Dag + 53

Jag vet inte var jag ska börja idag. Känns som jag bubblar av saker att skriva. Jag älskar att skriva. Det tar inte många minuter för mig att skriva inläggen som jag postar här i bloggen. Det är förlösande för mig att uttrycka mig i ord och skrift. Förlösande är ordet.

Arnold behövde sig en utskällning igen. Det fick han. Jag avskyr passivitet. Jag avskyr människor som intar en passiv roll. Arnold hade/har absolut intagit en passiv roll igen. Han ligger och väntar på att bli frisk. Stirrar i taket. Passivt. Grrrr. Hospitaliserad. Institutionaliserad. Ord som beskriver hans tillstånd. Mentala tillstånd. Kanske svårt att undvika efter en så lång sjukhusvistelse. Måhända. Jag accepterar det dock inte. Punkt slut. Spark i rumpan fick det bli.

Idag har han tagit sig i kragen. Vi har varit ute och åkt lite bil. Det gör så mycket att se världen utanför. Se att det finns mer än dessa fyra väggar. Mer än sjukdom och elände. Det finns en värld att längta ut till. Kämpa för att återvända till. Nu kämpar han igen. Mission completed.

Jag vill förresten påpeka att allt jag skriver i bloggen går via Arnold. Det här har utvecklats till en nästan mer privat och personlig blogg än jag känner mig bekväm med. Det är dock skönt att skriva så jag har valt att fortsätta. Arnold får dock alltid höra bloggarna innan jag publicerar dem. Jag vill inte trampa honom på tårna. Inte utelämna honom på något vis. Så det som skrivs i bloggen är singerat av oss båda.

Något annat jag vill skriva om idag är människor i vår omgivning. När man hamnar i en sådan här situation. Livskris. Då tvingas människor bekänna färg. Man får svart på vitt bevis för vad det är för typ av relationer man har. Vilken typ av människor man omger sig med. Det är onekligen på gott och ont. Risken finns givetvis att man blir besviken. Sårad. Att människor man litade på inte finns där. De har valt att inta en passiv roll. Vi har upplevt/upplever bäggedera. Vi har både blivit besvikna och sårade. De människorna som inte funnits här kommer heller inte att vara välkomna i våra liv framöver. Ni har visat era sanna jag.

Framförallt har vi dock lyckligtvis insett hur otroligt lyckligt lottade vi är. Många människor har visat sig helt underbara. Kända som okända. Bekanta som obekanta. Många människor har klivit fram och visat stöd. Varit fantastiska. Stöttande. Uppmuntrande. Fått en att orka när orken egentligen är slut. Alla fina mail jag fått. Gamla vänner som hört av sig, med regelbundna mail visat att de finns där. Ni vet vilka ni är. Nya bekanta som tagit kontakt. Visat sån värme och omtanke för mig/oss, för dem okända männsikor. Ni vet också vilka ni är. Vänner på hemmaplan som ärligt talat skulle hämtat hem månen åt mig om jag bett om det. Sist men inte minst min familj. Så lyckligt lottad jag är som har en sån familj. Min mamma och pappa som utan tvekan näst efter mig burit den tyngsta bördan under denna tid. Jag kommer att vara evigt tacksam och hoppas att jag får tillfälle att återgälda det fina ni gjort för mig/oss. Både min familj och mina vänner har verkligen ställt upp. Pluggat in allt om leukemi. För att på så vis försöka förstå. Försöka erbjuda samtalsstöd. De har kört hit till Umeå över dagen. För att träffa oss. Stötta oss. Förgylla våra dagar. Det betyder mer än ni någonsin kan förstå. Tack.

Jag blir varm in i själen av den värme och omtanke som många visat.

Idag har jag varit och ätit lunch hos bekanta. Jenny, Johan och Elina är i Umeå över helgen och hälsar på Jennys syster med sambo. Igår var vi ut och åt allihopa. Idag bjöds det på lunch hos Camilla och Juha. Där fick jag också träffa den underbara lilla pudeltiken Jonna. Jag och Arnold har lite smått på skoj pratat om att ha en liten hund också. Någon gång. Vi såg en jättefin dvärgpudel förra sommaren. Arnold blev kär redan då. Jag blev kär idag. Så en sån får det bli. Någon gång. En pigg liten hund som orkar med vårt tempo. Kan fjällvandra med oss. Dela vår vardag. Vår livsstil. :)

Idag bjuder värdena på något positiv läsning. CRP sjunker. Inte bara med några enstaka snäpp utan lite större kliv. HB 83. LPK 6.2 TPK 79. CRP 141.

Jag måste meddela att det kommer att bli ett två dagars glapp i bloggen nu måndag, tisdag. Jag ska till Piteå och jobba. Blir tre tuffa arbetsdagar som väntar. Ska dock bli ganska skönt att komma bort och tänka på annat. Fokusera fullt ut på något helt annat. Jag ser framemot det. Jag återkommer på onsdagskväll då jag är tillbaka här på sjukhuset.

Tack ni som stöttar oss via bloggen. Ni varma, fina människor.