Jag vet inte hur jag ska börja. Jag har så många tankar. Funderingar. Huvudet är både fullt och tomt. Hjärtat likaså.

Jag ber redan i förväg om ursäkt om detta inlägg kan komma att bli långt. Splittrat. Förvirrat. Osammanhängande. Precis som jag just nu.

Det har gått en vecka. En vecka utan Arnold. Vi har aldrig varit ifrån varandra så länge. Det är jag glad för. Tacksam för.

Jag är tacksam för mycket. Tacksam för att vi hade en underbart fin fredagkväll tillsammans. Tacksam för att det gick så fort på slutet. Tacksam för att han slapp lida mer. Tacksam över att jag var där. Tacksam för att vi hade en fantastisk sommar där vi levde i nuet med en framtidstro. Tacksam för att vi hunnit prata om saker och ting. Tacksam för att vi varit realistiska. Tacksam för att jag fått uppleva vår kärlek.

Vi fann varandra för länge sedan. Vi väntade och kämpade innan vi äntligen fick vara tillsammans. När den dagen slutligen kom föll alla pusselbitar på plats. Vi fann den totala lyckan i varandra. I livet tillsammans. Vi var välmedvetna om att vi var lyckligt lottade och vi njöt av livet och av varandra. Vi pratade ofta om oss. Om hur lyckliga vi gjorde varandra. Hur stark vår kärlek var. Vi var tacksamma för livet hela den tiden vi fick tillsammans. Det tröstar mitt hjärta att veta att jag gjorde honom lycklig.

Jag är även tacksam för veckan som varit. För alla underbara människor som hört av sig. Skickat blommor. Presenter. Lagat mat åt mig. Hållt mig sällskap. Funnits där. Tack.

Veckan har varit tung. Konstig. Makaber.

Man ska inte, som 27-åring behöva boka tid på en begravningsbyrå för sin sambos begravning. Man ska inte behöva planera sin partners begravning. Man ska inte behöva lära sig vad en bouppteckning är och innebär. Många gånger under veckan har jag drabbats av en overklighetskänsla. Detta händer inte. Det är för sjukt.

Det är oerhört mycket att ta tag i. Det är nog på både gott och ont. Skönt att tvingas ta tag i praktiska saker. Konkreta saker.

Istället för känslor.

Vi har pratat om att detta kan hända. Ända sedan dag ett har även denna utväg funnits i våra tankar. Vi har varit realistiska. Vi har pratat om det. Ofta och mycket. Utan att för den skull ge upp. Vi har alltid trott att vi skulle vinna kampen. Dock är det skönt att nu ha våra samtal i ryggen. Jag vet hur Arnold tänkte. Hur han kände. Hur han ville ha det. Hur han ville att jag skulle ha det. Jag respekterar hans vilja in i minsta detalj.

På tal om att veta hur Arnold tänker och känner.

(Jag har svårt att prata om honom i imperfekt. Han "var" inte. Han ÄR.)

Jag har varit med Arnold hela vägen. Varje dag under det gångna året har jag vetat hur han mår. Hur hans tankar går. Utom hans sista timmar. För mig är det en jätteförlust. Att ha deltagit på denna mardrömsresa så till fullo. Delat resan, tankarna och känslorna hela vägen. Men sakna slutet. Jag förstår att jag inte kan få honom tillbaka. Jag skulle dock ge mycket för att få prata med honom i 15 minuter för att få höra hans slut på resan. Detta har varit vår "resa". Vår kamp. Jag har dock bara en del av slutet. Jag saknar den andra halvan.

I kort kan jag berätta att han låg i respirator. Nedsövd. Han hade en kraftig lunginflammation. Hans märg återhämtade sig inte efter cellgifterna. Hans njurar la av. Det hela gick väldigt fort på slutet. Han var fortfarande kontaktbar under lördagkvällen. Han gick bort mellan 16.30-16.45 på söndag eftermiddag. Jag ska försöka att berätta om hans sista dygn mer detaljerat så småningom.

Jag är avundsjuk på de som har en tro. De som tror sig veta vad som väntar "på andra sidan". Jag vet inte. Jag har ingen tro. Jag har bara en önskan och förhoppning. Min första och största önskan är att Arnold har det bra. Min andra är att vi kommer att ses igen.

Jag kommer att upprätta en minnessida på nätet för Arnold. En hyllning. Min önskan är också att jag ska hitta krafter till att skriva den där boken. Jag hoppas att jag ska kunna hjälpa andra i liknande situationer. Jag vill så gärna att något gott ska komma ur det här.

Jag vill fortsätta att använda bloggen som en ventil. Ni som vill och vågar får gärna fortsätta följa mig. Det kommer säkerligen att bli tungt. Det kommer att gå upp och ner. Ett steg framåt och två tillbaka. Jag är dock övertygad om att jag kommer att klara mig. Arnold skulle aldrig acceptera att jag la av. Att jag slutade älska livet. Jag älskar livet trots det som drabbat mig. Lärdomen bör för oss alla vara att leva livet och ta vara på var dag. Så kommer jag att fortsätta leva. Det är vad Arnold vill att jag ska göra.

Slutligen tusen och åter tusen tack alla som skrivit hälsningar här i bloggen. Era ord värmer mer än ni kan förstå.

-----------------------------------------------------------------------

Arnolds mamma bad mig även skriva in ett tack från hans familj.

"Tack alla ni som med energi och kraft stöttat Arnold i hans kamp mot denna fruktansvärda sjukdom, som tillslut blev honom övermäktig. Han kämpade tappert in i det sista. Vi som stod vid hans sida, höll hans händer, kramade honom såg sakta livet rinna bort.

Nina har förlorat sin älskade livskamrat, vi en älskad son, vår dotter har förlorat en älskad bror.

Det värmer i hjärtat att se den omtanke ni känner för oss. Saknaden och sorgen är enorm, livet blir aldrig detsamma igen, men Arnold kommer alltid att finnas med oss. Att känna denna maktlöshet och ovisshet som legat som en slöja över oss i drygt ett år är tärande för kropp och själ.

Återigen ett hjärtligt tack för allt det stöd och omtanke som ni visat vår älskade son Arnold och hans sambo Nina. Tack för blommor, kort, telefonsamtal samt varma tankar till oss andra.

Kramar till er från Arnolds föräldrar och syster med familj."

----------------------------------------------------------------------

Nu är det över.

Arnold somnade stillsamt in i eftermiddags.

Det är vår ettåriga förlovningsdag idag.
Jag var där och höll hans hand. Det var fint.

Tusen tack alla ni varma männsikor som funnits med oss. Jag förstår att ni har många frågor. Jag lovar att skriva mer om någon dag, nu vill jag hem till gården med hundarna.

Ca 2 timmar efter att skrev inlägget nedan kom samtalet från sjukhuset. "Du borde nog komma hit".

Arnold ligger på intensiven och kämpar nu bokstavligt talat för sitt liv. Läkaren var underbart ärlig och rak. Det uppskattar jag trots att han sa allt det jag inte ville höra.

"Det är jätte, jätteallvarligt. Det är livshotande. Det är mycket osäkert om han klarar sig".

Vi som hade hoppats att Arnold kanske skulle kunna få komma hem i helgen. Inte en chans. Situationen har försämrats i och med en kraftig lunginflammation som han dragit på sig i veckan. Hans värden har inte börjat återhämta sig än utan han är nollad gällande immunförsvar. Hans egen kropp kan inte alls hjälpa till i läkningen. CRP har legat på över 300 varje dag denna vecka. Han pumpas med mediciner och smärtstillande och är till och från ganska groggy och drogad. Febern håller sig stadigt på mellan 39-40.5 och han har ont.

Han har aldrig varit i så här dåligt skick i Luleå. I Umeå har vi sett än sämre och värre dagar men så här kritiskt har det aldrig varit här hemma. Jag går med en ständig oro att de ska ringa från sjukhuset och tala om att han blivit sämre, eller värre. "Det är nog bäst att du kommer hit" är orden jag inte vill höra.

Jag förstår inte hur behandlingen ska fortskrida framöver. Som jag ser det så kan de inte trycka ner honom såhär fler gånger. Hans kropp pallar inte. Hans nya märg är inte nog stark, den återhämtar sig inte. Ingen vet hur behandlingen kommer att se ut framöver. Det beror på om hans märg överhuvudtaget återhämtar sig denna gång och vad ett eventuellt benmärgsprov säger. Vill det sig illa så kan vi ha kommit till punkten där både läkarna och vi tvingas erkänna oss besegrade.

Än är vi dock inte där. Arnold har en vilja av stål och han kommer inte att ge upp. Mentalt orkar han. Hur mycket det än krävs. Det är kroppen som är sargad. Han sa själv att det känns som att han inte ger upp livet, men att livet kanske ger upp honom. Men som sagt, än är vi inte där. Igår hade crp sjunkit lite och vem vet, idag kanske värdena vänder. Han kanske kan komma hem nästa helg.

Min vecka har till stor del bestått av jobb och hundar. Jag fortsätter att försöka leva och fokusera på mitt trots situationen med Arnold. Ingen av oss mår bättre av att jag sitter och hänger på sjukhuset. Det känner vi bägge två. Vi träffas nästan varje dag och vi pratar i telefon flera gånger per dag. Då har jag en koll på hur han låter och mår och kan utifrån det avgöra när jag behöver vara där, både för hans och min egen skull. Jag kommer om han kallar och jag åker dit när jag själv känner att jag behöver vara där.

Jag har tränat Bailey i veckan tillsammans med Inger, Bailey skötte sig fint men vi konstaterade att vi måste träna på sneda vatteningångar på vattendirigeringarna. Peak fick frisedel från veterinären igår så nu kan jag börja köra honom också igen. Idag, nu på förmiddagen ska jag ut och träna med Inger och nån till från SSRK igen. Skoj!

Jag har dessutom tagit på mig att hålla i en valpkurs för klubbens räkning i höst. Jag och en instruktörskollega hade första träffen i torsdags och det var ett härligt gäng valpar så det blir nog en trevlig kurs.

På jobbet har jag haft fullt upp, möten avlöser varandra och vi är i ett skönt stim just nu där många vill samarbeta med oss. Vi måste nästintill gallra mellan projekten som vi uppvaktas med. Lyxproblem. Jag projektanställde också i veckan en tjej som under ett år ska arbeta med ett specifikt projekt och på så vis avlasta oss som arbetar med den löpande verksamheten. Hon ska dessutom fungera som något av min högra hand gällande vissa bitar, vilket känns lyxigt och behövligt. Jobbet fortsätter att fungera som energipåfyllning för mig och det är skönt och roligt att vara där. :)

Nu är det dock helg och jag ska försöka att inte tänka jobb utan njuta av lite ledighet. Idag väntar som sagt hundträning nu på förmiddagen, sen ska jag till sjukhuset och sen är jag bjuden på en liten fest. Jag har vänt och vridit på huruvida jag ska gå på fest eller inte och kommit fram till att jag nog ska det. Det beror givetvis i första hand på hur Arnold mår idag men är han ok så går jag nog på fest. Tror jag.

Det kanske låter konstigt men jag har känt mig lycklig idag. Trots allt.

Jag älskar att leva. Jag älskar mitt liv. Jag har så mycket fint i mitt liv. Så mycket jag värdesätter så högt. Jag blir varm om hjärtat då jag tänker på hur lyckligt lottad jag är. Trots allt.

Arnolds tillstånd är oförändrat. Stabilt dåligt. Hans crp vill inte till att sjunka. 176 idag. Feber. Smärtor. Trötthet. Han har fått en kraftig svaminfektion i munnen. Tungan är en enda stor varböld. Han kan knappt prata. De övriga värdena står också stilla. Denna vecka kan vi börja spana efter förändringar. Förhoppningsvis till det bättre. Värdena kan börja vända nu, men vi vet inte.

Han hälsar att han är less men att han inte känner sig uppgiven. Han kämpar och kommer aldrig att ge upp. Aldrig.

Vi träffas ungefär varannan dag. Han ligger ju på sjukhuset här i Luleå. Ca 40 minuter hemifrån. Jag känner mig trygg med att vara hemma. Jag vet att jag larmas först av alla om han stillstånd förändras. Igår var jag hos honom i några timmar. Vi såg några avsnitt av "Big shots", riktigt rolig serie. Skönt att bara umgås, sitta nära varandra och vara. Det är det man längtar efter och saknar. Närhet.

Jag jobbar fortsatt hårt. Jag har så roligt på jobbet. Vill knappt gå därifrån. Det är tungt också, men mest roligt. I helgen var jag och kikade på jaktprov i Piteå. Många bekanta som startade. Jag blev inspirerad. Åkte hem och tränade med Bailey som gick riktigt fint. Idag har jag också kört Bailey och han gick fortsatt fint. Kanske har vi hittat tillbaka formen. Hittat tillbaka till varandra.

Jag har anmält mig på jaktinternat i Gällivare den 13-14 september. Har dock inte bestämt vilken hund jag ska gå med. Peak har ju varit sjuk sen jaktprovet här i Luleå. Han går på antiobiotika och är inte iform än. Det vore roligare och intressantare att gå med honom än med Bailey tycker jag. Med Peak är det ju dags att börja avancera och det vore intressant med lite tips och input. Med Bailey vet jag precis vart vi står och känner mig ganska säker på hur jag ska gå vidare också. Så jag vet inte. Jag får klura ett tag till tror jag. Ska bli roligt med internat!

Jag älskar förövrigt den årstiden som vi avnjuter i norrbotten just nu. Ca 10 plusgrader, frisk luft och sol. Den absolut bästa tiden enligt mig. Jag skulle gärna vara utomhus hela dagarna.

Tromb växer och frodas. Jag har börjat träna lite smått med honom. Fotgående, inkallning och stop/sittsignal fungerar riktigt bra. Vi kör lite apportering också, mest linjetag och det tycker han är roligt och han är verkligen riktigt, riktigt duktig. Han visar en fin apportering, lämnar av fint i hand och är lyhörd för signaler. Jag är jättenöjd med honom! Han är dock något av en ögontjänare och hittar på en hel del bus då man inte har ögon i nacken. Dessutom är han morgonpigg som få. Imorse hade jag inte ställt någon klocka med tanken om att Tromb ju väcker mig mellan kl 6-7 varje morgon och har så gjort i flera veckor. Just denna morgon bestämde han sig för att det var dags för ett trendbrott och lät mig sussa sött till 7.45. Jag hade tid hos frissan 9 så det blev en fartfylld morgon vill jag lova.

Bilderna i dagens inlägg är från nån vecka sen när jag och mina nya kollegor var och paddlade kanot och kajak. Jag skrattar då jag ser bilden på mig själv i kanoten. Typiskt mig att sitta och asflabba åt ingenting. Bara för att liksom. För att livet är underbart. Trots allt.