Dag + 8

Läget är ganska oförändrat. Stabilt. Hyfsat under kontroll.

Detta har hänt.

Natten mellan tisdag och onsdag fick Arnold enorma smärtor i bröstet. Efter det är allt ett enda virrvarr och ludd för honom fram till kl 14.30. Det blev ett väldigt pådrag med läkare, sköterskor, prover osv. Han lämnades inte ensam en sekund.

För att kort sammanfatta det vi vet; Arnold har fått in bakterier i blodet. Förmodligen kommer dessa bakterier från honom själv. Alla människor bär på en hel drös bakterier men vi friska har ett immunförvar som tar hand om dessa. Arnold saknar immunförsvar vilket leder till att bakterierna fritt fram kan ha party i hans kropp. De bakterier som slagit till nu är riktiga monsterbacillusker och har höjt hans CRP (snabbsänka) till 260 (en frisk person har under 10). (Klå det, Classe och Stefan! ;)) En sån här bakteriell infektion i blodet kallade man förr blodförgiftning. Starka antibiotikan har satts in och de verkar fungera hyfsat då febern inte varit över 39 idag. (igår 40,5)

Utöver detta så har han smärtorna i bröstet som besvärar enormt. Vad dessa beror på är inte fullständigt kartlagt. Han går på smärtstillande vilket gör det hela uthärdligt. Idag har det tagits ett ultraljud som eventuellt kan hjälpa till med diagnosen. Smärtorna kommer så fort han rör på sig det minsta. Det bästa är att vara helt stilla. Han kan inte ligga plant utan måste sitta upp. Smärtorna är kraftigare om han ligger. Även natten har tillbringats i upprättsittande position. Att gå på toaletten är ett helt projekt och efterföljs av smärtanfall och medföljande skakningar av ansträgning och spändhet. Han har fått ca 6-8 smärtanfall mellan gårdagen och nu. Dessa tar ca 30 minuter och då ligger han och vrider sig av smärta, försöker koncentrera sig på att andas och väntar på att smärtlindringen ska kicka in. Jobbigt. Energitömmande. Ont. Tröttsamt.

Just nu ligger han och sover med öppen mun, snarkandes och ser ut att ha det helt ok. Hjärtat mitt. Jag vägrar lämna hans sida.

Min dag igår började med ett mycket givande jobbmöte. Jag hade bokat ett möte med min före detta arbetsgivare för att prata om ett framtida samarbete mellan dem och organisationen som jag arbetar för idag. Mötet blev lyckat och jag stannade kvar efteråt för att prata med mina gamla kollegor. Nöjd och glad trodde jag i min enfald att Arnold mådde bra då han ju gjort det måndag-tisdag. Som sagt så vänder det dock snabbt. Efter mötet fick jag tag på Arnold på telefon. Mitt i ett frossa- och smärtanfall. Jag hör att det är smått kaotiskt och ber om nummer till avdelningen så jag kan ringa dit. Får tag på en sköterska som berättar i kort vad som händer, lugnar mig till viss del men framhäver samtidigt att det är bra att jag kommer dit. Halvpanik. Oro. Bussresan tar 4 timmar och jag kunde för allt i världen inte förstå hur jag skulle få dessa fyra timmar att gå. Man hinner tänka både det ena och andra och tiden lär ju nästintill stå still. Nåja, väl inne på bussen, då är jag i alla fall på väg. På bussen visade de filmer så jag köper hörlurar och lyckas hyfsat med att fokusera på filmerna som höll mig sällskap 3,5 timmar av resan. Framme så möttes jag av en tagen Arnold. Han såg oändligt trött ut och var synligt påverkad av smärta, mediciner och trötthet. Men både han och jag tyckte att hela situationen blev bättre så fort vi var tillsammans igen.

Usch vilken dag. Jag tänker inte utsätta mig för det igen. Att sitta så långt bort. Ha den ressträckan. Inget veta. Inget kunna göra. Nej. Hädanefter bor jag här. Tills vi får åka hem tillsammans. Punkt.

Natten har varit ok. Det är så märkligt hur mycket bättre vi sover då vi är tillsammans. Arnold hade sovit superdåligt under tiden då jag var borta, även de nätterna då han mådde bra. Inatt har han mått dåligt men ändå sovit bättre. Bara att veta att man har varandra nära gör skillnad. Jag har sovit sådär. Jag ligger och lyssnar till och kontrollerar hans andning och småslumrar. Någon djupsömn blir det dock inte.

Nämnas bör att detta inte är oväntat eller ovanligt. Fullständigt naturliga konsekvenser av den behandling som han är under. En komplikation av att sakna ett immunförsvar. Läkarna ser inte detta som livshotande i nuläget. Det bör vara övergående och inte påverka framtidsutsikterna. Skönt. Hoppas.

Detta har varit/är absolut det tuffaste och jobbigaste han varit med om. Vi tycker dock att det här borde tömma mycket ur "jobbiga dagar-påsen" och det är ju bra. :)

Just nu är han ganska groggy och somnade nyss när jag pratade med honom. Mitt i en mening. Älsklingen. Det är bra att han sover.

Tusen tack för att ni finns med oss.