Jag tror att det är bra att jag har ett arbete som kräver mycket av mig. Både gällande tid, engagemang och fokus. Jag tror också att det är bra att jag har tre härliga fyrbenta grabbar som behöver mig. De ger mig energi, de får mig att skratta och de får mig att ta mig ut i skogen. Jag tror att det är bra att jag har ett liv som får mig att fortsätta leva.

Jag jobbar hårt och mycket. Min jobbsituation är smått kaotisk i och med min nya roll som regionchef som innebär väldigt många utmaningar. Vi är en liten organistaion bestående av tre personer, mina kollegor är alldeles nyanställda och jag har ytterligare en nyrekrytering på gång. Det är roddigt, stressigt och galet. Men även galet roligt. Jag stortrivs!

Jag hälsar på Arnold minst varannan dag. Vi har hittat en rytm som fungerar bra just nu. En rytm som ger mig möjlighet att behålla mig själv, inte tappa bort mig själv i rollen som anhörig igen. Dock kommer jag självfallet att finnas där varenda sekund om situationen ändras och läget blir mer kritiskt. Just nu fungerar dock detta bra och vi hinner längta efter varandra då vi är isär.

I söndags var hela flocken samlad en stund. Jag och hundarna hälsade på i sjukhusparken och Arnold kom ut till oss och vi njöt av sol och värme i ett par timmar medan hundarna lekte och badade. Den dagen betydde mycket. För oss alla.

Arnold mår ok. Läget är stabilt. Han är kraftigt infekterad och som vanligt vet läkarna inte var infektionen sitter. De helgarderar med antibotika och svampmediciner men inget tycks träffa rätt. CRP:t har legat på mellan 150-240 i flera dagar nu. Han har feber och är trött. Vissa dagar orkar han mer och andra dagar mindre. Igår rakade vi av han håret igen, det hade börjat falla i stora tussar så det var dags. Det tyckte han var tungt. Att förlora håret igen. En petitess i sammanhanget men en sån tydlig markering och påminnelse om att han är sjuk. Igen.

Annat som är tungt är att leva med ovissheten som faktiskt är värre än någonsin nu. Ingen har några som helst svar till oss. Ingen vet vad som kommer att hända. Även läkarna måste ta detta dag för dag. Det finns ingen plan utan planen revideras för varje dag utifrån hur Arnold mår och svarar på behandlingen. Än så länge vet vi ju inte heller vilken effekt cellgifterna haft. Eftersom hans värden är på botten så måste vi vänta tills de stiger innan några sådana prover kan tas. Dock finns en osäkerhet i när (om?) hans värden kommer att stiga då hans benmärg är såpass svag och tilltufsad.

Jag förstår att ni som läser har många frågor men som sagt så har vi inte några svar. Vi kan den här delen av resan vilket gör att vi tar det hela med hyfsad ro så länge inget oförutsett eller nytt händer. Vi vet med förnuftet att prognosen är dålig. Vi vet hur tufft det kan komma att bli. Vi vet att risken är stor att det hela slutar illa. Vi pratar om det. Vi tänker på det men slår sedan bort de tankarna och ersätter dem med mer hoppfulla tankar. Tankar om att han kan klara sig. Att vi kan vinna över leukemin. Att vi kan få vårt liv tillbaka.

Tack för att ni är med oss.