Dag + 21

Inatt flyttade vi tillbaka "hem" till avdelningen. Vi blev utslängda.

Intensiven var fullbelagd och då nya patienter med större behov av intensivvård än Arnold dök upp så kastades vi ut. Mitt i natten. (en flytt tillbaka till avdelningen var planerad till förmiddagen idag i vilket fall)

Det enda skälet till att Arnold låg kvar på IVA var ju egentligen uppföljningen av hans förmåga att själv driva ut vätska då dialysen inte längre hjälper honom. Den uppföljningen har nu fortsatt här hemma på avdelningen istället. Det har gått sådär. Han kissar inte nog mycket. Han ökar lite grann i vikt igen. Suck. Nu försöker dom med rejäla mängder vätskedrivande. Hoppas att det gör susen.

Annars så fortsätter utvecklingen åt rätt håll.
Idag - CRP 228. Vita 0.4. HB 89. Trombocyter 14.

Arnold är väldigt svag och orkeslös. Några enstaka steg tar musten ur honom totalt. Ont i munnen gör att han inte säger så mycket. Han fortsätter att hosta, harkla och kräkas upp mängder av slem. Jag lider med honom men försöker att intala och övertyga både mig själv och honom att det är av godo. Slemmet måste ut.

Man blir sjuk av sjukhus brukar många säga. Vi håller med. Man blir sjukare än man är då man lägger sig i en sjukhussäng. Att ligga på intensivvårdsavdelningen gör en inte bara sjuk utan rent döende. Flytten till rummet har idag visat sig vara bra ur många synvinklar. Både fysiskt och mentalt. Arnold har duschat och fått gå på toaletten. Nu sitter han i en stol och sover. Samtliga dessa saker har han inte gjort på över en vecka.

Det är märkligt hur man vänjer sig vid saker och ting. Hur ens referensramar förändras. När vi fick diagnosen var det jobbigt att bli inlagd. Bo på sjukhus. Det blev dock vardag. När vi åkte till Umeå längtade vi tillbaka till sjukan i Luleå. När vi nu flyttades till intensiven längtade vi tillbaka till rummet här på avdelningen. Känns jätteskönt att vara tillbaka på rummet tillsammans. Det kändes lite grann som att komma hem. Konstigt. I vilket fall så kan man väl säga att det här är ett steg på vägen att få komma hem på riktigt.

Nu hoppas vi att allt ska fortsätta gå åt rätt håll. Vilket det ju gör just nu. Ändå vill jag påtala det faktum att vi inte är utom fara. Långt ifrån. Mycket kan hända. Idag är vi dock jätteglada över att vara på avdelningen igen. Nu hämtar vi kraft för att möta eventuella nya komplikationer. De största farorna just nu är fortfarande vätskan kring hjärtat och dessutom Arnolds kropps eventuella reaktioner då den nya benmärgen börjat arbeta.

Idag har jag haft mascara på mig. Klätt mig i normala kläder.
Känt mig som en "vanlig" människa i några timmar.

Jag gick ner på stan och klippte och slingade håret. Skönt!

I veckan fick jag ett sms av min mamma som inleddes med orden;
"Jag tänkte på dina trosor...". *hahahaha*

Hon syftade på ett samtal vi haft om att jag börjar få ont om rena kläder här på sjukhuset. Framförallt underkläder. Idag passade jag på att köpa lite kläder. Även underkläder. Man ska inte behöva få sms som inleds med en sådan fras även om den fick mig att skratta högt. :)