Årsdag igen. Det känns faktiskt så. Igen. Tiden går fort. På sätt och vis. Det känns som att hela mitt liv med Arnold var en annan tid. I ett annat liv. Ibland känns det som att det aldrig ens hänt. Det är så overkligt. Det kan inte ha hänt. Det får inte ha hänt. Men det hände. Det hände idag för 4 år sedan. Vi förlorade kampen. Jag förlorade min älskade. En annan tid tog vid. Ett annat liv.

Under året som gått har Arnold fått sällskap av Bailey. Vår älskade bruna drömhund gick bort i slutet på januari. Nu får Arnold ta hand om honom. Och Bailey och Peak har återförenats med varandra. Och med sin husse.

Idag när jag var ut till vår plats. Min och Arnolds. Ute vid havet. Platsen där vi skulle ses varje år på vår förlovningsdag. Dagen som också blev hans sista dag. Idag när jag var där för att "prata" med Arnold så tog jag bara med mig Tromb. Han är den enda hunden jag har kvar som träffat Arnold. Som känner Arnold och som Arnold känner. Det är många saker som förändras och utvecklas som gör att livet med Arnold blir alltmer avlägset för mig. Inte bara i tid utan även på annat vis. Huset vi köpte har byggts om och liknar inte alls det som Arnold kände till. Gården har både fått nya byggnader och blivit av med gamla. Det är inte längre den drömgård vi köpte. Det är en annan drömgård. I ett annat liv. Jag har också förändrats. Mycket. 

Ibland får jag frågan om jag någonsin tänker på hur livet vore om Arnold hade fått leva. Nej. Det går inte att tänka så. Det går inte. Jag har ingen aning. Det blir en tankevurpa på en gång. Så nej. Jag tänker aldrig så.

Det jag däremot tänker på och reflekterar över var och varannan dag är allt Arnold inte får vara med om. Inte ta del av. Som han går miste om. Han hade så gärna viljat få fortsätta att uppleva. Glädjas. Känna. Se. Höra. Leva. Han hade velat leva.

Jag vet inte hur minnet fungerar. Det jag vet är att jag och mitt minne inte samarbetar då det kommer till Arnold. Jag minns med mitt förnuft. Jag läser tillbaka i bloggen. Jag tänker tillbaka. Jag minns fakta. Men jag har svårt att minnas känslor. Jag kan inte höra hans röst. Jag kan inte minnas hur det kändes att ha hans hand i min. Jag kan inte minnas känslorna. Kanske är det ett självförsvar. Kanske släpper jag inte fram de minnena. Kanske vore det för tungt att minnas. Både de stora känslorna av kärlek. Och de tunga känslorna av sorg. Jag vet inte. Men jag önskar att jag kunde minnas mer med hjärtat. Jag vill minnas med hjärtat. Hur ont det än må göra.

Jag har alltid berörts av låttexter. Arnold tyckte mycket om den svenska sångerskan Laleh. En av hans favoritlåtar var Lalehs "Live tomorrow". Texten är även citerad i bloggen vid något tillfälle minns jag. Laleh har under det gångna året släppt en låt som heter "Some die young". Den låten hade Arnold tyckt om tror jag. Texten träffar mig rakt i hjärtat.

En annan låt som träffar mig rätt i hjärtat är Melissa Horns "Jag saknar dig mindre och mindre". Refrängen lyder;  "Jag saknar dig mindre och mindre, det kommer annat i vägen och det är bra. Jag saknar dig mindre och mindre, jag har glömt dig en vacker dag". Jag blir arg när jag hör låten. Den texten stämmer inte. Jag vill inte glömma. Jag kan inte glömma.
Jag glömmer aldrig. 

Älskad och saknad varje dag.