Dag + 36
Delad glädje är dubbel glädje.
Vi delar gärna med oss av glädjen då allt går bra.
Dock känner vi att glädjen kanske tenderat att vara lite väl stor hos många. Inte för att vara negativa. Inte för att vara pessimistiska. Men. Det är en lång väg kvar. Många stora risker. Inget är klart än. Än har vi inte vunnit. Men vi är på väg.
Idag har Arnold feber igen. Ingen hög feber men feber ändå. Han har dessutom en märklig icke-feber-knuten frossa som ingen blir klok på. Innan vi får åka hem kommer vi att få flytta till ett patienthotell under några dagar - en vecka. Vi misstänker att den flytten inte är långt borta. Kanske bara någon dag bort. Dock framskjuter denna feber som visat sig idag de planerna lite. Tyvärr. Nu hoppas vi att det inte är någon ny infektion utan bara lite feber. Då kan flytten till patienthotellet vara bra nära ändå.
Dagens värden visar. HB 92. LPK 4.7. TPK 18. CRP 126.
De flesta som hör om vår situation frågar hur det hela började. Hur Arnolds leukemi uppdagades. Till min förvåning ser jag att jag inte skrivit om det i bloggen. Så en kortfattad historik följer här.
I juli började Arnold känna sig trött i kroppen. Under augusti eskalerade tröttheten. Vi tränade en hel del hund ute på myrar. Tungtrampat för de flesta men Arnold kände att det var onormalt tungt för honom. Vi märkte också att han blödde lättare och att tandköttet var irriterat. Tisdagen den 21 augusti fick han tid på en vårdcentral. Vi trodde att han hade någon slags infektion och att lite antibiotika skulle rå bot på det. Helgen innan hans läkartid var vi på jaktprov. Arnold frös så han skakade. Han satte sig ner på marken och lutade sig mot en trädstam och frossade på ett sätt som en frisk människa inte gör. Någonstans i detta skede började jag ana oråd.
Söndagen låg han hemma i feber men på måndagen var det dags att återgå till arbete efter semestern. Några ipren fick honom att orka förmiddagen på jobbet. Jag hade gett strikta order om att han skulle gå hem efter halva dagen (jag lyckades inte övertyga honom om att vara hemma hela dagen, han är tjurig som få).
På tisdagen valde jag att följa med honom till vårdcentralen. Jag vågade inte släppa honom dit ensam. Vi tog två bilar. Jag skulle åka vidare till jobbet och han skulle åka hem efter läkarbesöket. Så var planen. På vårdcentralen togs ett blodprov. Läkaren återvände med en orolig blick. "Det är inte många som står upp med dina värden". Vi blev skickade till akuten på sjukhuset. Arnold fick absolut inte köra bil.
Nu började vi bli rädda.
På sjukhuset gick de fort. Många blodprover. Slangar. EKG. Blodtransfusion. Arnold själv minns inte mycket. Han var i chock. Jag minns. Tyvärr. Vi blev omedelbart flyttade till avdelningen. Fick ett rum. Vi märkte att många förberedelser gjordes som tydde på att vi skulle bli kvar där en tid. "Det handlar om en blodsjukdom". Beskedet vi fick den dagen. Vad finns det för blodsjukdomar undrade vi. Den enda vi visste om var leukemi. Det kan det ju inte vara. Det får det inte vara.
Onsdagen gick i ett enda töcken. Vi pratade. Vi grät. Vi väntade.
På torsdagen fick vi diagnosen. Det var leukemi. Världen rasade samman. Vi bröt ihop för en stund men tog oss samman och bestämde oss för att klara detta. Vinna över cancern. Jag lovade Arnold att vara med honom hela vägen. Arnold lovade mig att aldrig ge upp.
Jag lovade dessutom mig själv att vara hos Arnold. Vara med Arnold så mycket som möjligt. Ta vara på varje möjlig minut tillsammans. För om. Om vi inte skulle vinna. Så ville jag inte bära sorg, ångest och skuld över att inte ha varit hos honom. Inte tagit vara på varje minut.
Det skulle jag aldrig orka bära. Aldrig.
Vi har hållit våra löften så här långt. De har hjälpt oss. De har tagit oss en bra bit på vägen. I vår livs viktigaste och hårdaste match.
Vi mot leukemin.
6 kommentarer:
Vilken tur att ni två hittade varandra!
Ja, tänk hur det kan bli. Man är frisk ena dagen och nästa får man ett sånt besked. Det är fruktansvärt!
Jag levde i chock den första månaden efter mitt tumörbesked, ingen som inte fått ett sånt besked kan ens i sin fantasi föreställa sig hur hemskt det är. Hela världen stannar till för ett tag, tills man på något sätt lyckas ta sig samman och bestämma sig för att -Nej, nu f-n får det vara nog. Det här ska jag klara! Och på något märkligt sätt så gör man ju det ändå. Livet blir aldrig detsamma igen, men kan många gånger bli bättre på andra sätt.
Det låter bra att det planeras för överflyttning till patienthotellet. Där är det lugnt och skönt och de har bra mat. Dessutom så finns det ju sjuksköterskor där och det är ju så jättenära sjukhuset ifall att någonting skulle hända.
Håller tummarna för att febern snart ska ge sig!
~Kram Anita
Förstår precis hur du menar när du skriver att många av oss som läser här i bland lämnar kommentarer som får leukemin att låta som en simpel förkylning. Som om det vore så enkelt...Eller som om det snart "bara är för er att packa i hop och åka hem", precis som om ni skulle ha varit på en längre semester. Och just därför är det du skriver viktigt att komma i håg, även om man givetvis vill fokusera på det positiva. Önskar innerligt att allt ska gå väl, ända fram ~ och way beyond ~ mållinjen.
Kramar till er !
Härligt att ett steg mot att bli frisk är avklarat. Nu hoppas jag ni slipper GVH och CMV så är ni snart hemma för reahab träning både mentalt och fysiskt :-)
Stefan
Men det är ju märkligt vad man gråter när man är här och läser :-)
Nina, du kanske skulle skriva en bok om detta när allt är över. Din förmåga att förmedla känslor bakom orden är enorm! Det går rakt in i hjärtat och ögonen tåras direkt.
Jag hoppas att ni kanske får spendera en del av helgen på patienthotellet. Att febern släpper Arnold och att läkarna släpper er. Hoppas hoppas!
Här hemma blir det tacos framför finalen i På spåret och efter det med all sannolikhet någon film. Vi ska flytta nästa vecka så det blir också en del packande och städande.
Ha en bra helg!
KRAM!
/Malena
Skicka en kommentar