måndag 14 januari 2008

Dag -2

Som jag skrev igår. Jobbigare tider väntar. Idag har vi fått en försmak.

Idag får Arnold antikroppar, ATG som ska underlätta för de nya cellerna att få fäste och börja arbeta i hans kropp. Dessa antikroppar får han intravenöst via dropp. Antikropparna framställs med hjälp av kaniner. Kaninerna besprutas med mänskliga t-celler som de i sin tur bildar antikroppar mot. Dessa antikroppar skördas sedan ur kaninerna och sprutas in i Arnold. Hänger ni med? Det är fantastiskt vad läkekonsten kan göra. Jag får också erkänna att mina tankar om djurförsök fått sig en törn i och med detta. Dock är jag fortfarande självklart emot plågsamma djurförsök, framförallt de som sker i onödan i syfte att framställa smink etc. (en parentes i sammanhanget, men en viktig en)

Kroppen svarar ofta emot ganska kraftigt mot dessa antikroppar. Arnold visade sig inte vara något undantag. Febern kom som ett brev på posten. Givetvis med frossan som följd. Hjärtat ville till att rusa och ett tag var pulsen uppe i 200 och pendlade gärna och friskt mellan 100-200 ett bra tag. Vi har haft en sjuksköterska på rummet hela tiden för att övervaka så situationen inte blir alltför kritisk. Dessa antikroppar ger man i den takt som kroppen klarar av och då Arnold reagerat ganska kraftigt så har tempot varit ganska lågt. Därför kommer det hela inte att vara klart förrän ikväll. Imorgon väntar dessutom mer av denna vara.

Arnold har själv sovit hela dagen och sover även nu. Han har egentligen kanske inte mått så speciellt dåligt av allt som hänt runtomkring men knappast varit på topp heller. Jag har försökt jobba en del, det blir ju lite hackigt med läkare och sköterskor som springer fram och tillbaka i rummet men jag fick ihop mina fyra timmar. Som sagt så är det skönt att jobba. Fokusera. Tänka på annat.

Det är tungt att befinna sig i denna miljö hela dagarna. Vara omgiven av sjukdom. Apparater. Slangar. Påsar med vätskor. Sprutor. Mätningar. Kontroller. Allt det gör att det känns så allvarligt. Så "på riktigt". Det är ju på riktigt. Jag har fortfarande svårt att förstå. Förstå att detta händer. Förstå att detta är verkligt. Även om jag befinner mig mitt i det.

Än tyngre blir det när man ser sin älskade kopplad till alla dessa apparater. Slangar överallt. Ständiga kontroller. Hjärtat. Blodtrycket. Syresättningen. Han ser så ynklig ut där han ligger. Han ser sjuk ut.

Värden idag: HB 103, LPK 2,3, TPK 143.
(som ni ser så har han inte börjar sjunka så mycket i sina värden än. De kommer från och med nu att stadigt sjunka vilket är bra inför att den nya benmärgen ska börja producera nya, friska celler.)

Må-bra-barometer Arnold: Jag tippar på att han skulle säga 7 trots allt.
Må-bra-barometer Nina: 8, tungt men under kontroll.

Ikväll är det idrottsgalan på tv. Min favoritgala. Om vi hinner och om Arnold har ork så ska jag ta med honom ut på en kort promenad. Frisk luft gör gott för kropp och själ.

Tack för idag.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Ni har sprungit maraton och är nu inne på sista kilometrarna. Förstår att det känns enormt tungt nu men snart har ni gått igenom detta.Man får faktiskt gråta och t.o.m. tycka synd om sig själv ibland bara man inte fastnar där. Styrkekramar i massor till er/Mia

Anonym sa...

Värmande kramar till er !!!

Kram från Malin