Den här bloggens första inlägg skrev jag den 29 juli 2007. Jag döpte bloggen till retrieverliv. Den skulle skildra livet på landet. Livet med retrievers. Livet och kärleken. Riktigt så blev det inte. Mycket har hänt. 178 inlägg finns att läsa i denna bloggs historik. Samtliga handlar om livet. Dock präglas över 160 av inläggen av jobbiga tider. Förtvivlan. Sjukdom. Sorg.

Bloggen har tjänat sitt syfte. Den har varit en ovärderlig ventil. Ni som följt bloggen har varit ett fantastiskt stöd. Jag har skrivit mycket i bloggen. Inte allt. Det finns mycket som ingen vet. Mycket som jag inte vill att någon ska veta. Trots att jag varit öppen har jag självfallet gallrat och noggrant valt ut vad jag skrivit. Vad jag delat med mig av och vad jag behållit för mig själv. Bloggen är dock idag en dokumentation av delar av det som varit och jag är innerligt glad över att jag skrivit. Det är tungt att läsa tillbaka i bloggen och återuppleva året. Så mycket känslor. Så mycket hopp. Så mycket förtvivlan. Så mycket kärlek.

Bland det sista jag sa åt Arnold då han fortfarande förhoppningsvis hörde mig. Men då läkarna tagit ifrån mig den sista gnutta hopp som fanns var att jag släpper honom. Under hela året hade jag talat om för honom att det enda sätt han kunde såra mig, göra mig illa var genom att ge upp. Ge upp kampen om att återvända till vårt gemensamma liv. Då jag fick beskedet att hoppet var ute var det viktigt för mig att ge honom min "tillåtelse" att släppa taget. Jag ville inte att han skulle plågas mer. Tårarna rullade och det var de svåraste orden jag någonsin uttalat men jag vet att det betydde mycket för honom att höra. Han ville aldrig göra mig illa. Han var så ledsen under året. Ledsen över vad han (sjukdomen/situationen) utsatte mig för. All sorg jag fick utstå. Min sista gåva till honom var mina ord. "Det är ok älskling, du får släppa taget".

Idag skriver jag i denna blogg för sista gången på obestämd tid. Den här bloggen handlar idag om leukemi. Sjukdom. Sorg. Det var inte meningen. Vem kunde tro att det skulle bli så. Så blev det dock.

Det känns tungt att avsluta bloggen. Tyngre än jag kunde ana. Känslosamt. Jag sitter med tårar i ögonen och en klump i halsen. Till och från svämmar det över. Det känns som att jag avslutar mer än bloggen. Som att jag stänger dörren till det förgångna. Så är det givetvis inte. Den dörren går inte att stänga. Jag vill inte stänga den. Bloggen har dock blivit så synonym med tiden som varit. Den representerar det som varit. Det känns tungt att skiljas från den. Känns nästan som ett svek. Men det är något jag känner att jag måste göra.

Jag vill återupprätta mitt retrieverliv. Det vill och behöver jag göra utan bloggen. Kanske kommer jag tillbaka en dag. Just nu behöver jag dock få gå vidare. Lämna det som varit. Inte glömma. Det gör jag aldrig. Dock behöver jag ett avslut. Det här kapitlet i mitt liv behöver ett avslut. Jag kommer alltid att bära den här erfarenheten med mig. Den har gett mig mycket. Den har fått mig att se på livet med nya ögon. Den har format mig. Den kommer att påverka mig i resten av mitt liv. Nu är det dock dags att gå vidare. Det känner jag. Det behöver jag. Det vill jag.

Som jag skrivit så många gånger förr så vägrar jag låta denna erfarenhet göra mig bitter. Jag vägrar sluta leva. Jag vägrar sluta tycka om att leva. Tvärtom tänker jag precis motsatt. Jag vill leva. Leva mer än någonsin förr. I många situationer som jag stöter på kan jag höra Arnolds röst inom mig. Jag hör hur han uppmuntrar mig. Hur han hade rått mig. Hur han vill att jag ska handskas med situationen. Med livet. Hans ord väger tungt i mitt hjärta.

Arnold var en fantastisk människa. En varm. Godhjärtad. Snäll. Vacker människa. Jag är så lycklig som fått ha honom i mitt liv. Han har påverkat mig på så många sätt. Han har lärt mig så mycket. Jag är en bättre människa tack vare honom. Det måste vara den finaste gåvan en människa kan ge. Tack Arnold. Tack för att jag fick ha dig i mitt liv. Tack för att du gjorde mig till den jag är idag. Jag kommer alltid att bära dig i mitt hjärta. Jag kommer för alltid att älska dig.

Ville bara ge ett kort livstecken. Länge sedan sist.

Jag jobbar och sliter. Gör roliga saker och tar hand om mig själv.

Precis som det ska vara alltså. Jag mår bra. Riktigt bra faktiskt.

Gården är så vacker idag. Ni skulle bara se! Minus 7 grader. Frost i gräs och träd. Ett tunt, tunt snötäcke. Strålande sol. Magiskt vackert. Jag jobbar hemifrån idag eftersom jag alldels strax ska packa in mig och hundarna i bilen och bege mig mot stan. Jag ska lämna hundarna hos mamma och pappa och sedan beger jag mig iväg på en riktig ego-weekend. Jag åker ner till Uppsala och Stockholm för att träffa min syster och en del kompisar. Det blir lite spa, lite shopping och lite fest.

Som den ordspråksfanatiker jag är så bjuder jag avslutningsvis på ett citat från en stor tänkare med en mycket liten hjärna. Nalle Puh. :) Hans tankar är oftast djupare än de ter sig till en början. Jag kan se en hel del mening och anledning till eftertanke i följande citat.

"Om snöret inte håller, utan går av, är det bara att försöka med ett annat snöre"