Dag + 30

Allt känns bättre idag. Jag vet inte varför. Kanske för att jag fick ventilera en hel del känslor i gårdagens inlägg. Det behövdes. Gårdagens inlägg kändes utlämnande. Nästan privat. Men det är så jag känner. Det behövde komma ut. Nu känns det lättare. Själen känns lättare. Faktiskt.

Vi hade en väldigt mysig och bra kväll igår. Jag och Arnold. Pratade i timmar. Det är länge sen vi har pratat ordentligt. Han har varit så påverkad av mediciner, smärta och situationen i stort. Han har inte kunnat erbjuda något samtalsällskap. Samtalsstöd. Igår kväll ville vi aldrig sluta prata. Vi lyckades under några timmar hitta tillbaka till våra gamla roller som pojkvän och flickvän. Sambos. Partners. Älskande. Glömma bort rollerna som anhörig, vårdare, sjuk och patient. Det var skönt. Underbart rent av.

Det finns inga som helst tvivel hos någon av oss att detta kommer att gå bra. Vi vet det. Det kommer bara att ta längre tid än vi hade trott och hoppats. Men vad är väl några extra veckor om de i sin tur erbjuder en framtid, flera lyckliga år tillsammans.

Dagens värden visar HB 87. LPK 4.8. TPK 16.

De vita har faktiskt inte rasat som vi trodde att de skulle göra. De kan fortfarande sjunka men för oss känns det positivt att de utan doping håller sig på en sådan här nivå så länge. CRP:t har vi inte hunnit få än. Arnold känner sig som igår. Helt ok.

Jag åker hem över helgen. Jag gör så. Det känns faktiskt bra. Just nu känns det som att jag lika gärna kunde stanna. Efter gårdagskvällen känns allt lättare. Men jag åker hem ändå. Jag kommer tillbaka på söndag. Mamma skjutsar hit mig. Skönare än att åka buss. Det blir bara två dygn isär. Vill jag komma tillbaka tidigare så kan jag göra det. Det känns bra. För oss båda.