Så har ett år till passerat..Det är konstigt det här med tid.
Arnold var sjuk i ganska precis ett år.
Ett år som kändes som en oändlighet.
Ett år som passerade så fort. För fort.
Allt på en och samma gång.
Det går fortfarande inte en dag då han inte finns med mig. I mitt hjärta. I mina tankar. Den minsta lilla detalj kan föra mina tankar till honom. Ibland stannar tanken hos honom i en enda sekund. Ibland stannar jag längre. Ibland njuter jag av att låta tankarna vandra. Ibland är det plågsamt. Oftast är det både och på en och samma gång.
I februari förlorade jag hastigt Peak. Arnold älskade våra hundar. Nästan mer än vad jag gör. Jag var inte den enda som tänkte tanken. Tanken om att det var Arnold som ville ha Peak hos sig. Den tanken kändes fin.
Under året som gått har jag upplevt mycket. Det största av allt är att jag fått en son. En underbar liten gosse som hade bråttom ut i livet. Han kom två månader för tidigt. Jag och min son har därför tillbringat mycket tid på sjukhus. Samma sjukhus där jag och Arnold tillbringade så mycket tid. Där vi hade våra samtal om livet. Om döden. Om kärleken.
Den där dagen för tre år sedan då jag tvingades lämna sjukhuset utan Arnold. När jag gick ut genom dörrarna mot ett nytt liv. Då sa jag högt för mig själv att jag inte skulle återvända förrän det var dags att föda barn. Föda fram nytt liv.
Jag kommer att berätta för min son om Arnold. Om en av de finaste och starkaste människor jag någonsin träffat. Jag kommer även att lära min son om livets skörhet. Om vikten att inte ta livet för givet. Att uppskatta varje dag. Se det stora i det lilla. Att njuta. Allt det som Arnold lärde mig.
Idag åker jag som vanligt till vår plats ute vid havet. Min och Arnolds plats. Platsen där vi sa att vi skulle träffas varje årsdag. Årsdagen som både blev vår förlovningsdag som hans sista dag. Än idag får jag rysningar när jag tänker på det. Hur kunde det bli så. Slumpen eller ödet. Fanns det någon mening med det. Att vår förlovningsdag också blev hans sista dag. Jag vet inte.
Jag åker ut till havet. Tar hundarna med mig. Hoppas och önskar att Arnold finns där. Att han är med oss. Att han ser att jag mår bra. Att jag är lycklig. Men jag önskar även att han ser min smärta. Smärtan jag trots allt bär med mig varje dag. Året om.
Smärtan av att jag saknar honom så...
Arnold var sjuk i ganska precis ett år.
Ett år som kändes som en oändlighet.
Ett år som passerade så fort. För fort.
Allt på en och samma gång.
Det går fortfarande inte en dag då han inte finns med mig. I mitt hjärta. I mina tankar. Den minsta lilla detalj kan föra mina tankar till honom. Ibland stannar tanken hos honom i en enda sekund. Ibland stannar jag längre. Ibland njuter jag av att låta tankarna vandra. Ibland är det plågsamt. Oftast är det både och på en och samma gång.
I februari förlorade jag hastigt Peak. Arnold älskade våra hundar. Nästan mer än vad jag gör. Jag var inte den enda som tänkte tanken. Tanken om att det var Arnold som ville ha Peak hos sig. Den tanken kändes fin.
Under året som gått har jag upplevt mycket. Det största av allt är att jag fått en son. En underbar liten gosse som hade bråttom ut i livet. Han kom två månader för tidigt. Jag och min son har därför tillbringat mycket tid på sjukhus. Samma sjukhus där jag och Arnold tillbringade så mycket tid. Där vi hade våra samtal om livet. Om döden. Om kärleken.
Den där dagen för tre år sedan då jag tvingades lämna sjukhuset utan Arnold. När jag gick ut genom dörrarna mot ett nytt liv. Då sa jag högt för mig själv att jag inte skulle återvända förrän det var dags att föda barn. Föda fram nytt liv.
Jag kommer att berätta för min son om Arnold. Om en av de finaste och starkaste människor jag någonsin träffat. Jag kommer även att lära min son om livets skörhet. Om vikten att inte ta livet för givet. Att uppskatta varje dag. Se det stora i det lilla. Att njuta. Allt det som Arnold lärde mig.
Idag åker jag som vanligt till vår plats ute vid havet. Min och Arnolds plats. Platsen där vi sa att vi skulle träffas varje årsdag. Årsdagen som både blev vår förlovningsdag som hans sista dag. Än idag får jag rysningar när jag tänker på det. Hur kunde det bli så. Slumpen eller ödet. Fanns det någon mening med det. Att vår förlovningsdag också blev hans sista dag. Jag vet inte.
Jag åker ut till havet. Tar hundarna med mig. Hoppas och önskar att Arnold finns där. Att han är med oss. Att han ser att jag mår bra. Att jag är lycklig. Men jag önskar även att han ser min smärta. Smärtan jag trots allt bär med mig varje dag. Året om.
Smärtan av att jag saknar honom så...
