Dag + 47
HB 88. LPK 6.5. TPK 33. CRP 209.
HB 88. LPK 6.5. TPK 33. CRP 209.
Orkar inte skriva idag. Vill inte. Jag har slut på ord.
Slut i huvudet. Slut i hjärtat. Slut i själen. Bara slut. Hela jag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
12 kommentarer:
Usch, vad kämpigt ni har det. Hoppas så innerligt att det snart ska vända för Arnold så att han får börja må bättre.
Kram Anita
Hej Nina och Arnold! Fick adressen till Er sida av Sanna, och har läst igenom det mesta... Jag är imponerad av Er styrka!! Vill lämna ett fotspår och skicka nytt, fräsch, friskt och positivt energi från oss till Er!!! Många STARKA STYRKEKRAMAR från Susanna (Laine) och Mikael (Forlund)
Det är svårt att tro på det när man mår som du mår nu Nina men man kommer ut på andra sidan mardrömmen. Aningen tilltuffsad och inte exakt samma som innan men man klarar det. Jag skulle ljuga om jag sa att man inte skulle vilja var utan krisen. Däremot kan jag säga att man lever med en annan trygghet efteråt eftersom man vet att man klarar så mycket mer än man tror. Allt blir liksom peanuts efter. Försöker skicka styrka till er båda. Kram/Maria
Hang in there,snart, mycke' snart vänder det ska ni se.Förstår att det är en lång och brant uppförsbacke nu men snart är ni på krönet och då kommer allt att bara vara helt guld.Huset, hundarna,släkt o vänner mm mm.Så håll ut o håll kvar, snart snart.
Åsa o flatten Nemo
Många kramar till er idag! /Anna E
Åh vad tungt... Men återigen, det är ok, förståeligt och fullt rimligt att du känner som du gör. Det är ok Nina! Det _är_ svårt att vara anhörig till någon som är allvarligt sjuk. Ni går igenom så mycket sjukdom att det vore konstigt om inte inlägg som dagens dök upp då och då.
Du kommer hitta kraft, ork och styrka igen. Du hittar den i dig, i Arnold, i er och i livet. Så är det bara. På något underligt vis. Men det är ok att vara kinkig som f*n under resans gång...
Mina tankar och mina kramar till dig Nina!
/Malena
Att ständigt vara stark. Att alltid vara den som orkar, som _måste_ orka, är ett tungt ok att bära...och det tär på även den mest rustade att måsta vara ett stöd när man i själva verket själv behöver ett mer än någonsin tidigare.
Vi tänker på dig, på Er, hela tiden. Att välja ord som passar att skriva just nu är dock svårt. För när känslan av att vara ensam med allt detta är total så hjälper det kanske föga att jag säger att jag finns här. Att du inte är ensam. Att ni inte är ensamma.
Jag lyssnar om du vill prata. Ring när du vill.
Kramar
Massor av kramar!
//Anne-Lie, Jack och Micka
Ser att CRP:t börjat sjunka med bra fart :-) Härligt hoppas det fortsätter så !!
Stefan
Kram!
Anna K
Håller tummarna att det vänder nu och att ni strax får åka hem!/Kram
Kramar till er !
Skicka en kommentar