Dag + 60

Känner egentligen inte för att skriva men tycker mig ha ett ansvar att informera er. Jag vet att ni är många som undrar.

I den vätskan som dränerades ur Arnolds lunga hittades leukemiceller. Dessa har förmodligen funnits där länge. Så att använda ordet "återfall" känns inte helt rätt. Dock benämns detta som ett återfall. Kanske har han aldrig varit helt leukemifri. Ingen vet. Det de vet är att sjukdomen finns kvar i kroppen. Kanske inte i märgen. Benmärgen har ju sett ut och ser ut att fungera precis som den ska. Så det är inte alls säkert att hans märg producerar leukemiceller, förmodligen inte. Dock finns sjukdomen i hans kropp och om ingenting görs så kommer den att ta över igen.

Det som händer nu är att Arnold sätts på cellgifter igen. De tror att hans kropp ska orka och klara det. Dock är kroppen hårt medtagen och svag så bara cellgifterna innebär risker. Cellgifterna är det enda som kan ha ihjäl leukemicellerna så den risken måste tas. Nu kommer han att få en 4 dagars kur. Händelseförloppet kommer fömodligen att se ut som vid de kurer han fick i Luleå. Alltså kommer han att åka ner i sina värden och sedan komma upp igen. Förhoppningsvis har då leukemicellerna dött. De kommer också att ge en extrados med donatorceller efter cellgiftskuren. Tidsmässigt får vi räkna med en månad till i Umeå. Minst.

Vi frågade om det fanns någon chans att få komma hem i några dagar efter att han fått cellgifterna. Det lät inte omöjligt men då måste han vara fri från allt intravenöst och ha ett "allmäntillstånd" som räcker för hemfärd. Vi får se.

Hur mår vi i allt detta då? Gårdagen var tung. Tyngre än någon annan dag hittills. Dödsångest sammanfattar nog dagen för oss. Vi pratade mycket. Mest om döden. Om hur livet ska se ut för mig efteråt. Praktiska saker. Känslomässiga saker. Allt. Vi behövde prata om det igår. Vi behövde få vara låga.

All osäkerhet tär så otroligt mycket på en. Att inget veta. Inte veta när vi kan tänkas vara hemma igen. Vi kan inte planera något alls. Alla "om" får en att bli galen. Jag oroar mig sååå för mitt jobb. Det är så lätt för andra att säga att jag ska strunta i det men jag kan inte det. Det är en viktigt för mig. Jag längtar efter hundarna så det värker i mig. Vi tappar så mycket tid med dem. Bara tanken på hundarna får mig att bli tårögd.

Det känns så fel att försöka peppa Arnold när jag själv inte vet hur tusan jag ska orka. Be honom kämpa när jag själv vill lägga av. Framåt kvällen igår började jag dock känna hur mitt optimistiska jag ville vakna till liv igen. Jag insåg att vi måste fortsätta kämpa som vi gjort hittills. Vi måste gå vidare. Strunta i detta farthinder, även om det verkligen var det värsta tänkbara farthindret. Vi måste tro att det fortfarande kan bli bra. Vi måste.

Idag ska jag rycka upp Arnold. Han måste bli mer rörlig. Han har legat i sängen i en vecka nu utan att ha varit ut. Om hans kropp ska orka med cellgifterna så måste han samla krafter och styrka under den tid som är kvar innan värdena åker i backen igen. Ingenting blir bättre av att ligga och vänta. Bara sämre. Han ger inte sig själv de bästa förutsättningarna om han inte gör allt som står i hans makt för att bli bättre. Läkarna och sköterskorna är på honom om att han måste upp. Både mentalt och fysiskt. Han vet detta själv. Jag vet att han vill kämpa men han behöver puschning. Jag känner att jag får använda mina sista krafter till att puscha honom. Hjälp mig gärna via era kommentarer. Jag läser upp dem åt han.

Läget ser utan tvekan sämre ut. Det ska vi inte sticka under stol med. Framtiden känns mer oviss. Vi ska försöka hålla planerna om husvagn och hundvalp vid liv. Jag lovar att vi ska försöka.