måndag 7 september 2009

Ett år har gått.
Snabbt? Jag vet inte.
Ibland känns allt det hemska som igår.
Ibland känns det som om det aldrig funnits. Som om det aldrig hänt.

Arnold finns med mig varje dag. Varje dag.
I mina tankar. I mitt hjärta. I mig. Han finns i mig. Alltid. För alltid.

Det här året har gått bra för mig. Jag har klarat mig fint. Precis som jag lovade Arnold att jag skulle göra. Jag lovade att leva. Dock ifrågasätter jag om jag tillåtit mig själv att sörja. Ibland tror jag att jag inte ens förstått vad som hänt. Inte tagit in det fullt ut. Inte accepterat det. Medan jag ibland lutar mig tillbaka i tanken om att vi sörjde i ett helt år medan Arnold fortfarande levde. Vi var så vansinnigt medvetna om allt. På gott och ont. Det gav oss möjligheten att sörja redan i förväg. Att nästintill bli van vid tanken om att detta kunde hända. Så till den grad att när det inträffade så kom det inte som en chock. Många tankar var redan tänkta, känslor var redan kända och planer gjorda för hur livet skulle tvingas fortgå utan att vi får vara tillsammans.

När saknar jag Arnold som mest?
Varje dag. Hela tiden. I vardagen. I allt det vardagliga. I det lilla.
Nya upplevelser önskar jag få dela med honom. Bekanta upplevelser gör att jag minns hur det var att dela dem med honom. Han var min bästa vän. Den jag delade allt med. Jag saknar det.

Vi var med om ett så oerhört traumatiskt år från att han fick sin diagnos tills den dagen då vi förlorade kampen. Ett år och 17 dagar av förvirrning, hopp, förtvivlan och sorg men även glädje. Vi tillbringade hela den tiden tillsammans. Delade hela upplevelsen. Såg till att ta vara på tiden. Ta vara på varandra. Det gör mig glad. Jag vet att Arnold på många vis var lycklig sin sista tid. Vi gjorde det bästa möjliga av den sämsta möjliga av situationer.

Jag minns pizzakvällarna på sjukhuset. Jag minns hur vi såg på tv-serier, tätt ihopkrupna i den smala sängen. Jag minns våra spelturneringar. Hur han alltid vann i fyra i rad. Jag minns våra promenader i sjukhusparken. Jag minns hur vi oftast somnade tillsammans i hans säng för att jag sedan under natten skulle krypa ner på min madrass för att det blev för trångt och varmt. Jag minns våra samtal. Om livet. Om döden. Om kärleken.

Vad som gör mig ledsen är att denna tid var så traumatisk att den nästintill är det enda jag minns. Jag kan inte förmå mig att minnas händelser, upplevelser och dagar innan diagnosen. Alla vanliga minnen om tiden innan sjukdomen bleknar i det hemska och de starka minnena av det sista året. Min största och högsta önskan är att det inte ska förbli så. Jag vill minnas livet innan.

Vad som gör mig glad är att vi fick den sista sommaren. En sommar nästintill vanlig. Nästan normal. Visserligen var vi märkta av det som varit och dessutom fullt medvetna om vad som förmodligen komma skulle. Men vi valde att leva i nuet. Njuta av att nästan vara vanliga och normala under några veckor, månader. Jag är så glad över att han fick vara här hemma på gården. Köpa sin traktor. Köra röjsågen. Grilla i solen. Träna hund. Få en egen hundvalp i form av Tromb. Min kärleksgåva till honom. Jag är så innerligt lycklig över de veckorna. Han mådde bra. Han njöt. Han var lycklig. Det betydde allt för mig.

Innan Arnold gick bort bestämde vi oss för att om det skulle hända. Om vi inte skulle få fortsätta leva tillsammans så skulle vi varje år vid ett specifikt datum träffas på vår plats. Några km från vår gård. Ute vid havet. Vi bestämde oss för att vår förlovningsdag skulle bli datumet för dessa möten. Den 7 september. Varje år. Nu ville det sig så makabert. Så sjukt. Så vackert. Att Arnold gick bort just den 7 september. På årsdagen efter vår förlovning. På vår första förlovningsdag. Den 7 september är en dag av dubbelbetydelse. En dag av glädje och av sorg. En dag av och för kärlek.

Idag åker jag inte till jobbet.
Idag tillåter jag mig själv att vara ledsen.
Att ägna dagen åt minnen. Att dela dagen med Arnold.
Jag åker till graven. En plats som egentligen inte betyder något för mig. Han är inte där. Dock känns det fint att besöka graven då och då. Symboliskt. Jag träffar Lotta, vår gemensamma vän. Min bästa vän som varit ett enormt stöd under hela tiden och äter lunch och delar minnen med henne. Sedan packar jag en picnic. Tar hundarna med mig och beger mig ut till havet. Där ska jag träffa Arnold.

Jag längtar.

12 kommentarer:

Lotta sa...

Kollade in ifall de skulle finnas nåt nytt idag och det gjorde det. Vännen du skriver så fint, sitter med tårar i ögonen...
Ska bli skönt att träffas för lunch och prata mera.
Massa kramar, ses snart

Anonym sa...

Du är fantastisk på att skriva. Man "känner" verkligen när man läser om dig och Arnold. Hoppas du och Lotta får en skön lunch men inte bara tårar utan också många skratt. Hoppas också att din eftermiddag blir bra i din träff med Arnold./Mogi

Cissi sa...

Hej vännen. Du fanns i mina tankar igår då Arnold gick bort samma dag som min mamma skulle fyllt år. Så mitt besök på hennes grav inkluderade även minnet av fina Arnold. Du är fantastisk Nina. Dina fina ord utlöste en storm av tårar hos flera av oss på arbetet.
Kram Cissi

Anonym sa...

Har tänkt på massor på Dig.
Kan bara hålla med om att du är fantastisk på skriva.
Kram Tiina och Patrik

Lina sa...

Jag vet inte vad jag ska skriva. Fingrarna vilar mot tangenterna men det blir inga vettiga ord av det. Du skriver så vackert och målande och det gör att sorgen borrar sig in som en kniv i hjärtat samtidigt som kärleken är det som känns starkast när man läser. Kärleken mellan er två, var något alldeles extra...

Stora Kramar Lina

Anonym sa...

Skulle kika in för att se om det fanns ngn rapport om senaste jaktprov.. Gratulerar givetvis till det, finfina hundar med superduktig förare såklart! Men just nu kanske det känns lite futtigt i det stora hela, jag vet inte. Skickar en tanke iaf..
/Lina, Ella & Vera

AKP sa...

Så vackert, så sorgligt, så lyckligt, så fruktansvärt! Allt på en gång. DU skriver hur vackert som helst och jag blir rörd ända in i hjärtat! Hoppas din dag blev så fin den bara kunde bli!

Maria sa...

Skickar lite kramar till dig <3 de goda minnena kommer tillbaka inte allt på en gång utan i små delar tills de tillslut uppväger eller överväger det mörka. Det tar dock lite längre tid. Jag tror hela första året är någon typ av utdragen chock där man pendlar mellan att vara som vanlig och att falla ner i källaren. Kramiz!

Anonym sa...

Dina ord går rakt in. På en endaste gång och tårarna kommer direkt.

Jag minns också pizzakvällarna och spelturneringarna :-) Vi var många som delade er vardag på ett nära vis trots cyberrymden. Ni var så öppna och delade glädje och sorg med oss läsare. För det är jag er tacksam!

Att det redan har gått ett år och över det känns obegripligt.

Hoppas du och Arnold hade en mysig picknick den sjunde!!!

Största kramen du kan tänka dig!!!
/Malena

kajsa sa...

Vilken klok människa du är! Jag hoppas så innerligt att fick en bra picknick med Arnold! /STOR varm kram

Lilian sa...

Hej.
Jag råkade, av en slump, hitta Din blogg. Egentligen vet jag inte vad jag ska skriva och det jag skriver kanske inte ens någon betydelse. Det som iallafall är sant är att det Du har gått igenom ska ingen människa behöva gå igenom.

Personligen tycker jag inte om att läsa bloggar och dylikt och gör det aldrig. Dock skulle jag söka på "vita blodkroppar" på google och fann Din blogg. Redan efter första raden jag läste började mina tårar att rinna. Ditt sätt att skriva på gör att man verkligen känner i hjärtat för Dig och Arnold. Mina tårar kan inte sluta rinna ner för mina kinder.

Återigen vet jag inte hur Du haft det för jag har aldrig varit anhörig till någon med cancer (vilket jag är oerhört tacksam för och hoppas att jag aldrig blir det heller) dock har jag varit den som varit sjuk. Jag hade ALL, Akut Lymfatisk Leukemi, två gånger(10 år och 17 år), men är lyckligtvis frisk idag. Det är självklart hemskt att vara sjuk i en sådan hemsk sjukdom men man ska aldrig glömma bort de som är anhöriga som lider oerhört. Jag har ju sett hur min familj har lidigt...fruktansvärt.

som sagt, jag vet inte riktigt vad jag vill komma med mitt inlägg men jag hoppas folk kommer inse, av att läsa Din blogg, att man bör se varje dag som en gåva.

Tack för att Du tog Dig tid att läsa, och tack för att Du tar Dig tid att fortsätta skriva.

MVH Lilian 19 år

Anonym sa...

Sprutar av tårar.Dem kan inte sluta rinna. Kan knappt fatta att det gått över ett år..du är väldigt stark Nina.