Dag + 11

Höga Arnold är rätt rolig.
Han befinner sig som sagt en hel del i ett ingemansland mellan sömn och vakenhet. Saker han hör runtomkring sig kan snabbt sättas in i märkliga sammanhang i hans fantasivärld. Han pratar enormt mycket i sömnen och jag får ta del av en hel del roliga repliker. Nyss slumrade han bara precis till, en minut senare sluddrar han "Det är för mycket". Han vaknar själv av att han pratar. Jag frågar honom vad det är som är för mycket? "Hår på huvudet". På vem undrar jag. "På kroatiens spelare." Varför är det för mycket frågar jag. "Det blir inte effektivt" svarade han. Solklart, eller hur??? :)

Precis då han vaknar så är han väldigt vilsen. Blicken flackar. Han vet varken var han är eller vem han är. Efter att han vaknat ordentligt så är han dock hyfsat med på noterna och kan föra något sånär vettiga samtal. Så helt utslagen är han inte.

Dagen idag har fortsatt i samma stil som de föregående. Mindre smärtor dock. CRP:t hade tyvärr tagit ett litet kliv uppåt. Vi som hoppades att infektionerna skulle börja ge med sig. Men icke. 334 var dagens dom. Allmäntillståndet är kanske något bättre. Nu har han dock suttit i sängen nästintill konstant i 5 dygn. Konditionen blir lidande. Han har inte ätit speciellt mycket. Inget alls de senaste två dagarna. Näringsdroppet har blivit en given påse på droppställningen. Att han samlar på sig vätska fortsätter vara ett problem. Munnen och halsen är lite sargade men inte speciellt farligt. Han kan svälja och har inte ont. Andningen är det största problemet.

Nåja, snart har ytterligare en dag gått. Vändningen närmar sig.
Påsen med jobbiga dagar blir bara lättare och lättare.

Många frågar oss hur? Imponeras. Förundras över att vi kan förbli så positiva. Optimistiska. Lyckas hitta något ljust i varje situation som vi hamnar i. Hur vi lyckas skratta. Skoja. Ha roligt. Jag vill vända på frågan. Hur skulle det se ut om vi I N T E lyckades hålla humöret uppe?

Jag är och har alltid varit en positiv människa. Jag ser sällan hinder. Hellre möjligheter. Jag är alltsom oftast glad. Älskar att leva. Jag är dessutom duktig på att uppskatta livet. Jag ser gärna och ofta det vackra i livet. Jag kan gå en skogspromenad och förundras och njuta av det vackra i naturen. Träd. Löv. Stubbar. Himmel. Ett stenröse. En strand. Vad som helst. Jag kan bli varm om hjärtat flera gånger om dagen över vardagliga, enkla, givna saker. Funderar ofta över hur lyckligt lottad jag är. Jag är tacksam över livet. Varje dag. Lite grann av en filosof då och då kanske. Vad vet jag? Det jag vill säga är att den här instälningen till livet är så djupt rotad i mig att inte ens denna livsomvälvande resa kan få mig att ändra mig. Jag älskar fortfarande livet lika mycket.

Idag tog jag en promenad i solen. Ur hörlurarna strömmade "What a wonderful world". Jag stannade upp. Kisade mot solen. Kände hur den värmde mitt ansikte. Kom på mig själv med att le. Nynna med. Den låten tror jag att jag hädanefter kommer att benämna som "vår låt".

Min livsglädje kombinerad med Arnolds tjurighet, envishet, och jävlaranamma gör oss till ett vinnande team. Tillsammans är vi starka. Starkast.