lördag 1 mars 2008

Dag + 45

Jag träffade en kvinna i anhörigrummet igår. Hennes man har också AML. Idag är det ett år sedan han transplanterades. För ca en månad sedan uppdagades hans återfall.

Vi pratade länge om situationen som anhörig. Om allt ansvar det innebär. Både ansvar man vill ha och ansvar som läggs på en. Hur tufft det är. Hur stor risk det är att man själv klappar ihop. Om inte under resans gång så då man för första gången vågar slappna av. När då det kan bli. Vi pratade också om hur det blir då man får komma hem. Att ingenting är över tack vare hemgången. Man slappnar inte av. Det finns varken tid eller utrymme för avslappning. Då börjar snarare en ny resa. Det känns viktigt att förstå det. Även att ni förstår det. Självklart ska vi jubla då vi får åka hem. Det kommer att betyda jättemycket. Vi ska dock även komma ihåg att kampen fortsätter.

Jag vill påpeka att risken för återfall är väldigt liten efter en lyckad transplantation. Arnold som dessutom redan visar 100 % donatorceller bör rimligtvis inte ha några egna elaka leukemiceller kvar. Ingenting är dock omöjligt. På gott och ont.

De största riskerna efter hemgång är GVH och bakterier. Det som hänt de senaste dagarna visar tydligt hur känslig Arnold är mot bakterier trots att han nu har vita blodkroppar, han har en början till ett immunförsvar. En infektion innebär livsfara för honom. Så kommer det att vara en tid framöver.
Idag mår Arnold ok. Febern håller i sig. Vi är less. Inte så vi ska ge upp men mer less än nånsin. Värdena för dagen är heller inte något som piggar upp. HB 80. LPK 6.8. TPK 34. CRP 246.

Precis då jag sitter och skriver detta så är min vän vän Lotta på väg hit. Jippeyy!! Vi har en härlig helg planerad. Jag längtar så! Hon kommer med vår bil som hon ska lämna här i Umeå åt oss så att den finns startklar då vi får åka hem. Dock avbryts mitt skrivande av att Lotta ringer. Bilen har stannat. Dött. Mitt på vägen. Jävla skit!

Nu, ett par timmar senare sitter Lotta på busstationen i Skellefteå och väntar på en buss hem till Luleå. Hon kunde ju ha tagit bussen hit men då hade hon inte haft en bil att ta sig mellan hotellet, sjukhuset och stan med. Det kändes enklare att hon åkte hem. Men där försvann drömmen om en trevlig helg. Det var ett evigt pusslande med att få bilen bogserad då den saknar en krok. Samtliga bärgare vägrade. Efter mycket om och men, miljarder telefonsamtal så fick vi tag på en krok. Bilen ska nu bli bogserad till en verkstad.

Jag sitter och undrar vad fan vi har gjort för att förtjäna allt skit??? Nu är ju detta bara en bil. Bara plåt. Vem bryr sig? Men det är bara så mycket. Hela tiden. Är det inte nog med att vi ska klara av att gå våra livs match mot en dödlig sjukdom.
Vi måste ärligt talat vara hemska människor. Vi måste ha gjort hemska saker. Varför ska vi annars plågas så här. Utsättas för det ena nederlaget. Den ena prövningen efter det andra. Varför???

Jag bestämde mig för att åka hem själv istället. Skönt att komma hem. Träffa hundarna. Slappa i soffan. Kändes som ett bra alternativ. Jag hann till och med börja längta. Jag packade väskorna. Sa hejdå till Arnold. Gick ner för att sätta mig på bussen och möta Lotta i Skellefteå. Vad händer? Jag står och tar ut pengar till bussen och slås av en stark känsla av att jag INTE ska åka. Inte bör åka. Inte vill åka. Jag kunde inte bortse från den känslan. Jag skulle aldrig förlåta mig själv om jag inte lyssnade på den känslan. Om jag åkte och något hände. Det skulle jag inte fixa.

Så nu sitter jag här. Känner mig ledsen. Ensam. Uttråkad. Besviken. Arg. Tom. Ursäkta detta negativa inlägg men det är fan så svårt att hitta någon solstråle alls idag. Jag orkar inte.

5 kommentarer:

Anonym sa...

Du behöver inte säga förlåt det är helt OK att ha svarta dagar. Även om man alltid ska tänka positiva tankar så finns det ibland en styrka i att få säga att livet suger just nu. Om man bara har förmågan att ta sig upp med näsan ovanför vattenytan igen så är det helt ok att berätta om en j-vligt jobbig tid i ens liv. Skickar kramar till dig./M

Anonym sa...

Helt galet hur länge har ni varit där nu. Snart räknas ni till inventarierna.... Har ni märkt något av GVH eller CMV virus ?

Hoppas att melodifestivalen ikväll kan muntra upp lite !!!

Stefan

Anonym sa...

Usch vad jobbigt. Har du tagit fatt i den där kuratorn än? Du behöver få prata av dig Nina!

Hoppas melodifestivalen kan peppa dig lite ikväll!

Jag finns på msn och mail, det vet du.

Den största kramen du kan tänka dig!
/Malena

Anonym sa...

Hej!
Skönt att höra att det löste sig med bilen det är väl svårt att sitta i sängen och lösa allt men det finns ju alltid folk att få hjälp från, man är aldrig ensam, det kan bara kännas så.
MVH Classe

Anonym sa...

Jag förstår presic hur du känner det, vi har gått igenom samma sak alldeles nyligen. Vi har också upplevt att omgivningen gärna toner ner betydelsen av sjukdomen och det gör det hela väldigt tufft. Vi upplevde det hela som vi inte hade rätt att vara ledsna och tycka att läget var urtufft. För oss hjälpte det inte med att solen sken eller att det var melodifestival för man står ändå alltid i någon form av katastrofberedskap. Sköt om er och njut av varandra så mycket ni kan och orkar. Sänder varma kramar!
Sylvia