Dag + 102
Lyckan var total då vi idag hittade lite barmark i skogen!
Flera timmars hundträning varvades med fikapauser med varm choklad.

Ni skulle bara veta hur många varierande övningar man kan göra på en liiiten, liiiten plätt barmark. Enbart fantasin sätter gränser! ;)

Husse hade det inte så pjåkigt på publikplats.

Jag och Peak är i topptrim och längtar efter provsäsong!

Bailey gör många riktigt bra saker men än finns det mycket finlir kvar.

Husse är grym på att kasta kluriga markeringar som uppskattas av både hundarna och matte. För att orka vara funkis behövs det dock energipåfyllning då och då.

Matte med två av sina favoritpojkar.

Det blev rent av så varmt att hundarna behövde en vattenpaus.
*lycka*

Huruvida hundarna längtar efter barmark är en helt annan fråga...

Lillemannen blev trött efter närmare två timmars träning.
Nåja, han vänjer sig allt när barmarken är ett faktum och dessa träningspass blir vardagsmat.

--------------------------------------------------------

"På det förgångna ska du inte tänka
och inte heller ska du slösa tankar på framtiden
- njut av nuet och de glädjeämnen som oväntat kommer och går."

Dag + 100

Tro ingenting. Hoppas ingenting. Då kan du heller inte bli besviken.

Så fort vi tänker en positiv tanke eller ens vågar närma oss tanken om en framtid så dras mattan undan under fötterna på oss. Idag har vi fått dåliga nyheter. Hur dåliga de är vet vi inte.

Chimerismen som visar hur stor del av Arnolds blodproduktion som är donatormärgens respektive hans egna gamla märg visade att hans gamla märg tycks växa tillbaka. 93% donator och 7% han själv var resultatet. Inte bra. Inte bra alls. Hur illa det är och vad som kommer att hända får vi diskutera i Umeå på onsdag. Han har ju enligt de senaste proverna inte leukemi i kroppen just nu. Han mår bra. Cellgifter känns alltså inte som lösningen. Våra spekulationer handlar om allt från att "vänta och se" till en andra transplantation. Dock är de bara spekulationer och vi tvingas nu vänta fem dagar innan vi får veta mer.

Nu gäller det att göra det bästa av den tiden. Försöka ha en skön helg. Njuta av vädret. Gården. Hundarna. Varandra.
Försöka att inte tänka alls.

Dag + 98

Vi är hemma. Faktiskt sedan i måndags. Inspirationen gällande bloggen tryter dock när en ny form av vardag letar sig fram och upptar vår tid. Jag misstänker och hoppas att ni ursäktar mig.

Arnold äter självfallet en hel del mediciner och måste regelbundet in på kontroller men vi är hemma. Det är det viktigaste. Dessutom kan jag med stor glädje meddela att han hjälpt mig att tömma en godisskål ikväll. Detta efter att han ätit varma mackor som jag fixade åt honom som middag. Så även ätandet börjar återkomma så smått. En enorm lättnad för oss båda.

Vi har njutit av fantastiska vårdagar med sol och plusgrader. Jag har tränat en hel del hund. Vi har bestämt oss för att jag tar över Peak eftersom Arnold inte kommer att ha ork att träna hund denna säsong. Han kommer att skaffa sig en Tromb (en flat) när orken är tillbaka. Träningen går bra med Peak som faktiskt känns startklar sånär som på vilt och vatten som av naturliga skäl inte tränats på en tid. Med Bailey känner jag dock att vi kört fast totalt. Nåja, vi har ju ett tag kvar innan jaktprovssäsongen är igång. Detta är verkligen den värsta årstiden här uppe i norr. Jag älskar årstiderna och vill ha en ordentlig vinter. Dock innebär en ordentlig vinter med mycket snö en långdragen "vår" med en evig väntan på barmark. Jag vill ha barmark nu!

Vi vet inte så mycket om hur det kommer att se ut framöver gällande sjukhus och elände. Det har ryktats om ytterligare en kur cellgifter "för säkerhets skull" men ingenting är klart än. Vi hoppas få en del svar på fredag då läkarna från Umeå lovade att höra av sig. Vi hoppas så innerligt att han inte ska behöva få mer cellgifter utan att han äntligen ska kunna få börja bygga upp lite ork och krafter igen. Både fysiskt och mentalt.

Arnold planerar förövrigt husvagnsköp för fullo. Får vi klartecken om att det inte vankas mer gifter så skulle jag inte bli förvånad om det står en vagn på gården inom ett par veckor.

Jag har klivit upp och jobbar 75% från och med denna vecka. Känns jättebra. Jobbet är verkligen en energikälla för mig. Imorgon åker jag upp till min kollega i Gällivare över dagen. Ska bli jättetrevligt.

Det känns märkligt att så smått börja tänka framåt. Inte bara en dag utan faktiskt lite längre än så. Självfallet är det mycket som är osäkert än. Så kommer det att förbli. Allting kan hända. Vi väljer dock att med stor tillförsikt börja planera och leva med en förhoppning om en framtid.

Dag + 94

"Oh boy! Vilket vackert väder, solen skiner idag.
Oh boy! Inga tunga kläder behövs, och det gillar jag.
Så upp och hoppa, det är sol idag, och en så'n dag kan man inte ligga och dra.
Nej, lämna det och häng med mig ut då sommar'n kommer, nu e vinter'n slut.

Oh boy! Hör på fåglasången, de sjunger så man blir yr.

Oh boy! Rena gudagåvan, är det konstigt att jag är glad?

För solen skiner ju, och du är här, och jorden spinner i sin himlasvär.

Och faktiskt när man mår på detta vis, är världen nära på ett paradis."

Vi är hemma över dagen!

Arnold har permis men måste in och få intravenösa mediciner och dropp över natten. Febern är borta. CRP visade 117 igår och både de vita och de neutrofila klättrar i sakta mak. Han mår i det stora hela riktigt bra. Dessutom fick vi igår veta att benmärgsprovet som togs i torsdags var rent och fint. Inga leukemiceller där inte. Mycket bra!

Vi har underbart vårväder i norrbotten. Strålande sol och plusgrader. Flera stycken faktiskt. Jag börjar känna ett visst hopp om att vi kommer att få avnjuta en barmarkssäsong även detta år. Idag ska vi tillbringa hela dagen ute på gården. Lyssna till takdropp. Höra fågelkvitter. Grilla lite korv. Känna solen värma våra bleka kinder och bara njuta. Imorgon har vi tänkt följa precis samma plan. :)

I eftermiddag skjutsar jag Arnold till sjukhuset och hämtar samtidigt min syster Tina. Hon och jag åker sedan tillbaka hem till byn och ska tillbringa kvällen drickandes vin till Winnerbäck!

Trevlig helg.

Dag + 89

Arnold ligger kvar på sjukhus. Kommer att ligga kvar en tid framöver. Vissa saker går framåt och andra står still. Ingenting går bakåt. Kanske är det just det halmstrået vi får hålla fast vid. Försöka glädjas åt.

De vita har börjat marschera tillbaka. De är inte jättesnabba. Knappast jättestarka. Men de kommer. Det är det viktiga. 1,7 idag. 0.7 i neutrofila vilket innebär att isoleringen hävs. CRP biter sig dock kvar på höga 264. Han går på panodil var tredje timme för att hålla febern i schack. Han äter knappt något alls. Fullständigt beroende av dropp. Han är less.

Jag är också less. Jag måste återigen ta ett beslut om hur jag ska fungera. Hur jag ska leva. Hur tusan jag ska få mitt liv att gå ihop. Min sjukskrivning går ut imorgon. Jag vill så gärna gå upp på heltid. Det är knappast det rätta. Det kanske skulle hålla en tid. Men sen då. Jag vet inte. Jag måste orka hålla igång hela livet runtomkring. Jobba. Hundar. Hus. Andas. Men jag måste börja prioritera även mig själv. Jag vet det. Jag har en plan. En plan som förhoppningsvis kan ge mig energi och glädje och få mig att så smått börja närma mig ett mer vanligt liv. Ett liv som dock även innehåller leukemi och sjukhus. Jag måste hitta en balans. En balans mellan det liv jag vill leva och det liv jag tvingas leva.

Jag har nått en insikt. En insikt som bär på en tung sanning. Min insikt rör det bästa jag vet. Vardagen. Vardagen som är livet. Det vi förgyller våra dagar med. Det vi fyller våra liv med. Vardagen som jag längtar efter så det värker i hela mig. Min insikt och den sanning jag måste acceptera och förlika mig med är grym. Vardagen är förlorad. Den vardag som vi hade. Som vi älskade. Den är förlorad. För alltid. Den kommer aldrig mer igen. Vi är så märkta av denna sjukdom. Av denna tid. Av den förstörelse som vår vardag drabbats av. Vår vardag kommer aldrig mer att bli sig lik. Det är en tung sorg och en stor förust.

Ovisshet måste vara det värsta tänkbara tillstånd. Smaka bara på ordet. Ovisshet. Inte en gnutta av sötma. Ovissheten är tung att bära. Kanske rent av det tyngsta. Vi har levt i ovisshet i snart 8 månader. Ovisshet gällande framtiden. Inte ovisshet om vad framtiden har att erbjuda. Snarare om framtiden finns. Överhuvudtaget.

Ibland önskar vi att bara få veta. Vill vill veta. Även om svaret skulle vara det värsta tänkbara. Även om svaret skulle vara svart så skulle svaret eliminera ovissheten. Det är dubbelbottnat. Vi skulle i och med svaret kunna tvingas möta det värsta tänkbara. Men om vi känner att ovissheten i sig är det värsta tänkbara och svaret skulle ta död på ovissheten så skulle svaret vara vår väg ut ur ovissheten. Ovissheten som vi lever med varje dag. Ovissheten som vi är så innerkligt trött på. Ovissheten som tär så. Ovissheten som vi tycker är det tyngsta att bära.

Innan jag avslutar för ikväll går mina tankar till Engla och hennes familj. Jag tänder, såsom många andra ett ljus ikväll kl 21 och funderar över hur hennes familj tänker kring det här med ovissheten. Ovissheten som släppt greppet om dem men som samtidigt inneburi att de tvingats möta det svarta svaret.

Dag + 86

Vi fortsätter vår resa med tro hopp och kärlek som våra främsta vapen.
Arnold är fortsatt inlagd. CRP 376 idag. Dubbelsuck.
Hans sinnelag är dock positivt vilket är skönt att se.

Som jag påtalat vid ett flertal tillfällen ger en sådan här upplevelse nya perspektiv. Den får en att fundera mer. Tänka. Känna. Grubbla. Reflektera över livet på ett djupare plan än man tidigare gjort.

Idag vill jag bjuda er på en historia som jag fick imorse (tack Lena).
Historien skildrar en stor sanning. En påminnelse om vad som är viktigt. Ett bevis för att en människas handlingar och ord kan ha stor betydelse. Större än Du tror. Historien bjuder på en uppmaning till alla er som följer oss på vår resa.

------------------------------------------------

"En dag bad en lärare sina elever att skriva ner namnen på sina klasskompisar på ett papper. Sen bad hon dem tänka på det bästa de kunde säga om varje person och skriva ner det under namnet. Det tog klassen resten av lektionen att göra det, och när de skulle gå så lämnade dom sina lappar till läraren.

På lördagen gjorde läraren en lista till varje elev där det stod vad de andra hade sagt om eleven, och på måndagen fick dom den. Efter ett tag log eleverna. Är det verkligen sant viskades det. Jag visste inte att jag betydde så mycket för någon, och att de gillar mig så mycket, var de flesta kommentarerna. Hon visste inte om de visade eller diskuterade sina listor med sina föräldrar, men det gjorde inte så mycket. Uppgiften hade haft den effekt hon hade önskat. Eleverna var tillfreds med sig själva och varandra. Gruppen arbetade vidare.

Många år senare, blev en av eleverna dödad i Irak, och läraren deltog i begravningen. Kyrkan var fylld med alla hans vänner och en efter en gick de förbi kistan en sista gång. Läraren var den sista som välsignade den döde i kistan. När hon står där, kommer en av soldaterna, som var med och bar kistan fram till henne. Var du Marks lärare? Hon nickade. Sen sa han: 'Mark pratade mycket om dig'.

Efter begravningen deltog de flesta av Marks tidigare klasskamrater i en sammankomst. Marks mor och far var också där, de ville gärna prata med hans tidigare lärare. 'Vi vill gärna visa dig något' sa hans far, medan han tog plånboken ur sin ficka. De hittade det här på Mark, då han blev dödad. Vi tänkte att du kanske skulle känna igen det här'. Medan vek han försiktigt ut två pappersbitar, papper som tydligen hade blivit ihoptejpad p g a slitage från alla gångerna det hade vikts ihop. Läraren visste utan att se på papperet, att det var samma papper, som hon hade skrivit alla de fina orden klasskompisarna hade sagt om Mark.

'Tack för att du gjorde det här' sa Marks mor. 'Som du kan se, så var det värdefullt för Mark.' Marks kompisar samlades omkring henne, Charlie log snett och sa, 'jag har också kvar min lista, den ligger överst på skrivbordet hemma.' Chucks fru sa, 'Chuck ville ha det i vårt bröllopsalbum.' 'Jag har också kvar mitt, det är i min dagbok' sa Marilyn. Sen tog Vicky, en annan klasskompis, fram sin plånbok och visade sin lista för gruppen, och sa stolt. 'Jag har det alltid med mig, jag tror att vi alla har kvar vår lista.' Då satte sig läraren sig ner och grät. Hon grät för Mark och alla Hans vänner som aldrig skulle få se honom igen.

De flesta människor idag uppför sig som att de har glömt att livet en dag tar slut. Ingen av oss vet, när den dagen kommer. Så var snäll, berätta för de du sätter pris på och tycker om, att de är speciella och viktiga. Berätta det före det är för sent."


Jag vill önska alla er varma människor där ute en trevlig helg.

Dag + 84

Ska jag börja med de goda eller de dåliga nyheterna.
Jag tror att jag börjar med det dåliga så kan jag avsluta positivt.

Arnold är fortfarande inlagd och lär förbli det ett tag. CRP är fortfarande högt. 250 idag. Lungröntgen häromdagen visade en stor svart fläck i den högra lungan. Skapade oro och förvirrning hos både oss och läkarna. En skiktröntgen bekräftade att det fanns något i lungan. En mörk fläck stor som en apelsin. De vet fortfarande inte med säkerhet vad. Nu arbetar de utirån att det antingen är svamp eller en kraftig och koncentrerad lunginflammation. Jag har ingen aning vilket vi ska hoppas på. Inte bra något av det.

Han har feber hela tiden. Mellan 37.8-39.8 typ. Rejäl frossa flera gånger per dygn. Han är svag och orkar knappt ta sig mellan sängen och toaletten. Han har ont i ryggen vilket kan bero på lungan. Ingen vet. De vita blodkropparna har inte lyckats stiga. De backar snarare. 0.23 idag. Inte bra. Han behöver de vita just nu. Kanske finns de där men dör i striden mot infektionen. Jag vet inte. Även blodvärde och trombocyter är låga och han behöver påfyllning varje dag. Dessa vet man dock har stark koppling till infektionen. Idag har han fått sina lungor spolade på något sätt. Jag vet faktiskt inte mer exakt. Jag har jobbat och väntar just nu på att han ska ringa och tala om att han är tillbaka på rummet så jag kan åka till sjukhuset. Det som glädjer mig är att han inte känns så nedslagen mentalt. Humöret känns stabilt.

Känns konstigt att övergå till att skriva om mig. Om de positiva nyheterna. Men det känns oändligt skönt att uppleva någon form av medgång i livet just nu. Jag fick jobbet. Eller rättare sagt så övergick mitt vikariat till en fast tillsvidareanställning. Underbart. Skönt. Roligt. Jag längtar så efter att ge järnet på jobbet. För er som inte vet det så jobbar jag på Ung Företagsamhet Norrbotten. Jag trivs fantastiskt bra! :)

Dag + 82

CRP 270. Inlagd. Behöver jag skriva något mer. Suck.

I lördags började Arnold känna sig lite hängig. Jag såg att han var blek och bad honom lägga sig och vila. På kvällen började febern komma smygandes. På söndagmorgon var den där redan då vi vaknade. Han hade inte fått i sig någon näring alls på 1,5 dygn och såg lite vimmelkantig ut. Jag vill inte ha honom hemma då. Vi ringde till Umeå och bad att få bli inlagda i Luleå. Väl på sjukhuset i Luleå kom frossan och febern toppade 39.8 på kvällen. CRP visade en rejäl höjning och infektionen var ett faktum. Vi som nästan hann tro att vi klarat oss undan. Men nej.

Sjukhuset i Luleå känns bra. Känns mer som hemma. Arnold var trött och ville bara sova igår. Jag bestämde mig för att försöka göra något för mig själv. Jag och mamma tog en skogspromenad med hundarna och sen mötte vi upp Lotta för bowling. (mamma vann *hmpf*) Efter bowlingen åkte jag och mamsen ut och åt och sen fastnade vi hemma hos henne där jag hjälpte henne med en powerpoint-presentation i flera timmar. :)

Innan det var dags att styra kosan hemåt byn så ville jag höra mig för om hur Arnold hade det. Han svarade dock inte på telefon vilket orsakade oro hos mig och jag valde att åka till sjukhuset istället. Han mådde väl så bra man kan må med nära 40 graders feber, ingen näring i kroppen och ständiga slemkräkningar. Usch. Jag blev kvar nån timme innan jag åkte hem för att sova.

Vi hoppas så innerligt att de ska kunna behandla infektionen här i Luleå. Att vi slipper åka till Umeå. Han är för svag för att flyttas just nu i vilket fall. Som sagt så känns sjukhuset i Luleå dessutom så mycket trevligare. Det är en trevligare miljö och vi känner oss närmare hemmet, både rent fysiskt men även mentalt.

Arnolds värden ska ju vara stigande nu men det går långsamt. Dock är det bättre att infektionen kom nu än för en vecka sedan. Nu kan vi hoppas att antibiotika och hans stigande värden kan ta hand om infektionen på några dagar. Förhoppningsvis. De vita låg på 0.56 idag. Jag sitter hos mamma och pappa just nu efter att ha jobbat hela förmiddagen. Jag ska åka och titta till Arnold och hålla honom sällskap i några timmar snart. Får väl se om jag lyckas slita mig därifrån för att åka hem och sova. Jag packade med en övernattningsväska imorse för säkerhets skull.

Jag är en person som identifierar mig starkt med mitt arbete. Denna tid har tagit hårt på mig då jag arbetsmäsigt inte kunnat visa vad jag går för i den mån jag önskat. Imorgon har jag ett mycket viktigt möte på jobbet. Mycket viktigt. Min närmaste framtid yrkesmässigt avgörs till stor del under morgondagen. Jag känner mig inte nervös men dock spänd och förväntansfull. Jag längtar så efter att få ge järnet på jobbet. Så om jag kanske kan få vara lite egoistisk en kort sekund och be er hålla tummarna (j-kla klyscha) inte bara för att Arnolds infektion släpper utan även för mig lite grann...

"Den högsta belöningen för människans arbete är inte vad hon får för det
utan vad hon blir genom det."

Dag + 79

Så fick vi samtalet från Umeå.

Läkarna väljer i nuläget att inte göra något alls. De tror och hoppas att cellgifterna som Arnold fick för två veckor sedan ska räcka för att trycka tillbaka leukemin. Om detta lyckats så hoppas man därutöver att den nya märgen ska komma så starkt att alla rester av Arnolds egen märg förgörs. Efter en transplantation får man mediciner för att hämma den nya märgen, detta för att förhindra att märgen kommer för starkt och för snabbt och riskerar att skada sin nya kropp. Efter att det konstaterades att Arnold hade leukemiceller i kroppen efter transplantationen slopade man den medicinen omedelbart bums. Nu vill man nämligen att den nya märgen ska härja fritt och ta plats, detta för att alla rester av hans gamla leukemiproducerande märg ska förgöras. Dock innebär slopandet av den immunhämmande medicinen också en stor risk. Den risken är man i dagsläget villig att ta, till förmån för att den nya märgen ska döda leukemin för gott.

Arnold är fortfarande låg i sina värden efter cellgifterna. Han är isolerad och väldigt infektionskänslig. För att ni ska förstå exakt HUR infektionskänslig han är kan jag berätta att om en bakterie hittar till honom behöver det inte ta mer än 30 minuter tills han ligger och frossar i 40 graders feber. Det går väldigt snabbt då man inte har något i kroppen som bekämpar bakterierna. Värdena bör börja vända vilken dag som helst och då ser vi framemot att träffa lite folk. Dock här på hemmaplan bland våra egna välkända bakterier. :)

Så vad händer nu?

Jo. Vi får vara hemma nu. För gott? Kanske!

I bästa fall behöver vi inte bli inlagda någonstans mer. Den 15 april ska Arnold till Umeå på provtagningar. Det kommer att tas massor med prover som kommer att avgöra fortsättningen. Man kommer självklart att ta ett benmärgsprov som ger svar på om det finns leukemi i hans märg. Likaså tar man en chimerism som avgör hur stor del av hans blodproduktion som kommer från hans egna märg respektive donatorns. (Den första chimerismen man tog på Arnold visade 100% donator. Den senaste visade dock bara 98.5 %. Det ingår absolut en viss felmariginal då man enbart räknar 200 celler av kroppens miljarder i ett sådant här prov.) Om allt är grönt efter dessa prover så får vi fortsätta med regelbundna kontroller i Umeå med förhoppningen att leukemin är borta. För gott.

Jaha. Vi satt och tittade på varandra efter att läkaren ringt och kände en form av antiklimax. Vi hade sett framemot dagen då vi skulle få åka hem. Dagen då vi skulle få veta att vi enbart behöver komma in på provtagningar. Den stora dagen liksom. Dagen D. Vi ville ha trumpeter och fanfarer, ballonger och serpentiner. Nu vart det så här istället. Vi bara råkade åka hem. Kanske för gott. Vad hände, vart tog trumpeterna vägen? Missförstå oss rätt. Vi klagar inte. Aldrig. Känns bara som att det hela avdramatiserades så totalt. Jag kan dock utan tvekan se fördelar med att det hela skedde på detta vis. Nu är vi mer beredda på bakslag. Vi är beredda på nästintill vad som helst. Vi kommer inte hem med inställningen att börja skapa en ny vardag. Inte än i alla fall. Vi slappnar inte av. Inte i en endaste muskel. Inte än. Just nu står vi med ena foten utanför ytterdörren med en resväska på väg till sjukan, den andra foten vilar skönt i soffan och vågar ana ett litet, litet hopp om att få stanna här hemma.

Summa summarum. Vi vet inte så mycket än. Vem vet. Inte jag. Vem vet. Inte du. Kanske klarnar en del efter proverna den 15 april. Kanske. Tills dess hoppas vi få vara hemma och sakta men säkert försöka skapa en ny vardag efter de förutsättningar som råder.

Idag har Arnold varit på provtagningar på sjukhuset här i Luleå. Värden enligt följande. HB 95. LPK 0.4. TPK 8. CRP 26. Han fick en påse trombocyter och vi glädjs åt att crp är lägre än på länge. Vi tycker att det faktum att crp är lägre när vi är hemma än på sjukan en gång för alla bevisar att vi ska vara hemma. Vi utsätts för färre risker här än på sjukhus. Vi är noga med hygien, han träffar inga människor och själen mår bra. På måndag väntar ny kontroll och då hoppas vi att de vita börjat vända och immunförsvaret börjat återvända.

Det som är svårast just nu är att Arnold har det enormt tungt med mat. Han har gått ner väldigt mycket i vikt. Han väger idag 64 kilo, 15 kilo för lite. Problemet är att han inte lyckas få i sig nog med kalorier varje dag. Han har inget sug efter mat. Han kan känna hungerskänslor men suget finns inte. Om han äter för mycket kräks han upp det. Så det handlar om små pytteportioner. Det tar dessutom tid för honom att äta. En tallrik fil och musli tar en halvtimme. Han skulle behöva äta något varannan timme men med hans tempo skulle han inte göra annat än sitta och äta om dagarna då. Dessutom rör han betydligt mycket mer på sig här hemma och gör därmed av med en del energi. Energi som han egentligen inte har. Jag är på honom om att han måste äta, jag hatar att tjata men jag måste. Om han fortsätter tappa vikt kommer han att bli inlagd för det. Utan näring i kroppen blir han svagare, mer yr och matt och kräks då pga det, och han har inte råd att kräkas upp det han en gång fått i sig. När kroppen blir svag blir den också mer mottaglig för infektioner så han måste försöka komma igång med ätandet. Han måste.

Jag för min del njuter självklart också av att vara hemma. Igår var jag på ett jätteroligt arrangemang för jobbets räkning. En tillställning med syfte att utöka sitt nätverk. Superskoj och givande. Pga vår privata situation har jag näst intill enbart arbetat administrativt det senaste halvåret. Gårkvällen påminde mig om hur mycket jag saknar de utåtriktade bitarna av mitt arbete. Jag måste ta mig en rejäl funderare över hur jag ska göra nu, om jag kanske ska kliva upp på heltid snart. Jag vill verkligen det. Annars så går vi nu in i den tiden då jag inte riktigt kan motivera mitt val av landsände. Jag älskar norrbotten med vintrarna och snön MEN i april börjar det klia i fingrarna och jag drabbas av en barmarkslängtan som heter duga. Givetvis är denna längtan starkt kopplad till hundträning. Hundträning som jag i möjligaste mån ändå försöker utföra i tung blötsnö där jag plumsar ner till midjan när jag lägger ut fält. Vi har en hel del snö, dock inte så mycket som bilderna i förra inlägget skvallrar om. De bilderna är tagna mot/på en snöhög som plogats från vår gårdsplan. Nu töar det så snön lär försvinna på ett nafs hoppas jag. :)

Helgen kommer att bli lugn. Om vädret tillåter lär det bli mycket tid utomhus. Hoppas på sol och plusrgader! I helgen ska jag också försöka att göra något roligt har jag bestämt. Jag har saknat sug och längtan efter att göra något sedan denna resa startade. Jag har verkligen känt att all energi har gått åt till att bara orka vakna och andas varje dag. Igår kände jag för första gången på länge att jag ville göra något. Tankarna snurrade och jag hann rent av klura över att gå ut och ta ett glas vin. Jag bestämde mig dock för att starta i lite mindre skala. Jag har utmanat min mamma på en bowlingrunda på söndag. :)

Ikväll blir det "Så ska det låta" för hela slanten. Jag älskar som sagt musikprogram och blir ofta lite väl engagerad då jag ser dem. Jag studsar i soffan, ställer mig upp och sjunger, jag blir arg när de har fel och Arnold brukar snarare se på mig än på programmet. Jag är mer underhållande hävdar han. Som den inbitne tävlingsmänniska jag är så tävlar jag också mot både dem på tv och mot mitt sällskap i soffan. Jag utmanar Arnold varje vecka och jag krossar honom varje vecka! ;)

Dag + 77

"I see skies of blue and clouds of white
The bright blessed day, the dark sacred night
And I think to myself, what a wonderful world"

ps. HB 95. LPK 0.4. TPK 26. CRP 33.