Dag + 16
Läget är så gott som oförändrat. Lite bättre om något.
CRP:t från igår var förmodligen (tyvärr) lite missvisande pga. dialysen. Idag är CRP:t 323. Så kurvan går neråt i vilket fall. Framåt. Läkarna är nöjda och tycker att riktningen är tydlig. Vi är på rätt väg. Vätskan kring hjärtat tycks ha minskat något. Det är jättebra. Viktigt. Andningen är renare och djupare. Också jättebra. Däremot verkar det inte ha hänt speciellt mycket med vikten. Han ska fortsätta med dialysen under minst ett dygn till.
Jag har sovit hyfsat inatt. Jag gick till rummet kring midnatt. Väckarklockan fick dock väcka mig kl. 06.00 så jag kunde komma tillbaka till Arnold. Han sover ca 23 av dygnets 24 timmar. Jag sitter mest bara och tittar på honom. Läser lite. Försöker se på serier på datorn. Tiden sniglar sig fram. Ändå förmår jag inte att vara någon annanstans. Göra något annat. Jag måste vara hos honom. Jag vill bara vara hos honom.
Vi tycker om att läsa era kommentarer om oss. Vår kärlek. Höra att vår kärlek är så stark att även ni känner den. Det är mäktigt. Vi har länge grubblat över om vi vill berätta ”vår saga” för er. Den är inte fläckfri. Den kan såra. Den kan göra ont. Men vi vill berätta. Den är en viktig del av nuet. Den ligger som grund för den kärlek vi delar. De som vill läsa den hittar det här nedan.
De vita blodkropparna lyser fortfarande med sin frånvaro. 0.03 idag. De kan som sagt dröja. Dessutom kan det hända att det finns några enstaka soldater av den vita armén som redan nu kämpar mot alla miljarder bakterier. Dessa tappra soldater dör dock i slaget, förhoppningsvis efter att ha gjort en del nytta men syns därför inte på proven.
Fortsätt med era kampsånger, danser och ramsor. Arnold har fått läsa era kommentarer även idag och satt och log åt era påhitt. Ni är enormt uppskattade. Tusen tack för ert stöd.
---------------------------------------------------------------------------------
Vi träffades för första gången hösten 2000. Vi hade bägge rekryterats för att starta upp ett nytt företag i Luleå. Vi jobbade på olika avdelningar och den första tiden kan jag ärligt talat inte påstå att vi la speciellt mycket märke till varandra.
På en personalfest våren 2001 fann vi varandra. Satt och pratade i timmar. Vi insåg ganska snabbt att vi funnit något speciellt. Jag minns att jag till och med använde ordet själsfrände när jag berättade om honom för mina vänner. Vi hade dock fasta förhållanden bägge två. Dessutom skulle jag säga upp mig och flytta till Karlstad för att studera. Alltså var det inte läge att börja utforska vad vi funnit där och då.
Vi höll kontakt via mail en tid efter att jag flyttat. Senare tappade vi kontakten. Bägge kan dock nu i efterhand erkänna att vi inte tappade den mentala kontakten. Vi fanns i varandras tankar. Ofta.
Sommaren 2004 separerade jag. I november samma år sökte jag extrajobb vid sidan av mina studier. Jag sökte mig till mitt gamla jobb. Samma företag. Där han fanns kvar. Han var fortfarande fast i sitt förhållande. Han ville inte ta hand om rekryteringen. Han ville inte bestämma om jag skulle få jobbet. Han insåg och kände att han skulle vara partisk. Dessutom fanns rädslan för vad det skulle innebära om jag kom tillbaka. Han delegerade uppdraget. Jag fick jobbet.
Nu följde en tid av mycket känslor. Jag dejtade en del. Hade något förhållande som varade några månader osv. Känslorna mellan oss växte dock för varje dag. Han försökte förneka dem. Han hade ett förhållande sedan många år tillbaka. Jag försökte förneka dem. Glömma bort dem. Gräva ner dem. Rädd för att bli sårad.
Personalfester och andra sammankomster på jobbet gav oss tillfälle att lära känna varandra bättre. Ju mer vi lärde känna dess mer rätt kändes det. Vi tyckte om att arbeta tillsammans och alla på arbetsplatsen visste och såg att det fanns något mellan oss. Något utöver det vanliga. Något speciellt. Stort. Det var mycket pirr i magen. Blickar som utbyttes. Diskreta smekningar i förbifarten. Vi tyckte om att vara nära varandra. Själsfrände var ordet.
På en personalfest i november 2005 talade han om att han hade kommit till insikt. Detta var inte längre något han kunde förneka. Blunda för. Nu följde en än mer intensiv tid. Mycket grubblerier. För oss båda. I mars 2006 tog han tag i det. Han lämnade sitt förhållande.
Nu började vår tid.
Vi tog det lugnt i början. En ganska lång tid. Det kändes dock som om vi alltid varit tillsammans. Att allt äntligen var precis som det skulle.
Vi hade hittat hem. Hittat rätt.
Vi längtade efter att få leva tillsammans. Fullt ut.
I juni 2007 hittade vi vårt hem. Drömgården. Där vi vill leva.
Lyckan var verkligen total. Varje dag på gården kändes som en dröm. Jag var tvungen att nypa mig i armen flera gånger om dagen för att förstå att jag inte drömmer. Vi var kära, lyckliga och på väg mot nya mål. Tillsammans.
I slutet på augusti 2007 raserades drömmen. Det var då vi fick diagnosen. Vi bestämde dock snabbt att detta inte skulle få förstöra för oss. Vi skulle vinna över leukemin. Fortsätta vårt liv. Tillsammans.
Jag tror att det faktum att vi haft känslor för varandra i så många år. Att vi så länge förstått och känt att vi är rätt för varandra. Att vi fått kämpa för varandra. För vår kärlek. Allt detta gör vår kärlek så stark.
Vi är själsfränder. Tvillingsjälar. Ämnade för varandra.
Läget är så gott som oförändrat. Lite bättre om något.
CRP:t från igår var förmodligen (tyvärr) lite missvisande pga. dialysen. Idag är CRP:t 323. Så kurvan går neråt i vilket fall. Framåt. Läkarna är nöjda och tycker att riktningen är tydlig. Vi är på rätt väg. Vätskan kring hjärtat tycks ha minskat något. Det är jättebra. Viktigt. Andningen är renare och djupare. Också jättebra. Däremot verkar det inte ha hänt speciellt mycket med vikten. Han ska fortsätta med dialysen under minst ett dygn till.
Jag har sovit hyfsat inatt. Jag gick till rummet kring midnatt. Väckarklockan fick dock väcka mig kl. 06.00 så jag kunde komma tillbaka till Arnold. Han sover ca 23 av dygnets 24 timmar. Jag sitter mest bara och tittar på honom. Läser lite. Försöker se på serier på datorn. Tiden sniglar sig fram. Ändå förmår jag inte att vara någon annanstans. Göra något annat. Jag måste vara hos honom. Jag vill bara vara hos honom.
Vi tycker om att läsa era kommentarer om oss. Vår kärlek. Höra att vår kärlek är så stark att även ni känner den. Det är mäktigt. Vi har länge grubblat över om vi vill berätta ”vår saga” för er. Den är inte fläckfri. Den kan såra. Den kan göra ont. Men vi vill berätta. Den är en viktig del av nuet. Den ligger som grund för den kärlek vi delar. De som vill läsa den hittar det här nedan.
De vita blodkropparna lyser fortfarande med sin frånvaro. 0.03 idag. De kan som sagt dröja. Dessutom kan det hända att det finns några enstaka soldater av den vita armén som redan nu kämpar mot alla miljarder bakterier. Dessa tappra soldater dör dock i slaget, förhoppningsvis efter att ha gjort en del nytta men syns därför inte på proven.
Fortsätt med era kampsånger, danser och ramsor. Arnold har fått läsa era kommentarer även idag och satt och log åt era påhitt. Ni är enormt uppskattade. Tusen tack för ert stöd.
---------------------------------------------------------------------------------
Vi träffades för första gången hösten 2000. Vi hade bägge rekryterats för att starta upp ett nytt företag i Luleå. Vi jobbade på olika avdelningar och den första tiden kan jag ärligt talat inte påstå att vi la speciellt mycket märke till varandra.
På en personalfest våren 2001 fann vi varandra. Satt och pratade i timmar. Vi insåg ganska snabbt att vi funnit något speciellt. Jag minns att jag till och med använde ordet själsfrände när jag berättade om honom för mina vänner. Vi hade dock fasta förhållanden bägge två. Dessutom skulle jag säga upp mig och flytta till Karlstad för att studera. Alltså var det inte läge att börja utforska vad vi funnit där och då.
Vi höll kontakt via mail en tid efter att jag flyttat. Senare tappade vi kontakten. Bägge kan dock nu i efterhand erkänna att vi inte tappade den mentala kontakten. Vi fanns i varandras tankar. Ofta.
Sommaren 2004 separerade jag. I november samma år sökte jag extrajobb vid sidan av mina studier. Jag sökte mig till mitt gamla jobb. Samma företag. Där han fanns kvar. Han var fortfarande fast i sitt förhållande. Han ville inte ta hand om rekryteringen. Han ville inte bestämma om jag skulle få jobbet. Han insåg och kände att han skulle vara partisk. Dessutom fanns rädslan för vad det skulle innebära om jag kom tillbaka. Han delegerade uppdraget. Jag fick jobbet.
Nu följde en tid av mycket känslor. Jag dejtade en del. Hade något förhållande som varade några månader osv. Känslorna mellan oss växte dock för varje dag. Han försökte förneka dem. Han hade ett förhållande sedan många år tillbaka. Jag försökte förneka dem. Glömma bort dem. Gräva ner dem. Rädd för att bli sårad.
Personalfester och andra sammankomster på jobbet gav oss tillfälle att lära känna varandra bättre. Ju mer vi lärde känna dess mer rätt kändes det. Vi tyckte om att arbeta tillsammans och alla på arbetsplatsen visste och såg att det fanns något mellan oss. Något utöver det vanliga. Något speciellt. Stort. Det var mycket pirr i magen. Blickar som utbyttes. Diskreta smekningar i förbifarten. Vi tyckte om att vara nära varandra. Själsfrände var ordet.
På en personalfest i november 2005 talade han om att han hade kommit till insikt. Detta var inte längre något han kunde förneka. Blunda för. Nu följde en än mer intensiv tid. Mycket grubblerier. För oss båda. I mars 2006 tog han tag i det. Han lämnade sitt förhållande.
Nu började vår tid.
Vi tog det lugnt i början. En ganska lång tid. Det kändes dock som om vi alltid varit tillsammans. Att allt äntligen var precis som det skulle.
Vi hade hittat hem. Hittat rätt.
Vi längtade efter att få leva tillsammans. Fullt ut.
I juni 2007 hittade vi vårt hem. Drömgården. Där vi vill leva.
Lyckan var verkligen total. Varje dag på gården kändes som en dröm. Jag var tvungen att nypa mig i armen flera gånger om dagen för att förstå att jag inte drömmer. Vi var kära, lyckliga och på väg mot nya mål. Tillsammans.
I slutet på augusti 2007 raserades drömmen. Det var då vi fick diagnosen. Vi bestämde dock snabbt att detta inte skulle få förstöra för oss. Vi skulle vinna över leukemin. Fortsätta vårt liv. Tillsammans.
Jag tror att det faktum att vi haft känslor för varandra i så många år. Att vi så länge förstått och känt att vi är rätt för varandra. Att vi fått kämpa för varandra. För vår kärlek. Allt detta gör vår kärlek så stark.
Vi är själsfränder. Tvillingsjälar. Ämnade för varandra.
8 kommentarer:
Ååå fan..tårarna sprutar.. kämpa på!
Vet ju vilka kämpar ni båda är och att det inte finns nått annat än att komma hem i samlad flock till gården och fortsätta livet tillsammans. Hoppas dom vita börjar visa sig snart....håller tummarna. Kram Sofi
Som sagt... känslorna känns genom texten. Er historia är rörande, om än säkert också sårande. Men om det är någon gång man får tänka på sig själv så är det i kärlek. Jag tror att allt är tillåtet i krig och kärlek. Även om det låter hårt. Jag skulle göra vad som helst för min Joakim. Vad som helst. Lagligt eller olagligt. Vi har också en historia som går tillbaka ända till 1992. Jag förstår och känner igen mig och Joakim i begreppen själsfrände och tvillingsjäl.
Äkta kärlek är underbart och den kommer bära er igenom detta.
Kram till er båda!
/Malena
Jag tycker er saga är så vacker fast den säkert sårat också. When you know you know så är det bara och då är det ingen återvändo hur mycket man än försöker rationalisera omkring det. Önskar att det här bara är ett farthinder för er som ni kan se i backspegeln snart. Kramar till er båda
Jag tycker att er kärlekshistoria är jättevacker! Trots att Arnold lämnade sin dåvarande. Detta visar att kärleken är starkare än så mycket annat! Modet att gå ifrån en relation som varat i många år! Man kan inte rå för att man blir kär, och det är väl tur det! Titta på er idag, man blir ju helt rörd :)
Snart kommer ni kunna sitta tillsammans på er helt underbara gård och bara vara. Slippa detta vita, röda, CRTP, BHLE och alla konstiga bokstavskombinationer ;)
Jag blir rörd....av att läsa om er...många kramar till er !!!
En sån historia! Tänk att längta och tänka på varnandra emmellanåt i flera år för att sedan få chansen att få leva tillsammans! Det var meningen att det skulle bli ni två!!! Det är äkta lycka!!! Och den lyser igenom allt ni skriver om! Den kommer åxå att ta er igenom sjukdomen! Stor kram till er båda!!!
Äntligen fick jag det här att funka! Min dator är inte samarbetsvillig!
Jag följer er varje dag, gråter och ler omvartannat. Ni är ett sanslöst team, ni två. Jag förstår er kärlek, känner den till och med! Kämpa på, det verkar gå åt rätt håll nu...!
Tusen kramar!!!!
Anne-Lie, Jack och Micka
Skicka en kommentar