Dag + 40
Då verkar det vara dags igen. CRP stiger. Febern stiger. Frossa. Nya antibiotikan. Återgång till droppställningen. Suck. Suck. Suck.
HB 87. LPK 6.4. TPK 22. CRP 126.
Ska det aldrig ta slut. Har vi inte plågats nog. Testats nog. Kämpat nog.
Då verkar det vara dags igen. CRP stiger. Febern stiger. Frossa. Nya antibiotikan. Återgång till droppställningen. Suck. Suck. Suck.
HB 87. LPK 6.4. TPK 22. CRP 126.
Ska det aldrig ta slut. Har vi inte plågats nog. Testats nog. Kämpat nog.
Känns tungt. Vi som nästan var hemma i våra sinnen.
Jag har jobbat ganska många timmar idag. När jag återvände till sjukhuset fick jag veta att allt blivit sämre. Luften gick ur mig. Känns hopplöst. Några dagar sedan sa min mamma att det var "2 steg framåt och 1 bakåt" för oss. Nu känns det som att det blev tvärtom. "1 steg framåt och 2 steg bakåt". Vi måste försöka tänka att detta är en sista sväng neråt. En sista dipp. Innan allt blir bättre.
Min förkylning blir varken bättre eller sämre. Är egentligen inte förkyld. Täppt i näsan mest. Trött. Less. Hängig. Ibland förstår jag själv inte att jag fortfarande står upp. Står ut. Att jag orkar. Mitt huvud spränger av oro, stress och dåligt samvete. Därutöver ska alla positiva, optimistiska framtidstankar få rum. Många har påpekat att min "krasch" kan komma efteråt. När Arnold mår bra. När jag tillåter mig själv att känna efter. Jag blir mer och mer rädd för att de har rätt. Det känns orimligt att tro att jag ska kunna fungera fullt ut från dag ett då detta är över. Jag kommer säkert också att behöva tid för återhämtning. Fysisk men framförallt mental.
Jag har jobbat ganska många timmar idag. När jag återvände till sjukhuset fick jag veta att allt blivit sämre. Luften gick ur mig. Känns hopplöst. Några dagar sedan sa min mamma att det var "2 steg framåt och 1 bakåt" för oss. Nu känns det som att det blev tvärtom. "1 steg framåt och 2 steg bakåt". Vi måste försöka tänka att detta är en sista sväng neråt. En sista dipp. Innan allt blir bättre.
Min förkylning blir varken bättre eller sämre. Är egentligen inte förkyld. Täppt i näsan mest. Trött. Less. Hängig. Ibland förstår jag själv inte att jag fortfarande står upp. Står ut. Att jag orkar. Mitt huvud spränger av oro, stress och dåligt samvete. Därutöver ska alla positiva, optimistiska framtidstankar få rum. Många har påpekat att min "krasch" kan komma efteråt. När Arnold mår bra. När jag tillåter mig själv att känna efter. Jag blir mer och mer rädd för att de har rätt. Det känns orimligt att tro att jag ska kunna fungera fullt ut från dag ett då detta är över. Jag kommer säkert också att behöva tid för återhämtning. Fysisk men framförallt mental.
6 kommentarer:
Nej, stackars Arnold. Han har det verkligen kämpigt. Hoppas att det är den sista "dippen" och att den inte håller i sig så länge.
Och du gumman, ta hand om dig själv så mycket det nu går där borta.
~Anita
Kramar till er båda!
/Anna K
Usch Nina, och Arnold förstås, det var inte rolig läsning. Hoppas det är en kort och tillfällig svacka. jag hoppas innerligt det!
Återigen, svårt att hitta vettiga ord... Ni är i mina tankar. Ofta.
Kram till er båda och idag, en extra varm kram till dig Nina!
/Malena
Vi tänker på er och kan bara hoppas och be att det ska bli bättre.
Många kramar från oss.
Veronica, Urban & Soya
Stor kram till er båda!
Vi håller tummarna att allt vänder och går åt rätt håll!
Många kramar från Mattias & Maria
Skicka en kommentar