Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Var jag ska börja. Det är så många tankar, frågor, funderingar och grubblerier. Dock inga svar.

I onsdags för en vecka sedan påbörjades Arnolds behandling. Fem dagars cytostatikakur. Dygnet runt. Han har alltså legat inne sedan onsdagmorgon och suttit fast med dropp i ett fram till eftermiddagen igår. Han ligger fortfarande inlagd och kommer säkert att förbli inlagd en lång tid framöver men nu slipper han i alla fall dropp dygnet runt. Han har mått ganska hyfsat under hela tiden, kräkts en del och haft lite feber och varit trött men helt ok efter omständigheterna. Idag har han ett CRP (infektionsvärde som normalt ska ligga på under 10) på 153 och övriga värden har redan slagit i botten men han är på benen och mår ok. Otroligt nog.

Nu väntar en period då hans värden är låga och han är känslig för infektioner och komplikationer. Då hans värden förhoppningsvis börjar stiga om ca 10-14 dagar tar man ett benmärgsprov med förhoppningen att cellgifterna tagit död på leukemin i benmärgen. MEN. Det finns ett stort men. Även om det är positivt och nödvändigt att få bort leukemin ur benmärgen så kan vi inte jubla även om svaret på benmärgsprovet är leukemifritt. Han har mest troligt leukemiceller som gömmer sig runt om i hans kropp. Ingen vet var men man misstänket starkt att leukemin finns utanför benmärgen också. Vad betyder det då? Jo, OM han klarar sig till en ny transplantation så kommer han mest troligt att även behöva strålning för att på så vis eliminera risken att leukemiceller ligger någonstans och lurar. I dagsläget talar läkarna inte om "när" det blir en ny transplantation utan "om". Så ovisst är det om huruvida vi tar oss så långt.

Vi vet inte så mycket just nu. Mer än någonsin får vi ta en dag i taget. Allt är väldigt osäkert. Man vet inte hur hans kropp kommer att klara denna nya pärs. Man vet inte mycket alls faktiskt. Vi känner oss ganska försiktiga med vad vi ska tro. Vi känner att det är på både gott och ont att ha varit med om denna resa förr. Vi är lugnare då vi förstår mer men samtidigt är det tungt att veta vad som väntar. Vi har uttryckt önskemål om att Arnold ska få vara hemma mer än sist, men allt beror givetvis på hur stora komplikationer som uppstår, hur dålig han blir. Men vi ska försöka vara hemma mer, det ska vi verkligen.

Och jag då? Ja, jag har en situation på jobbet som gör det svårt för mig att vara ifrån. Jag stortrivs dessutom med mitt jobb och det ger mig energi. Jag vill jobba. Jag behöver jobba för att må bra. Efter ett långt och givande samtal med min läkare beslutade vi att jag ska arbeta 75%. Vi drar ner lite på tiden för att jag inte ska slita ut mig själv och för att få livets pussel att gå ihop. Jag har tre stora pusselbitar som måste fungera för att jag ska fungera. Jobbet, Arnold och hundarna. Fungerar de så fungerar jag.

Jag och Arnold har dessutom bestämt oss för att jag måste satsa lite mer tid på mig själv. Förra omgången tappade jag i mångt och mycket bort mig själv. Jag begränsade mig till att "bara" vara anhörig, Nina försvann utmed vägen. Det ska inte få hända igen. Jag sov på sjukhuset nästan varje natt, något jag inte kommer att göra denna gång. Vi sågs varje dag, inte heller det kommer vi att göra denna gång. Det är både för min, Arnolds, hundarnas och vårt förhållandes skull. Detta känns ok just nu men kan givetvis ändras. När det kommer tuffare tider så vet jag att jag vill och behöver vara hos honom mer.

Min ledstjärna har under hela resans gång varit att jag aldrig någonsin vill titta tillbaka på denna tid och ångra att jag inte var hos honom mer. Oavsett hur det slutar. Den ledstjärnan bär jag med mig även i fortsättningen.

Med tanke på vad som ger mig energi och om att inte tappa bort sig själv så valde jag att ha roligt i helgen. Vår hemmasektion Luleå SSRK hade sitt årliga jaktprov och på lördagen jobbade jag som funktionär hela dagen. På söndagen var det min tur att vara en nervös startande. Jag och Peak startade NKL och tog ett 1:a pris och är därmed uppflyttade till ÖKL. Peak är en kanonduktig hund och det känns skönt att lägga nybörjarklassen bakom oss. Nu ska vi börja träna lite nya saker, avancera och spetsa träningen. Jag ser verkligen framemot det!

Än har vi ju barmark i några månader... :)

(Samtliga bilder av Bernt Eriksson)