Dag + 18
Fortfarande inga nyheter att rapportera. Tyvärr.
CRP 299. Vita kvar på 0.
Det finns dock vissa ledtrådar som skvallrar om att de vita kan vara på gång. Arnold har en del slem i halsen och munnen, dessutom har munnen läkt ganska bra. Detta tyder på att det finns några enstaka hårt arbetande vita soldater i honom. Så varje gång Arnold hostar så jublar jag. :) Konstiga glädjeämnen vi har.
Vikten imorse visade att han tappat 3 kg sen igår. Bra! Idag har han dock två nya symptom. Han har ont i höger lunga. Lungröntgen har utförts och visade egentligen inget nytt. Han har dessutom väldigt svullna läppar a’ la Kalle-Anka.
Han fortsätter att sova hela dagarna. Han drömmer och yrar väldigt mycket. Jag försöker tyda vad han säger men det är svårt. Han väver gärna in sådant som han hör runtomkring sig in i sina drömmar. När han vaknar till pratar han rappakalja. Är väldigt desorienterad.
Idag har han fått lite taktilmassage på magen. Han har även fått träna lite på att böja sina leder. Det enda han egentligen själv kan göra för att förbättra sitt tillstånd är att blåsa i peppipan. Träningsvektyget för lungorna. Han blåser självklart så ofta han bara orkar. Han halvsover ibland med pipan i munnen. Han vill göra allt för att bli bättre.
Arnold kommer förmodligen inte att minnas den gångna veckan i framtiden. Eventuellt enstaka korta små fragment. Han är väldigt påverkad av dels mediciner, dels situationen i stort. Han har ingen aning om hur många dagar han legat på intensiven eller hur läget är. Varje dag talar jag om dagens värden för honom och jag tror att han förstår. Jag tror också att han väntar på de vita blodkropparna och inser att de kommer att få denna tunga tid att vända.
Idag sa han att han var less. Less på att ligga här. Less.
Jag skyndade till vårt rum på avdelningen och hämtade foton som jag klistrade upp i hans blickfång. De är det första han ser varje gång han orkar öppna ögonen. Min förhoppning är att han ska väva in bilderna i sina drömmar. Hitta styrka ur dem.
Jag är fortfarande inte orolig. Eller ja. Orolig är jag ju. Det har jag varit sedan starten. Oron är dock inte större nu än den varit förr. Han kommer att fixa det här. Vi kommer att fixa det här. Inga tvivel!
Fortfarande inga nyheter att rapportera. Tyvärr.
CRP 299. Vita kvar på 0.
Det finns dock vissa ledtrådar som skvallrar om att de vita kan vara på gång. Arnold har en del slem i halsen och munnen, dessutom har munnen läkt ganska bra. Detta tyder på att det finns några enstaka hårt arbetande vita soldater i honom. Så varje gång Arnold hostar så jublar jag. :) Konstiga glädjeämnen vi har.
Vikten imorse visade att han tappat 3 kg sen igår. Bra! Idag har han dock två nya symptom. Han har ont i höger lunga. Lungröntgen har utförts och visade egentligen inget nytt. Han har dessutom väldigt svullna läppar a’ la Kalle-Anka.
Han fortsätter att sova hela dagarna. Han drömmer och yrar väldigt mycket. Jag försöker tyda vad han säger men det är svårt. Han väver gärna in sådant som han hör runtomkring sig in i sina drömmar. När han vaknar till pratar han rappakalja. Är väldigt desorienterad.
Idag har han fått lite taktilmassage på magen. Han har även fått träna lite på att böja sina leder. Det enda han egentligen själv kan göra för att förbättra sitt tillstånd är att blåsa i peppipan. Träningsvektyget för lungorna. Han blåser självklart så ofta han bara orkar. Han halvsover ibland med pipan i munnen. Han vill göra allt för att bli bättre.
Arnold kommer förmodligen inte att minnas den gångna veckan i framtiden. Eventuellt enstaka korta små fragment. Han är väldigt påverkad av dels mediciner, dels situationen i stort. Han har ingen aning om hur många dagar han legat på intensiven eller hur läget är. Varje dag talar jag om dagens värden för honom och jag tror att han förstår. Jag tror också att han väntar på de vita blodkropparna och inser att de kommer att få denna tunga tid att vända.
Idag sa han att han var less. Less på att ligga här. Less.
Jag skyndade till vårt rum på avdelningen och hämtade foton som jag klistrade upp i hans blickfång. De är det första han ser varje gång han orkar öppna ögonen. Min förhoppning är att han ska väva in bilderna i sina drömmar. Hitta styrka ur dem.
Jag är fortfarande inte orolig. Eller ja. Orolig är jag ju. Det har jag varit sedan starten. Oron är dock inte större nu än den varit förr. Han kommer att fixa det här. Vi kommer att fixa det här. Inga tvivel!
10 kommentarer:
Crp börjar med en tvåa och -3 kg det går sakta åt rätt håll. Kom igen nu vitingar! Kram till er båda
Klart att ni kommer att fixa det här!! Det verkar onekligen vara en väldigt tuff tid just nu, men det måste ju bli nerförsbacke snart. Bra med bilder att hämta inspiration och kraft från! Vilken tur att ni har hittat erat drömställe, för nu har ni ju verkligen nåt att längta till när det känns motigt! Kan tänka mig att gården ger mycket mer motivation än vad en lägenhet skulle ha gjort. =) Många kramar till er från oss i Åkersberga!
Crp har ju sjunkit lite till och det är ju posivtivt. Kan de vita ha börjat jobba innan man ser det på prov? Hoppas natten blir bra!/Kram
Hej
Fortsätt kämpa Ni klarar det här..Skickar massor med posetiva vibbar till Er..
Kram eva
Absolut att ni ska klara detta!! Förstår att det är väldigt tufft just nu, men jag tror helt klart på er! Du är ett fantastiskt stöd Nina. Många kramar
Tänk vilken glädje (?!) ni ska ha av den här bloggen i framtiden. Ni och framför allt Arnold kommer behöva hjälp med minnet. Glöm inte spara ner alla inlägg!
Vikt nedåt - bra!
Crp nedåt - bra!
Två goda nyheter! Och lägg lite slem och hosta på det så är det nästan en bra söndag det här :-)
Kram på er!
/Malena
Vilka kämpar ni är. Det måste vara skönt för Arnold att veta om att du är där hela tiden och har koll på allt. Nu håller vi (jag och Maria) tummarna för att den positiva trenden håller i sig!
Kram på er!
Jag glömde läsa eran blogg igår kväll innan jag slog av datorn, och det irriterade mig. Ville ju veta hur det var med er. Så inatt har jag drömt att när jag imorse gick hit för att läsa så hade läget förbättras jätte mycket och ni var så glada bägge två. Jag håller tummarna för att ni snart kommer kunna återvända till ert hem som ni pratar så gott om hela tiden. //Milla
Visst kommer det här att gå vägen - jag är helt övertygad! Normalt brukar jag skrika HEJA blå, svarta eller gröna (då mina barn spelar handboll och fotboll) Men nu skriar jag istället; HEJA VITA!!!!
Kram Cissi
Heja på Ni två.
Vi hoppas och tror att dom Vita håller på att gruppera sig för en attack mot den lede fienden
"basiluskerna".
Arnold är härförare
och leder de Vita på rätt väg.
Nina står på ballustraden och hejar på, med kämpaglöd och fana i
sin hand.
Vi andra ropar hejarramsor och stärkande kämpaord, som hjälp.
Heja på de ska gå.
Kramisar Pappa o Mamma
Skicka en kommentar