Dag + 31

Jag är hemma. Hundarna är hemma. Arnold saknas.

Jag har haft besök av min syster idag. Trevligt.
Ikväll får jag det ultimata schlagersällskapet i form av Lotta. :)

Peak har små svårigheter med tratten och går in i saker och ting. Det värsta är att inte kunna lägga huvudet i mattes knä som vanligt. Sötis. Bailey tycker att tratt-brorsan är lite småjobbig men är söt och överseende. Överlag är det skönt att vara hemma men längtan och saknaden efter Arnold är givetvis enorm.

Arnold mår som han mått de senaste dagarna.

Febern håller i sig och det gör honom trött.

Värdena idag visade HB 87. LPK 4.4. TPK 30. CRP 167.

CRP:t har sjunkit. Bra. Trombocyterna har hållt sig för första gången på länge. Jag tror att han fått trombocyter varje dag förrutom två sedan transplantationen. Det verkar alltså som att han börjat producera trombocyter själv. Det vore kanonskönt om de började stabilisera sig.

Det vart rent ut sagt ett j-kla liv efter mitt inlägg häromdagen.
Många som kände sig träffade.

För att förtydliga så alla vet exakt vad som gäller så känner jag mig tvingad till att återgå till ämnet. Trots att jag tycker att det är överspelat sedan länge.

Jag är i Umeå ensam. Ja. Jag önskar att jag hade någon som kunde lösa av mig då och då. Dela övervakningen och sällskapshållningen av Arnold med. Det är sant. Det skulle underlätta. Det skulle vara skönt.

Arnold vill inte att hans föräldrar ska komma till Umeå. Det får stå för honom. Han har dessutom en syster som nyligen fått barn som därför knappast kan vara min back-up och dela vakandet med mig. Så är det. Att jag ändå önskar att jag hade någon att dela detta med står för mig. Det håller jag fast vid.

Varken jag eller Arnold orkar med en massa tjafs. Det gör knappast situationen bättre. Det sliter bara mer på redan slitna själar.

Så med detta önskar jag att alla som känt sig träffade och drabbats av skuldkänslor och samvetskval lägger ner ämnet här och nu. Punkt slut.

Imorgon skjutsar min mamma tillbaka mig till Umeå. Förhoppninsgvis kommer jag hem igen inom ett par veckor. Den gången för att hämta bilen för att sedan hämta Arnold och återvända hem i samlad flock.

Avslutningsvis. Jag mår bra. Jag är trött. Jag är less. Jag är slut. MEN. Jag mår förhållandevis bra.

Just ikväll tror jag att jag kommer att må riktigt bra.

Tänk er själv. Hemma. Tacos. Egen soffa. Hundarna vid fötterna. Schlager. En god vän.
Perfekt!!