Vi som hade hoppats att Arnold kanske skulle kunna få komma hem i helgen. Inte en chans. Situationen har försämrats i och med en kraftig lunginflammation som han dragit på sig i veckan. Hans värden har inte börjat återhämta sig än utan han är nollad gällande immunförsvar. Hans egen kropp kan inte alls hjälpa till i läkningen. CRP har legat på över 300 varje dag denna vecka. Han pumpas med mediciner och smärtstillande och är till och från ganska groggy och drogad. Febern håller sig stadigt på mellan 39-40.5 och han har ont.

Han har aldrig varit i så här dåligt skick i Luleå. I Umeå har vi sett än sämre och värre dagar men så här kritiskt har det aldrig varit här hemma. Jag går med en ständig oro att de ska ringa från sjukhuset och tala om att han blivit sämre, eller värre. "Det är nog bäst att du kommer hit" är orden jag inte vill höra.

Jag förstår inte hur behandlingen ska fortskrida framöver. Som jag ser det så kan de inte trycka ner honom såhär fler gånger. Hans kropp pallar inte. Hans nya märg är inte nog stark, den återhämtar sig inte. Ingen vet hur behandlingen kommer att se ut framöver. Det beror på om hans märg överhuvudtaget återhämtar sig denna gång och vad ett eventuellt benmärgsprov säger. Vill det sig illa så kan vi ha kommit till punkten där både läkarna och vi tvingas erkänna oss besegrade.

Än är vi dock inte där. Arnold har en vilja av stål och han kommer inte att ge upp. Mentalt orkar han. Hur mycket det än krävs. Det är kroppen som är sargad. Han sa själv att det känns som att han inte ger upp livet, men att livet kanske ger upp honom. Men som sagt, än är vi inte där. Igår hade crp sjunkit lite och vem vet, idag kanske värdena vänder. Han kanske kan komma hem nästa helg.

Min vecka har till stor del bestått av jobb och hundar. Jag fortsätter att försöka leva och fokusera på mitt trots situationen med Arnold. Ingen av oss mår bättre av att jag sitter och hänger på sjukhuset. Det känner vi bägge två. Vi träffas nästan varje dag och vi pratar i telefon flera gånger per dag. Då har jag en koll på hur han låter och mår och kan utifrån det avgöra när jag behöver vara där, både för hans och min egen skull. Jag kommer om han kallar och jag åker dit när jag själv känner att jag behöver vara där.

Jag har tränat Bailey i veckan tillsammans med Inger, Bailey skötte sig fint men vi konstaterade att vi måste träna på sneda vatteningångar på vattendirigeringarna. Peak fick frisedel från veterinären igår så nu kan jag börja köra honom också igen. Idag, nu på förmiddagen ska jag ut och träna med Inger och nån till från SSRK igen. Skoj!

Jag har dessutom tagit på mig att hålla i en valpkurs för klubbens räkning i höst. Jag och en instruktörskollega hade första träffen i torsdags och det var ett härligt gäng valpar så det blir nog en trevlig kurs.

På jobbet har jag haft fullt upp, möten avlöser varandra och vi är i ett skönt stim just nu där många vill samarbeta med oss. Vi måste nästintill gallra mellan projekten som vi uppvaktas med. Lyxproblem. Jag projektanställde också i veckan en tjej som under ett år ska arbeta med ett specifikt projekt och på så vis avlasta oss som arbetar med den löpande verksamheten. Hon ska dessutom fungera som något av min högra hand gällande vissa bitar, vilket känns lyxigt och behövligt. Jobbet fortsätter att fungera som energipåfyllning för mig och det är skönt och roligt att vara där. :)

Nu är det dock helg och jag ska försöka att inte tänka jobb utan njuta av lite ledighet. Idag väntar som sagt hundträning nu på förmiddagen, sen ska jag till sjukhuset och sen är jag bjuden på en liten fest. Jag har vänt och vridit på huruvida jag ska gå på fest eller inte och kommit fram till att jag nog ska det. Det beror givetvis i första hand på hur Arnold mår idag men är han ok så går jag nog på fest. Tror jag.