(Bonus dag + 15)

Jag sitter på intensiven i en stenhård, rump-ovänlig stol. Den här salen är inte anhörig-anpassad. Nåja, vi är ju bara på tillfälligt besök. Jag står ut. Arnold ligger bredvid mig och andas tungt. Snarkar lite. Dialysen har fortsatt och kommer att pågå minst i ett dygn till. Han är väldigt kraftigt svullen och det är mycket vätska som måste ut. På ett eller annat sätt. Han hade ca 16 kg övervikt igår morse.

Det största problemet är dock vätskan runt hjärtat. Den kan ge stora problem. Huvudsakliga syftet med att försöka dra ur honom vätska är att lätta på trycket för hjärtat. Det vet man dock inte om man kommer att lyckas med. Allt handlar just nu också om en väntan på att den nya benmärgen ska börja arbeta. Då får han mycket hjälp inifrån. Nu finns det ingenting i hans kropp som arbetar för honom. All hjälp kommer utifrån. Maskiner. Mediciner. Människor.

Ibland undrar vi om vi är naiva. Inte inser allvaret. Vi får det påtalat ofta. ”Det är allvarligt.” Vi är dock inte så rädda. Inte än i alla fall.

Han har sovit nästan hela dagen idag. Jag hoppas att det beror på att infektionen släpper greppet. Att kroppen återhämtar sig. Han drömmer jättemycket. Pratar i sömnen. Skrattar. Sparkar med benen. Fäktar med armarna. Han får mig att le.

En hyllning. Av kärlek.

Han är makalös. När jag ser honom fylls jag av en enorm kärlek. Ögonen tåras. Det är både glädjetårar och tårar av sorg. Han är verkligen helt fantastisk. Vilken styrka han besitter. Vilken kraft. Vilken vilja. Jag imponeras av honom. Jag beundrar honom. Jag älskar honom mer än ord någonsin kan uttrycka. Min kärlek bara växer då jag gång på gång får bevis på hur stark han är. Han är det bästa jag har. Mitt allt.

Det är tungt att se honom så sliten som han är nu. Han ser inte mycket ut för världen. Många som ser honom i förbifarten tänker nog att det är kört. Faktiskt. De ändrar sig efter att de pratat med honom. Eller ens sett honom under en kort tid. Då inser dom att han är en kämpe. En kämpe utan like. Han kommer aldrig att ge upp. Aldrig.

Han har sina målbilder klara. Han drömmer om huset och hundarna. Om oss. Om livet utanför. Han vill dit ut igen. Mer än något annat. När han sover hör jag honom prata om hundarna, nämna deras namn. Då fylls jag av än mer kärlek.

Det är jobbigt för honom att ligga och vara så totalt utsatt. Utlämnad. Inte själv orka/kunna tala för sig. Förlita sig på okända. Lägga sitt liv i deras händer. Jag har tagit på mig rollen som hans beskyddare. Hans talesman. Jag ser till att han behandlas väl. Behandlas rätt. Jag ser också till att de som tar hand om honom vet vem det är som ligger där. Vem han är. Han är inte bara patienten på 9:an eller 11:an. Han är Arnold. Jag vill att de ska veta att de har en riktig kämpe att göra med. Jag hjälper också till med omvårdnaden av honom. Det gör jag så gärna. Allt jag kan göra för att få honom att må bättre. Borstar tänder. Smörjer läppar. Hjälper honom att dricka. Klä på sig. Ser till att han har det så bra som bara möjligt

Oavsett vad som hänt, vilka komplikationer som än uppstått har han aldrig tvivlat. Inte för en sekund. Han vet att detta kommer att gå bra. Något annat finns inte.

Han är verkligen helt fantastisk. Jag är lyckligt lottad som får leva med en så stark, god och vacker människa. Mitt hjärta. Min kärlek.
Jag älskar dig över allt.