Det är konstigt. Jag har så mycket funderingar och så många känslor men för första gången i mitt liv har jag svårt att få ner dem på pränt. Många gånger under de senaste veckorna har jag tänkt blogga men inte kommit mig för. Nu ska jag försöka. Jag ska också försöka att blogga mer frekvent framöver. Jag vet ju att bloggen varit bra för mig. Fungerat som en ventil. Jag kan behöva en ventil.

Känslorna går inte att beskriva med ord. Det är bara att glömma. De är alldeles för överväldigande. Dessutom åker mina känslor berg- och dalbana vilket gör det svårt att beskriva dem. Det känns olika minut för minut. Så att skriva om mina känslor lägger jag ner. Det går inte.

Tankar då? Många. Dels är det så mycket praktiskt att ta hand om. Dels är det många tankar både om det som varit och det som komma skall. De tankar som rör det gångna året är trots allt ganska positiva. Jag är så glad över att vi tillbringat så mycket tid tillsammans det senaste året. Vi tog verkligen tillvara på tiden vi fick tillsammans. En för mig ganska okänd person, en flyktig bekant skrev i ett mail till mig att "Din Arnold har fått uppleva mer kärlek av dig än många upplever under en hel livstid. Du gav honom en underbar sista tid". De orden värmde mer än avsändaren någonsin kan förstå.

Jag är också så innerligt tacksam över att vi pratat så mycket om hur min framtid skulle bli utan honom. Arnold var min bästa vän. Den jag delade alla tankar med. Den jag ville bolla ideér, planer och funderingar med. Jag är tacksam över att jag delat en hel del av de tankar som rör det liv som väntar mig nu med honom. Tack vare det vet jag hur han ville att jag skulle leva och tänka. Han ville att jag skulle sakna och sörja. Men han ville även att jag skulle gå vidare. Hitta livsglädjen som finns inom mig och ta tillvara på livet.

För Arnold var det viktigt att ge mig goda förutsättningar för ett eventuellt liv utan honom. Han skrev ett testamente med syftet att ge mig alla möjligheter att bygga upp ett bra liv. Han ville att jag skulle kunna bo kvar på gården om jag så önskade. Det var hans sätt att göra något för mig efter att han lämnat mig.

En av de vanligaste frågor jag fått den senaste tiden är just om hur jag tänker och känner gällande gården. Mitt svar är alltid detsamma. Just nu vill jag absolut bo kvar. Jag känner mig nära honom här. Jag trivs här. Det här är hemma.

Jag har också fått frågor om hundarna. Mina underbara hundar. De är min familj och min flock. Bailey och jag är så tighta att vilda hästar inte kan sära oss. Peak är en charmig stjärna. Tromb är Arnolds hund och jag har lovat Arnold att (försöka) föra honom till jaktchampionat. Ett löfte jag kommer att göra allt för att infria. Ingen av dem kommer alltså att flytta någonstans. Punkt slut.

Jag förstår att människor undrar en hel del. Har frågor till mig. Det är helt ok att fråga. Jag uppskattar öppenhet. Fråga rent ut. Jag svarar gärna. Jag fick en fråga om förlovningsringen. Hur länge jag kommer att låta den sitta kvar på fingret. Svaret är så länge det känns fel att ta av den. Så enkelt är det.

Överlag lever jag i mångt och mycket bara i nuet. Jag tror att många beslut kommer av sig självt med tiden. Då jag vet att mina känslor är något flackande just nu så väntar jag också medvetet med större beslut. Just nu låter jag det mesta bara vara. Väntar på mer stabilitet. Väntar ut mina känslor.

Begravningen blev fin. Ljus klädsel var ett önskemål från Arnold. Han hade även valt ut bilden han ville ha i kyrkan. Jag hade dessutom framkallat närmare 40 bilder på honom som jag satte upp i lokalen där minnesstuden hölls. Det verkade uppskattat av alla som deltog vid minnesstunden. Vi var 45 personer vid minnesstunden och säkerligen ett 20-tal till i kyrkan. I kyrkan spelades "What a wonderful world" upp. Låten som vi älskade. Låten som skulle ha varit vår bröllopsvals. Tusen tack alla ni som var där och gjorde dagen så bra den kunde bli. Tack också till alla som respekterat önskemålet om att istället för blommor ge bidrag till cancerfonden/blodcancerföreningen. Det var helt fantastiskt att höra hur många som lämnat en gåva i Arnolds namn.

Jag har hört att det blir lättare efter begravningen. Att Arnold får ro. Jag vet inte jag. Vet inte om jag tycker att något alls känts lättare efter begravningen. Det jag däremot vet är att graven i sig inte är platsen dit jag kommer att gå för att vara nära Arnold. Dels så är han nära mig hela tiden. Var jag än är. Dels så har vi en bestämd plats där vi är överens om att träffas varje år den 7 september. Datumet som ju är vår förlovningsdag och nu även blev hans sista dag. Platsen är ute vid havet. Där ska vi ses. Tillsammans med hundarna. Dit var jag och hundarna i fredags. Dagen efter begravningen. Arnold var där med oss.

Många människor frågar mig vad de kan göra. Dels för mig och dels i allmänhet. Mitt starkaste tips/önskemål till dem som vill göra något konkret är att bli blodgivare. Arnold har fått mängder av påsar med blod och trombocyter under det gångna året och det finns många människor vars liv bokstavligt talat hänger på att det finns blod från blodgivare. De som undrar om de kan göra något för mig har jag svårare att ge tips/önskemål till. Det faktum att ni erbjuder er gör mycket i sig. Er omtanke värmer. Jag är tyvärr inte så bra på att be om hjälp. Jag vill helst klara mig själv. Dock ska jag försöka bli bättre på att be om, och ta emot hjälp.

Jag blir väldigt ledsen ibland. Främst blir jag ledsen över att Arnold missar saker. Händelser som jag vet att han hade velat ta del av. Det kan vara något så enkelt som en vacker höstvy. Jag blir ledsen för hans skull. Över att han inte fick leva vidare. Jag blir givetvis även ledsen för min egen skull. Över att jag inte får leva vidare med honom. Att jag inte får dela mitt liv med honom. Inte bli gammal med honom. Men hur ledsen jag än är för min egen skull så är jag mer ledsen för hans skull. Han hade velat se och göra så mycket mer. Han hade så gärna velat leva.

Jag tror att Arnold skulle vara stolt över mig. Stolt och glad över hur jag hanterar mina känslor. Hur jag försöker leva vidare. Jag var hemma en vecka från jobbet. Sen var jag tillbaka. Jag älskar mitt arbete och det ger mig energi. Givetvis ska jag arbeta om jag mår bra av det. Jag håller mig medvetet sysselsatt även utanför arbetet. Jag tränar hund. Jag har hållt valpkurs för klubbens räkning. Jag träffar vänner. Jag jobbar på gården. Jag har många härliga människor i min närhet. Människor som ser till att jag inte behöver vara ensam mer än jag själv vill vara ensam.

Jag måste också få skriva några rader och uttrycka min tacksamhet till alla som hört av sig på olika sätt. Telefonsamtal, brev, mail, vykort, blommor. Jag blir så rörd av alla varma människor som känner med mig. Jag hoppas att jag på något sätt kan återgälda er värme.

Så hur mår jag. Att säga bra vore givetvis att ljuga. Jag mår inte bra. Däremot så fungerar jag. Jag sörjer men jag gräver inte ner mig. Jag pratade om detta med en vän häromdagen och vi kom fram till att jag på många sätt sörjt i över ett år. En del av sorgeprocessen har pågått i ett helt år. Andra delar av processen är givetvis nya. Sorg är dessutom personligt och ingen kan säga hur en annan ska sörja. Det tror jag är viktigt att komma ihåg.

Många säger att de imponeras av mig. Förundras över hur stark jag är. Jag ser det inte så. Inte alls. Dels så finns inget alternativ som jag ser det. Jag måste orka. Dels så ser jag det som min skyldighet gentemot Arnold. Jag och Ni har fått gåvan att leva. En gåva som togs ifrån Arnold. Om vi lägger av och inte lever livet varje dag så ser jag det som ett rent hån mot Arnold. Jag ska leva vidare och jag ska njuta av livet. Det är mitt sätt att hylla Arnolds minne.