Jag vet inte hur jag ska börja. Jag har så många tankar. Funderingar. Huvudet är både fullt och tomt. Hjärtat likaså.

Jag ber redan i förväg om ursäkt om detta inlägg kan komma att bli långt. Splittrat. Förvirrat. Osammanhängande. Precis som jag just nu.

Det har gått en vecka. En vecka utan Arnold. Vi har aldrig varit ifrån varandra så länge. Det är jag glad för. Tacksam för.

Jag är tacksam för mycket. Tacksam för att vi hade en underbart fin fredagkväll tillsammans. Tacksam för att det gick så fort på slutet. Tacksam för att han slapp lida mer. Tacksam över att jag var där. Tacksam för att vi hade en fantastisk sommar där vi levde i nuet med en framtidstro. Tacksam för att vi hunnit prata om saker och ting. Tacksam för att vi varit realistiska. Tacksam för att jag fått uppleva vår kärlek.

Vi fann varandra för länge sedan. Vi väntade och kämpade innan vi äntligen fick vara tillsammans. När den dagen slutligen kom föll alla pusselbitar på plats. Vi fann den totala lyckan i varandra. I livet tillsammans. Vi var välmedvetna om att vi var lyckligt lottade och vi njöt av livet och av varandra. Vi pratade ofta om oss. Om hur lyckliga vi gjorde varandra. Hur stark vår kärlek var. Vi var tacksamma för livet hela den tiden vi fick tillsammans. Det tröstar mitt hjärta att veta att jag gjorde honom lycklig.

Jag är även tacksam för veckan som varit. För alla underbara människor som hört av sig. Skickat blommor. Presenter. Lagat mat åt mig. Hållt mig sällskap. Funnits där. Tack.

Veckan har varit tung. Konstig. Makaber.

Man ska inte, som 27-åring behöva boka tid på en begravningsbyrå för sin sambos begravning. Man ska inte behöva planera sin partners begravning. Man ska inte behöva lära sig vad en bouppteckning är och innebär. Många gånger under veckan har jag drabbats av en overklighetskänsla. Detta händer inte. Det är för sjukt.

Det är oerhört mycket att ta tag i. Det är nog på både gott och ont. Skönt att tvingas ta tag i praktiska saker. Konkreta saker.

Istället för känslor.

Vi har pratat om att detta kan hända. Ända sedan dag ett har även denna utväg funnits i våra tankar. Vi har varit realistiska. Vi har pratat om det. Ofta och mycket. Utan att för den skull ge upp. Vi har alltid trott att vi skulle vinna kampen. Dock är det skönt att nu ha våra samtal i ryggen. Jag vet hur Arnold tänkte. Hur han kände. Hur han ville ha det. Hur han ville att jag skulle ha det. Jag respekterar hans vilja in i minsta detalj.

På tal om att veta hur Arnold tänker och känner.

(Jag har svårt att prata om honom i imperfekt. Han "var" inte. Han ÄR.)

Jag har varit med Arnold hela vägen. Varje dag under det gångna året har jag vetat hur han mår. Hur hans tankar går. Utom hans sista timmar. För mig är det en jätteförlust. Att ha deltagit på denna mardrömsresa så till fullo. Delat resan, tankarna och känslorna hela vägen. Men sakna slutet. Jag förstår att jag inte kan få honom tillbaka. Jag skulle dock ge mycket för att få prata med honom i 15 minuter för att få höra hans slut på resan. Detta har varit vår "resa". Vår kamp. Jag har dock bara en del av slutet. Jag saknar den andra halvan.

I kort kan jag berätta att han låg i respirator. Nedsövd. Han hade en kraftig lunginflammation. Hans märg återhämtade sig inte efter cellgifterna. Hans njurar la av. Det hela gick väldigt fort på slutet. Han var fortfarande kontaktbar under lördagkvällen. Han gick bort mellan 16.30-16.45 på söndag eftermiddag. Jag ska försöka att berätta om hans sista dygn mer detaljerat så småningom.

Jag är avundsjuk på de som har en tro. De som tror sig veta vad som väntar "på andra sidan". Jag vet inte. Jag har ingen tro. Jag har bara en önskan och förhoppning. Min första och största önskan är att Arnold har det bra. Min andra är att vi kommer att ses igen.

Jag kommer att upprätta en minnessida på nätet för Arnold. En hyllning. Min önskan är också att jag ska hitta krafter till att skriva den där boken. Jag hoppas att jag ska kunna hjälpa andra i liknande situationer. Jag vill så gärna att något gott ska komma ur det här.

Jag vill fortsätta att använda bloggen som en ventil. Ni som vill och vågar får gärna fortsätta följa mig. Det kommer säkerligen att bli tungt. Det kommer att gå upp och ner. Ett steg framåt och två tillbaka. Jag är dock övertygad om att jag kommer att klara mig. Arnold skulle aldrig acceptera att jag la av. Att jag slutade älska livet. Jag älskar livet trots det som drabbat mig. Lärdomen bör för oss alla vara att leva livet och ta vara på var dag. Så kommer jag att fortsätta leva. Det är vad Arnold vill att jag ska göra.

Slutligen tusen och åter tusen tack alla som skrivit hälsningar här i bloggen. Era ord värmer mer än ni kan förstå.

-----------------------------------------------------------------------

Arnolds mamma bad mig även skriva in ett tack från hans familj.

"Tack alla ni som med energi och kraft stöttat Arnold i hans kamp mot denna fruktansvärda sjukdom, som tillslut blev honom övermäktig. Han kämpade tappert in i det sista. Vi som stod vid hans sida, höll hans händer, kramade honom såg sakta livet rinna bort.

Nina har förlorat sin älskade livskamrat, vi en älskad son, vår dotter har förlorat en älskad bror.

Det värmer i hjärtat att se den omtanke ni känner för oss. Saknaden och sorgen är enorm, livet blir aldrig detsamma igen, men Arnold kommer alltid att finnas med oss. Att känna denna maktlöshet och ovisshet som legat som en slöja över oss i drygt ett år är tärande för kropp och själ.

Återigen ett hjärtligt tack för allt det stöd och omtanke som ni visat vår älskade son Arnold och hans sambo Nina. Tack för blommor, kort, telefonsamtal samt varma tankar till oss andra.

Kramar till er från Arnolds föräldrar och syster med familj."

----------------------------------------------------------------------