Då var det dags igen, att med skräckblandad förtjusning blogga.

Nina frågade om man får ha det så här bra i förra inlägget, svaret på den frågan är given.

Den senaste veckan har bestått av fint väder, korvgrillning, två underbara hundar, varm choklad, lite kortare promenader, göra gården höstklar, otroligt goda middagar (med även vin till igår kväll) och underbart sällskap i form av min kärlek.

Något som varit roligt att se är hur glada hundarna är över att jag är hemma. Dom är på mig och svansar runt benen hela tiden, dom är också mer kelsjuka, det gillar jag. Det var även kul att se att jag och Peak fortfarande funkade bra som ett team tillsammans. Han är ju min lillkille.

När man upplever allt ovanstående, vem kommer då ihåg sju veckors sjukhusvistelse, dryga fyrtio graders feberattacker, frossa, cellgifter, blodtrycksfall, illamående, mediciner mm.?

Klart man kommer ihåg men det känns väldigt avlägset. När jag tittar i backspegeln så har det gått bra allting. Jag känner mig mentalt stark och är övertygad om att nästa kur kommer att gå bra.

Jag och Nina är starka tillsammans och vi kommer att gå segrande ur detta med ny livserfarenhet och om möjligt ännu större kärlek och respekt för varandra. (Du är min solstråle) Jag tycker att det är fascinerande att vår kärlek verkar lysa igenom och uppfattas så starkt via bloggen, även av människor som vi aldrig träffat live.

Det första jag gjorde i måndags när vi kom hem var att göra upp en brasa i spisen och märkte direkt hur skönt det var att få göra vanliga saker som man normalt sett inte ens funderar på utan bara gör. Dagen efter kom jag på mig själv med att stå och le när jag skrapade bilrutan. En lyckokänsla spreds i kroppen. Vardagen är underbar! Vi har sovit tillsammans många nätter i sjukhussängen som är åttio cm bred och det har gått bra men det ska erkännas att det var lycka att få krypa ner tillsammans i dubbelsängen hemma.

I onsdags var det dags för provtagning och borttagning av cvk.n. Jag fick en påse blodplättar för att inte blöda så lätt när de skulle dra bort cvk.n genom vilken jag fått alla cellgifter och alla prover tagits. (cvk:n är en slang som gått in i en ven vid halsen) Allt gick som det skulle men de bad mig sitta kvar ett tag ändå och tur var väl det för efter en kvart så började det bränna i luftrören och jag blev alldeles kallsvettig. Illamåendet kom och jag gick till toaletten och bad Nina ringa på en sjuksköterska. När sköterskan kom ledde hon mig fort tillbaka till stolen och började ta blodtryck, det visade sig att jag haft ett blodtrycksfall ner till 108/46. Läkare kom men de kunde inte förklara varför detta hänt men som försiktighetsåtgärd så tog de ett blodprov för att se om jag haft någon blodpropp och jag fick även ta en lungröntgen. Inget av dessa visade något problem. Jag var orolig att jag skulle bli inlagd för observation men som tur var fick vi fara hem och fortsätta ha det bra.

På Fredag var det återigen dags för provtagning och efter att jag fått höra resultaten så vandrade jag omkring på moln hela dagen. Mina röda blodkroppar var stabila, de vita hade stigit ytterligare och mina blodplättar hade dubblerat sig. Jag fick även höra att jag skulle få vara hemma till tisdag eller onsdag.
Detta gav mig kraft och jag kände att det skulle vara kul att träffa lite människor trots att vi sagt att vi bara skulle vara hemma och inte riskera att utsättas för onödiga bakterier. Vi hälsade på mina föräldrar en sväng och bad sedan min syster och hennes sambo Claes att komma och titta på idol hos oss på kvällen. Det blev riktigt trevligt med kladdkaka och en massa chips och godis. Under helgen har vi även hälsat på hos svärmor och hon och Ninas yngsta syster Tina har varit en sväng hos oss på söndag eftermiddag. Vi gräddade våfflor och hade trevligt.

Ikväll ska vi ut och åka lite bil, jag har alltid älskat att köra bil men nu är det en ännu större njutning och frihetskänsla. Efter det väntar film och mys i soffan.

Detta blir nog det sista jag skriver nu. Nina har lovat att förmedla kommande inlägg och kommentarer. Jag ser framemot att höra från er, det betyder verkligen mer än ni kan ana.

Vill avsluta med ett citat som funnits i mina tankar denna vecka och samtidigt påminna er om att uppskatta er vardag.

“And I think to myself, what a wonderful world..."