Med ringar och kärlek av stål förlovade vi oss,

lovade våra hjärtan åt varandra för alltid

i kvällssolen den 7 september 2007.

--------------------------------------------

Det har gått tre veckor...

Tre veckor som förändrat vardagen, förändrat livet, förändrat framtiden...

Tack för alla mail, sms, vykort, presenter, tankar...
Förlåt att jag inte orkat svara...

Vet att det finns många som tänker på oss och undrar hur det går så jag vill ge er en kort rapport...

Jag tycker om att skriva, det är ett sätt för mig att få ur mig och att bearbeta... Jag ska försöka att blogga med hyfsat jämna mellanrum... Men jag lovar ingenting...

Arnold ligger inlagd på avd 63, hemotologen. Han är isolerad då infektionsrisken är så stor, man får dock besöka honom om man är absolut frisk.

Jag sover hos honom så gott som varje natt...
Vi sover bäst då vi är tillsammans...

Jag har sovit hemma två nätter...
Hemma... det är jobbigt att vara på gården själv, ensam...
Jag älskar gården, vårat hem... men det är just det, det är V-Å-R-A-T hem, det är inte samma sak att vara där själv...

Jag har blivit sjukskriven på halvtid, jobbar ca 4 timmar per dag, jag har förmånen att lägga upp mina arbetsdagar/veckor precis som jag vill...Så dagar som känns tunga kan jag vara ledig och ta igen det senare... Jag har världens bästa jobb!

Arnold mår fysiskt ganska bra, mentalt går det upp och ner...
I söndags fick vi beskedet att den första cytostatikabehandlingen inte hade tagit alls, inte dödat en enda elak cancercell... Det kändes som ett rejält bakslag... Vi försöker att ha en positiv inställning men söndagen och måndagen var tunga, riktigt tunga... På måndag sattes han på en ny kur, en 5 dagars cytostatikakur som ska angripa sjukdomen på ett annat sätt så nu hoppas vi att den ska bita. Detta innebar dock att han inte får komma hem förrän tidigast om 4 veckor, det är jobbigt...

Rummet han har är helt ok, vi har piffat upp det med lite foton på hundarna, värmeljus och annat smått...
Vi ser en hel del film och tv-serier (betar av Prison Break nu). Vi spelar kort och spel och vi har en del besök... men mycket av tiden sitter vi bara och pratar, ligger och myser och bara är...

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva...
Livet är uppochner, hjärtat värker, tårarna är ständigt nära och tankarna är näst intill oavbrutet hos honom...
Varför han, varför nu?

Jag har konstant dåligt samvete, stressar runt och är ständigt på väg någonstans... Jag är livrädd för att själv bli sjuk, att bli förkyld, då får jag inte vara hos honom, det fixar jag inte, det får inte hända...

Hundarna... mina älskade grabbar...
Dom kommer onekligen i kläm, mitt hjärta blöder när jag ser hur lyckliga dom är hemma på gården och jag avskyr att inte kunna förklara för dom varför dom måste leva ett så märkligt liv just nu, varför dom inte får träffa husse, varför inte hela flocken kan vara samlad... Hundarna är hos mamma (tack, underbara mamma) väldigt mycket, jag träffar dom varje dag och försöker aktivera dom men vi har sällan tillfälle/tid för lugn och ro tillsammans, kel i soffan... vardag..

Jag finner strörst ro och lycka hos Arnold, trots att samvetet gällande hundarna gnager så är det hos honom jag mår bra...

Det är tillsammans vi är starka...