Dag + 19
Nu ni.
Igår kväll visade proverna som togs kl 18 att de vita låg på 0.06. Egentligen fortfarande obefintliga men ändå all-time-high för de senaste två, tre veckorna. Det kändes som att det betydde något. Jag vågade inte glädjas. Inte jubla. Hoppet tändes dock. Imorse när jag vaknade var de vitas värde det enda jag tänkte på. När jag kom ner till intensiven fick jag beskedet att värdet stått stabilt på 0.06 även över proverna kl. 00.00 och 06.00. Nu var det svårt att inte känna lite glädje längst ner i maggropen. Det måste betyda nåt. Vågade ändå inte riktigt jubla. Då vi är uppe på en decimal, då vågar jag.
Kl 12.00 idag togs det prover igen. Nu var värdet 0.1. Jubel!
En frisk människa ligger på värden mellan 4.0 - 11.00 så hans immunförsvar är fortfarande så gott som obefintligt men ändå. Jubel.
CRP ligger på 285 så den kurvan går långsamt neråt. Han har varit lite piggare idag. Orkat ställa sig upp. Stått vid sängkanten i 5-10 minuter. Fått stödstrumpor för att pressa ut vätskan ur benen. Taktilmassage för att få igång magen. Han har inte gått på toaletten på snart en vecka. Inte ätit heller i och för sig. Utöver detta blåser han i sin pipa för att försöka få upp lungkapaciteten. Han kämpar. Trombocyterna har börjat stabilisera sig så smått. Ett tag behövde han minst tre transfusioner per dygn. Nu är han nere på en transfusion. Jag ska börja skriva in varje dags värden igen när vi är tillbaka på avdelningen och bara får ett värde per dag. Dialysen fungerar jättebra och han har totalt tappat ca 6 kg av sina ca 15 kg vätska. Läkarna tar beslut dag för dag om när han ska flyttas till avdelningen igen.
Ikväll tas det nya prover kl 18.00. Jag försöker att hålla förväntningarna nere. Det är svårt. Spänningen är olidlig. Skräckblandad förtjusning. Nästan så man längtar.
För er som undrar hur jag har det. Jag vaknar kring 7 på morgonen. Duschar. Klär på mig. Går ner till intensiven. Sitter med en sovande Arnold. Väntar på ronderna. Kring 11 har bägge ronderna varit. Jag går till cafeterian eller avdelningen och äter frukost. Skickar sms till Arnolds familj. Går tillbaka till Arnold. Sitter och ser lite tv. Läser. Pysslar med datorn. Skriver blogginlägget. Umgås med sköterskorna som ständigt bemannar Arnolds rum. På eftermiddagen går jag och äter middag i restaurangen. Pratar i telefon. Upp på rummet och lägger ut bloggen. Ner till IVA igen. Hjälper Arnold att borsta tänderna. Tvättar honom lite med tvättlappar. Tv. Kring midnatt går jag upp till vårt rum och sover. Nästa morgon börjar det om igen.
Hur mår jag? Jag håller ihop. Faktiskt.
Jag mår efter förutsättningarna bra.
Jag har inte jobbat sedan i onsdags. Det är tråkigt. Jag vill jobba.
Jag hoppas vara igång igen i slutet på veckan.
I veckan ska jag också försöka gå till frissan. Klippa och färga.
Unna mig.
Nu ni.
Igår kväll visade proverna som togs kl 18 att de vita låg på 0.06. Egentligen fortfarande obefintliga men ändå all-time-high för de senaste två, tre veckorna. Det kändes som att det betydde något. Jag vågade inte glädjas. Inte jubla. Hoppet tändes dock. Imorse när jag vaknade var de vitas värde det enda jag tänkte på. När jag kom ner till intensiven fick jag beskedet att värdet stått stabilt på 0.06 även över proverna kl. 00.00 och 06.00. Nu var det svårt att inte känna lite glädje längst ner i maggropen. Det måste betyda nåt. Vågade ändå inte riktigt jubla. Då vi är uppe på en decimal, då vågar jag.
Kl 12.00 idag togs det prover igen. Nu var värdet 0.1. Jubel!
En frisk människa ligger på värden mellan 4.0 - 11.00 så hans immunförsvar är fortfarande så gott som obefintligt men ändå. Jubel.
CRP ligger på 285 så den kurvan går långsamt neråt. Han har varit lite piggare idag. Orkat ställa sig upp. Stått vid sängkanten i 5-10 minuter. Fått stödstrumpor för att pressa ut vätskan ur benen. Taktilmassage för att få igång magen. Han har inte gått på toaletten på snart en vecka. Inte ätit heller i och för sig. Utöver detta blåser han i sin pipa för att försöka få upp lungkapaciteten. Han kämpar. Trombocyterna har börjat stabilisera sig så smått. Ett tag behövde han minst tre transfusioner per dygn. Nu är han nere på en transfusion. Jag ska börja skriva in varje dags värden igen när vi är tillbaka på avdelningen och bara får ett värde per dag. Dialysen fungerar jättebra och han har totalt tappat ca 6 kg av sina ca 15 kg vätska. Läkarna tar beslut dag för dag om när han ska flyttas till avdelningen igen.
Ikväll tas det nya prover kl 18.00. Jag försöker att hålla förväntningarna nere. Det är svårt. Spänningen är olidlig. Skräckblandad förtjusning. Nästan så man längtar.
För er som undrar hur jag har det. Jag vaknar kring 7 på morgonen. Duschar. Klär på mig. Går ner till intensiven. Sitter med en sovande Arnold. Väntar på ronderna. Kring 11 har bägge ronderna varit. Jag går till cafeterian eller avdelningen och äter frukost. Skickar sms till Arnolds familj. Går tillbaka till Arnold. Sitter och ser lite tv. Läser. Pysslar med datorn. Skriver blogginlägget. Umgås med sköterskorna som ständigt bemannar Arnolds rum. På eftermiddagen går jag och äter middag i restaurangen. Pratar i telefon. Upp på rummet och lägger ut bloggen. Ner till IVA igen. Hjälper Arnold att borsta tänderna. Tvättar honom lite med tvättlappar. Tv. Kring midnatt går jag upp till vårt rum och sover. Nästa morgon börjar det om igen.
Hur mår jag? Jag håller ihop. Faktiskt.
Jag mår efter förutsättningarna bra.
Jag har inte jobbat sedan i onsdags. Det är tråkigt. Jag vill jobba.
Jag hoppas vara igång igen i slutet på veckan.
I veckan ska jag också försöka gå till frissan. Klippa och färga.
Unna mig.
19 kommentarer:
Vad roligt! Vad glad jag blir för eran skull! Ni har fängslat mig med er historia ända sedan jag började läsa i höstas, följer er varje dag! Ni finns i mina böner varje dag!
Heja de VITA!!!!!!! Kom igen, kom igen, kom igen!!!!! Klockan är nu 18.10, så jag antar att ni snart har fått svar på proverna som togs för tio minuter sedan?! Massor av kramar till er båda! Kämpa på!!!
Anne-Lie, Jack och Micka
JIIIIIIIIPPPPPPPPPPPIIIIII....Nu är vitingarna på gång...Man blir så glad att höra att det går i rätt riktning. Tänker på Er varje dag.
Mvh Ida
Jag glädjs så med er, härligt att det börjat hända lite :)!!
Jag tycker absolut att du ska unna dig ett besök hos frissan! :)
Kramar
Härliga nyheter!! Hoppas 18-värdet också var bra!
Tänker så mkt på er, följer er varje dag..
Tycker oxå du ska unna dig ett besök hos frisören, minst :-)
Ha en bra kväll!
Hej på Er! Jubel här också! Äntligen börjar de vita visa upp sin närvaro!!! Vi fortsätter att sjunga kampsången. Åh så skönt att det börjar visa resultat!!!
Kramar till Er! Vi tänker på er mycket och ofta!
Kämpa på!!!
Malin och gänget
Hejsan igen!
Äntligen har dom vita intagit arènan, snart har dom övertaget.
Vi gläds otroligt, nu är det glädjetårar som kommer.
Kära barn nu hoppas vi att det bara kan gå åt ett håll.
Glädjekramar från oss i G-stad.
Åå, vad roligt att höra! Blev jätteglad. Håller tummarna för att det fortsätter i samma takt. /Linn
*sjunger typ hockeysång* Heja vita ååååå Heja vita ååååå osv. osv...
Bra, Nina, att du unnar dig något för dig själv. Det är lätt att glömma att man har behov trots att man är frisk och "mår bra". Detta tar nog mer på dig än du kan ana och när allt är över och Arnold är "på den säkra sidan" igen kommer du att märka det. Ta vara på dig!
Kram
Anna K
Jubel var ordet!
Vilka härliga nyheter!
Åh vad glad jag blev! Och hur glada är inte ni då :-)
Stor kram på er!
/Malena
En glädjens dag. Ni berör så otroligt många och ni ger stöd, så mycket mer än ni kan tro, trots att det är ni som är i behov av stöd. Ni visar att inget är omöjligt. Vill man så går det...så är det bara :o)
Men så roligt att det börjar röra sej åt rätt håll! Bra att du unnar dej ett frissabesök! Det kan ju Arnold sen gotta sej med...att hans tjej är fin i håret! Håller tummarna på fortsatt invasion av de vita!/Kram
Du pratar mycket om hur mycket Arnold kämpar och visst är han verkligen en sann kämpe. Jag ser oxå en annan person som kämpar minst lika mycket och sätter sig själv som nummer två hela tiden. Hon gör att Arnold orkar, vill och kan slåss för sitt liv... och det är du Nina. Självklart skall du unna dig tid hos frissan och varför inte ett besök hos en massör eller liknande så fort Arnold mår bättre. Jag blir glad att se att det vänt nu !!
Stefan
Härligt, härligt, det tar sig!
Snart är forhoppningsvis den kämpigaste tiden över.
~Anita
Hej hej!!
Ja jag vet hur det är när man inte vill hålla förväntningarna höga, så att man är förberedd om helvetet bryter lös, och så att man blir positivt överraskad när allt går bra (klart det ska gå bra men vågar man hoppas?). Det är så skönt att kunna våga hoppas och kanske tänka 2-3 dagar framåt istället för att ta timme för timme, dag för dag.
Skönt att det går framåt! //Elina
heja de vita:=) har läst den här bloggen ett bra tag o har verkligen fängslats. Kämpa vidare!!!
ulle o flatten mio
Goda nyheter!
Det känns i hela magen att det går åt rätt håll. Ni förtjänar att få lite positiva besked nu efter en lång och tung tid.
Hoppas att vi läsare får fler goda nyheter.
Sköt om er så länge!
Kram Cissi
Heja Arnold och heja de vita!! De vita riddarna är äntligen på intåg!
Hej på er,
skönt att höra att det går åt rätt håll. Själv är jag (Maria) nere i Umeå under veckorna så om du (Nina) skulle vilja se något annat än sjukhusets cafeteria - eller åtminstone ha sällskap där =)när det börjar lugna ner sig, så är det bara att du hör av dig. Jag mailar dig så har du mitt nummer.
Kram från
Matte & Maria
Skicka en kommentar