tänkare med en mycket liten hjärna. Nalle Puh. :) Hans tankar är oftast djupare än de ter sig till en början. Jag kan se en hel del mening och anledning till eftertanke i följande citat.

"Om snöret inte håller, utan går av, är det bara att försöka med ett annat snöre"

söndag 26 oktober 2008

Dagarna kommer och går. Tiden går. Jag börjar sakta men säkert skapa en ny vardag för mig själv. Ett nytt liv. Ikväll sitter jag hemma på gården efter en jättefin helg. Jag har tänt ljus. Dricker te och filosoferar. Hur märkligt det än må låta så känner jag mig... Lycklig.

lördag 18 oktober 2008

Jag är en livsnjutare. Har alltid varit. Vill alltid vara.

Jag mår bättre än jag trodde att jag skulle göra. Jag och Arnold har ju som sagt pratat en hel del under det gångna året. Pratat om hur jag ska leva vidare. Spekulerat i hur jag kommer att känna. Jag mår ok. Faktikst. Jag tror att det bottnar i att jag är så trygg i min vetskap om hur Arnold hade velat att jag skulle tänka, känna och leva. Jag får inte dåligt samvete då jag skrattar och har roligt. Jag vet att han är glad för min skull.

Jag håller mig sysselsatt. Jag har alltid varit en rastlös människa som tycker om att ha fullt upp. Det senaste året har mitt liv stått på paus. Nu har jag så mycket att ta igen. Det spritter i kroppen på mig av iver och livslust. Jag vill leva. Fullt ut. Jag vill ta vara på varje dag. Arnold fick inte leva vidare. Men jag får. Jag vill leva även för Arnold. Det hade han velat.

Som jag skrivit tidigare så sörjer jag så mycket djupare för Arnold än för mig. Jag är så ledsen över att han inte får vara med i livet längre. Att han inte får uppleva saker och ting. Att han inte vet att Bailey numera är en elithund. Åh så jag önskar att jag kunde få berätta det för honom. Jag sörjer givetvis även för mig. Men jag vet att jag kommer att klara mig. Jag får ju fortsätta leva. Och jag har bestämt mig för att fortsätta älska livet.

Givetvis har jag svackor. Oftast när jag minst anar det. Jag ser en vacker vy. Ett svanpar. Hör en vacker låt. Då kan det brista. Så trots min optimism och livsglädje så sörjer jag givetvis. Jag blir ledsen. Jag tänker. Jag känner. Jag minns. Det gör ont men värmer samtidigt hjärtat. Jag är så tacksam över att få ha haft Arnold i mitt liv. Han lärde mig mycket om livet. Om kärlek.

Jag är så lyckligt lottad gällande så mycket i mitt liv.
Jag har ett fantastiskt arbete. I veckan har jag varit i Skellefteå på konferens med 100 lärare från norra Sverige. Shit vad de kan festa, lärarna. Galna dagar, kvällar och nätter. Så roligt och energigivande. Tänk att få ha roligt på jobbet. Varje dag. Det har jag.
Jag har en underbar familj som ställer upp i vått och torrt. Jag tog med mina systrar till fjälls för ett par veckor sedan. En hel dag med syrrorna. Hur bra som helst. Mina föräldrar är fantastiska som ställer upp som hundvakter närsomhelst. Tänk att ha en sån fin familj. Det har jag.
Jag har härliga vänner som alltid finns där och vill hjälpa till. Vi byggde en carport till husvagnen för ett par veckor sedan. Tusen tack för hjälpen. Ikväll har en av mina närmaste vänner, Lotta ordnat en fest för att jag ville ha en fest. En fest för att hylla livet. Tänk att ha sådana fina och varma människor i sin omgivning. Det har jag.
Mitt hem och min flock. Mina hundar som förgyller varenda dag. Min fritid som är så rik. Gården som är så vacker. Min idyll. Tänk att få ha ett så rikt liv. Det har jag.

Jag sitter i vardagsrumssoffan nu och ser hur solen börjar titta fram över gården. Hundarna är redan ute. Jag ska klä på mig och bege mig till skogs. Jag ska träna lite med hundarna. Det mår jag alltid gott av. Njuta av frisk luft. Njuta av livet.

Jag och mina fina systrar.

Syrrorna besteg ett berg för min skull. :)

Jag och två av mina tre.

Tina var nöjd då vi nådde toppen.

Vila och sol på toppen.

Anna trivdes också finfint.

Fjäll och choklad är en perfekt kombination.
Livskvalitet.

Carport på G.
Tack Anneli och Inge, Mattias och pappa för all hjälp!

Projektet slutfördes kvällen däpå.
Då var det Johan och Jenny och min kollega Jonny som hjälpte till.
Jenny skötte markservice medan jag, Johan och Jonny spikade.
Ett perfekt matchat team!

Jonny in action.

Bailey fick två belöningar för inträdet i elitklass.
1; sitta i soffan.
2; ostkrokar.

Sist men inte minst.
En bild på platsen dit jag går för att vara nära Arnold.
Vår plats.

lördag 11 oktober 2008

Bailey. Min älskade bruna dröm. Han slog till och fick en 1 i ökl på jaktprov idag igen. Idag med ett HP som grädde på moset dessutom! Domaren överöste oss med beröm. Han hade absolut ingenting att anmärka på. Allt var bra. Han tyckte att vi var ett genomarbetat ekipage som samarbetade väl. Jag tar även med mig berömmet om att jag förde Bailey på ett tyst och trevligt sätt. Provet började med en dubbelmarkering på land. Fortsatte med en vattendirigering. Sedan en dubbelmarkering på vatten. Ett fält i skogsterräng och sist en landdirigering. Bailey fixade allt galant. Min bruna drömhund. Elit-Bailey.

Vad skulle jag ta mig till till utan mina hundar. Älskade grabbar.

tisdag 7 oktober 2008

En månad av saknad.
För evigt i mitt hjärta.
Jag älskar dig.

lördag 4 oktober 2008

Idag tänker jag skriva om glada saker. Mitt livs största glädjeämnen är hundarna. De senaste dagarna har hundarna bjudit på extramycket glädje och roliga stunder.

På torsdag var jag och Peak på fågeljakt. Första gången för Peak. Han skötte sig jättebra. Det var ovant att apportera skadeskjutna fåglar. Efter den första skadeskjutna som han la ner på backen och som försökte krypa iväg så släppte han dem dock inte förrän han kunde lämna av dem i hand åt mig. Jätteroligt att se hur bra han fungerar praktiskt. Vi hade en bra jaktafton med en hel del fåglar. Det var fyra jägare/skyttar och Peak var ensam apportör. Han hade fullt upp. Det sista vi gjorde var att med pannlampor i mörkret söka en skadeskjuten and som vi enbart hade en riktning på. Den hade krypit in i högt gräs och ris men Peak hittade även den och vi åkte hem nöjda och belåtna. Duktiga Peak!

Idag har jag startat Bailey på jaktprov. Jag kände mig förhållandevis lugn. Han har gått bra på träning på sistone. Provet hade ett trevligt upplägg. Rätt nivå för öppenklassen och en bra terräng. Provet började med en enkelmarkering på land som Bailey spikade. Sedan dags för passivitet under parkamratens dubbelmarkering på vatten. Bailey var HET som attan idag men han är alltid tyst och stadig. Idag dock på tårna. Vattendirigeringen väntade oss efter att parkamraten bärgat sina fåglar. Jag gör en miss och skickar Bailey lite slarvigt och tvingas kalla in han för omskick. Klantig matte. Omskicket gick dock bra och dirigeringen kom i hand. Sedan dags för fältet som gick i varierande terräng och där hundarna alternerades. Efter några vilt så fick en hund i taget gå en bit bort och ta sin landdirigering. Landdirigeringen spikade han också och fältarbetet var som vanligt jättebra. Frågan var om klantmattes miss skulle kosta oss första priset? Vi har flera 2:or sedan innan, samtliga med kommentarer som "gränsfall", "nära ögat" och "hårfint", jag kände mig inte sugen på en till sådan. Denna gång med enbart mig själv att skylla dessutom. Bailey hade ju skött sig superbra. Det faktum att han hade en tillfälligt klantig och nervös matte tyckte domaren inte att Bailey skulle belastas för. Bailey hade ju som sagt arbetat superbra. Resultatet blev därmed ett första pris! Tjohooo! :)

Jag önskar att Arnold hade varit med. Vid sådana här tillfällen saknar jag honom extramycket. Jag väljer att tro att han var med oss idag. Han var med oss på sitt sätt och jag vet att han ler och är stolt över oss.

Trevlig helg.

onsdag 1 oktober 2008

Det är konstigt. Jag har så mycket funderingar och så många känslor men för första gången i mitt liv har jag svårt att få ner dem på pränt. Många gånger under de senaste veckorna har jag tänkt blogga men inte kommit mig för. Nu ska jag försöka. Jag ska också försöka att blogga mer frekvent framöver. Jag vet ju att bloggen varit bra för mig. Fungerat som en ventil. Jag kan behöva en ventil.

Känslorna går inte att beskriva med ord. Det är bara att glömma. De är alldeles för överväldigande. Dessutom åker mina känslor berg- och dalbana vilket gör det svårt att beskriva dem. Det känns olika minut för minut. Så att skriva om mina känslor lägger jag ner. Det går inte.

Tankar då? Många. Dels är det så mycket praktiskt att ta hand om. Dels är det många tankar både om det som varit och det som komma skall. De tankar som rör det gångna året är trots allt ganska positiva. Jag är så glad över att vi tillbringat så mycket tid tillsammans det senaste året. Vi tog verkligen tillvara på tiden vi fick tillsammans. En för mig ganska okänd person, en flyktig bekant skrev i ett mail till mig att "Din Arnold har fått uppleva mer kärlek av dig än många upplever under en hel livstid. Du gav honom en underbar sista tid". De orden värmde mer än avsändaren någonsin kan förstå.

Jag är också så innerligt tacksam över att vi pratat så mycket om hur min framtid skulle bli utan honom. Arnold var min bästa vän. Den jag delade alla tankar med. Den jag ville bolla ideér, planer och funderingar med. Jag är tacksam över att jag delat en hel del av de tankar som rör det liv som väntar mig nu med honom. Tack vare det vet jag hur han ville att jag skulle leva och tänka. Han ville att jag skulle sakna och sörja. Men han ville även att jag skulle gå vidare. Hitta livsglädjen som finns inom mig och ta tillvara på livet.

För Arnold var det viktigt att ge mig goda förutsättningar för ett eventuellt liv utan honom. Han skrev ett testamente med syftet att ge mig alla möjligheter att bygga upp ett bra liv. Han ville att jag skulle kunna bo kvar på gården om jag så önskade. Det var hans sätt att göra något för mig efter att han lämnat mig.

En av de vanligaste frågor jag fått den senaste tiden är just om hur jag tänker och känner gällande gården. Mitt svar är alltid detsamma. Just nu vill jag absolut bo kvar. Jag känner mig nära honom här. Jag trivs här. Det här är hemma.

Jag har också fått frågor om hundarna. Mina underbara hundar. De är min familj och min flock. Bailey och jag är så tighta att vilda hästar inte kan sära oss. Peak är en charmig stjärna. Tromb är Arnolds hund och jag har lovat Arnold att (försöka) föra honom till jaktchampionat. Ett löfte jag kommer att göra allt för att infria. Ingen av dem kommer alltså att flytta någonstans. Punkt slut.

Jag förstår att människor undrar en hel del. Har frågor till mig. Det är helt ok att fråga. Jag uppskattar öppenhet. Fråga rent ut. Jag svarar gärna. Jag fick en fråga om förlovningsringen. Hur länge jag kommer att låta den sitta kvar på fingret. Svaret är så länge det känns fel att ta av den. Så enkelt är det.

Överlag lever jag i mångt och mycket bara i nuet. Jag tror att många beslut kommer av sig självt med tiden. Då jag vet att mina känslor är något flackande just nu så väntar jag också medvetet med större beslut. Just nu låter jag det mesta bara vara. Väntar på mer stabilitet. Väntar ut mina känslor.

Begravningen blev fin. Ljus klädsel var ett önskemål från Arnold. Han hade även valt ut bilden han ville ha i kyrkan. Jag hade dessutom framkallat närmare 40 bilder på honom som jag satte upp i lokalen där minnesstuden hölls. Det verkade uppskattat av alla som deltog vid minnesstunden. Vi var 45 personer vid minnesstunden och säkerligen ett 20-tal till i kyrkan. I kyrkan spelades "What a wonderful world" upp. Låten som vi älskade. Låten som skulle ha varit vår bröllopsvals. Tusen tack alla ni som var där och gjorde dagen så bra den kunde bli. Tack också till alla som respekterat önskemålet om att istället för blommor ge bidrag till cancerfonden/blodcancerföreningen. Det var helt fantastiskt att höra hur många som lämnat en gåva i Arnolds namn.

Jag har hört att det blir lättare efter begravningen. Att Arnold får ro. Jag vet inte jag. Vet inte om jag tycker att något alls känts lättare efter begravningen. Det jag däremot vet är att graven i sig inte är platsen dit jag kommer att gå för att vara nära Arnold. Dels så är han nära mig hela tiden. Var jag än är. Dels så har vi en bestämd plats där vi är överens om att träffas varje år den 7 september. Datumet som ju är vår förlovningsdag och nu även blev hans sista dag. Platsen är ute vid havet. Där ska vi ses. Tillsammans med hundarna. Dit var jag och hundarna i fredags. Dagen efter begravningen. Arnold var där med oss.

Många människor frågar mig vad de kan göra. Dels för mig och dels i allmänhet. Mitt starkaste tips/önskemål till dem som vill göra något konkret är att bli blodgivare. Arnold har fått mängder av påsar med blod och trombocyter under det gångna året och det finns många människor vars liv bokstavligt talat hänger på att det finns blod från blodgivare. De som undrar om de kan göra något för mig har jag svårare att ge tips/önskemål till. Det faktum att ni erbjuder er gör mycket i sig. Er omtanke värmer. Jag är tyvärr inte så bra på att be om hjälp. Jag vill helst klara mig själv. Dock ska jag försöka bli bättre på att be om, och ta emot hjälp.

Jag blir väldigt ledsen ibland. Främst blir jag ledsen över att Arnold missar saker. Händelser som jag vet att han hade velat ta del av. Det kan vara något så enkelt som en vacker höstvy. Jag blir ledsen för hans skull. Över att han inte fick leva vidare. Jag blir givetvis även ledsen för min egen skull. Över att jag inte får leva vidare med honom. Att jag inte får dela mitt liv med honom. Inte bli gammal med honom. Men hur ledsen jag än är för min egen skull så är jag mer ledsen för hans skull. Han hade velat se och göra så mycket mer. Han hade så gärna velat leva.

Jag tror att Arnold skulle vara stolt över mig. Stolt och glad över hur jag hanterar mina känslor. Hur jag försöker leva vidare. Jag var hemma en vecka från jobbet. Sen var jag tillbaka. Jag älskar mitt arbete och det ger mig energi. Givetvis ska jag arbeta om jag mår bra av det. Jag håller mig medvetet sysselsatt även utanför arbetet. Jag tränar hund. Jag har hållt valpkurs för klubbens räkning. Jag träffar vänner. Jag jobbar på gården. Jag har många härliga människor i min närhet. Människor som ser till att jag inte behöver vara ensam mer än jag själv vill vara ensam.

Jag måste också få skriva några rader och uttrycka min tacksamhet till alla som hört av sig på olika sätt. Telefonsamtal, brev, mail, vykort, blommor. Jag blir så rörd av alla varma människor som känner med mig. Jag hoppas att jag på något sätt kan återgälda er värme.

Så hur mår jag. Att säga bra vore givetvis att ljuga. Jag mår inte bra. Däremot så fungerar jag. Jag sörjer men jag gräver inte ner mig. Jag pratade om detta med en vän häromdagen och vi kom fram till att jag på många sätt sörjt i över ett år. En del av sorgeprocessen har pågått i ett helt år. Andra delar av processen är givetvis nya. Sorg är dessutom personligt och ingen kan säga hur en annan ska sörja. Det tror jag är viktigt att komma ihåg.

Många säger att de imponeras av mig. Förundras över hur stark jag är. Jag ser det inte så. Inte alls. Dels så finns inget alternativ som jag ser det. Jag måste orka. Dels så ser jag det som min skyldighet gentemot Arnold. Jag och Ni har fått gåvan att leva. En gåva som togs ifrån Arnold. Om vi lägger av och inte lever livet varje dag så ser jag det som ett rent hån mot Arnold. Jag ska leva vidare och jag ska njuta av livet. Det är mitt sätt att hylla Arnolds minne.

söndag 14 september 2008

Jag vet inte hur jag ska börja. Jag har så många tankar. Funderingar. Huvudet är både fullt och tomt. Hjärtat likaså.

Jag ber redan i förväg om ursäkt om detta inlägg kan komma att bli långt. Splittrat. Förvirrat. Osammanhängande. Precis som jag just nu.

Det har gått en vecka. En vecka utan Arnold. Vi har aldrig varit ifrån varandra så länge. Det är jag glad för. Tacksam för.

Jag är tacksam för mycket. Tacksam för att vi hade en underbart fin fredagkväll tillsammans. Tacksam för att det gick så fort på slutet. Tacksam för att han slapp lida mer. Tacksam över att jag var där. Tacksam för att vi hade en fantastisk sommar där vi levde i nuet med en framtidstro. Tacksam för att vi hunnit prata om saker och ting. Tacksam för att vi varit realistiska. Tacksam för att jag fått uppleva vår kärlek.

Vi fann varandra för länge sedan. Vi väntade och kämpade innan vi äntligen fick vara tillsammans. När den dagen slutligen kom föll alla pusselbitar på plats. Vi fann den totala lyckan i varandra. I livet tillsammans. Vi var välmedvetna om att vi var lyckligt lottade och vi njöt av livet och av varandra. Vi pratade ofta om oss. Om hur lyckliga vi gjorde varandra. Hur stark vår kärlek var. Vi var tacksamma för livet hela den tiden vi fick tillsammans. Det tröstar mitt hjärta att veta att jag gjorde honom lycklig.

Jag är även tacksam för veckan som varit. För alla underbara människor som hört av sig. Skickat blommor. Presenter. Lagat mat åt mig. Hållt mig sällskap. Funnits där. Tack.

Veckan har varit tung. Konstig. Makaber.
Man ska inte, som 27-åring behöva boka tid på en begravningsbyrå för sin sambos begravning. Man ska inte behöva planera sin partners begravning. Man ska inte behöva lära sig vad en bouppteckning är och innebär. Många gånger under veckan har jag drabbats av en overklighetskänsla. Detta händer inte. Det är för sjukt.

Det är oerhört mycket att ta tag i. Det är nog på både gott och ont. Skönt att tvingas ta tag i praktiska saker. Konkreta saker.
Istället för känslor.

Vi har pratat om att detta kan hända. Ända sedan dag ett har även denna utväg funnits i våra tankar. Vi har varit realistiska. Vi har pratat om det. Ofta och mycket. Utan att för den skull ge upp. Vi har alltid trott att vi skulle vinna kampen. Dock är det skönt att nu ha våra samtal i ryggen. Jag vet hur Arnold tänkte. Hur han kände. Hur han ville ha det. Hur han ville att jag skulle ha det. Jag respekterar hans vilja in i minsta detalj.

På tal om att veta hur Arnold tänker och känner.
(Jag har svårt att prata om honom i imperfekt. Han "var" inte. Han ÄR.)
Jag har varit med Arnold hela vägen. Varje dag under det gångna året har jag vetat hur han mår. Hur hans tankar går. Utom hans sista timmar. För mig är det en jätteförlust. Att ha deltagit på denna mardrömsresa så till fullo. Delat resan, tankarna och känslorna hela vägen. Men sakna slutet. Jag förstår att jag inte kan få honom tillbaka. Jag skulle dock ge mycket för att få prata med honom i 15 minuter för att få höra hans slut på resan. Detta har varit vår "resa". Vår kamp. Jag har dock bara en del av slutet. Jag saknar den andra halvan.

I kort kan jag berätta att han låg i respirator. Nedsövd. Han hade en kraftig lunginflammation. Hans märg återhämtade sig inte efter cellgifterna. Hans njurar la av. Det hela gick väldigt fort på slutet. Han var fortfarande kontaktbar under lördagkvällen. Han gick bort mellan 16.30-16.45 på söndag eftermiddag. Jag ska försöka att berätta om hans sista dygn mer detaljerat så småningom.

Jag är avundsjuk på de som har en tro. De som tror sig veta vad som väntar "på andra sidan". Jag vet inte. Jag har ingen tro. Jag har bara en önskan och förhoppning. Min första och största önskan är att Arnold har det bra. Min andra är att vi kommer att ses igen.

Jag kommer att upprätta en minnessida på nätet för Arnold. En hyllning. Min önskan är också att jag ska hitta krafter till att skriva den där boken. Jag hoppas att jag ska kunna hjälpa andra i liknande situationer. Jag vill så gärna att något gott ska komma ur det här.

Jag vill fortsätta att använda bloggen som en ventil. Ni som vill och vågar får gärna fortsätta följa mig. Det kommer säkerligen att bli tungt. Det kommer att gå upp och ner. Ett steg framåt och två tillbaka. Jag är dock övertygad om att jag kommer att klara mig. Arnold skulle aldrig acceptera att jag la av. Att jag slutade älska livet. Jag älskar livet trots det som drabbat mig. Lärdomen bör för oss alla vara att leva livet och ta vara på var dag. Så kommer jag att fortsätta leva. Det är vad Arnold vill att jag ska göra.

Slutligen tusen och åter tusen tack alla som skrivit hälsningar här i bloggen.
Era ord värmer mer än ni kan förstå.

-----------------------------------------------------------------------
Arnolds mamma bad mig även skriva in ett tack från hans familj.

"Tack alla ni som med energi och kraft stöttat Arnold i hans kamp mot denna fruktansvärda sjukdom, som tillslut blev honom övermäktig. Han kämpade tappert in i det sista. Vi som stod vid hans sida, höll hans händer, kramade honom såg sakta livet rinna bort.

Nina har förlorat sin älskade livskamrat, vi en älskad son, vår dotter har förlorat en älskad bror.

Det värmer i hjärtat att se den omtanke ni känner för oss. Saknaden och sorgen är enorm, livet blir aldrig detsamma igen, men Arnold kommer alltid att finnas med oss. Att känna denna maktlöshet och ovisshet som legat som en slöja över oss i drygt ett år är tärande för kropp och själ.

Återigen ett hjärtligt tack för allt det stöd och omtanke som ni visat vår älskade son Arnold och hans sambo Nina. Tack för blommor, kort, telefonsamtal samt varma tankar till oss andra.

Kramar till er från Arnolds föräldrar och syster med familj."
----------------------------------------------------------------------

söndag 7 september 2008

Nu är det över.
Arnold somnade stillsamt in i eftermiddags.
Det är vår ettåriga förlovningsdag idag.
Jag var där och höll hans hand. Det var fint.

Tusen tack alla ni varma männsikor som funnits med oss. Jag förstår att ni har många frågor. Jag lovar att skriva mer om någon dag, nu vill jag hem till gården med hundarna.

lördag 6 september 2008

Ca 2 timmar efter att skrev inlägget nedan kom samtalet från sjukhuset. "Du borde nog komma hit".

Arnold ligger på intensiven och kämpar nu bokstavligt talat för sitt liv. Läkaren var underbart ärlig och rak. Det uppskattar jag trots att han sa allt det jag inte ville höra.

"Det är jätte, jätteallvarligt. Det är livshotande. Det är mycket osäkert om han klarar sig".
Vi som hade hoppats att Arnold kanske skulle kunna få komma hem i helgen. Inte en chans. Situationen har försämrats i och med en kraftig lunginflammation som han dragit på sig i veckan. Hans värden har inte börjat återhämta sig än utan han är nollad gällande immunförsvar. Hans egen kropp kan inte alls hjälpa till i läkningen. CRP har legat på över 300 varje dag denna vecka. Han pumpas med mediciner och smärtstillande och är till och från ganska groggy och drogad. Febern håller sig stadigt på mellan 39-40.5 och han har ont.

Han har aldrig varit i så här dåligt skick i Luleå. I Umeå har vi sett än sämre och värre dagar men så här kritiskt har det aldrig varit här hemma. Jag går med en ständig oro att de ska ringa från sjukhuset och tala om att han blivit sämre, eller värre. "Det är nog bäst att du kommer hit" är orden jag inte vill höra.

Jag förstår inte hur behandlingen ska fortskrida framöver. Som jag ser det så kan de inte trycka ner honom såhär fler gånger. Hans kropp pallar inte. Hans nya märg är inte nog stark, den återhämtar sig inte. Ingen vet hur behandlingen kommer att se ut framöver. Det beror på om hans märg överhuvudtaget återhämtar sig denna gång och vad ett eventuellt benmärgsprov säger. Vill det sig illa så kan vi ha kommit till punkten där både läkarna och vi tvingas erkänna oss besegrade.

Än är vi dock inte där. Arnold har en vilja av stål och han kommer inte att ge upp. Mentalt orkar han. Hur mycket det än krävs. Det är kroppen som är sargad. Han sa själv att det känns som att han inte ger upp livet, men att livet kanske ger upp honom. Men som sagt, än är vi inte där. Igår hade crp sjunkit lite och vem vet, idag kanske värdena vänder. Han kanske kan komma hem nästa helg.

Min vecka har till stor del bestått av jobb och hundar. Jag fortsätter att försöka leva och fokusera på mitt trots situationen med Arnold. Ingen av oss mår bättre av att jag sitter och hänger på sjukhuset. Det känner vi bägge två. Vi träffas nästan varje dag och vi pratar i telefon flera gånger per dag. Då har jag en koll på hur han låter och mår och kan utifrån det avgöra när jag behöver vara där, både för hans och min egen skull. Jag kommer om han kallar och jag åker dit när jag själv känner att jag behöver vara där.

Jag har tränat Bailey i veckan tillsammans med Inger, Bailey skötte sig fint men vi konstaterade att vi måste träna på sneda vatteningångar på vattendirigeringarna. Peak fick frisedel från veterinären igår så nu kan jag börja köra honom också igen. Idag, nu på förmiddagen ska jag ut och träna med Inger och nån till från SSRK igen. Skoj!

Jag har dessutom tagit på mig att hålla i en valpkurs för klubbens räkning i höst. Jag och en instruktörskollega hade första träffen i torsdags och det var ett härligt gäng valpar så det blir nog en trevlig kurs.

På jobbet har jag haft fullt upp, möten avlöser varandra och vi är i ett skönt stim just nu där många vill samarbeta med oss. Vi måste nästintill gallra mellan projekten som vi uppvaktas med. Lyxproblem. Jag projektanställde också i veckan en tjej som under ett år ska arbeta med ett specifikt projekt och på så vis avlasta oss som arbetar med den löpande verksamheten. Hon ska dessutom fungera som något av min högra hand gällande vissa bitar, vilket känns lyxigt och behövligt. Jobbet fortsätter att fungera som energipåfyllning för mig och det är skönt och roligt att vara där. :)

Nu är det dock helg och jag ska försöka att inte tänka jobb utan njuta av lite ledighet. Idag väntar som sagt hundträning nu på förmiddagen, sen ska jag till sjukhuset och sen är jag bjuden på en liten fest. Jag har vänt och vridit på huruvida jag ska gå på fest eller inte och kommit fram till att jag nog ska det. Det beror givetvis i första hand på hur Arnold mår idag men är han ok så går jag nog på fest. Tror jag.

måndag 1 september 2008

Det kanske låter konstigt men jag har känt mig lycklig idag. Trots allt.

Jag älskar att leva. Jag älskar mitt liv. Jag har så mycket fint i mitt liv. Så mycket jag värdesätter så högt. Jag blir varm om hjärtat då jag tänker på hur lyckligt lottad jag är. Trots allt.

Arnolds tillstånd är oförändrat. Stabilt dåligt. Hans crp vill inte till att sjunka. 176 idag. Feber. Smärtor. Trötthet. Han har fått en kraftig svaminfektion i munnen. Tungan är en enda stor varböld. Han kan knappt prata. De övriga värdena står också stilla. Denna vecka kan vi börja spana efter förändringar. Förhoppningsvis till det bättre. Värdena kan börja vända nu, men vi vet inte.

Han hälsar att han är less men att han inte känner sig uppgiven. Han kämpar och kommer aldrig att ge upp. Aldrig.

Vi träffas ungefär varannan dag. Han ligger ju på sjukhuset här i Luleå. Ca 40 minuter hemifrån. Jag känner mig trygg med att vara hemma. Jag vet att jag larmas först av alla om han stillstånd förändras. Igår var jag hos honom i några timmar. Vi såg några avsnitt av "Big shots", riktigt rolig serie. Skönt att bara umgås, sitta nära varandra och vara. Det är det man längtar efter och saknar. Närhet.

Jag jobbar fortsatt hårt. Jag har så roligt på jobbet. Vill knappt gå därifrån. Det är tungt också, men mest roligt. I helgen var jag och kikade på jaktprov i Piteå. Många bekanta som startade. Jag blev inspirerad. Åkte hem och tränade med Bailey som gick riktigt fint. Idag har jag också kört Bailey och han gick fortsatt fint. Kanske har vi hittat tillbaka formen. Hittat tillbaka till varandra.

Jag har anmält mig på jaktinternat i Gällivare den 13-14 september. Har dock inte bestämt vilken hund jag ska gå med. Peak har ju varit sjuk sen jaktprovet här i Luleå. Han går på antiobiotika och är inte iform än. Det vore roligare och intressantare att gå med honom än med Bailey tycker jag. Med Peak är det ju dags att börja avancera och det vore intressant med lite tips och input. Med Bailey vet jag precis vart vi står och känner mig ganska säker på hur jag ska gå vidare också. Så jag vet inte. Jag får klura ett tag till tror jag. Ska bli roligt med internat!

Jag älskar förövrigt den årstiden som vi avnjuter i norrbotten just nu. Ca 10 plusgrader, frisk luft och sol. Den absolut bästa tiden enligt mig. Jag skulle gärna vara utomhus hela dagarna.

Tromb växer och frodas. Jag har börjat träna lite smått med honom. Fotgående, inkallning och stop/sittsignal fungerar riktigt bra. Vi kör lite apportering också, mest linjetag och det tycker han är roligt och han är verkligen riktigt, riktigt duktig. Han visar en fin apportering, lämnar av fint i hand och är lyhörd för signaler. Jag är jättenöjd med honom! Han är dock något av en ögontjänare och hittar på en hel del bus då man inte har ögon i nacken. Dessutom är han morgonpigg som få. Imorse hade jag inte ställt någon klocka med tanken om att Tromb ju väcker mig mellan kl 6-7 varje morgon och har så gjort i flera veckor. Just denna morgon bestämde han sig för att det var dags för ett trendbrott och lät mig sussa sött till 7.45. Jag hade tid hos frissan 9 så det blev en fartfylld morgon vill jag lova.

Bilderna i dagens inlägg är från nån vecka sen när jag och mina nya kollegor var och paddlade kanot och kajak. Jag skrattar då jag ser bilden på mig själv i kanoten. Typiskt mig att sitta och asflabba åt ingenting. Bara för att liksom. För att livet är underbart. Trots allt.

onsdag 27 augusti 2008

Jag tror att det är bra att jag har ett arbete som kräver mycket av mig. Både gällande tid, engagemang och fokus. Jag tror också att det är bra att jag har tre härliga fyrbenta grabbar som behöver mig. De ger mig energi, de får mig att skratta och de får mig att ta mig ut i skogen. Jag tror att det är bra att jag har ett liv som får mig att fortsätta leva.

Jag jobbar hårt och mycket. Min jobbsituation är smått kaotisk i och med min nya roll som regionchef som innebär väldigt många utmaningar. Vi är en liten organistaion bestående av tre personer, mina kollegor är alldeles nyanställda och jag har ytterligare en nyrekrytering på gång. Det är roddigt, stressigt och galet. Men även galet roligt. Jag stortrivs!

Jag hälsar på Arnold minst varannan dag. Vi har hittat en rytm som fungerar bra just nu. En rytm som ger mig möjlighet att behålla mig själv, inte tappa bort mig själv i rollen som anhörig igen. Dock kommer jag självfallet att finnas där varenda sekund om situationen ändras och läget blir mer kritiskt. Just nu fungerar dock detta bra och vi hinner längta efter varandra då vi är isär.

I söndags var hela flocken samlad en stund. Jag och hundarna hälsade på i sjukhusparken och Arnold kom ut till oss och vi njöt av sol och värme i ett par timmar medan hundarna lekte och badade. Den dagen betydde mycket. För oss alla.

Arnold mår ok. Läget är stabilt. Han är kraftigt infekterad och som vanligt vet läkarna inte var infektionen sitter. De helgarderar med antibotika och svampmediciner men inget tycks träffa rätt. CRP:t har legat på mellan 150-240 i flera dagar nu. Han har feber och är trött. Vissa dagar orkar han mer och andra dagar mindre. Igår rakade vi av han håret igen, det hade börjat falla i stora tussar så det var dags. Det tyckte han var tungt. Att förlora håret igen. En petitess i sammanhanget men en sån tydlig markering och påminnelse om att han är sjuk. Igen.

Annat som är tungt är att leva med ovissheten som faktiskt är värre än någonsin nu. Ingen har några som helst svar till oss. Ingen vet vad som kommer att hända. Även läkarna måste ta detta dag för dag. Det finns ingen plan utan planen revideras för varje dag utifrån hur Arnold mår och svarar på behandlingen. Än så länge vet vi ju inte heller vilken effekt cellgifterna haft. Eftersom hans värden är på botten så måste vi vänta tills de stiger innan några sådana prover kan tas. Dock finns en osäkerhet i när (om?) hans värden kommer att stiga då hans benmärg är såpass svag och tilltufsad.

Jag förstår att ni som läser har många frågor men som sagt så har vi inte några svar. Vi kan den här delen av resan vilket gör att vi tar det hela med hyfsad ro så länge inget oförutsett eller nytt händer. Vi vet med förnuftet att prognosen är dålig. Vi vet hur tufft det kan komma att bli. Vi vet att risken är stor att det hela slutar illa. Vi pratar om det. Vi tänker på det men slår sedan bort de tankarna och ersätter dem med mer hoppfulla tankar. Tankar om att han kan klara sig. Att vi kan vinna över leukemin. Att vi kan få vårt liv tillbaka.

Tack för att ni är med oss.

tisdag 19 augusti 2008

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Var jag ska börja. Det är så många tankar, frågor, funderingar och grubblerier. Dock inga svar.

I onsdags för en vecka sedan påbörjades Arnolds behandling. Fem dagars cytostatikakur. Dygnet runt. Han har alltså legat inne sedan onsdagmorgon och suttit fast med dropp i ett fram till eftermiddagen igår. Han ligger fortfarande inlagd och kommer säkert att förbli inlagd en lång tid framöver men nu slipper han i alla fall dropp dygnet runt. Han har mått ganska hyfsat under hela tiden, kräkts en del och haft lite feber och varit trött men helt ok efter omständigheterna. Idag har han ett CRP (infektionsvärde som normalt ska ligga på under 10) på 153 och övriga värden har redan slagit i botten men han är på benen och mår ok. Otroligt nog.

Nu väntar en period då hans värden är låga och han är känslig för infektioner och komplikationer. Då hans värden förhoppningsvis börjar stiga om ca 10-14 dagar tar man ett benmärgsprov med förhoppningen att cellgifterna tagit död på leukemin i benmärgen. MEN. Det finns ett stort men. Även om det är positivt och nödvändigt att få bort leukemin ur benmärgen så kan vi inte jubla även om svaret på benmärgsprovet är leukemifritt. Han har mest troligt leukemiceller som gömmer sig runt om i hans kropp. Ingen vet var men man misstänket starkt att leukemin finns utanför benmärgen också. Vad betyder det då? Jo, OM han klarar sig till en ny transplantation så kommer han mest troligt att även behöva strålning för att på så vis eliminera risken att leukemiceller ligger någonstans och lurar. I dagsläget talar läkarna inte om "när" det blir en ny transplantation utan "om". Så ovisst är det om huruvida vi tar oss så långt.

Vi vet inte så mycket just nu. Mer än någonsin får vi ta en dag i taget. Allt är väldigt osäkert. Man vet inte hur hans kropp kommer att klara denna nya pärs. Man vet inte mycket alls faktiskt. Vi känner oss ganska försiktiga med vad vi ska tro. Vi känner att det är på både gott och ont att ha varit med om denna resa förr. Vi är lugnare då vi förstår mer men samtidigt är det tungt att veta vad som väntar. Vi har uttryckt önskemål om att Arnold ska få vara hemma mer än sist, men allt beror givetvis på hur stora komplikationer som uppstår, hur dålig han blir. Men vi ska försöka vara hemma mer, det ska vi verkligen.

Och jag då? Ja, jag har en situation på jobbet som gör det svårt för mig att vara ifrån. Jag stortrivs dessutom med mitt jobb och det ger mig energi. Jag vill jobba. Jag behöver jobba för att må bra. Efter ett långt och givande samtal med min läkare beslutade vi att jag ska arbeta 75%. Vi drar ner lite på tiden för att jag inte ska slita ut mig själv och för att få livets pussel att gå ihop. Jag har tre stora pusselbitar som måste fungera för att jag ska fungera. Jobbet, Arnold och hundarna. Fungerar de så fungerar jag.

Jag och Arnold har dessutom bestämt oss för att jag måste satsa lite mer tid på mig själv. Förra omgången tappade jag i mångt och mycket bort mig själv. Jag begränsade mig till att "bara" vara anhörig, Nina försvann utmed vägen. Det ska inte få hända igen. Jag sov på sjukhuset nästan varje natt, något jag inte kommer att göra denna gång. Vi sågs varje dag, inte heller det kommer vi att göra denna gång. Det är både för min, Arnolds, hundarnas och vårt förhållandes skull. Detta känns ok just nu men kan givetvis ändras. När det kommer tuffare tider så vet jag att jag vill och behöver vara hos honom mer.

Min ledstjärna har under hela resans gång varit att jag aldrig någonsin vill titta tillbaka på denna tid och ångra att jag inte var hos honom mer. Oavsett hur det slutar. Den ledstjärnan bär jag med mig även i fortsättningen.

Med tanke på vad som ger mig energi och om att inte tappa bort sig själv så valde jag att ha roligt i helgen. Vår hemmasektion Luleå SSRK hade sitt årliga jaktprov och på lördagen jobbade jag som funktionär hela dagen. På söndagen var det min tur att vara en nervös startande. Jag och Peak startade NKL och tog ett 1:a pris och är därmed uppflyttade till ÖKL. Peak är en kanonduktig hund och det känns skönt att lägga nybörjarklassen bakom oss. Nu ska vi börja träna lite nya saker, avancera och spetsa träningen. Jag ser verkligen framemot det!
Än har vi ju barmark i några månader... :)

(Samtliga bilder av Bernt Eriksson)

tisdag 12 augusti 2008

Efter en underbar sommar där vi njutit av varandra och av livet varje dag möts vi nu återigen av ett mörker. Leukemin är tillbaka.

Cellgifter påbörjas redan imorgon. Om han överlever cellgifterna väntar en ny transplantation. Tillbaka på ruta ett med en värdelös prognos.

Vi ska givetvis försöka att vara positiva och optmistiska även denna gång. Men det känns svårt. Vi är helt tomma. Vi orkar inte mer.

fredag 1 augusti 2008

Dagarna går och idag avnjuter jag min sista semesterdag.
Jag känner mig dock enormt tacksam då jag faktiskt inte alls tycker att det ska bli tungt att börja jobba. Tvärtom. Riktigt roligt faktiskt. Det är få förunnat att känna så misstänker jag. Jag är lyckligt lottad.
Jag är även lyckligt lottad som får leva det liv jag lever just nu. Med flocken samlad på gården och en massa härliga aktiviteter varje dag.
Lite kort om vad vi pysslat med...

Jag var och arbetade i Stockholm i 5 dagar och kom hem i söndags. EM i Ung Företagsamhet kan sammanfattas med två ord. Fantastiskt och magiskt. En upplevelse för livet. På måndag kom mamma och pappa och tillbringade dagen och kvällen hos oss. Pappa och Arnold hjälptes åt att gräva för de lyktor/lampor vi ska sätta upp längs uppfarten. Kommer att bli så fint! Sen blev det grillning och bastu.

På tisdag åkte vi till Harads där jag släppte av Arnold för en ganska speciell kväll. Han skulle nämligen köra hem traktorn som vi köpt. Mellan Harads och Jämtön är det ganska precis 10 mil. Traktorn gick knappt 30km/timmen. Ni kan räkna ut resten själv. Det blev en låååång kväll för Arnold. Själv avnjöt jag den i Persön hos Lena där vi pratade oss hesa. Tack för en trevlig kväll, det får vi göra om. SNART. :)

Vad är det med karlar och saker som brummar? Arnold stortrivs med livet på landet och "cruisar" runt på ägorna med traktorn i tid och otid. När han körde fast blev han bara glad. En utmaning. Kul när det strular lite sa han när han hämtade motorsågen för att såga bort stubbar och komma loss.

Under veckan har jag också haft ett projekt. Måla om ytterdörrarna. Vi har ganska speciella ytterdörrar och vi klurade länge på att "neutralisera" dem och helt enkelt måla dem grå-vita. Dock kändes det lite tråkigt så vi valde att behålla mönstret men byta ut lite färger. Denna bild är efter att underarbetet är klart med slipning och spackling.

Arnold avskyr att måla medan jag tycker att det är ganska roligt. Vår deal när vi köpte huset var att allt målningsjobb faller på mig. Här har "ramen" bytt färg och blivit lite mindre skrikig.

Resultatet! Det gula är borta och ersattes med en ljusgrå nyans. Det grön/blåa ersattes med en mörkgrå färg och det röda fick vara kvar för enhetlighet med huset. Vi är nöjda. Vad tycker ni?

I onsdags hade vi besök av Arnolds vänner från Stockholm. Johan och Sara med lilla Amelia var förbi. Efter dem kom även Jonas förbi med barnen och på kvällen kom min syster Tina med sambo för grillning, bastu och kortspel. En fullspäckad dag med andra ord.

Igår, torsdag var jag och Lotta på Rimx FM festival inne i stan på kvällen. Det regnade dock så det blev en ganska tidig och lugn kväll. Trevligt ändå. Idag har jag och Arnold varit in till stan en snabbis, vi träffade Lotta för en fika och ikväll kommer det bara att bli lugnt med lite film och praliner i soffan.

Självklart tränar vi en hel del hund också. Bailey fortsätter att kännas ur form. Dock har jag inte riktigt fokuserat på honom heller. Känns tråkigt att backa. Vi får se om vi kan hitta varandra under hösten. Förövrigt är han blekare (och fulare) än någonsin efter en, mer eller mindre hel sommar utomhus.

Peak är i högform och det nalkas prov för hans del. Jag kan ärligt talat säga att vi inte kan bli mer förberedda än vi är. Han kan allt han behöver för Nkl men som man brukar säga "på prov kan allting hända". Håll tummarna!

Tromb då? Ja, han är fortfarande en charmig liten herre med massor av bus för sig. Han skiljer sig från de andra hundarna jag haft såtillvida att han hittar på bra mycket mer bus bakom ryggen på en om man inte har ögon i nacken. Han är dock väldigt lyhörd och tycker om att träna på kommandon och att samarbeta. Tromb och Arnold är anmälda på kurs i höst och ser framemot det!

Just nu sitter vi hundvakt åt Norton också. Mamma och pappa är bortresta så Norre bor hos oss i 5 dagar. Många hundar blir det!

Alla som vi möter undrar hur Arnold mår. Han mår jättebra. Riktigt bra. Han har ork och han är aktiv mest hela tiden. Han har fortfarande ca 8 kg kvar till sin "matchvikt" men annars ser han fräschare och fräschare ut för varje dag. Dock fick vi något oroande besked i onsdags. Arnolds värden har börjat sjunka. Inte bra. Vi vet inte vad det betyder än. Kanske betyder det ingenting alls. Förhoppningsvis. Vill det sig illa så kan det betyda att något är fel. Att leukemin är tillbaka.
Den får inte vara det. Det får inte vara så.

tisdag 22 juli 2008

Nu blir det MF på gården. MatteFritt! :)
Imorgon bitti åker jag till Stockholm för att jobba under EM i Ung Företagsamhet. Jag kommer hem igen på söndagkväll. Som alltid så tycker hemmakära jag att det känns tungt att åka trots att jag är övertygad om att det kommer att bli jättetrevligt och givande.

söndag 20 juli 2008

"Födelsedagen är dagen då man firar dig som en gåva till resten av världen"

Idag fyller vår Peak 2 år. Älskade "Picke". Vår aktiva, energifyllda kelpojke. Dagen till ära har det tränats med vilt. Han har även fått en extragod middag, välförtjänt efter ett mycket trevligt och lyckat träningspass dessutom. Peak är allt det jag hoppades och önskade få och jag hoppas och önskar att vi har många roliga år framför oss.

I fredags var vi till Umeå på "halvårs-kontroll". Något av en milstolpe. Vi åkte därifrån med lättat hjärta och leende läppar. Allt är ok med Arnold just nu. Ingenting pekar åt fel håll. Vissa saker kunde absolut vara bättre men i det stora hela mår han så bra han kan efter det som varit och är. Chimerismen som vi så spänt väntade på visade 95,5% donatorceller. Helt ok alltså. Allt är ok.

Vi fortsätter att leva som vi gjort den senaste tiden. Några månader i taget. Vi lyckas i mångt och mycket koppla bort sjukdomen i den vardag vi lever. Det är i tankarna om framtiden som vi tvingas inse hur sjukdomen märkt oss. Bränt oss. Vi ser på framtiden med stor tillförsikt.

"Ingenting är mer värdefullt än denna dag"

torsdag 17 juli 2008

Vem har tid att sitta vid datorn när livet leker och varje dag innebär nya äventyr? Inte jag!

Jag bjuder på ett litet referat om vad vi pysslat med de senaste veckorna. Ord blandat med bilder kan dock ändå aldrig återge hur bra vi haft och har det.

Vi har haft mycket besök av nära och kära, många trevliga kvällar och dagar på gården. Vi tränar en hel del hund med varierande resultat. Vi startade bland annat på klubbmästerskapet för Luleå SSRK. Bailey floppade totalt medan Peak skötte sig jättebra men hade otur med en markering vilket visade sig i totalpoängen. Överlag så är det ungefär så det ser ur just nu. Peak går som på räls medan Bailey backar. Tyvärr. Jag återkommer till hundtankarna senare i inlägget.

Husvagnsresan gick bara bra och var trevlig.
Vi åkte på fredagmorgon. Lycksele var första anhalten.

Där besökte vi djurparken där "närkontakten" med björnarna blev ett minne för livet. En björn slickade tom. min hand. Vi åkte ut och åt gott på kvällen och efter middagen sökte vi upp en fin träningsplats och körde lite markeringar med hundarna och avslutade sedan fredagen med en runda minigolf.

Vi är två tävlingsmänniskor. Behöver jag säga något mer? Arnold är tyvärr inte bara snäppet bättre mig på minigolf, han utklassar mig till och med då och då. Jag ser det som träning i att bli en bättre förlorare... :)

Vi har bestämt oss för att försöka sära på hundarna åtminstone någon timme då och då. Vi har varit alldeles för dåliga på det. De kan gott behöva lite ensamtid med oss någon gång. Peak hängde med på denna runda och hade full koll på varenda boll! :)


På lördag styrde vi kosan mot Östersund.
En stad vi länge velat se och besöka. Vi blev inte besvikna.

Östersund var jättevackert och vi blev förälskade i staden bägge två. Underbar natur och nära till fjäll. På lördagen besökte vi "Moose Garden" där vi fick stifta bekantskap med ett flertal tama älgar. Älgkalvarna var bara några veckor gamla och hur söta som helst. Älgtjurarna var maffiga och vissa av älgkorna var riktigt keliga som bilden ovan visar.

På lördagkväll bjöd min kollega Sara oss på middag hemma hos henne i Östersund och tipsade oss samtidigt om utflyktsmål för dagen därpå. På söndagen åkte vi nämligen till Åre. Vi besökte Lundhagsbutiken i Järpen på vägen och shoppade en hel del friluftskläder innan vi styrde kosan mot Åre. Mot fjällen.

Vädret för dagen inbjöd dock snarare till mer shopping än naturupplevelser. Det störtregnade nästan hela tiden. Under ett kort uppehåll hann vi dock upp på lite lågfjäll för en kort tur. Sen blev det mer shopping! :)

På måndag åkte vi vidare mot höga kusten. Vi åkte till Örnsköldsvik och fortsatte vår shoppingresa och handlade en hel del på Fjällrävens butik innan vi slog oss ner på campingen nedanför skuleberget.

Vi avnjöt en lugn kväll på campingen. Först blev det en minigolfrunda, denna gång med Bailey som en utmärkt caddie, sedan blev det en hemmakväll med film och godis i husvagnen.

På tisdag var det dags för skuleberget. Vi fuskade faktiskt lite och tog linbanan upp. Väl uppe kom vi på att vi skulle klättra ner till grottan och sedan klättra upp igen, så det blev en hel del svett ändå innan vi styrde kosan mot nästa mål. Umeå.

I Umeå hälsade vi på Anneli, Erik, Speja, Kuta och den ofödda lilla Malva i Annelis mage. Det blev en trevlig kväll med god mat och trevligt umgänge för både fyr- och tvåbenta.

På onsdag var det dags att åka hem igen efter en trevlig och givande resa. Campinglivet är nog ingenting för mig men att ha ett portabelt hem var inte fy skam. Gården kändes dock finare och mer välkomnande än någonsin när vi äntligen körde upp på uppfarten hemma. Borta bra men hemma bäst.

Redan på torsdag var dock det dags att packa oss i bilen och åka bort igen. Denna gång bara över kvällen. Vi lämnade hundarna hos pappa och plockade upp mamma och åkte till Storforsen, Älvsbyn för att se "Diggiloo" med bl.a. Nanne Grönwall, Linda Bengtzing, Måns Zelmerlöw och Lotta Engberg. En fantastiskt bra show som avnjöts i underbar miljö med en härlig picnic som grädde på moset.

Jag och mamma åker på olika musikevenemang, konserter, musikaler och shower stup i kvarten. Detta var dock första gången jag fick avnjuta något tillsammans med Arnold. Första men förhoppningsvis inte sista gången. :)

Annars så fyller vi verkligen våra dagar. Jag vet knappt själv med vad men vi är sysselsatta hela tiden. Vi har som sagt haft en hel del besök av vänner, nära och kära. Vi har varit och spelat kort hos Tina och Mattias. I tisdags kom Cissi och Pär från Piteå och bastade, drack vin och stannade över natten. Mycket trevligt. Igår var jag och mamma på bio och såg "Mamma Mia", rekommenderas! Ikväll har jag och Arnold varit ut och ätit gott och sedan hälsat på hos mamma och pappa.

Imorgon ska vi till Umeå, sjukhusbesök. Det är nu ett halvår sedan transplantationen, vi ska få reda på chimerismen och överlag prata om nuet och framtiden. Nervöst.

Vi tränar en hel del hund. Jag har gått en endagskurs i A-provs-träning med Bailey i Kalix. I måndags hade vi samträning med SSRK. Jag och Bailey har hamnat i ofas. Vi fungerar inte ihop just nu. Dirigeringarna går inte alls, framförallt inte på vatten. Inte alls. På samträningen var det walk-up som gällde, Arnold fick köra Bailey medan jag körde Peak.

Peak var som väntat jätteduktig. Det enda jag måste finslipa med honom är närsökssignalen annars är han i toppform. För Arnold och Bailey gick det också bra, markeringar sköter han fint och de tog även en motiverad landdirigering. Problemet för dem två är att Bailey kan mer än Arnold. De skötte sig dock fint bägge två. Tanken är ju inte att Arnold ska ta över Bailey utan bara att han också ska få göra annat än vara funkis hela tiden. :)

Bailey var anmäld på jaktprov imorgon och söndag. Jag strök oss. Jag kan och vill inte att starta honom just nu. Vi måste backa i träningen och hitta varandra igen. Hitta förtroende för varandra. Jag har tränat för svårt. För mycket omotiverat. Det är säkert mitt eget fel. Nu får jag stå mitt kast. Nåja, vi kommer igen!

Vi älskar verkligen hundträningen allihopa. Jag är så glad att jag/vi har en hobby som vi älskar och som ger oss så mycket energi och som får oss att ha så roligt tillsammans må så bra.

Tromb växer så det knakar. Han är en härlig busig valp. Han blir frustrerad då och då när allt inte går hans väg och visar att det finns mycket egen vilja i den lilla kroppen. Vi har börjat ställa lite mer krav på honom i vardagen. Arnold försöker åka ut till skogs med bara Tromb då och då för att stärka bandet dem emellan och träna honom enskilt på inkallning och liknande. Arnold längtar till att Tromb ska växa till sig så han får börja träna lite mer "på allvar", han brukar säga att det riktigt kliar i fingrarna av längtan att köra hund.

Idag fick Tromb lite ensamtid med både husse och matte när han fick följa med oss på en roddtur i vår lilla eka i vår lilla vik. Han tyckte det var spännande att titta på näckrosor och på årorna. Modigt lutade han sig över "relingen" och doppade tårna och hade nog gärna hoppat i. Han har en rejäl portion vattenpassion denna lilleman.

Tromb känns som en fullständigt självklar medlem i vår flock och han och Peak har så väldigt roligt tillsammans. Idag har faktiskt till och med Bailey lekt lite smått med honom till Trombs stora glädje. Överlag känns han fortfarande som en stabil, harmonisk och behaglig liten kille som dock visar mer personlighet dag för dag.

Jag har hittills haft en helt underbar semester. Jag njuter av vår vardag. En vardag som betyder en fullspäckad kalender men som även lämnar utrymme för spontanitet och flexibilitet. Slå oss gärna en pling om ni vill hälsa på eller hitta på nåt! Vi hittar en lucka!

Under tiden på sjukhuset var det vardagen vi längtade efter.
Nu lever vi i den efterlängtade vardagen. Vi njuter till fullo.