Sitter i soffan med ett glas glögg och filosoferar.

Det är helt obeskrivligt skönt att vara hemma.

Att sitta i soffan och för en liten stund leva normalt. Uppleva en vardag.

Jag älskar känslan av att veta att Arnold finns här hemma. Att veta att han ligger uppe i sängen och sover. Veta att jag när jag vill och känner för det kan krypa ner hos honom. Att höra honom duscha. Att se honom pyssla på gården. Att veta att han väntar här hemma när jag sitter i bilen på väg hem.

Något jag tycker är så fantastiskt och så skönt är att jag/vi känt så här hela tiden. Även innan vi hamnade i denna mardröm. Vi har alltid älskat att vara i varandras närhet. Att göra saker tillsammans. Njutit av att vara hemma. På gården. I skogen. Med hundarna. Med varandra. Vi har uppskattat vårt liv tillsammans. Värdesatt vår lycka. Vår vardag. Vi har känt oss lyckligt lottade över att få leva det liv vi lever. Lyckligt lottade över att ha varandra.

En sådan här upplevelse kan som sagt ge en nya perspektiv. Livet får ett annat, nytt, större och högre värde. Helt plötsligt står det solklart vad som är viktigt och väsentligt i livet. Dock känner jag att jag (kanske vi båda) i hög grad hade de insikterna redan innan denna upplevelse. Det gör mig glad. Jag är glad över att jag förstått att uppskatta livet och se det viktiga redan innan jag drabbades av en tragedi. Jag har levt mitt liv efter det. Jag har fångat dagen. Det gör mig glad.

Det är viktigt för mig att min omgivning förstår att jag på inget vis bagatelliserar deras vardagsbekymmer. Alla lever utifrån sin verklighet här och nu. Och är man så lyckligt lottad att ens största bekymmer är vad man ska ha på sig på festen på lördag så är det enligt min mening helt ok att anse detta vara ett bekymmer. Dock önskar jag att dessa människor inser hur lyckligt lottade de är som har det som sitt största bekymmer.

Vårt största bekymmer just nu är att Arnold ska överleva.

Att vi ska få fortsätta leva tillsammans.

Idag har Arnold varit in på provtagning medan jag var till Kalix och jobbade. Provsvaren visade att värdena sjunker med en hejdundrande fart. Dock mår han bra så vi fick permis i minst två dagar till. (För de intresserade så var dagens värden; HB; 96, Vita blodkroppar LPK; 0,89, Trombocyter TPK; 60 och neutrofila granulocyter som vid värden under 0,5 betyder att vi är isolerade var 0,85.) Vi tycker själv att vi kan klara av att leva isolerat här hemma. Vi bor ju i en miljö som gjord för isolering och rehabilitering. Vi träffar färre personer här än på sjukhuset. Så vår förhoppning är att få vara hemma tills en infektion slår till istället för att tvingas åka in på fredag och vara frisk på sjukhuset i några dagar i väntan på infektionerna. Får väl se vad läkarna säger på fredag.

Idag är förövrigt tremånaders dagen sedan vi blev inlagda.

Tre månader. Jag kan inte avgöra om det gått fort eller inte.

Jag har själv känt mig lite hängig några dagar. Jag har ju med ren och skär viljestyrka hållt mig frisk hela hösten men de senaste dagarna har det verkat som att förkylningen vill bryta ut. Idag känns det dock bättre igen. Jag får ofta frågan "Och hur mår du?" efter att jag pratat med folk om Arnold och hans tillstånd. Mitt inrepeterade svar är "Jodå, det är bra, det rullar på...". Det måste det ju göra. Jag vågar inte känna efter hur jag mår. Jag hinner inte. Så den inrepeterade frasen är min sanning. Den måste vara det.

Jag har en hel del funderingar och grubblerier gällande mitt jobb just nu. Min jobbsituation är ganska speciell. Dessa tankar upptar en hel del av min energi. "Det är bara ett jobb" säger de flesta till mig. Men jag har jättesvårt för att kunna se det så. Att leva så. Jag är en enormt plikttrogen person. Jag känner mycket för mitt jobb. Jag identifierar mig mycket med mitt jobb. Jag gör alltid allting (i livet) till 150% eller inte alls. Det är otroligt tungt för mig att inte få/kunna ge järnet på jobbet. Det tar och tär på mig. Varje dag. Tankarna kring mitt jobb är dock så många och långa att de förtjänar ett helt eget inlägg. Det kanske kommer.

Men apropå vardag som jag ju inledde mitt filosoferande inlägg med så vill jag gärna bjuda er på några detaljer ur vår tillfälliga sjukdomsfria vardag. Vi byggde klart hundluckan i hundrummet häromdagen. Peak har utan tvekan fattat galoppen och hoppar glatt in och ut. Bailey däremot står bakom luckan och vill så gärna men vågar inte. Han har klämt nosen i luckan en gång och den upplevelsen verkar ha rotat sig djupt hos honom. Vi tittade på gamla foton igår och kom fram till flera saker. Till exempel att jag ska bli blond igen. Att vi måste åka skiridskor snart igen. Vi bestämde dessutom att gå fjällräven classic-loppet. Är det möjligt att sätta upp det som ett mål för 2008 eller är det på tok för överambitiöst? Vi kom fram till att vi haft många helt fantastiska stunder tillsammans och vi längtar efter att få fylla våra liv och fotoalbum med fler.

Det är omöjligt att som par inte påverkas av det vi går igenom. Det är påfrestande. Det är tungt. Förhållandet testas på det värsta tänkbara och grymma sätt. Det är viktigt att dels komma ihåg livet innan sjukdomen men även att vara medveten om och acceptera att detta kommer att påverka oss. Både nu och framöver. Både var för sig och som par. För mig var det en obehaglig upplevelse att se på gamla bilder och nästintill inte känna igen Arnold. Och kanske inte mig själv heller. På något sätt har denna verklighet som vi lever i just nu tagit över så totalt att den utplånat en hel del bakåt i tiden. Förmodligen och förhoppninsgvis är detta bara tillfälligt men det är ändå skrämmande. Just nu känns det som att våra identiteter är synonyma med sjukdomen. Arnold inte är Arnold utan han är "Arnold med leukemi". Jag är heller inte Nina längre. Jag är anhörig. Vi har nog till viss del tappat bort oss själv i detta. Men trots detta gläder det mig att känna att vi som par absolut inte glidit isär. Tvärtom.

För att frånta fokus från sjukdomen så visar jag idag upp gamla bilder på oss som vi är, eller var innan denna mardröm. Vi trivdes så bra med vilka vi var/är och det liv vi ledve och hoppas kunna återgå till det i så stor utsträckning som möjligt då detta är över. Dock med en ny erfarenhet och med ytterligare respekt och glädje för och över livet med oss.

Idag har vi pysslat lite på gården. Vi har haft en underbar vinterdag med 10 minusgrader, sol och ett vackert vinterlandskap som omgav gården. Vi satte upp en ljusslinga på bagarstugan, den föreställer istappar och det blev sååå fint. Vi traskade sedan runt på våra ägor och sökte efter en julgran att ha på gården. Vi hittade ett par aktuella kandidater. Tänk att kunna gå ut i sin egen skog och skaffa en julgran. Vilken dröm. Vilken lycka.

Jag vill avsluta med att tacka alla er som följer oss på denna resa.
Tack för att ni tänker på oss. Tack för era uppmuntrande ord i bloggen.
Det betyder enormt mycket att ni tror på oss.

Jag under Fjällräven Classic 2006


Till fjälls med hundarna

Sommaren 2007

Kvikkjokk

Skridskor

Skoter

Samlade

Vi

Vintersol

Till fest för ett år sedan, november 2006.