Dag + 72

Sagan om de sex sköna dygnen.

Ord kan inte beskriva hur det kändes när vi satte oss i bilen i fredags och började köra norrut. Hemåt. Hem till gården. Efter bara en kilometer konstaterade Arnold att han kände sig friskare. Den känslan höll i sig under hela hemmavistelsen. Han har mått jättebra. Både fysiskt och mentalt. Just detta faktum fick mig att brusa upp och välkomna Arnold hem med en utskällning. Typ. Jag blev/blir irriterad över att upptäcka hur mycket han orkade/orkar. Om han har all denna kraft och ork, varför spenderar han 23 av 24 timmar i Umeå i sängen? Vi hade en lång diskussion där vi bägge fick ge med oss en del. Jag i fråga om att sjukhuset inte direkt bjuder på någon motiverande miljö eller något direkt att göra. Han i fråga om att han faktiskt blivit VÄLDIGT hospitaliserad och inte gjort allt han kunnat/orkat den senaste tiden. Oavgjort.

Vi har njutit sååå. När man ligger på sjukhus så länge som vi gjort så längtar man inte efter märkvärdiga saker. Inte paraplydrinkar på en vit sandstrand. Inte stora fester. Inte lyx och överflöd. Man längtar efter vardag. En vanlig hederlig (tråkig) vardag. Vakna i sin egen säng. Äta vid sitt eget köksbord. Se på Tv i sin egen soffa. Det ÄR lyx för oss.

Vi har haft tur med vädret som ni sett på en del bilder. Mycket tid har tillbringats utomhus varje dag. Skoter och promenader. Det som varit sämst under hemmavistelsen enligt Arnold. Förnedrande som han själv kallade det var att han inte orkade dra igång skotern själv. Hans kropp är ju så fruktansvärt sliten vilket han själv har svårt att både förstå och acceptera då och då. Att tvingas gå till grannen och be om hjälp att dra igång skotern var jobbigt tyckte han. (Varför jag inte orkade/lyckades dra igång den har jag ingen bra ursäkt för... Den var genomkall, det duger väl som ursäkt...?) Jag har tränat en hel del hund och Arnold har bistått med utvärderingar efter passen. Arnold har som sagt trots allt varit väldigt pigg och inte behövt sova middag utan hängt med hela dagarna. De första dagarna hade vi en del besök. Mina föräldrar var över på middag och bastu. Två vänner till Arnold hälsade på. Min syster Anna var förbi på fika. Arnolds föräldrar tittade förbi. Min mamma och min andra syrra, Tina och hennes sambo Mattias kom och körde skoter med oss. De sista dagarna isolerade vi oss dock pga Arnolds låga värden. Skönt att bara vara vi. hemma. Tillsammans. :)

Jag är så glad och nöjd över att vi faktiskt lycktas glömma bort sjukdomen under hemmavistelsen. Eller glömma är väl att ta i. Koppla bort sjukdomen. Vi har inte pratat om sjukdom och vi har inte låtit den hindra vår vardag. Visst hade Arnold en pillerdosa som hette duga med sig hem och visst var vi in på sjukhuset i Luleå två gånger för provtagningar men bortom det så har vi struntat i allt vad sjukdom heter. Det behövde vi. Båda två.

Vi var rädda att tankarna om att "detta kan vara sista gången" rörande vad som helst skulle dominera. Sista gången vi är hemma tillsammans, sista gången han träffar hundarna, sista gången vi vaknar i vår egen säng, sista gången vi åker skoter tillsammans... osv. Innan vi åkte hem fanns de tankarna. Mycket och ofta. Vi var rädda att hemmavistelsen både skulle göra gott och göra ont. Väl hemma så kändes de tankarna dock fullständigt bortblåsta och dessutom fullkomligt absurda. Självklart kommer vi att komma hem fler gånger. Självklart.

Återigen känns det märkligt att se Arnold så pigg och "frisk" och ändå veta om vilken allvarlig sjukdom som härjar i honom. Veta att läget fortfarande är väldigt känsligt. Allvarligt. Delikat. Igår när vi kom tillbaka till sjukhuset här i Umeå så blev vi snabbt påminda om läget. Vi var återigen omringade av sjukdom, mediciner, provtagningar. Suck. Vi vill inte leva såhär längre. Vi vill ut. Ut i verkligheten!!

Med vår inledande diskussion på hemmaplan friskt i minnet så startade dagen idag med de vanliga förmiddagsrutinerna, men efter att det konstaterats att Arnold inte behövde några transfusioner idag så begav vi oss iväg. Bort från sjukhuset. Bort från sjukdom. Vi åkte ut till havet. Promenerade och satt och solade. Skojade och skrattade. Jag lekte lite grann och Arnold skrattade åt mitt barnasinne. Efter den friska luften satte vi oss i bilen igen. Vi älskar att både åka och köra bil bägge två. Vi styrde kosan mot Örnsköldsvik. Fjällrävens outletbutik var målet. Arnold tog en tupplur i bilen medan jag shoppade. När vi väl återvände till sjukan kunde vi konstatera att vi varit iväg i drygt 6 timmar. Skönt. Sånt ska vi fortsätta med!

Arnold är på noll i sitt immunförsvar nu. Han är isolerad och vi är livrädda för infektioner. Vi får dock vistas utomhus och självklart i bilen. Det tänker vi göra. Det gör så otroligt mycket för psyket att se världen utanför. Man känner sig mindre instängd. Mer levande. Friare. Friskare.

Hemma, framför våra vackra (?) ytterdörrar innan avfärd mot Umeå igår.

Bilderna nedan är från dagens utflykt!

Arnold älskar att köra bil

Njutning i solen.

Kisande ögon i solen.

Hur man gör en snöängel.
1. Fall handlöst tillbaka i snön för att undvika handavtryck.

2. Platt på rygg. Tyng ner din kropp.

3. Vispa armar och ben fram och åter. :)

4. Ta dig upp genom att lämna minsta möjliga
avtryck av händer och hälar i snön.
Voíla!

Medan jag jobbade stenhårt med min snöängel
och mitt nästa projekt (se nedan)
så roade sig Arnold med att kasta snöbollar på mig. Fnys. ;)

Vintervariant av att skriva i sanden.

Varandras för alltid.

Kärlek.