Dag + 50

En till bra dag är snart till ände. Jag har jobbat en hel del. Varit ute och lekt med hundarna i nysnön. Haft besök av Jenny och Elina. Min syster Tina kom senare över på middag. Ikväll har jag jobbat lite till. Nu återstår att tvätta och diska. :)

Arnold mår fortsatt likadant. Varken bättre eller sämre. CRP är det enda intressanta värdet just nu. 187 visar det idag. De övriga värdena är stabila och bra. "Den nya benmärgen fungerar bra, det är du som inte riktigt fungerar" hade läkaren konstaterat imorse.

Det är skönt att vara hemma. Det är det. Jag förstår att alla i min omgivning tycker att jag ska åka hem och samla krafter. Njuta. Vila. Ladda batterierna. Så enkelt är det dock inte. När jag är hemma går jag i ständig oro. Arnold finns konstant i mina tankar. Det är svårt att vara ifrån honom. Jag behöver se honom. Höra honom. Veta hur han mår. Annars fungerar jag inte.

Något annat som gör att det är svårt att koppla av är att jag vet att jag snart ska tillbaka till Umeå. Tillbaka till rummet. Cellen. Fängelset. Så känns det. Vetskapen gör att jag inte kan slappna av. Inte njuta. Det är ju så tillfälligt det här. Det sköna. Hemmet. Dessutom påminner varje kvadratcentimeter här hemma om Arnold. Att vara här påminner mig om att han inte är här. Det känns tomt. Han fattas.

En annan aspekt som spelar in på huruvida jag kan "ladda batterierna" är det faktum att kontrasten då jag återvänder till Umeå blir så stor. Att vara hemma några dagar påminner mig bara mer om hur livet borde se ut. Hur underbart livet utanför är. Att komma tillbaka till sjukhuset och möta den verkligheten slår nästan ner en lägre än jag var innan jag åkte. Förstår ni? Det är nästan bättre att sitta där. I rummet. Bara vi två. Tysta. Stirrandes. Inte veta om något annat. Inte kunna jömföra. Det är nästan enklare. Nu är det ju självklart så att min onsdag-torsdag har varit roligare här hemma än om jag hade varit i Umeå. Givetvis. Det är dock tillfälligt. När jag återvänder till sjukan imorgon så vet jag inte om jag stärkts av dessa dagar. Inte där och då. Men kanske här och nu.