Dag + 52
Värden. Kräkningar. Feber. Avföring. Vikt. Dropp. Mediciner. Sömn. Piller. Näringsdryck. Det är allt Arnolds värld kretsar kring. Det är allt Arnold har att prata om. Det är allt vi har att prata om.
Efter 9 veckor instängda på ett rum har man inte mycket kvar att säga varandra. Det är den bittra sanningen.
Arnold har förändrats så mycket. Han är inte samma person längre. Inte alls faktiskt. Långt ifrån. Han är inte samma människa som jag blev kär i. Som jag älskar att umgås med. Älskar att leva med. Han är inte den människan längre. Det är oundvikligt att inte förändras. Förändringen har skett successivt. Mest här i Umeå. Han har varit med om så mycket dramatik. Livsavgörande händelser. Händelser som borde utöka världsbilden. Så länge han ligger kvar här så blir det dock inte så. Världen blir mindre. Hans värld är numera så liten. Den ryms inom dessa väggar. Dessa fyra väggar som kommit att bli hans hem. Hans trygghet.
Självklart älskar jag honom fortfarande. Det handlar inte om det. Kärleken finns där. Den är fortfarande lika stark. Det kommer dock att ta tid att hitta tillbaka till varandra. Få tillbaka det vi hade. Den relationen vi hade. Relationen och livet som vi älskade.
Idag ville jag åka till Ö-vik. Fjällräven har en outlet-butik där. Det är 11 mil enkelväg. Jag tänkte att Arnold skulle följa med mig. Han kunde hålla mig sällskap i bilen. Komma ut ett tag. Se något annat. Det gick inte. Han är för dålig. Han klarar inte en sån ”resa”. Vi tänkte om. Kanske en kortare biltur bara. För miljöombyte. Det gick inte heller. Han har inte ork nog. Så dålig är han.
Idag visar värdena HB 87. LPK 5.8. TPK 73. CRP 162.
Febern är något lägre. Allmäntillståndet lika bra/dåligt. Näringsdropp påkopplat igen. Vi blir nog kvar här ett tag till. Suck.
Jag kvävs i det här rummet. För mig har inte rummet blivit ett hem.
Det kan det aldrig bli.
Värden. Kräkningar. Feber. Avföring. Vikt. Dropp. Mediciner. Sömn. Piller. Näringsdryck. Det är allt Arnolds värld kretsar kring. Det är allt Arnold har att prata om. Det är allt vi har att prata om.
Efter 9 veckor instängda på ett rum har man inte mycket kvar att säga varandra. Det är den bittra sanningen.
Arnold har förändrats så mycket. Han är inte samma person längre. Inte alls faktiskt. Långt ifrån. Han är inte samma människa som jag blev kär i. Som jag älskar att umgås med. Älskar att leva med. Han är inte den människan längre. Det är oundvikligt att inte förändras. Förändringen har skett successivt. Mest här i Umeå. Han har varit med om så mycket dramatik. Livsavgörande händelser. Händelser som borde utöka världsbilden. Så länge han ligger kvar här så blir det dock inte så. Världen blir mindre. Hans värld är numera så liten. Den ryms inom dessa väggar. Dessa fyra väggar som kommit att bli hans hem. Hans trygghet.
Självklart älskar jag honom fortfarande. Det handlar inte om det. Kärleken finns där. Den är fortfarande lika stark. Det kommer dock att ta tid att hitta tillbaka till varandra. Få tillbaka det vi hade. Den relationen vi hade. Relationen och livet som vi älskade.
Idag ville jag åka till Ö-vik. Fjällräven har en outlet-butik där. Det är 11 mil enkelväg. Jag tänkte att Arnold skulle följa med mig. Han kunde hålla mig sällskap i bilen. Komma ut ett tag. Se något annat. Det gick inte. Han är för dålig. Han klarar inte en sån ”resa”. Vi tänkte om. Kanske en kortare biltur bara. För miljöombyte. Det gick inte heller. Han har inte ork nog. Så dålig är han.
Idag visar värdena HB 87. LPK 5.8. TPK 73. CRP 162.
Febern är något lägre. Allmäntillståndet lika bra/dåligt. Näringsdropp påkopplat igen. Vi blir nog kvar här ett tag till. Suck.
Jag kvävs i det här rummet. För mig har inte rummet blivit ett hem.
Det kan det aldrig bli.
4 kommentarer:
Hej vännen!!
Tack för schlagersällskapet ikväll :-D
Hm de blir tufft nästa vecka, får se vem av oss som tippar rätt då.
Kommer nog vara tvungen att rösta lite på Perelli. Bara för att det var såå mycke glitter...me like :-)
Ha en bra shoppingtur i morron.
Kram på er!!
15 nov uppmanade ni att alla skulle skriva en hälsning som är in och läser,då var det 36 kommentarer... Så härmed är det bara att erkänna att jag läser varje dag tom när internet inte fungerade hemma så "smygläste" jag på jobbet.Har skickat hälsningar också men nu är det länge sen.har inte haft ord riktigt ni får så många fina kommentarer..
Kände ikväll bara att nu får det lov att vända att uppförsbacken är gjord,att första snöret är nått likt wasaloppet ni klarade er under.Visst långt till mål fortfarande men att det blir synligt att blåbärssoppan/patienthotellet finns där inom synhåll.
Hoppas, önskar att nu när du varit och fått ny "valla"/kraft hemma att du orkar skida vidare ett tag till.Så glad för att du orkar skriva till oss här ute vid sidan av spåret och att du vill skriva så ärligt.
Sovgott önskar Helene
Har ni ingen möjlighet att bli flyttade närmare hem ,sunderbyn ? .
Kramar .
Ni har, ur era olika perspektiv, säkerligen förändrats en del båda två under den här tunga resan. På olika sätt.
Men det blir säkert bättre, bara ni får komma hem och börja leva ett mer "normalt" liv. Då får ni i lugn och ro och i hemmiljö, hitta tillbaka till era gamla roller som sambos, partners och livskamrater.
Nina, jag tror det är bra att du försöker pusha och peppa Arnold att komma ut lite (i mån av ork naturligtvis). Är lätt att man blir lite hospitaliserad när man legat inne så länge. Det blir ens nya trygghet. Bra att, i små doser, återigen vänja sig vid den andra världen, som ni snart ska tillbaka till.
Ni fixar det här!
Kram på er båda!
/Anna E
Skicka en kommentar