Dag + 29
Vill börja med att önska er alla en fin alla hjärtans dag.

Jag är kvar i Umeå. Peak får komma hem imorgon. Jag våndas fortfarande över beslutet om huruvida jag ska åka hem över helgen.

Arnold mår precis som igår. Oförändrat.

Dagens värden visar HB 79. LPK 4.7. TPK 13. CRP 171.

Han har fått både blod och trombocyter. CRP:t har ju inte tagit något jättekliv upp men ökat lite. De vita sjunker då han inte längre får "dopingmedlet" som piskar på dem. Värdena är läkarna hyfsat nöjda med. Dock är västkan kring härtat lika omfattande som innan. Likaså vätskan i lungorna. Arnold är trött av febern. Sover mycket.

Hittills då människor frågat mig hur jag orkar har jag med gott samvete svarat. "Jodå, jag orkar. Det går bra". Nu börjar orken tryta. Jag har inte sovit ordentligt på över tre veckor. Det är mycket spring på rummet om nätterna. Arnold är vaken en hel del. Mår illa osv. Då vaknar jag. Hjälper honom med diverse. Piggnar till. Kan inte somna om. Efter tre veckor ligger jag efter en hel del gällande sömnen. Ständigt trött.

Jag önskar att jag hade någon som kunde avlösa mig. Någon som jag kunde dela detta med. Jag tror inte att det är möjligt för en person att orka hur länge som helst. Ensam. De flesta som går igenom en sådan här resa. En resa som innebär en lång sjukhusvistelse. Sjukhusvistelse där man inte vill att den sjuka ska vara ensam. Obevakad. De flesta delar det ansvaret. Den uppgiften. Den bördan som det innebär för själen att leva i denna miljö. Den delar man. Jag träffar andra anhöriga i anhörigrummet här på avdelningen. Det är bland annat någon som är här hos sin svägerska. För att avlösa sin bror. Många som är två. De flesta har möjlighet att åka ifrån några dagar. Med gott samvete. Vid behov. Jag är här ensam. Jag är i detta ensam. Det är därför jag inte kan åka hem med gott samvete. Det är därför jag inte kan eller orkar åka härifrån. Lika lite som jag orkar vara kvar just nu.

Den fysiska tröttheten är ingen match. Den fixar jag. Det är den själsliga tröttheten som börjar göra sig påmind. Jag är slut. Det finns snart inte mer att ge. Det är svårt att förklara känslan. Jag vet inte om ni kan förstå. Jag försöker ändå. Nina har inte existerat på snart 6 månader. Hela mitt liv har kretsat/kretsar kring Arnold. Min identitet är utplånad. Min person känns utplånad. Jag finns inte.

Missförstå mig rätt. Jag är inte hungrig efter uppmärksamhet. Inte alls. Självklart ska Arnold stå i centrum. Så ska det vara. Något annat finns inte. Något annat tillåter jag inte. Det känns dock förödande för ens självbild att känna hur jag långsamt försvunnit. Jag är övertygad om att jag kommer att "hitta mig själv" igen när denna resa är över. Men just här och nu. Idag. Finns inte jag. Det är tungt.

Jag har helt underbara vänner och världens bästa och finaste familj. De stöttar. Självklart. De finns där. Ni är inte glömda. Inte ouppskattade. Tro aldrig det. Det jag dock önskar att jag hade är någon att dela det konkreta med. Det praktiska. Det känslomässiga har jag många som jag kan dela med. Ni är underbara.

Jag märker att jag har ett behov av att prata om det jag går igenom. Det jag lever med. Det som är min vardag. Den vardagen som innebär att jag numera inte är Arnolds flickvän. Jag är hans vårdare. Jag behöver prata om min vardag. Berätta om otäcka detaljer. Vidriga detaljer. Detaljer som man aldrig trodde att man skulle behöva uppleva med sin partner. Inte i trettioårs åldern. Jag behöver prata om detta. Dela det. För att själv bearbeta det.

Nu känns detta som en klagolåt. Det är inte meningen. Jag behöver bara få ur mig. Ventilera. Ni behöver I N T E bli oroliga för mig. Jag klarar mig. Jag håller inte på att gå under. Jag är bara trött.
Jag är själsligt tömd. Tom.

Som den optimist och positiva människa jag är så vet jag dock att det kommer bättre tider. Jag vet att vi kommer att må bra igen.
Det känns skönt. Det lättar hjärtat.

"Ju större motstånd vi stöter på
desto mer energi utvecklar vi för att ta oss igenom"