Dag + 41
Lika bra att börja med värdena. HB 82. LPK 8.8. TPK 24.
Positivt är att Arnold nu producerar egna trombocyter. Transfusion har inte behövts sen i fredags. Mycket bra. Som ni minns så är självförsörjning gällande trombocyterna en förutsättning för hemgång.
CRP då? Håll i er. Sätt er ner. Förbered er. Suck. 266.
Febern ligger konstant på 38.5-40. Han känner sig svag och orkeslös.
MEN. Läkarna är inte speciellt oroliga. Faktiskt. Blir lite samma effekt som i flygplan. Så länge flygvärdinnorna ser lugna ut känner man sig ganska lugn själv. Om de börjar se nervösa ut. Då finns anledning till panik. Här finns ingen anledning till panik som vi kan se. Bara irritation. Frustration. Suckar.
Läkarna och även sköterskorna misstänker att infektionen är knuten till hans CVK. Infarten som han har på bröstet som suttit där sedan i oktober. De ska ta ut den imorgon. Om det är så att det är den som spökar så vore det toppen. Piece of Cake. Då bör man märka skillnad på både feber och crp nästan på en gång. Hoppas hoppas hoppas.
Den största skillnaden i nuläget gentemot senast då det började barka åt skogen är att han idag har ett immunförsvar. Hans kropp arbetar för honom. Han har hjälp inifrån. Otroligt betydelsefullt.
Idag mår han helt ok. Bättre än igår kväll faktiskt. Trots feber och högt crp. Jag tror att hans immunförsvar i kombination med antibiotikorna faktiskt redan hjälper. Vi har spelat kort idag. Jag vann. Alla spel. Han blev irriterad. Det är väl ett friskhetstecken om något.
Jag då? Idag när jag som vanligt promenerade till universitetet för att jobba konstaterade jag att jag närmast kan liknas vid en duracell kanin. På autopilot. En robot. Så känner jag mig. Eller rättare sagt så känner jag inte alls. Jag bara är. Jag bara gör. Tankarna om vad som kommer att "hända" med mig när detta är över blir alltmer förekommande. "När detta är över". När är det egentligen? Det är ju inte på långa vägar över då vi kommer hem. Hemkomsten känns dock som ett enormt viktigt steg. Jag tror att många spänningar släpper då. En viss gnutta vardag får smyga sig in. Då kanske det finns utrymme och tid för eftertanke. Bearbetning. Känslor. Hur kommer jag att må då jag slår av autopiloten. Det är frågan.
7 kommentarer:
Först igen :-)
Jag håller med om att man läser av läkarna och ser de coola ut slappnar man av. Det är lättare att ta ut CVK:n än sätta in den. Sedan får F#¤ crp:t dyka ner i underjorden tycker jag.
Stefan
Hoppas det är snabbt övergående och att det snabbt kommer in på rätt väg sen. Skönt att Arnold känner sig ok ändå!
Vi (jag och Maria) är inne och kollar varje dag och håller tummarna.
/Johan
Fortsätter följa er troget varje dag. Trist att crp:t stiger, men hoppas liksom ni att det är cvk:n som spökar. Den har ju onekligen legat länge nu. Tur i all otur att ni har någon som kan ta hand om hundarna! Förstår att ni längtar efter dem, och efter vardagen.
Kramar
Christina, Boden
Hoppas, hoppas att det är så, att det är infarten som spökar och att febern och crp sjunker då man tar bort den.
Jag tror att allt kommer att kännas bättre bara ni får komma hem. Arnold blir ju inte frisk på en gång, men bara hemmiljön gör mycket och man kan slappna av på ett annat sätt. Det blir nog bra ska du se.
~Anita
Säger som de andra att nu hoppas vi på att det är CVK:n som spökar. Som anhörig borde du åxå få hjälp. Det är inte det lättaste som finns att varaden som står brevid och peppar!/Kram
Varma tankar till er båda och hoppas med hela mitt hjärta att det är CVK:n som spökar!!!
Följer er resa fr h-vetet och önskar att det finns något man kan göra.
Det enda jag kom på var att bli blodgivare, så nu har jag äntligen tagit tag i det och anmält mig till vårt lasarett.
hälsn. Linda
Tänker på er/Maria
Skicka en kommentar