Undrar hur många gånger jag loggat in på bloggen och blivit sittandes.
Stirrandes på en blank skärm i flera minuter för att sedan logga ut utan att ha uppdaterat?
Det är svårt. Jag har massor med tankar. En del som jag vill skriva om.
Det är svårt. Jag har massor med tankar. En del som jag vill skriva om.
En del som jag väljer att behålla för mig själv. Vissa som jag kanske borde skriva om. Andra som jag varken förmår eller vågar få ner och se i skrift.
Idag har jag bestämt mig för att skriva.
Jag sitter hemma just nu, hemma i huset, hemma på gården, hemma. Det är otroligt tudelat att vara här. Känslorna väller över mig. Jag stundom gråter och stundom njuter av att vara hemma.
Jag vill inte att denna blogg ska få er att gråta, även om det känns varmt om hjärtat att veta att det finns så många som berörs och som bryr sig om oss. Jag vill inte i denna blogg bara beklaga mig trots att situationen i sig är beklaglig. Jag vill att ni ska veta att vi trots all olycka och sorg är lyckliga tillsammans.
Helgen har varit trevlig. I fredags var Tina och Mattias på besök, vi åt pizza och såg idol ihop och Tina spöade rent ut sagt skiten ur mig i Super Mario Bros på Nintendo. Arnold var ganska trött hela kvällen men har mått hyfsat bra de senaste dagarna. Igår, söndag tog jag med mig hundarna till sjukhusparken så dom fick träffa husse. Det var två veckor sedan sist. Flocken var tillfälligt samlad.
Att promenera med hundarna har alltid fungerat som terapi för mig. Ett sätt att rensa hjärnan. Tänka och bearbeta det som är aktuellt i livet just då. Just nu fungerar inte hundpromenader alls för mig. Det blir för mycket tankar. För svåra tankar. För djupa tankar. För jobbiga tankar.
Det har gått fem veckor sedan Arnold lades in. Vi åkte in på vårdcentralen på tisdagmorgon den 21 augusti med tron att han hade en infektion i kroppen, något som lite antibiotika skulle råda bot på. Inte kunde vi ana att han inte skulle få återkomma hem på månader.
Det märks att det gått ett tag nu. Vi har enormt mycket stöd runtomkring oss. Underbara människor som ställer upp på alla möjliga vis. Vi har fått stöd från både väntat och oväntat håll. Det finns även människor som vi saknar. Saknar stöd från. Det jag menar då jag säger att det märks att det gått en tid är att en del av stödet svalnat. Människorna i vår omgivning måste gå vidare med sina liv, visst finns vi säkert kvar i deras tankar då och då men livet måste få gå vidare. Det unnar jag onekligen alla som har möjlighet att gå vidare. Det som blir uppenbart är att våra liv inte kan gå vidare, inte Arnolds, inte mitt. Vi lever i denna verklighet och kommer att så göra ett bra tag framöver. Så förlåt om jag inte har ork att engagera mig i era liv, era liv som går vidare. Det handlar inte om att jag inte bryr mig utan om att energin inte finns, jag orkar inte, jag är ledsen.
En vän sa att hon beundrar mig, beundrar mig för att jag inte lägger mig ner på backen och bara skriker. Tro mig, det finns stunder då jag vill göra precis det. Flera gånger per dag. Men vad och vem skulle det hjälpa? Nej, jag biter ihop och kör på, jag har inget val.
Jag läste en artikel där en kvinna som fölorat sin man hastigt i en hjärtinfarkt frågade sig om vilket som var att föredra. Att förlora sin älskade utan minsta förvarning eller att se honom tyna bort i cancer?
Det är omöjligt att inte gå dit. Ni vet till det mörka rummet. Den med de dystra, hemska tankarna som man knappt vågar tänka. Men det är omöjligt att låta bli. Jag går dit ibland.
Självklart tänker vi positivt. Vi ser oss på gården nästa sommar. Båda två. Och hundarna. Flocken samlad. Vi utgår ifrån att det är så det kommer att bli. Det är det enda tänkbara. Det finns inget annat.
Det är omöjligt att inte gå dit. Ni vet till det mörka rummet. Den med de dystra, hemska tankarna som man knappt vågar tänka. Men det är omöjligt att låta bli. Jag går dit ibland.
Självklart tänker vi positivt. Vi ser oss på gården nästa sommar. Båda två. Och hundarna. Flocken samlad. Vi utgår ifrån att det är så det kommer att bli. Det är det enda tänkbara. Det finns inget annat.
Nu ska jag packa in hundarna i bilen. Åka till Tina och dricka te och hämta några skivor med Greys Anatomy innan jag åker till sjukhuset. Vi betar av den serien nu. Se en sjukhusserie på sjukhuset. Märkligt. Vi förstår mer nu. Tyvärr.
Ikväll blir det idol. Vi har roligt då vi ser idol. Arnold är nästintill tondöv och hur söt som helst då han måste fråga mig om de tävlande är bra eller inte. Det fnittrar vi åt under varje avsnitt. Vi fnittrar åt mycket. Det är viktigt.
Så trots att denna blogg tyvärr får fungera som lite av en klagomur så vill jag att ni ska veta att vi mår bra. Efter förutsättningarna mår vi bra.
Vi fnittrar under idol, hänger med i de latinska medicinska termerna i Greys anatomy, beundrar våra vackra förlovningsringar, pussas och känner hur vår kärlek växer varje kväll. Vi är lyckliga. Tillsammans.
