Lyxigt värre. Vi är hemma. Igen! :)

Det blev bara en väldigt mild och kortvarig feber och lite halsont denna omgång. Värdena är fortfarande på botten och vi är isolerade. Allmäntillståndet är dock så bra att vi fick åka hem med en påse mediciner.

Veckan har förövrigt varit riktigt bra. Jag har haft en hektiskt men väldigt rolig vecka på jobbet. Har även hunnit träffa en god vän som jag inte träffat på länge. Vännerna blir tyvärr försummade under denna tid. Det plågar mig dagligen. Hoppas att ni ändå vet hur mycket ni betyder för mig. Att jag tänker på er.

Veckans utan konkurrens största händelse är dock att vi fått ett datum.

Datum för inläggning i Umeå. Det blir den 7 januari.

Vilket i sin tur innebär att vi blir hemma i jul. Härligt!

Dock är vi irriterade över att Arnold eventuellt kommer att tvingas till ytterligare en mild behandling här i Luleå. Detta pga. att det annars kommer att gå lite väl länge mellan den senaste behandlingen och den kommande i Umeå. Vi flaggade för detta dilemma när förra behandlingen skulle starta och föreslog att de skulle skjuta på den behandlingen ca 1 vecka, då skulle vi sluppit detta, men vår röst gjorde sig tyvärr inte hörd.

Nåja, skönt att ha fått ett datum i vilket fall. Om allt vill sig väl kan detta innebära att vi bara har några ynka dagar/nätter kvar att spendera på sjukan här i Luleå. *Yeeeeyyy*

Vi har haft funderingar på att försöka åka bort om tiden till det gavs innan transplantationen. Nu finns tiden. Dock rekommenderade läkarna oss att INTE åka. Vi älskar ju visserligen vårt hem och tillbringar mer än gärna tid här men det hade även kunnat vara skönt att komma bort. Kanske lyckas tänka på annat ett tag. Glömma bort sig. Glömma bort verkligheten en stund. Får väl se hur det blir.

Vi har förresten varit lite dåliga på att skriva i bloggen den senaste tiden. Förlåt. Vi vet att många följer oss och undrar och oroar då det blir ett uppehåll. Vi lovar att skärpa oss. (Arnold också ;))

Ikväll blir det idol. MEN. Jag måste meddela att vi ikväll bryter en numera väl inarbetad tradition. Det blir ingen pizza. Ni läste rätt. Jag inser att vi nästan begår ett regelbrott men ingenting är ju sig ändå likt då Daniel är borta från idol så vi kan lika gärna ändra på annat också. Vi byter nog dessutom upp oss. Vi ska äta en bit kött och dricka rödvin. Inte helt fel.

Helgen kommer att bli lugn. Lite julpyssel. Hugga julgran. Adventsmys med glögg. Film i soffan. Skogen med hundarna. Njutning helt enkelt.

Önskar även er en njutningsfull helg!

Hoppas att ni haft en trevlig helg!
Vi hade en lugn och skön helg hemma. Underbart!

Här följer en kort lägesrapport.

På måndagmorgon åkte vi in till sjukhuset för provtagning och lagomt till när vi var framme så började Arnold känna sig sämre. Så det blev omedelbar inläggning. Värdena var på botten och febern börade nalkas. Dock har han hittills sluppit frossa och mår ändå hyfsat bra. Så vi har inte tänkt ligga inne speciellt länge den här omgången! :)

Efter att jag hade "checkat in" Arnold på sjukan åkte jag vidare för att få lite massage innan jag skulle göra en lång arbetsdag i Piteå. Massören är en jättehärlig man och det är skönt för både kropp och själ att få massage och prata av sig hos honom. Han är en energimassör och han ojade sig väldigt och konstaterade att det inte är mycket som står rätt till i min kropp just nu. Han känner dock till min livssituation så han förstår varför. Det känns ändå tungt för mig att höra att min kropp mår så dåligt som den gör, jag är ganska bra på att bita ihop, hålla ihop och bara köra på. Men jag lurar visst inte kroppen..

Jag hade sedan en jätterolig arbetsdag i Piteå.

Att besöka skolor och träffa elever är min absoluta favorit arbetsuppgift.

Vi är lite irriterade och konfunderade gällande när vi ska bli inlagda i Umeå. För ett par veckor sedan pratades det om vecka 50. Det är bara 1,5 vecka bort. Nu låter det som att det är alltför optimistiskt att tro att det blir redan då. Sen är det ju det här med den nalkande julen. Som vi ser det nu så kommer vi antingen att bli inlagda vecka 51 och ligger då inne över jul. Eller så läggs vi in under mellandagarna. Det vi vill undvika är att Arnold måste genomgå ytterligare en behandling här i Luleå. Då skjuts nämligen transplantationen fram ca 4-6 veckor. Det får inte gå mer än 6 veckor från senaste behandling till när behandlingen i Umeå drar igång. Enligt våra beräkningar måste vi bli inlagda senast under mellandagarna för att slippa en till behandling i Luleå.

Självklart vore det underbart att få fira jul hemma med våra familjer. Samtidigt vill vi komma igång i Umeå, så jag vet inte riktigt vilket alternativ jag ska hoppas på... Eller jo, det vet jag.
Jag vill gärna vara hemma över jul. Det vill jag.

Såååååå skönt!

Vi fick permis över helgen.
Dock har Arnold isolerinsgvärden så det blir en L-U-G-N helg.

Jag har varit och jobbat i Övertorneå och Överkalix idag medan Arnold åkte till sjukan för provtagning. Vi hade på känn att det fanns stora hopp om att få åka hem över helgen så han packade bara en litenliten väska som han dessutom lämnade i bilen när han gick in på sjukan. Allt för att visa sjuksköterskorna och läkarna att ambitionen var att återvända hem efter provtagningen. :) Det fungerade!!!

När jag kom hem tog vi en liten promenad med hundarna. Månen lyste som jag aldrig sett den lysa förr och en skön känsla infann sig. En känsla som jag inte känt på länge. En känsla av ro. Helg. Hemma.

Ikväll är det idol och pizza. Som sig bör på fredagar.

Men när man är hemma vill man äta hemlagat.

Ingen hämtpizza här inte.
Ikväll bakar vi själv.

Gottgottigottgott!

Arnold är givetvis också nöjd över att ha pizzakväll hemma.

Dock är denna bild arrangerad. Han lagade/bakade inte pizzorna.
Det fick han inte för mig. Han får helst bara sitta i soffan för mig. Punkt.
Arnold blev förresten inte så nöjd med bilden.
"Åh, fy så man ser ut" sa han.
Även ögonbryn och fransar har rykt nu.
Men som vi ju alla vet så är det insidan som räknas!
Du är alltid vacker i mina ögon!



Jag är en stor och sann djurvän.

Häromdagen dukade jag upp en riktig buffé för småfåglarna på gården.

Att vara djurägare är ett stort ansvar. Så när vi åker till Umeå måste jag delegera det delikata uppdraget att mata mina småfåglar.

Någon frivillig? :)

Bailey njuter av att få bo hemma. Hans kvällsrutiner får oss att skratta varje kväll. Så fort vi ens tänker tanken att stänga av tv:n och gå upp och borsta tänderna så står han redo vid trappan eller så är han redan halvvägs upp. Han stortrivs i deras eget lilla sovrum på övervåningen.

Bruna drömhunden.

Peak är ett matvrak utan dess like. Jag har aldrig varit med om att ha så svårt att få upp en hund i hull. Vi har provat foder på foder, dubblat mängden etc. Dock förblir han en liten spinkig unghund. Inte så konstigt i och för sig kanske. Denna duracell-hund är nämligen aldrig still mer än några sekunder. Det gäller att vara snabb med kameran.

Vår svarta blixt!

Från oss alla till er alla
EN RIKTIGT TREVLIG HELG!

Sitter i soffan med ett glas glögg och filosoferar.

Det är helt obeskrivligt skönt att vara hemma.

Att sitta i soffan och för en liten stund leva normalt. Uppleva en vardag.

Jag älskar känslan av att veta att Arnold finns här hemma. Att veta att han ligger uppe i sängen och sover. Veta att jag när jag vill och känner för det kan krypa ner hos honom. Att höra honom duscha. Att se honom pyssla på gården. Att veta att han väntar här hemma när jag sitter i bilen på väg hem.

Något jag tycker är så fantastiskt och så skönt är att jag/vi känt så här hela tiden. Även innan vi hamnade i denna mardröm. Vi har alltid älskat att vara i varandras närhet. Att göra saker tillsammans. Njutit av att vara hemma. På gården. I skogen. Med hundarna. Med varandra. Vi har uppskattat vårt liv tillsammans. Värdesatt vår lycka. Vår vardag. Vi har känt oss lyckligt lottade över att få leva det liv vi lever. Lyckligt lottade över att ha varandra.

En sådan här upplevelse kan som sagt ge en nya perspektiv. Livet får ett annat, nytt, större och högre värde. Helt plötsligt står det solklart vad som är viktigt och väsentligt i livet. Dock känner jag att jag (kanske vi båda) i hög grad hade de insikterna redan innan denna upplevelse. Det gör mig glad. Jag är glad över att jag förstått att uppskatta livet och se det viktiga redan innan jag drabbades av en tragedi. Jag har levt mitt liv efter det. Jag har fångat dagen. Det gör mig glad.

Det är viktigt för mig att min omgivning förstår att jag på inget vis bagatelliserar deras vardagsbekymmer. Alla lever utifrån sin verklighet här och nu. Och är man så lyckligt lottad att ens största bekymmer är vad man ska ha på sig på festen på lördag så är det enligt min mening helt ok att anse detta vara ett bekymmer. Dock önskar jag att dessa människor inser hur lyckligt lottade de är som har det som sitt största bekymmer.

Vårt största bekymmer just nu är att Arnold ska överleva.

Att vi ska få fortsätta leva tillsammans.

Idag har Arnold varit in på provtagning medan jag var till Kalix och jobbade. Provsvaren visade att värdena sjunker med en hejdundrande fart. Dock mår han bra så vi fick permis i minst två dagar till. (För de intresserade så var dagens värden; HB; 96, Vita blodkroppar LPK; 0,89, Trombocyter TPK; 60 och neutrofila granulocyter som vid värden under 0,5 betyder att vi är isolerade var 0,85.) Vi tycker själv att vi kan klara av att leva isolerat här hemma. Vi bor ju i en miljö som gjord för isolering och rehabilitering. Vi träffar färre personer här än på sjukhuset. Så vår förhoppning är att få vara hemma tills en infektion slår till istället för att tvingas åka in på fredag och vara frisk på sjukhuset i några dagar i väntan på infektionerna. Får väl se vad läkarna säger på fredag.

Idag är förövrigt tremånaders dagen sedan vi blev inlagda.

Tre månader. Jag kan inte avgöra om det gått fort eller inte.

Jag har själv känt mig lite hängig några dagar. Jag har ju med ren och skär viljestyrka hållt mig frisk hela hösten men de senaste dagarna har det verkat som att förkylningen vill bryta ut. Idag känns det dock bättre igen. Jag får ofta frågan "Och hur mår du?" efter att jag pratat med folk om Arnold och hans tillstånd. Mitt inrepeterade svar är "Jodå, det är bra, det rullar på...". Det måste det ju göra. Jag vågar inte känna efter hur jag mår. Jag hinner inte. Så den inrepeterade frasen är min sanning. Den måste vara det.

Jag har en hel del funderingar och grubblerier gällande mitt jobb just nu. Min jobbsituation är ganska speciell. Dessa tankar upptar en hel del av min energi. "Det är bara ett jobb" säger de flesta till mig. Men jag har jättesvårt för att kunna se det så. Att leva så. Jag är en enormt plikttrogen person. Jag känner mycket för mitt jobb. Jag identifierar mig mycket med mitt jobb. Jag gör alltid allting (i livet) till 150% eller inte alls. Det är otroligt tungt för mig att inte få/kunna ge järnet på jobbet. Det tar och tär på mig. Varje dag. Tankarna kring mitt jobb är dock så många och långa att de förtjänar ett helt eget inlägg. Det kanske kommer.

Men apropå vardag som jag ju inledde mitt filosoferande inlägg med så vill jag gärna bjuda er på några detaljer ur vår tillfälliga sjukdomsfria vardag. Vi byggde klart hundluckan i hundrummet häromdagen. Peak har utan tvekan fattat galoppen och hoppar glatt in och ut. Bailey däremot står bakom luckan och vill så gärna men vågar inte. Han har klämt nosen i luckan en gång och den upplevelsen verkar ha rotat sig djupt hos honom. Vi tittade på gamla foton igår och kom fram till flera saker. Till exempel att jag ska bli blond igen. Att vi måste åka skiridskor snart igen. Vi bestämde dessutom att gå fjällräven classic-loppet. Är det möjligt att sätta upp det som ett mål för 2008 eller är det på tok för överambitiöst? Vi kom fram till att vi haft många helt fantastiska stunder tillsammans och vi längtar efter att få fylla våra liv och fotoalbum med fler.

Det är omöjligt att som par inte påverkas av det vi går igenom. Det är påfrestande. Det är tungt. Förhållandet testas på det värsta tänkbara och grymma sätt. Det är viktigt att dels komma ihåg livet innan sjukdomen men även att vara medveten om och acceptera att detta kommer att påverka oss. Både nu och framöver. Både var för sig och som par. För mig var det en obehaglig upplevelse att se på gamla bilder och nästintill inte känna igen Arnold. Och kanske inte mig själv heller. På något sätt har denna verklighet som vi lever i just nu tagit över så totalt att den utplånat en hel del bakåt i tiden. Förmodligen och förhoppninsgvis är detta bara tillfälligt men det är ändå skrämmande. Just nu känns det som att våra identiteter är synonyma med sjukdomen. Arnold inte är Arnold utan han är "Arnold med leukemi". Jag är heller inte Nina längre. Jag är anhörig. Vi har nog till viss del tappat bort oss själv i detta. Men trots detta gläder det mig att känna att vi som par absolut inte glidit isär. Tvärtom.

För att frånta fokus från sjukdomen så visar jag idag upp gamla bilder på oss som vi är, eller var innan denna mardröm. Vi trivdes så bra med vilka vi var/är och det liv vi ledve och hoppas kunna återgå till det i så stor utsträckning som möjligt då detta är över. Dock med en ny erfarenhet och med ytterligare respekt och glädje för och över livet med oss.

Idag har vi pysslat lite på gården. Vi har haft en underbar vinterdag med 10 minusgrader, sol och ett vackert vinterlandskap som omgav gården. Vi satte upp en ljusslinga på bagarstugan, den föreställer istappar och det blev sååå fint. Vi traskade sedan runt på våra ägor och sökte efter en julgran att ha på gården. Vi hittade ett par aktuella kandidater. Tänk att kunna gå ut i sin egen skog och skaffa en julgran. Vilken dröm. Vilken lycka.

Jag vill avsluta med att tacka alla er som följer oss på denna resa.
Tack för att ni tänker på oss. Tack för era uppmuntrande ord i bloggen.
Det betyder enormt mycket att ni tror på oss.

Jag under Fjällräven Classic 2006


Till fjälls med hundarna

Sommaren 2007

Kvikkjokk

Skridskor

Skoter

Samlade

Vi

Vintersol

Till fest för ett år sedan, november 2006.

Anledningen till att vi inte skrivit på några dagar är för att vi är hemma och har fullt upp med att njuta och må gott...

Vardagsrummet är ett favoritrum för oss båda.

Vilken tur att det hann bli klart innan hela denna karusell drog igång.
Arnold kommer förmodligen att tillbringa många dagar i detta rum under rehabiliteringstiden.

Vi är så glada och tacksamma över att ha ett hem som vi verkligen stortrivs i.

Ikväll avnjuter vi ytterligare en skön hemmakväll...

Sköt om er och vi hörs snart igen! :)

Som jag utlovat så följer här mitt livs tredje blogginlägg, mycket nöje!

Efter nästan en veckas skön hemmavistelse så har vi återigen i tisdags blivit inlagda för att starta en ny omgång med cellgifter för att fortsätta döda de sista elaka leukemicellerna.

Det känns bra att komma igång, man börjar se slutet på sjukhusvistelsen här i Luleå, eller på Sunderby sjukhus där jag ju ligger. Med lite tur så kanske detta blir den sista behandlingen här i sunderbyn. Sen får vi åka till Umeå och börja nästa steg där, lika bra att få göra bort allting så att man kan få återgå till en mer normal vardag (så normal den nu kan bli första tiden efter transplantationen). Det kommer efter transplantationen att bli en evig flykt undan elaka baciller i några månader så att man inte får någon förkylning eller liknande som faktiskt kan vara direkt livshotande. Men det är lätt värt att vara hemma på gården och vara isolerad i några månader för att sedan kunna leva tillsammans med min underbara älskade i ytterligare en sisådär femtio år som jag tänkt mig.

Förra veckan kom Nina på den underbara idén att jag skulle bjuda hem några kompisar på en bastu och sedan se hockeyn som var på söndag, Sverige mot Finland i karjala cup. Sagt och gjort, tre grabbar kunde komma och det blev en riktigt trevlig kväll. Om ni läst Ninas tidigare blogginlägg så stämmer det, vi satt i bastun fyra killar med tända ljus och hade det riktigt trevligt. Det är länge sedan jag träffade dem allihopa samtidigt och det var riktigt skönt att få en grabbkväll med killsnack. Ja skönt att bara få träffa dem helt enkelt. Tack för att ni kunde komma Jonne, Matte och Rickard. Det betydde mer för mig än ni kan ana. Kvällen blev ju inte sämre av att Sverige vann. Synd att du Magnus inte kunde komma men jag förstår mycket väl, du har fullt upp på ditt håll.

Nu tänkte jag berätta för er om hur otroligt spännande mina dagar kan se ut här på sjukhuset. *haha*

Ofta börjar dagen med frukost omkring halv nio, jag brukar ta en lite längre sovmorgon än de övriga inlagda patienterna som verkar vara uppe med tuppen. Nackdelen med det är att ofta så är frukosten bortdukad och urvalet är betydligt mindre då tror jag. Men efter lite prat med någon av de trevliga sköterskorna så löses det alltid på ett bra sätt och jag får min frukost. Numera när vi har Internet på sjukan så sitter jag vid datorn en hel del. Jag har mailkontakt med bl.a några som genomgått samma resa som jag/vi är inne på. Tack för all info Roine & Stefan!

Vid kl elva så börjar två timmars tv-tittande, första timmen så handlar programmet på tv4 fakta om poliser i Usa och England som jagar brottslingar och det blir väldigt ofta biljakter som är ganska kul att titta på. Måste tillägga att det finns fruktansvärt mycket dumt folk. Andra programmet är på national geographics och handlar om byggandet av extrema maskiner eller byggnader. Kul att se hur det går till att bygga en oljetanker, passagerarfartyg eller höghus som sträcker sig uppemot femhundra meter. Enligt mig borde de inte kunna flyta, fascinerande.

Runt kl tretton till fjorton någon gång så brukar jag…
Nej, men vänta, jag glömde att kl halv tolv så kommer lunchen och då är man inte alltid så sugen på mat efter att ha ätit frukost tre timmar tidigare och inte ha gjort så mycket fysiskt. Sen så har jag ofta även besök av mina kära föräldrar eller syster på förmiddagarna.

Tillbaka till kl två, om allmäntillståndet är lite sämre så brukar jag tvinga mig själv till att sova ett par timmar. Om jag är pigg så brukar jag ta en promenad på en timme runt eller omkring sjukhusområdet.
Nina brukar komma senast vid fem-tiden och förgylla vardagen, det är alltid skönt att se henne stiga in med ett leende på läpparna, det blir jag varm i hjärtat och själen av.

Eftermiddagarna kan ofta vara rätt olika beroende på om jag är isolerad eller inte. Om jag är isolerad så blir det ofta en promenad runt sjukan och sen en film eller lite serie tittande på kvällarna. Om jag inte är isolerad och vi har möjlighet så brukar vi åka och hälsa på någon om det inte medför alltför stor risk. Tyvärr så är det svårt att hälsa på kompisar som har barn eftersom barn ofta har väldigt aggressiva bakterier och tyvärr är de ju ganska ofta förkylda eller bär på något. Många av våra kompisar har barn så det begränsar tyvärr vilka man kan hälsa på.

Fredagskvällen är alltid bokad och ser alltid likadan ut. Pizza och idol. Nina är ett jättestort musik-fan vilket innebär att kl åtta sitter hon alltid bänkad framför tv:n och tittar på idol. Detta har medfört att jag också har börjat följa programmet frekvent trots att jag inte alls förstår om det är bra eller inte. Jag bedömer nog på helhetsintrycket och fattar inte ett dugg när Nina nämner att de sjöng falskt i första versen eller inte klarade av tonhöjningen i refrängen. Menmen så är det, kul har vi och det är ju det viktigaste.

Efter detta inlägg så vet ni hur min nuvarande vardag kan se ut, kanske inte det allra roligaste man kan tänka sig men på något sätt så flyter dagarna på och det gäller att acceptera hur det är just nu. Det är verkligen märkligt hur tiden trots allt rinner iväg varje dag, fast att man egentligen inte gör något, bara ligger som en grönsak till och från, eller vad säger du Stefan? ;)

Vår vardag är egentligen inte dålig utan jag tror faktiskt att vi har det så bra som man kan ha det medan man går igenom något sådant här. Vi har också enormt mycket stöd och hjälp från våra närmaste vilket betyder otroligt mycket. Som jag skrev tidigare så har jag tänkt leva i femtio år till och då får jag och Nina ta igen detta året.

Jag vill i detta inlägg också passa på att tacka och hissa min älskade sambo som varenda natt sover på en madrass på golvet eller bredvid mig i en åttio cm säng (den är iofs eldriven vilket kan vara kul, dock inga fula tankar nu). Hennes vardagar består av att arbeta sina ca 4 timmar per dag, hon är en ambitiös och driven tjej och att bara få jobba deltid är jättejobbigt för henne. Efter jobbet träffar och sysselsätter hon hundarna så att de inte blir helt odrägliga om de inte får göra något. (Vill passa på att tacka Ninas mamma som tar den största bördan med hundarna, hon har ju inte bara hand om våra utan även om sina två egna, tack, det betyder jättemycket för oss). Efter det kommer hon till mig på sjukan och stannar över kvällen och natten. Nina har det lika jobbigt som mig, jag ligger ju bara i en säng medan hon får stressa runt för att försöka hinna med allt och ändå ha dåligt samvete för att det är omöjligt att hinna med precis allt. Du är min stora idol och kärlek och jag kommer älska dig för evigt. Tack för allt du gör för mig, det betyder mer än du förstår.

Slutligen så tänkte jag utmana er alla, jag tycker att det har varit lite dåligt med kommentarer i bloggen på sista tiden så min utmaning består i att alla som är in och läser tar och skriver en kort kommentar (eller lång om man hellre känner för det). Ni behöver inte skriva nåt särskilt, skriv bara att ni varit in och läst, det är kul att veta att någon läser. Sen som vi nämnt tidigare så får ni gärna skriva vem ni är naturligtvis så vi slipper gissa. Era kommentarer är en väldigt uppskattad del i min och Ninas vardag ska ni veta.

Sista dagen hemma.

Vi har byggt snölyktor på gården.

Jag har utan tvekan mitt barnasinne kvar.
Arnold är heller inte svårlockad.
Vi är likasinnade.

Själsfränder.

Jodå, vi fick en helg hemma.
Fredagens prover visade som väntat goda värden.

Jag har fått några frågor om hur värdenas resa egentligen ser ut?
När går det upp och när det går det ner?

I kort är det som följer, när Arnold får en kur med cellgifter så bryts hans bennmärg ner. Då benmärgen är det organ som bildar blodkroppar så innebär detta att denna process försvagas/avtar som följd av en cellgiftskur. Dock tar det en tid innan värdena slår botten. Om vi förenklar det hela så kan man se det som en cykel om 4 veckor.
Vecka 1 - cellgifter, bra värden. Vecka 2 - sjunkande värden. Vecka 3 - låga värden. Vecka 4 - stigande värden.
Arnold har haft turen att klara själva cellgiftsbehandlingarna utan några större biverkningar vilket gjort att hans allmäntillstånd egentligen varit hyfsat hela vägen utom den veckan då värdena slår botten. Då saknar han immunförsvar och det är då infektionerna biter tag och slår ner även allmäntillståndet.

Just nu är vi i vecka 4, alltså med stigande värden.

På tisdag ska vi börja cykeln på nytt med vecka 1, på tisdag startas nämligen nästa kur med cellgifter. Den kuren kan om allt faller väl ut vara den sista kuren som Arnold får här i Luleå, och förhoppningsvis den näst sista kuren någonsin. Vi hoppas bli inlagda för transplantation i Umeå under den senare halvan av december. Det är märkligt det här med transplantationen. Den är enormt riskfylld. Han kan dö. Det var läkaren i Umeå väldigt mån om att tala om. Det kommer att bli tufft som tusan. Men ändå kan vi inte låta bli att längta. Anledningen till att vi längtar är nog att transplantationen inte är ett led i behandlingen utan det är botet.

Vi har haft en skön helg.
På fredag drack vi vin till Idol och jag somnade (slocknade?) i soffan innan utröstningen var klar... (Ut med Andreas!)
På lördag var jag på dopet av en av mina allra käraste vänners fina dotter, Elina. Elina föddes samma dag som Arnold blev inlagd på sjukhus, det är märkligt hur livet kan te sig ibland. Dopet var fint och Elina sov sig igenom hela faderuttan och har nog ingen aning om att hon döptes igår. :) På kvällen åkte vi och hälsade på arnolds syster med familj, mycket trevligt och efterlängtat. Idag har vi tränat lite hund i snön och annars bara varit hemma och njutit av vardagen.

Just nu sitter Arnold i bastun med tre av sina bästa vänner som vi bjudit över för hockey- och bastukväll. Jag tror att några av dessa killars flickvänner/fruar läser denna blogg och jag kan inte låta bli att lite fnittrande berätta att de sitter i bastun i världens mysbelysning. Vi har en vedeldad bastu på gården, vi har ingen el dragen till bastun. Då kvällarna ju är mörka den här årstiden så tände jag en massa stearinljus i bastukammaren och även inne i bastun åt dem så att de skulle slippa famla i mörker.

Så där sitter de, 4 fullvuxna karlar i ljuset av stearinljus och myser :)

(Ja, ni kan tro att jag lockas av tanken att smyga ut och fota dem :))

Åh, ni kan inte ana hur underbart det är att vara hemma.
Att leva vardagsliv.

Dagens låt är "Live tomorrow" med Laleh.

"I know we could live tomorrow

But I know I live today

I know we could live tomorrow

But I don't think we should wait..."

Mitt favoritordspråk är dagens sanning.
Nej - varje dags sanning.

"Vägen är målet"

Se det snöar, se det snöar, det var väl roligt, Hurra!
Vi fick glädjen att vara hemma då den första riktiga snön kom, underbart! Lite snö till så kan vi göra snöänglar! :)

Resan till Umeå gick bra. Vi fick veta lite mer om transplantationen. Det mesta visste vi i och för sig redan men en del nyheter dök upp. Vi fick även se avdelningen som vi ska ligga på och träffa lite personal. I det hela en givande resa.

Idag har Arnold haft en skön hemmadag på gården. Jag har jobbat förmiddag och kom hem kring 13.30. Då vankades omedelbart en tur ut i ett vackert vinterlandskap med hundarna.

Ikväll har vi avnjutit en bastu till skenet av tända ljus och snart väntar hockeykväll i vardagsrummet. Imorgon väntar provtagning på sjukhuset, värdena avgör hur helgen kommer att se ut.

Vi mår förhållandevis bra just nu. Informationen som vi fick i Umeå hade både positiva och negativa aspekter. Men vi fortsätter att fokusera på det positiva och hålla humöret uppe. Vi är övertygade om att mycket sitter i huvudet. I viljan. Det sägs att det sista som överger människan är hoppet. Det tycker jag är värdelöst. Jag hoppas inte. Jag vägrar lämna detta åt hoppet. Jag tror, jag vill och jag vet att detta ska gå bra. Så det så.

Igår när vi åkte till Umeå hade vi i vanlig ordning lite allsång i bilen (trots att Arnold är tondöv - det inbjuder till många goda skratt kan jag lova). En shlagerskiva hittade till cd-spelaren med en av mina favoriter från några år tillbaka, SAREK med "Genom eld och vatten" (Lyssna;
http://www.actionext.com/names_s/sarek_lyrics/genom_eld_och_vatten.html

Låttexten träffade mig än starkare än innan;

"För om du tappar modet och faller ner på knä kan du vila här hos mig
Som en klippa i stormen att luta dig mot
Och jag sviker aldrig dig
Jag ska följa dig genom eld och vatten
Över land och hav
Jag ska älska dig tills hjärtat slutar slå
Från det högsta berg till den djupaste av dalar ska jag gå
Genom tid och rum
Ja, alla mina dagar ska du få"

Ps. Arnold utlovar ett eget blogginlägg igen inom ett par dagar, håll utkik!

Husse och pojkarna i kvällssolen

Matte och grabsen poserar

Gården i vinterskrud

Lillen är inte längre så liten.
Stilig kille va'?

Vi välkomnades av ett tunt, tunt snötäcke och blev varma inombords då vi körde upp på gården idag.

Hem ljuva hem. Så sant som det är sagt.

Nu är vi verkligen, bokstavligt talat hemma på nåder.
Arnold har fortfarande isoleringsvärden. *gulp*
Dock har värdena under ett par dagar tydligt visat en positiv trend så vi blev hemsläppta. Utsläppta. Fria.

Vi fick positiva nyheter igår. Det har hittats inte mindre än fem potentiella donatorer som har samma vävnadstyp som Arnold. Nu ska det tas fler prover på dem för att avgöra vem som är den ultimata donatorn för just Arnold. Transplantationen beräknas ske någongång mellan mitten på december och mitten på januari. Känns skönt att det närmar sig.

Imorgon ska vi åka till Umeå Universitetssjukhus. Vi ska få träffa en läkare på avdelningen som vi kommer att ligga på under transplantationstiden. Vi får chansen att ställa en hel del frågor och förbereda oss inför det som komma skall. Ikväll ska vi skriva en lista på allt vi funderar över. Vi ska även lämna ett spermaprov för eventuell infrysning i Umeå. Transplantationen gör Arnold steril. För livet. Cellgifterna har förmodligen redan gjort honom tillfälligt steril. Men finns den minsta lilla chans så vill vi ta den.

Nu ska jag laga lite middag och sen ska vi avnjuta en skön kväll i soffan. Jag ska faktiskt vara lite wild & crazy ikväll och öppna en av glöggflaskorna som jag köpte på hantverksmässan i helgen. Rabarber-äppel-glögg. Rekommenderas!

Må väl!

Funderingar...

Idag har vi varit ute i skogen med hundarna.
Vi körde fält och markeringar.
Det var skönt. Kul att se hundarna söka.
Länge sen jag träffade grabbarna sist.
Peak var riktigt duktig. Det var skönt att se och känna.

När får vi åka hem?

Funderar över hur sökandet efter donator går. Vill veta.

Undrar om filmen vi ska se ikväll, "Knocked up" är bra?

När ska snön komma ordentligt?

Hur går det för arbetskamraterna på jobbet?

Handbromsen på en av bilarna är visst sönder, måste fixas.

När blir vi inlagda i Umeå, undrar hur läkarna där är?

Hur kommer gården hemma att se ut med snö?

Får jag bada bastu när jag åker hem?

Ser framemot att hälsa på syrran och hennes sambo när vi får vara hemma nästa sväng.

/ Arnold

Jag har mycket funderingar kring mitt jobb just nu. Jag trivs så bra.
Inte van vid att inte kunna prestera max. Vill mer. Mycket mer.

Peak har verkligen potential att gå långt. Vilken kanonhund!

Less på detta nu. Less på sjukhuset.
Less på att ständigt köra fram och tillbaka.
Less på att alltid vara på väg. Aldrig finna ro. Less.

Längtar efter att jobba heltid.

När får vi åka hem?

Vore kul att ha en valp i huset igen. Tromb.

Spännande att lära känna en ny ras.

Tråkigt att ha så lite tid för att träffa vänner och familj.

Jag måste se Shrek-filmerna säger min syster Tina.

Undrar om jag ska bli blond igen?

Önskar jag hade tid att svara på alla underbara mail.

Var och såg Jonas Gardells show "tillfällig gäst i ditt liv"

med min mamma igår. Han är min guru.

Love Gardell!

Gardells låt "Aldrig ska jag sluta älska dig" ska sjungas på vårt bröllop.
Tillägnad av mig till Arnold.

Satt och läste Nalle-Puh-citat häromdagen. Han är bra klok han.
Tänker man lite längre än bara till orden så inser man att man faktiskt kan hitta en djupare, tänkvärd mening i dem.
Dessa är speciellt bra tycker jag.

/ Nina

"Om snöret inte håller, utan går av,

är det bara att försöka med ett annat snöre."

"Om du alltid säger "vi får se"
händer det aldrig någonsin någonting."

"När du tittar på dina två tassar vet du,
att när du har bestämt dig för vilken som är höger,
kan du vara säker på att den andra är vänster."

"Du kan inte alltid stanna i din egen hörna av skogen
och vänta på att andra ska komma till dig.
Du måste gå till dem ibland också."

"Om du försöker hitta hem
men istället hela tiden kommer tillbaka till samma gamla sandgrop,
kan det faktiskt vara så att sandgroppen förföljer dej."

...

Stoppa pressarna!
Miraklens tid är ej förbi!
Arnold har tagit steget ut till 2000-talet!
Det var tristessen som slutligen puttade honom över kanten.

Till trumvirvel och fanfarer vill jag basunera ut den glädjande nyheten!

Arnold har skaffat sig msn!
pea.bay@hotmail.com
Han uppmanar och efterlyser nu kända och okända, bekanta och obekanta att adda honom och förgylla hans dagar!

Som om detta inte var nog så har han även skaffat sig en mail.
Så den som hellre vill ta kontakt via mail är välkommen att göra detta på tromb@mail.com (använd hellre den än hotmailen).

"Tänk på att främlingar är vänner du ännu inte känner"

Bilden ovan tog Arnold för ett drygt år sedan. Det är en av mina favoritbilder i hela världen. Bröderna sover. Tillsammans. Hjärtat smälter av kärlek för dessa underbara grabbar är så viktiga för oss. Som ger oss så mycket.

Vi saknar hundarna enormt. Den glädjen de skänker. Vilka givna följeslagare de blivit. Alltid med viftande svansar. Alltid pigga på äventyr. Vi längtar efter att få erbjuda dem en vardag. En vardag med flocken samlad. Hemma.

Bailey och Peak bor hos mina föräldrar under denna märkliga tid. De har det bra där. Jättebra. Dom får sova i soffan. Det får dom inte hemma. Dom får kel och bus. Sällskap av Norton och Sandy. Ben var och varannan dag. Besök av matte varje dag. Då blir det träning eller långpromenad. Dom mår bra. Det gör dom.

Snart kanske vi kan erbjuda dem en tid hemma igen. Kanske.

Värdena verkar vara på bättringsväg redan. Hoppashoppashoppas.

Trevlig allhelgonahelg allihopa! :)