Dag + 82

CRP 270. Inlagd. Behöver jag skriva något mer. Suck.

I lördags började Arnold känna sig lite hängig. Jag såg att han var blek och bad honom lägga sig och vila. På kvällen började febern komma smygandes. På söndagmorgon var den där redan då vi vaknade. Han hade inte fått i sig någon näring alls på 1,5 dygn och såg lite vimmelkantig ut. Jag vill inte ha honom hemma då. Vi ringde till Umeå och bad att få bli inlagda i Luleå. Väl på sjukhuset i Luleå kom frossan och febern toppade 39.8 på kvällen. CRP visade en rejäl höjning och infektionen var ett faktum. Vi som nästan hann tro att vi klarat oss undan. Men nej.

Sjukhuset i Luleå känns bra. Känns mer som hemma. Arnold var trött och ville bara sova igår. Jag bestämde mig för att försöka göra något för mig själv. Jag och mamma tog en skogspromenad med hundarna och sen mötte vi upp Lotta för bowling. (mamma vann *hmpf*) Efter bowlingen åkte jag och mamsen ut och åt och sen fastnade vi hemma hos henne där jag hjälpte henne med en powerpoint-presentation i flera timmar. :)

Innan det var dags att styra kosan hemåt byn så ville jag höra mig för om hur Arnold hade det. Han svarade dock inte på telefon vilket orsakade oro hos mig och jag valde att åka till sjukhuset istället. Han mådde väl så bra man kan må med nära 40 graders feber, ingen näring i kroppen och ständiga slemkräkningar. Usch. Jag blev kvar nån timme innan jag åkte hem för att sova.

Vi hoppas så innerligt att de ska kunna behandla infektionen här i Luleå. Att vi slipper åka till Umeå. Han är för svag för att flyttas just nu i vilket fall. Som sagt så känns sjukhuset i Luleå dessutom så mycket trevligare. Det är en trevligare miljö och vi känner oss närmare hemmet, både rent fysiskt men även mentalt.

Arnolds värden ska ju vara stigande nu men det går långsamt. Dock är det bättre att infektionen kom nu än för en vecka sedan. Nu kan vi hoppas att antibiotika och hans stigande värden kan ta hand om infektionen på några dagar. Förhoppningsvis. De vita låg på 0.56 idag. Jag sitter hos mamma och pappa just nu efter att ha jobbat hela förmiddagen. Jag ska åka och titta till Arnold och hålla honom sällskap i några timmar snart. Får väl se om jag lyckas slita mig därifrån för att åka hem och sova. Jag packade med en övernattningsväska imorse för säkerhets skull.

Jag är en person som identifierar mig starkt med mitt arbete. Denna tid har tagit hårt på mig då jag arbetsmäsigt inte kunnat visa vad jag går för i den mån jag önskat. Imorgon har jag ett mycket viktigt möte på jobbet. Mycket viktigt. Min närmaste framtid yrkesmässigt avgörs till stor del under morgondagen. Jag känner mig inte nervös men dock spänd och förväntansfull. Jag längtar så efter att få ge järnet på jobbet. Så om jag kanske kan få vara lite egoistisk en kort sekund och be er hålla tummarna (j-kla klyscha) inte bara för att Arnolds infektion släpper utan även för mig lite grann...

"Den högsta belöningen för människans arbete är inte vad hon får för det
utan vad hon blir genom det."