Dag + 139

Aldrig har vi varit med om en så mentalt jobbig, frustrerande och oviss vecka som den gångna. Chimerismen som i vanliga fall tagit ca en vecka att få svar på drog av någon anledning ut på tiden och svaret har vi fått först idag.

Jag har jobbat som en tok vilket varit skönt och till viss del skingrat tankarna. Arnold håller sig också sysselsatt om dagarna och får tiden att gå. I fredags var vi på en härlig grillkväll hos våra goda vänner, Jenny och Johan. God mat, en massa spel och lek och dessutom lite gitarrspel och sång. En underbar kväll!

Lördagen tillbringades på jaktkurs. Arnold var funktionär medan jag alternerade mellan hundarna och körde dem bägge två. Peak gick sitt livs första walk-up, och det med beröm och Bailey visade att han kanske inte alls är en så kass markör som matte ibland beskyller honom för. När man går kurs tycker jag egentligen att det bästa som kan hända är att det skiter sig. Då får man möjlighet att visa upp sina brister och därmed också få råd och tips. Om allt går som det ska och hundarna löser allt friktionsfritt så kan man undra om man egentligen utvecklats eller fått med sig något från kursen. Nåja, ibland ska man väl bara få njuta av framgång också. Våra hundar skötte sig prickfritt och var en fröjd hela dagen. Efter en heldag i skogen åkte vi sålunda hem nöjda och stolta över grabbarna.

Annars så är vi utomhus till läggdags nästan varje dag. Träffar vänner. Grillar var och varannan kväll. Njuter av livet. Vi lever den vardag som vi längtat efter så det gjort ont. Vardagen innebär också mindre roliga saker såsom rejäla, djupa skärsår på grabbarnas trampdynor. Bägge hundarna lyckades skära sig då de badade häromdagen. Förmodligen hade någon (idiot) kastat något vasst i vattnet och bägge hundarna går nu med bandagerade tassar. Jag har varit i kontakt med veterinär och vi hoppas och tror att de ska kunna läka av sig självt. Stackars pojkar.

Arnold har drömt om en valp länge. Den drömmen utvecklades snabbt till en plan då han blev sjuk. Vi insåg att livet är kort. Självklart ska han uppfylla sin dröm. Få en egen hund. Men. Det finns ett men. Hunden ska vara en hund som också jag vill ha. Dels för att vi ska leva med hunden tillsammans och dels för att framtiden trots allt är oviss och jag måste känna att jag kan bli ensam med tre hundar. Jag är kräsen när det gäller linjer. Kräsen när det gäller uppfödare. Jag läser allt det finstilta. "Släkforskar" och granskar och funderar. Om och om igen.

För ett tag sedan hittade jag honom! Vår Tromb. Tromb är en flatcoated retriever som kommer från Skattkammarens kennel. Han heter "Skattkammarens Dr Strangelove" i stamtavlan. Han är idag 11 veckor gammal och i helgen flyttar han hem till gården. Hem till oss.

För Er som är nyfikna kan jag hänvisa er till dels Skattkammarens hemsida http://web.telia.com/~u40000083/ där Tromb finns på bild (bl.a. på förstasidan *tips*).
Dels till http://www.rasdata.nu/flat/hund/2008/s2502308.htm där hans stamtavla och ursprung finns tillgänglig.

Vi kommer att göra en rejäl Sverigeresa då vi hämtar hem honom. Tromb bor nämligen i Malmö, 1550 km ifrån oss. Vi åker på torsdagmorgon och kör till småland. Stannar över på vandrarhem. Kör sedan till Malmö på fredag och träffar Karin och hämtar Tromb. Sedan styr vi kosan mot Åkersberga och våra vänner Therese och Nicke som är gulliga och bjuder på husrum över natten för hela flocken. Bailey och Peak ska givetvis med och hämta lillebror. På lördag åker vi hem.

Det känns fantastiskt roligt att få hem en ny familjemedlem. En ny stjärna. Jag unnar verkligen Arnold denna "gåva" efter allt som varit. Jag längtar efter att se dem tillsammans. Det spritter i kroppen av glädje och längtan. Känslor som jag inte känt på länge. Lycka.

Chimerismen då? Den var oförändrad, vilket i dagsläget är bra. En seger på sitt sätt. Självklart hade det varit bra om donatorcellerna hade ökat. Givetvis. Dock är det jättebra att de inte hade minskat. Detta betyder att vi kan leva vidare som vi gjort. Med hopp om framtiden.
Vi väljer som vanligt att fokusera på det positiva.

Det mest positiva just nu är att vi har något stort att se framemot. Att längta efter. En ny familjemedlem. Äntligen får vi vår Tromb.

Tromb efter en virvelvind som förhoppningsvis ska svepa in med en hel del positiv energi i våra liv. Tromb efter trombocyter som vi tyvärr tvingats lära oss allt om under det gångna året.