Dag + 22

Arnold hade en tung natt. Jag vaknade av att han pratade med sköterskan som var in och tog prover. Han hade knappt sovit alls. Han tampades med en hel del existentiella frågor. Ofrånkomliga tankar. Jag klev upp och la mig brevid honom i hans säng. Försökte påminna honom om att allt går åt rätt håll. Efter ett tag kunde han somna.

Idag visar värdena CRP 217, LPK 0,9, HB 88, TPK 10. Bra!
Arnold har lyckats hålla vikten från igår. Smärtorna kring bröstet har lättat. Munnen är det som besvärar honom mest just nu. Fysiskt. Mentalt däremot är han less. Han är otålig. Vill att det ska gå snabbare. Att han är stark nog att känna otålighet tar jag som ett gott tecken.

Jag själv har jobbat idag. Det var bra. Känns konstigt att för en stund lämna denna verklighet. Prata om saker som i det stora hela känns så oviktiga. Petitesser. Det gör dock gott att få tänka på annat. Nackdelen är att det känns än tyngre att möta verkligheten på rummet igen. När jag kliver in genom dörren slår verkligheten emot mig. Jag kan inte väja. Den finns där. Vare sig jag vill eller inte. Det är bara att svälja och bita ihop. Kliva över tröskeln och möta den. En verklighet som vi kommer att få leva med en lång tid framöver.

Jag vet inte om det är för att vändningen nu känns så uppenbar som jag tänkt på framtiden idag. Vår framtid kommer att fortsätta vara oviss. Länge. Oro och rädsla kommer att förbli vardagsmat. Det känns tungt. Just idag längtar jag så det värker efter ett vanligt liv.
Jag vill bara hem. Hem tillsammans med Arnold.

Jag hittade några bloggar från USA där jag kunde läsa om människor som kämpat mot AML i flera år. Som tvingats kapitulera till slut. Jag vet att jag kanske inte borde läsa sådant. Det är dock sanningen. Verkligheten. Det är en hemsk sjukdom. En vidrig sjukdom.

Många som gått igenom liknande saker. Gjort likande resor. Överlevt en dödlig sjukdom. Lurat döden. Säger sig inte vilja vara utan den upplevelsen i efterhand. Upplevelsen har fått dem att växa. Komma till insikt. Lärt dem att leva. Jag önskar av hela mitt hjärta att vi kan sålla oss till den skaran människor så småningom. Att vi ska kunna se tillbaka på denna tid och känna tacksamhet. Lärdom. Kärlek.

"Glöm aldrig det goda som kommer ur svårigheter.

Det är bevis på din förmåga och ger självtillit när du står inför nya hinder"

(Paulo Coelho)