Dag + 57

Jag kom till sjukhuset kring midnatt igår. Därav denna sena uppdatering. Jag hoppas att ni inte hunnit bli alltför oroliga.

Det har gått bra att jobba. Vi har arrangerat en stor mässa som vi planerat och arbetet inför i flera månader. Känns skönt att nu lägga den bakom sig och konstatera att allt gick bra. Eller att allt gick bra är nog en överdrift. Tydligen tycks vi inte ha nog med elände och strul just nu. Vår andra bil beslutade sig nämligen också för att lägga av som grädde på det eländiga moset vi lever i. Jag kände återigen att gränsen var nådd för vad man faktiskt orkar handskas med på en gång. Men vad är alternativet? Att lägga av? Så jag valde att bortse från bilen och jobba på som vanligt och låtsas att livet var frid och fröjd i några dagar. Det lyckades jag med sådär. I efterhand tror jag att de senaste veckorna kommer att vara något av en dimma för mig. Autopiloten är påslagen dygnet runt. Jag är fysiskt närvarande men mentalt har jag en overklighetskänsla och varken tänker eller känner.

Arnold har haft en lite turbulent start på veckan. Han fick en stor vätskesamling i ena lungan och har fått dräneras för att bli av med den. Detta har medfört mycket smärtor men idag verkar smärtorna ha lättat markant i och med att vätskan är bortsugen. Han är så gott som feberfri. CRP visar idag ett all-time-low på 72.

Det känns tråkigt att erkänna att vi inte jublar. Att vi inte vågar tro att detta är den slutgiltiga vändningen. Vi har blivit brända så många gånger. Så fort tanken om hemgång slagit oss har vi blivit slagna på fingrarna. Så vi tar denna vändning med ro. Förberedda på att det fortfarande kan skita sig. Jag vet att det är tråkigt. Jag är ju en inbiten optimist. Jag känner inte igen mig själv i tankesättet men det känns enklare. Enklare att inte jubla än att jubla och tvingas ta tillbaka det.

Vissa framtidsplaner känns dock uppmuntrande just nu. Bland annat surfar vi runt och planerar att köpa husvagn. Bilsemester i Sverige, here we come! Dessutom kommer förhoppninsgvis vår Tromb att födas inom en mycket överskådlig framtid vilket får mig att att bli varm om hjärtat och le av längtan.