torsdag 31 januari 2008

(Bonus dag + 15)

Jag sitter på intensiven i en stenhård, rump-ovänlig stol. Den här salen är inte anhörig-anpassad. Nåja, vi är ju bara på tillfälligt besök. Jag står ut. Arnold ligger bredvid mig och andas tungt. Snarkar lite. Dialysen har fortsatt och kommer att pågå minst i ett dygn till. Han är väldigt kraftigt svullen och det är mycket vätska som måste ut. På ett eller annat sätt. Han hade ca 16 kg övervikt igår morse.

Det största problemet är dock vätskan runt hjärtat. Den kan ge stora problem. Huvudsakliga syftet med att försöka dra ur honom vätska är att lätta på trycket för hjärtat. Det vet man dock inte om man kommer att lyckas med. Allt handlar just nu också om en väntan på att den nya benmärgen ska börja arbeta. Då får han mycket hjälp inifrån. Nu finns det ingenting i hans kropp som arbetar för honom. All hjälp kommer utifrån. Maskiner. Mediciner. Människor.

Ibland undrar vi om vi är naiva. Inte inser allvaret. Vi får det påtalat ofta. ”Det är allvarligt.” Vi är dock inte så rädda. Inte än i alla fall.

Han har sovit nästan hela dagen idag. Jag hoppas att det beror på att infektionen släpper greppet. Att kroppen återhämtar sig. Han drömmer jättemycket. Pratar i sömnen. Skrattar. Sparkar med benen. Fäktar med armarna. Han får mig att le.

En hyllning. Av kärlek.

Han är makalös. När jag ser honom fylls jag av en enorm kärlek. Ögonen tåras. Det är både glädjetårar och tårar av sorg. Han är verkligen helt fantastisk. Vilken styrka han besitter. Vilken kraft. Vilken vilja. Jag imponeras av honom. Jag beundrar honom. Jag älskar honom mer än ord någonsin kan uttrycka. Min kärlek bara växer då jag gång på gång får bevis på hur stark han är. Han är det bästa jag har. Mitt allt.

Det är tungt att se honom så sliten som han är nu. Han ser inte mycket ut för världen. Många som ser honom i förbifarten tänker nog att det är kört. Faktiskt. De ändrar sig efter att de pratat med honom. Eller ens sett honom under en kort tid. Då inser dom att han är en kämpe. En kämpe utan like. Han kommer aldrig att ge upp. Aldrig.

Han har sina målbilder klara. Han drömmer om huset och hundarna. Om oss. Om livet utanför. Han vill dit ut igen. Mer än något annat. När han sover hör jag honom prata om hundarna, nämna deras namn. Då fylls jag av än mer kärlek.

Det är jobbigt för honom att ligga och vara så totalt utsatt. Utlämnad. Inte själv orka/kunna tala för sig. Förlita sig på okända. Lägga sitt liv i deras händer. Jag har tagit på mig rollen som hans beskyddare. Hans talesman. Jag ser till att han behandlas väl. Behandlas rätt. Jag ser också till att de som tar hand om honom vet vem det är som ligger där. Vem han är. Han är inte bara patienten på 9:an eller 11:an. Han är Arnold. Jag vill att de ska veta att de har en riktig kämpe att göra med. Jag hjälper också till med omvårdnaden av honom. Det gör jag så gärna. Allt jag kan göra för att få honom att må bättre. Borstar tänder. Smörjer läppar. Hjälper honom att dricka. Klä på sig. Ser till att han har det så bra som bara möjligt

Oavsett vad som hänt, vilka komplikationer som än uppstått har han aldrig tvivlat. Inte för en sekund. Han vet att detta kommer att gå bra. Något annat finns inte.

Han är verkligen helt fantastisk. Jag är lyckligt lottad som får leva med en så stark, god och vacker människa. Mitt hjärta. Min kärlek.
Jag älskar dig över allt.

18 kommentarer:

Anonym sa...

Jag hoppas och tror er starka kärlek tar er igenom detta. Det var ett otroligt fint inlägg och jag sitter här med tårade ögon. Stå på dig Arnold !! En bra bit av upploppet är avklarat

Stefan

Anonym sa...

Oj så vackert skrivet,vilken tur att ni hittat varann...så otroligt vackert då två människor älskar varandra så mycket som ni gör.
Och det är klart det kommer att gå bra....precis som Arnold säger.

Anonym sa...

God morgon!

Du skriver så fint. Ni båda två är helt fantastiska. Nu ska jag ut med era hundar men vi hörs under dagen.

Stor kram till er båda

Anonym sa...

Vad vackert skrivet Nina. Arnold har tur som har dig där vid sin sida, du är guld värd! Tillsammans så kommer ni att klara ut det här. Snart så börjar den nya benmärgen jobba och Arnold blir piggare. Snart så börjar vårsolen värma ute och ni får åka hem till er fina gård och hundarna. Allt kommer att bli bra, något annat finns inte.
Kram Anita

Anonym sa...

Äsch, nu började jag ju gråta det första jag gör på morgonen. Du har skrivit så otroligt vackert, kärleken går inte att ta miste på. Underbart!

Anonym sa...

Ja här sitter man med glansiga ögon och ler dumt. Ni är ju HELT OTROLIGA - BÅDA TVÅ!!! Åh så fint du skriver om Arnold Nina. Glöm bara inte bort att du är en lika fin person du också! Fortsätt att ta hand om varandra och fortsätt kämpa!!! Vi här i Dalarna sjunger de vitas kampsång dagarna i ända - och det tänker vi fortsätta med , så länge det behövs!!!

Kramar till Er båda!
Malin med två- och fyrbent familj

Anonym sa...

Starkt inlägg!
Starka älskande!

Låt värdena fortsätta förbättras!

Kramkram Cissi

Anonym sa...

Det du skriver lämnar nog inget öga torrt, så otroligt fint och vackert. Sänder över styrkekramar medans vi sjunger de vitas kampsång.

Magnus, Johanna och Oscar

Anonym sa...

Alla borde få ha en krigar Nina med sig när de drabbas av något sånt här. Det är väldigt viktigt som du själv skriver att få förbli Arnold. En människa med ett liv, med intressen och med personlighet. Det är en guda gåva att vara två som kämpar tillsammans när man drabbas av något liknande. Ha det bra och nu vänder det.

Anonym sa...

Jag sitter här med en busvild E i famnen och skriver samtidigt (pekfingervalsen) denna kommentar - givetvis med en hand, och ja...jag blir mållös och grinar när jag läser ditt inlägg. Så innerligt, äkta och vackert! Ditt språk är dessutom helt fantastiskt. Du ska skriva en bok min vän. Stor kram från oss.

Anonym sa...

Sitter här med tårar i ögonen.. igen :-) Du skriver så vackert att man inte kan låta bli att ryckas med. Ni är fantastiska, båda två! Ni utför båda riktiga bedrifter! Önskar er ALL lycka i världen!

Anonym sa...

Det finns nog ingen som lämnas oberöd efter detta inlägg, helt fantastiskt! Ni är så starka tillsammans att det bara kan gå åt rätt håll. Kämpa på!

Många kramar från Mattias och Maria

Kajsa sa...

Vilken lycka mitt inne i det jobbiga och farliga! Det är du som gör honom stark! Han har verkligen nåt att kämpa hårt för!!! Håller tummarna hårt på att värdena förbättras och att vätskan börjar avlägsna sej! De vitas kampsång ljuder i mitt huvud!!!Kram

Anonym sa...

Vilken lycka och glädje i ditt inlägg. Lycka och glädje och harmoni mitt bland alla slangar och sladdar och mediciner och mitt i allvaret. Ni är inte naiva. Ni är förälskade och fulla av hopp och förväntningar inför framtiden. Precis som det ska vara. Trots allt. Trots cancer.

Er tro och kärlek är halva, mer än halva, insatsen. Nu ska "bara" sjukvården göra sin del.

Ha en skön helg!
Stora kramar från ett regnigt Småland och Malena

Anonym sa...

Kära älskade älskade barn, vi sitter här och knyter, vrider våra händer. Tårarna bara rinner. Försöker skicka så mycket kraft och styrka, mentalt som vi bara kan.
Du är vår kämpe, en stark kille med starkt mod, och som helst ser att allting löser sig till det bästa. Det vet vi. Och med Nina vid din sida kommer Ni att klara av detta.

KÄMPAKRAMAR från mamma o pappa
till Er två.

Anonym sa...

Nu kommer tårarna! Jättefint skrivet! Även om läget är allvarligt så måste man försöka leva så gott som det går. Att gräva ner sig allt jobbigt gör inte saken bättre. Jag tycker ni verkar sköta den här motgången alldeles alldeles underbart. Jag önskar att jag en dag kan vara lika stark om större motgång möter mig!!

Nathalie sa...

Läser er blogg för första gången och jag måste säga att den berör mig rejält. Vad underbart ni verkar ha det tillsammans. Jag är helt säker på att ni kommer klara det här tillsammans du och Arnold!! Håller tummarna för er!!

Anonym sa...

Hej!
Jag kan bara hålla med föregående talare - du borde skriva en bok Nina med ditt makalöst vackra sätt att uttrycka dig! Så otroligt fint skrivet, och jag förstår att Arnold kämpar när han har en sån som du som sitter brevid och håller honom i handen! Jag saknar dig här på jobbet, för du är inte bara en underbar flickvän för Arnold utan även en underbar kollega!
Många styrkekramar!
//Nina E