Jag är en livsnjutare. Har alltid varit. Vill alltid vara.

Jag mår bättre än jag trodde att jag skulle göra. Jag och Arnold har ju som sagt pratat en hel del under det gångna året. Pratat om hur jag ska leva vidare. Spekulerat i hur jag kommer att känna. Jag mår ok. Faktikst. Jag tror att det bottnar i att jag är så trygg i min vetskap om hur Arnold hade velat att jag skulle tänka, känna och leva. Jag får inte dåligt samvete då jag skrattar och har roligt. Jag vet att han är glad för min skull.

Jag håller mig sysselsatt. Jag har alltid varit en rastlös människa som tycker om att ha fullt upp. Det senaste året har mitt liv stått på paus. Nu har jag så mycket att ta igen. Det spritter i kroppen på mig av iver och livslust. Jag vill leva. Fullt ut. Jag vill ta vara på varje dag. Arnold fick inte leva vidare. Men jag får. Jag vill leva även för Arnold. Det hade han velat.

Som jag skrivit tidigare så sörjer jag så mycket djupare för Arnold än för mig. Jag är så ledsen över att han inte får vara med i livet längre. Att han inte får uppleva saker och ting. Att han inte vet att Bailey numera är en elithund. Åh så jag önskar att jag kunde få berätta det för honom. Jag sörjer givetvis även för mig. Men jag vet att jag kommer att klara mig. Jag får ju fortsätta leva. Och jag har bestämt mig för att fortsätta älska livet.

Givetvis har jag svackor. Oftast när jag minst anar det. Jag ser en vacker vy. Ett svanpar. Hör en vacker låt. Då kan det brista. Så trots min optimism och livsglädje så sörjer jag givetvis. Jag blir ledsen. Jag tänker. Jag känner. Jag minns. Det gör ont men värmer samtidigt hjärtat. Jag är så tacksam över att få ha haft Arnold i mitt liv. Han lärde mig mycket om livet. Om kärlek.

Jag är så lyckligt lottad gällande så mycket i mitt liv.

Jag har ett fantastiskt arbete. I veckan har jag varit i Skellefteå på konferens med 100 lärare från norra Sverige. Shit vad de kan festa, lärarna. Galna dagar, kvällar och nätter. Så roligt och energigivande. Tänk att få ha roligt på jobbet. Varje dag. Det har jag.

Jag har en underbar familj som ställer upp i vått och torrt. Jag tog med mina systrar till fjälls för ett par veckor sedan. En hel dag med syrrorna. Hur bra som helst. Mina föräldrar är fantastiska som ställer upp som hundvakter närsomhelst. Tänk att ha en sån fin familj. Det har jag.

Jag har härliga vänner som alltid finns där och vill hjälpa till. Vi byggde en carport till husvagnen för ett par veckor sedan. Tusen tack för hjälpen. Ikväll har en av mina närmaste vänner, Lotta ordnat en fest för att jag ville ha en fest. En fest för att hylla livet. Tänk att ha sådana fina och varma människor i sin omgivning. Det har jag.

Mitt hem och min flock. Mina hundar som förgyller varenda dag. Min fritid som är så rik. Gården som är så vacker. Min idyll. Tänk att få ha ett så rikt liv. Det har jag.

Jag sitter i vardagsrumssoffan nu och ser hur solen börjar titta fram över gården. Hundarna är redan ute. Jag ska klä på mig och bege mig till skogs. Jag ska träna lite med hundarna. Det mår jag alltid gott av. Njuta av frisk luft. Njuta av livet.

Jag och mina fina systrar.

Syrrorna besteg ett berg för min skull. :)

Jag och två av mina tre.

Tina var nöjd då vi nådde toppen.

Vila och sol på toppen.

Anna trivdes också finfint.

Fjäll och choklad är en perfekt kombination.
Livskvalitet.

Carport på G.
Tack Anneli och Inge, Mattias och pappa för all hjälp!

Projektet slutfördes kvällen däpå.
Då var det Johan och Jenny och min kollega Jonny som hjälpte till.
Jenny skötte markservice medan jag, Johan och Jonny spikade.
Ett perfekt matchat team!

Jonny in action.

Bailey fick två belöningar för inträdet i elitklass.
1; sitta i soffan.
2; ostkrokar.

Sist men inte minst.
En bild på platsen dit jag går för att vara nära Arnold.
Vår plats.