Det är tungt nu...
Arnold har haft väldigt hög feber i flera dagar. Feberfrossa som får sängen att skaka och kroppen att krampa. Sedan kraftiga svettningar när febern släpper. Han har svårt att sova om nätterna, vi får byta sängkläder några gånger varje natt. Han har ont i kroppen av att bara ha legat i flera dagar, frossa-attackerna gör dessutom att musklerna blir tillfälligt spända och får jobba hårt. Värdena är i botten så det finns stora risker för inre blödningar. Infektioner biter sig lätt fast och verkar inte vilja släppa greppet. Jag tycker att han pumpas med mediciner precis hela tiden men just nu är det inget som verkligen hjälper. Jag har varit på sjukhuset hela helgen. Jag vill vara hos honom när han har det jobbigt. Fast det är tungt för mig att se honom må dåligt så vill jag vara där. Hela tiden. Men maktlösheten är tung att bära...
Dom säger att det bör börja vända nu, att värdena ska börja stiga snart.
När värdena stigit nog och han inte behöver få mediciner intravenöst så ska vi få åka hem i några dagar. Han har legat inne och varit isolerad i 6 veckor nu. Vi behöver få komma hem ett tag. För att ladda batterierna. Hämta energi. För sen börjar hela denna karusell från början igen med en ny behandling...
Arnold har haft väldigt hög feber i flera dagar. Feberfrossa som får sängen att skaka och kroppen att krampa. Sedan kraftiga svettningar när febern släpper. Han har svårt att sova om nätterna, vi får byta sängkläder några gånger varje natt. Han har ont i kroppen av att bara ha legat i flera dagar, frossa-attackerna gör dessutom att musklerna blir tillfälligt spända och får jobba hårt. Värdena är i botten så det finns stora risker för inre blödningar. Infektioner biter sig lätt fast och verkar inte vilja släppa greppet. Jag tycker att han pumpas med mediciner precis hela tiden men just nu är det inget som verkligen hjälper. Jag har varit på sjukhuset hela helgen. Jag vill vara hos honom när han har det jobbigt. Fast det är tungt för mig att se honom må dåligt så vill jag vara där. Hela tiden. Men maktlösheten är tung att bära...
Dom säger att det bör börja vända nu, att värdena ska börja stiga snart.
När värdena stigit nog och han inte behöver få mediciner intravenöst så ska vi få åka hem i några dagar. Han har legat inne och varit isolerad i 6 veckor nu. Vi behöver få komma hem ett tag. För att ladda batterierna. Hämta energi. För sen börjar hela denna karusell från början igen med en ny behandling...
Bland annat den här bilden hänger på vårat rum på sjukhuset.
Vi drömmer om och längtar efter att få köra uppför uppfarten.
Tillsammans.
9 kommentarer:
Åh det gör ont att läsa dina ord! Måtte det börja vända snart som du säger. Lite tid att ladda om och få komma hem ett tag.
Jag hoppas innerligt att han ska börja må litegranna bättre och att ni snart får åka uppför infarten tillsammans!
Tänker massor på er, är här inne varje dag och tittar efter nya inlägg.
Många styrkekramar till er båda!
/Malena
Kan bara instämma med Malena. Jag ber till högre makter att ni snart ska få komma hem - tillsammans.
Jag hoppas han snart får börja må lite bättre så både du och han kan få hämta andan lite..
Stora stora Kramar
Jag hoppas verkligen att det vänder snart, och att "flocken" får åka hem tillsammans ett tag =)
Alla jag har träffat på BO och runt om i sverige hällsar till er båda. Tiina hällar så mycket och bad mej förmdela massor av kramar till er båda.
Har varit borta ganska mycket senaste tiden och tog ett tag innan jag hittade din blogg.
Håller tummarna och tänker på er ofta.
Kram
Är också inne och kikar varje dag! Förstår att det är riktigt tufft nu, önskar att det ska vända snart så att ni får andas ut hemma ett par dagar tillsammans.
Ni är så duktiga som kämpar på! Många kramar till er!
Mirjam
Blir lika röd varje gång jag kikar in här för att se hur det är med er. Tänker på er och hoppas ni snart får komma hem tillsammans för att ladda om som du säger Nina. Ta vara på er...
Vilket fint hem och gård ni har tillsammans! Flocken kommer snart att vara samlad där igen, jag håller tummarna för er!
Kram!
Jag vet inte om du minns mig. Vi träffades i Umeå för flera år sedan. Du skulle till universitetet här i några dagar och fick låna en lägenhet av Frida, jag förmedlade nyckeln till dig. Jag har läst din blogg både före och efter dess, mycket för att jag själv haft flatt och även för att jag tycker att du skriver personligt, intressant och tankeväckande. Det känns som att jag "känner dig" efter alla år och därför känns det mycket tungt att läsa om Arnold nu. Jag hoppas att han börjar må bättre, så ni får komma till ert gemensamma hem tillsammans alldeles snart. Jag tänker på er!
Nu är det tung för er och jag känner exakt igen det du berättar, från Roines sjukdomstid. Det är tufft och riktigt jävligt! Kämpa på, snart väder det och då får ni komma hem och bara ta det lugnt. Tusen kramar till er båda!!!!!!! Anne-Lie
Känns väldigt fjuttigt men vi tänker på er. Hur osannolikt det än känns nu så finns det ett "efter". Tar man allt timme för timme så kommer faktiskt dagen då man står på andra sidan. Kramar från Maria och hundpussar från Trippa
Vi här hemma ber också till högre makter att det vänder, och att ni får åka hem tillsammans!
Tusen kramar!
Skicka en kommentar