onsdag 31 oktober 2007

Då var det dags igen.
Vi lyckades inte gömma oss.
Infektionen har hittat Arnold.

Feber och frossa. Muskelkramper, antibiotika, blododlingar, febernedsättande mediciner, muskelavslappnande mediciner, prover och en mer övervakad och kontrollerad tillvaro.

Helgens önskade hemgång är numera en illusion. Tyvärr.

Förra omgången av infektioner och medföljande feber och frossa var tung för oss båda. Den varade i en vecka. CRP (infektionsvärdet som på en frisk mnsk ska vara under 10) var som värst på 165 och febern uppe på 40,9. Igår var febern uppe på 39,6 och dagens CRP var 98.
Muskelkramperna vid frossan var dock jobbigare, smärtsammare och dessutom kombinerade med kräkningar och Arnold blev betydligt mer medtagen än han blivit innan.

Vi började klura och fundera lite på det här med låga trombocyter (blodplättar) i kombination med muskelkramper. Att ha så låga trombocyter som Arnold har gör att han lätt kan drabbas av inre blödningar. När musklerna krampar så kraftigt som dom gör under hans frossa-attacker så kan vi tänka oss att en blödning lätt ska kunna uppstå i en muskel. Arnold tog upp detta på läkarronden idag och ska nu under denna infektions/feber/frossa-period få hålla trombocytnivån lite högre. (I vanliga fall släpps han inte under 10 men nu höjs det värdet kanske till 15, nämnvärt dock att en frisk mnsk ligger på mellan 150-400!!!) För min del är det tungt att se honom må dåligt och inget kunna göra. Dessutom vill jag inte att han ska behöva vara ensam då han mår som sämst. Vi ska gå igenom detta tillsammans. Varje dag.

Arnold hälsar att han känner sig riktigt less på att ligga på rummet trots att det i princip är det enda han orkar med just nu.

"Om det aldrig vore mörkt skulle man heller aldrig uppskatta ljuset"

Själv har jag faktiskt (till Arnolds stora avundsjuka) varit hem till gården både igår och idag.
Jag bor på sjukhuset med Arnold hela tiden som han ligger inlagd. I början hade jag planer/tankar om att kombinera nätter på sjukhuset, hos mamma och hemma på gården. Men det har naturligt fallit sig som så att jag sover på sjukhuset varje natt som Arnold gör det. Vi sover bäst tillsammans. Så enkelt är det.
Dock åker jag hem till gården någon gång per vecka för att titta till huset, ta in posten osv. Igår tog jag med mig mina kollegor ut på landet för jobba, passa på att andas lite lantluft och laga tacos. Mycket trevligt. Idag har jag och min pappa klyvt ved och pysslat lite på gården medan fem hundar glatt lekt och härjat. Mitt hjärta blir varmt då jag ser Bailey och Peak må gott på gården.

Det är en sorg i sig att inte kunna bo hemma.
Att inte få njuta av vårt paradis.
Men den tiden kommer.
Vi har många dagar att se framemot på gården.
Hemma.

5 kommentarer:

Anonym sa...

Hej! Är in här och tittar till er lite. Tillsammans är ni starka! Kram/Maria och Trippa

Anonym sa...

Hej på er!
Nä hittade nån jäkla bacill in till er igen. usch va trist men bit ihop och kämpa på. Snart vänder de igen och ni får åka hem och mysa och samla krafter.
Kram

Anonym sa...

Våra tankar finns hos er och snart ska ni se att ni får åka hem igen. Vi håller tummar & tår! KRAM.

Anonym sa...

Usch, det låter verkligen kämpigt det där.
Hoppas att det snart vänder och att Arnold mår bättre snart. Ikväll har ni idol att se fram emot i alla fall.

Anonym sa...

Vill bara skicka en helghälsning till er båda. Nu är det bara till att hålla ut... jag önskar att jag kunde föra över lite kraft och förnyad energi. Kram till er båda från Cissi (å Pär)